Jag har upptäckt att jag besitter en helt ny talang som jag tidigare bara övat lite lätt på till och från. Oftast helt utan planering eller ens en tanke på så har jag fått in denna färdighet i någon slags light-version både till vardags och under helgerna. Men kroppen är ju en fiffig mekanism som lär sig saker även i omedvetet tillstånd. Muskelminne kallas det visst.
Jag föredrar ju egentligen den medvetna varianten av denna färdighet. Då den är planerad och genomförs utifrån en tanke om en tillfällig lösning. Då funkar den bättre eftersom jag sannolikt förberett den med bättre rekvisita. Då välkomnar jag den planerade och tidssatta stunden och får ut maximalt av glädje och nytta ur den.
Men nu hände det alltså igen. För tredje gången på bara några dagar. Eller ja, kanske under senaste veckan då. Helt oplanerat så händer det bara… och konsekvenserna blir därefter. Kroppen är stel och skriker av smärta på sina ställen. Allting blir fel liksom. Jag blir irriterad på mig själv. Det är ju så onödigt och så himla lätt att undvika. Egentligen.
Jag somnade i soffan. I en knepig ställning för nacke och axlar. Somnade riktigt alltså. I flera timmar. Med djupsömn och allt. Hela paketet liksom. TVn har stängt av sig själv, solen har påbörjat sin morgonrutin, lamporna är tända. Katten funderar över om det ska vara såhär nu och vill gärna berätta att sådana här nymodigheter också kräver andra matrutiner.. för är man såhär nära köket så borde man minsann få något ätbart även då klockan är fyra på morgonen. Det smärtar lite överallt och jag bannar mig själv. Att göra något så dumt när min underbart sköna säng med perfekta kuddar väntar mindre än 15 sekunders gångväg från denna soffa.
Men tack i himlen är det just idag (ja, eller tekniskt sett igår) fredag. Detta innebär ju att jag kan gå upp i sovrummet, bädda ner mig i sköna sängen och få så många timmars sömn jag vill. Det var värre i tisdags. Och i torsdags.
(69/100)
Annukka's Ord 