Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Våfflor, grillat och stearinljus

En helt vanlig lördag mitt i livet. Inte ett dugg lugn.. men bra ändå. Möten på stan.. både spontana möten och planerade möten men lika värdefulla ändå. Kramar och prat, planer att ses igen och lite kaffe på det. Sedan hem för att fixa lite wraps och packa matsäck. Ut i skogen för att grilla korv, leka, fika och vara tillsammans. Frisk luft och samvaro i stora mängder. Därefter storhandling på stormarknaden.

Hem igen… så var det dags att hylla Våfflornas Dag och Earth Hour. Man må tycka vad man behagar om dessa påfund men vi anammar dem traditionsenligt och med viss förnöjsamhet. Vi passade på att spela Maxi Yatzy i stearinljusets sken. Mysigt. Kroppen vrider sig i smärtor och sinnena känns helt dränerade. Men det var det värt en dag som denna. Nu fortsätter ungdomarna med att se mera Milla Jovovic i Resident Evil… och jag själv lyssnar på vad kroppen vill. Sova..

 

(25/100)

 

Maraton

Dottern med pojkvän har beslutat att genomföra ett maraton under helgen. Inte ett maraton där man springer sig halvt medvetslös i dryga fyra mil. Nej.. i min familj är vi uthålliga på andra sätt. Vi är film-människor.. älskar film och somliga serier. Vi kan sitta och se film i omåttliga mängder om och när det passar oss. Smaken är varierad och bred. Favoriterna ser vi om igen och de berör oss varje gång. Vi tillhör dem som anser att Netflix och Viaplay är välsignelser som väsentligt förhöjer livskvaliteten.

Helgens maraton då? Alla sex Resident Evil filmerna. Mycket Milla Jovovic blir det..

 

(24/100)

Fortsätter att gå

Jag fortsätter att gå. Det känns ju dumt.. rent av korkat att stanna kvar i ett helvete. Betydligt klokare att fortsätta gå och komma vidare. Alla har vi våra strider att ta oss igenom, våra krig att vinna. Livet tar oss på en rejäl åktur och det är precis som det ska vara. Motgångar är oftast lärdomar.. även om de inte känns så just när vi möter dem. De stärker oss och rustar oss för kommande strider. Motgångar kan också hjälpa oss att sätta saker och ting i ett bättre perspektiv.

Att stanna upp och reflektera är ändå inte så dumt. Att stanna upp tillräckligt länge för att se var i helvetet man befinner sig och varför. Att reflektera tillräckligt länge för att klura ut hur vi kan undvika att hamna där igen. Just det där med att stanna upp är viktigt. Oerhört viktigt. Har vi för bråttom så missar vi otroligt viktiga saker eller lärdomar.. och riskerar därmed att hamna i en ond cirkel och upprepa våra misstag. Det vore ju dumt.

Två tips som livet lärt mig.. Det första är att inte bara höra vad som sägs till mig, utan också lyssna. Verkligen lyssna. Vara uppmärksam på den som talar och inte distrahera sig med mobiltelefoner eller tankar på annat håll. Lyssna! Du lär dig något då och du vidgar ditt synfält och går utanför din egna, snäva cirkel. Det andra är att inte bara titta, utan faktiskt också se. Ta dig tid för att se vad du har framför dig. Låt inte blicken flacka, utan verkligen se med alla dina sinnen. Du kan se så väldigt mycket mer om du inte bara låter blicken svepa förbi lite snabbt.

Jag säger inte att det är lätt. Nej.. det kan vara riktigt utmanande och något man får öva på ett tag. Men jag vill påstå att det absolut är värt besväret. Att se och att lyssna i stället för att bara titta och höra.

(23/100)

 

Skratt och gråt

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Skönheten och odjuret

Idag var vi på bio, dottern och jag. Salongen var fylld med fina kollegor… då det var fritidsföreningen på min härliga arbetsplats som anordnat filmvisning på Filmstaden. Laddade med popcorn och m-kulor (ett måste på biobesöken) njöt vi av denna feelgood-film.

Den animerade versionen kom ut 1991. Samma år som mitt stjärnbarn föddes. Filmen har vi sett mer än en gång.. och då som tecknad förstås. Vi har älskat berättelsen, musiken… och nu har Disney gjort spelfilm av Skönheten och Odjuret. En riktig kostymfilm med underbar musik. Emma Watson som Belle var perfekt.

Kostymerna var fantastiska och det var intressant att se hur de fått till effekterna kring bland annat talande tekannor och kandelabrar, sjungande garderober och skuttande, skällande pallar. Det var suveränt gjort. Miljöerna var trolskt och sagolikt vackra.. Allt var precis som det skulle i en Disney-film. Toppklass. Fina skådespelarinsatser. Vacker musik. Trevliga specialeffekter.

Gå och se den! Stor behållning för hela familjen.

(21/100)

Stor skillnad. STOR.

Jag kan ha skrivit om det här tidigare. Förmodligen. Orkar inte ens kolla just nu. Men i så fall tål det att sägas igen. Det är en monumental skillnad mellan vad du säger att du vill eller ska göra… och vad du faktiskt gör.

Att uttala sina ambitioner gör vi väl alla någon gång ibland. Allt ifrån hur vi vill planera dagen eller helgen.. till vad vi vill bli när vi blir stora eller vad vi vill åstadkomma med livet i allmänhet eller oss själva i synnerhet. Vi uttalar då en önskan eller en ambition om man så vill.. och inte helt sällan stannar det vid en just uttalad önskan.

Alltså: Det vi säger talar om vad vi vill göra eller vem vi vill vara.

Att faktiskt göra någonting konkret av det vi uttalat, planerat, drömt.. visar på handlingskraft och det skapar också tilltro och tillit. En människa som faktiskt gör det de säger att de ska göra går ju absolut att lita på! Det är inte alltid vi orkar och ibland sätter livet krokben för oss och planer blir ändrade eller förhindrade. Då uttalar vi nya planer, nya ambitioner som pekar mot den vi vill vara… det mål vi vill nå.

Alltså: Det vi gör visar vem vi är. Ord matchar handling.. skapar trovärdighet, tillit.

Det är inte så svårt att se vilket som är att föredra. Det ena behöver förvisso det andra men sorgligt nog stannar mångas ambitioner vid just bara uttalade ord… vilket är så synd. Förändra planerna om nödvändigt.. men sträva ändå mot att agera utifrån vad du säger att du ska och vill göra. Håll fast vid ambitioner och drömmar och glöm inte varför du en gång skapade dem.

Ja.. jag talar ofta med mig själv på det här viset..

(20/100)

Det där med duglighet

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

En mammadag

Drog på mig rustningen en stund idag för att ge mig ut på stadens gator. Egentligen hade jag alldeles för mycket ont och alldeles för lite ork.. men jag ville ha luft och jag ville träffa min mamma. Det spelar nog ingen roll i vilken ålder man befinner sig i.. behovet av att vara nära sin mamma finns i alla åldrar. Jag är innerligt tacksam att jag har min fina mamma i närheten och att vi kan umgås ibland. Det blev både lite shopping (hälsokost, leggings, påskpynt), lite mat (kycklingkebab) och lite fika (kaffe och hallongrotta).. och jag fick ta del av den luften jag så väl behövde. Med råge. Det blåste duktigt och det kändes som om jag blev ordentligt genomblåst (om jag nu inte var det innan). Har också under dagen haft ett längre telefonsamtal med bästa dottern. Så jag fick vara nära min mamma.. och jag fick också vara en närvarande mamma idag.

Men nu är rustningen av igen.. och återhämtningen fortgår.

(18/100)

Min rustning

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

En sån dag

Ja.. det var en sån dag idag. Låta tankarna virvla.. och tillåta kroppen vila. En del dagar är mer utmanande än andra. Vilken tur att jag hade möjlighet att stanna hemma idag. Behövde inte kämpa med något filter.. I morgon är det fredag. Nytt dagsljus. Nya möjligheter. Nytt filter.

(16/100)

En talande bild

En bild säger mer än tusen ord.. sägs det. Den här bilden gör sannolikt just det. Tydligt. Till och med detaljerat. Så.. jag sätter punkt där.

 

 

(15/100)

Född till väljare

Vi föds alla till väljare. På ett eller annat sätt och hur vi än vänder och vrider på saker och ting så står vi dagligen inför ett antal val som vi måste göra.. allt från vad vi vill äta till frukost och hur vi ska klä oss till om vi ska delta i diskussioner eller inte… eller om vi ska köpa rågbröd eller limpa. Och allt där emellan.

Ja.. jag fortsätter på den tråd jag påbörjade här på bloggen igår.

Det jag först vill säga är att om vi väljer att göra absolut ingenting alls så är också det ett val. Det är ett val som får konsekvenser. Så som alla val får. Positiva och mindre positiva. Det beror ju på. Men att välja att inget göra kan få konsekvenser åt båda håll. Såklart. Allting handlar om val. Och om attityd… alltså hur vi förhåller oss till saker och ting. Åhh vad jag känner att jag upprepar mig. Rent av tjatar. Men det är ju så viktigt. Åtminstone viktigt att förstå.

Vi föds inte till vinnare. Vi föds inte heller till förlorare. Vi föds till väljare. Så är det. Det betyder inte per automatik att allting måste vara en tävling. Vissa saker är helt oväsentliga att tävla i. Rent av korkade. Vi kan tävla i snabbhet eller styrka för all del… men absolut inte i intelligens eller beteende. Vi kan vara intelligenta på olika sätt. Vi kan också bete oss på olika sätt. Hur vi vill att omgivningen ska uppfatta oss kan ju ha olika vikt och värde för olika människor. Men generellt sätt vill vi nog uppfattas som hyfsat smarta och ganska trevliga.

Ett tips.. i all enkelhet: Var snäll. Visa respekt. Lyssna. LYSSNA. Det kommer vi ganska långt med. Det kallas också i vardagstal för vanligt hyfs.

Mitt eget personliga val varje morgon är att se dagen som en möjlighet. Det gör mig inte till en vare sig bättre än en sämre människa än någon annan. Men jag väljer att se möjligheterna. Begränsningarna finns där ändå.. de behöver inte mer energi från mig. Möjligheterna kan bestå i att få möta människor jag tycker om, att få göra skillnad i någons liv genom att säga något snällt som gör någon annan glad. Kanske kan jag få någon att skratta eller åtminstone le. Kanske hamnar jag i intressanta och givande diskussioner som ger mig glädje, får mig att känna samhörighet och möjligen får jag veta och lära mig om saker jag inte hade en aning om. Möjligheter. Bara möjligheter.

Välj glädje.. det är så mycket roligare att leva då.

(14/100)

Måsten och sådant

Man måste faktiskt ingenting. Det är sant. Det finns ett val inför varje gång vi gör något. Det kan tyckas att det inte stämmer.. för vi måste väl gå till jobbet, ta hand om våra barn, handla och laga mat, sitta i skuggan, inte dricka för mycket eller använda droger, följa lagen.. och så vidare. Men vi MÅSTE inte. Faktiskt. Däremot är det ju så att allting vi gör får en konsekvens. Allting. Precis allting.

Alltså.. om vi tar hand om våra barn så innebär det sannolikt att de växer upp och blir riktigt bra människor med vettiga värderingar och kloka åsikter med respekt för sina medmänniskor och för världen i stort. Om vi inte tar hand om våra barn så är risken stor att de glider ut i periferin och hamnar i svårigheter. Lär vi dem inte om medmänsklighet, respekt och om alla människors lika värde så kan vi anta att de blir självcentrerade, makthungriga, elaka och avskydda. Jag menar alltså att vi inte MÅSTE ta hand om våra barn.. men vi VILL ju göra det ändå. Ett annat exempel.. lite enklare kanske.. om vi kör lagligt så slipper vi böter. Kör vi för fort eller struntar i vägmärken och körregler.. så riskerar vi inte bara böter, utan att också förlora körkortet.

Allting vi gör eller inte gör föregås av ett val.. och allting vi gör eller inte gör får konsekvenser. Ibland ser vi konsekvenserna omedelbart (exempelvis böter) och ibland tar det ett tag innan vi ser och förstår (exempelvis uppfostran). Ja, ni fattar..

MEN.. ibland känns det otroligt skönt att faktiskt inte behöva göra någonting. Jag måste ingenting. Jag väljer att inte göra någonting. Det är inget måste, utan ett val.

(13/100)

Irriterande klokt

De som känner mig vet att jag älskar citat och kloka ord. Jag älskar ord över huvudtaget och är de sammansatta på ett sätt som manar till eftertanke så älskar jag dem ännu mer. En del citat är så brutalt och uppriktigt ärliga och härliga att det nästan lockar till att trycka dem i ansiktet på en del människor… det vill säga en del människor som inte lärt sig att uppskatta ärliga och härliga ord ännu. Eller rättare sagt.. se att de är skrivna för att man ska ta dem till sig.

Här är ett bra exempel.. In order to change your life. You must change your thoughts. Mycket kloka ord. Nästan irriterande kloka. För att kunna förändra ditt liv måste du förändra dina tankar. Visst är det så! Hur vanligt är det inte att fastna i gamla spår. Att nöta på som man alltid gjort och ändå samtidigt önska en förändring, en förnyelse.. något nytt och fräscht. Men vi tänker som vi alltid gjort.. beter oss som vi alltid gjort. Ändå förväntar vi oss en förändring. Så länge vi fortsätter som vi alltid gjort får vi nöja oss med att ha det som vi har det. Ännu en enkel sanning.

Förändringar kan vara nog så svåra. Det är obekvämt och lite läskigt att gå utanför sin bekvämlighetszon. Det kan ta tid och vi vill ju ha snabba resultat. Men kanske är det värt att våga prova och tänka nytt ändå. Med största sannolikhet är det definitivt värt det i slutändan. Det är så vi växer som människor.

Och är du hundra procent nöjd med ditt liv och inte vill ändra på något alls.. går det bra att bortse från allt jag skrivit här.

(12/100)

En låda med liv

Näe, det är det ju inte. Men det är en låda vars innehåll håller mig vid liv. Eller åtminstone hjälper det till avsevärt. Mediciner. Så många att de måste doseras för att jag rimligtvis ska få i mig alla i rätt dag och tid. Jag tänker inte gå in på vilka mediciner det är och varför jag har dem.. för det känns helt oviktigt för alla andra utom mig själv. Det är inte alls roligt att vara beroende av såhär många piller per vecka (84 stycken för att vara exakt) men här är ändå inte smärtlindringen medräknad. Den tas ju vid behov. Ibland är behovet flera om dagen, många dagar i sträck… ibland behövs ingen alls.

Jag är så tacksam över att leva i ett land där det är möjligt att få de mediciner man behöver ha. Jag är tacksam över att de inte helt ruinerar mig, utan att vi har ett högkostnadssystem. Jag är tacksam över att vi har läkare som kan konstatera vad jag behöver och också se till att jag kan få de mediciner jag behöver. Jag är så oändligt tacksam över att mina mediciner finns.. för det innebär att också jag kan få fortsätta att finnas.

(11/100)

Jag ska bara..

.. vila en liten stund. Så tänkte jag när jag kom hem efter en trevlig kväll med fina vänner som samlats för att krama om en raring som flyttat till USA men är hemma i Sverige en sväng för att hälsa på. Jag skulle bara blunda en minut eller två i soffan och sedan blogga och kanske se lite på TV innan jag gick och la mig för natten. Det gick ju sådär… Vaknade kring tre på morgonen och undrade i några sekunder var jag befann mig och varför jag befann mig där jag var. I soffan. Mitt i natten. Yrvaken.

Det visar sig att den där förbaskade tröttheten jag ständigt kämpar med och emot har börjat ta sig friheter och får mig att sova när och hur som helst. En klok människa skulle säga ”så bra, det behöver du” men kloka människan överröstas av den envisa, korkade som menar att jag kan ”bita ihop och fortsätta som vanligt”. Fast nu börjar den kloka människan att ta sig friheter och plötsligt sover jag löjligt mycket. På natten. På dagen. På kvällen. När som helst. För jag behöver det. Och nu.. under några dagar.. får det bli så. Jag tänker vara klok. En stund. Sen kör vi igen. Ett tag. Att tillåta vila är viktiga saker… Jag tror det börjar sjunka in nu.

(10/100)

Tänk om..

.. allt vore lika lätt som att gå upp i vikt..?! Visst är det märkligt hur enkelt de där hektona och kilona fastnar och lika märkligt hur svårt det är att bli av med dem. Ja, ja, ja.. jag vet vad det handlar om. Tro mig. Jag är snudd på expert med tanke på hur många år jag varit överviktig. Numera är jag snarare jätteviktig och de där kilona är inte lika viktiga som tidigare. Det är däremot viktigt att må bra och just nu känns det inte så bra. Jag har ont. Förfärligt ont. Kropp och knopp hör ihop och om man ignorerar stress och ångest tillräckligt länge ser kroppen till att få ut den smärtan i fysisk form i stället. Lägger man då till den värken som redan finns där sedan tidigare så blir det ibland lite utmanande att smidigt klara vardagen.

Just nu pågår återhämtning för min del, vilket i praktiken just idag inneburit att jag gjort absolut minsta möjliga. Jag kämpar med att inte känna dåligt samvete för det. Att det ska vara så svårt…

(9/100)

Tack för filter

Jag använder mig ofta av olika typer av filter. Nästan alltid. Jag monterar fast filtret speciellt stadigt de dagar som känns mest utmanande att gå ut i verklighetens vardag. När hälsan sviktar. När orken är så gott som borta. När smärtan är överväldigande.. både psykiskt och mentalt. Filtret hjälper. Det hjälper enormt mycket och är ett fungerande sätt att ta sig igenom dagarna. Tack i himlen för att filter finns och fungerar.

Det tar sin tid att lära sig att använda sina filter. Men övning ger färdighet. För mig är mina filter mina nödvändiga verktyg som hjälper mig igenom de mest utmanande dagarna. Så jag vårdar dem respektfullt. Några få av mina nära kan ändå se genom dessa filter. De kan se smärtan, ångesten eller utmattningen ändå. I förtroende har jag givit dem nyckeln och formeln att se förbi dessa filter.

Jag kallar dem filter för att jag skyddar mig själv bakom dem. De håller det svåra och tunga i någon slags kontroll. Jag behöver ha dem för att orka. För det allra mesta sitter de ändå hyfsat löst och jag är en positiv människa som föredrar att sprida glädje och att ha rätt mental inställning till livets krumbukter. Jag är fullt medveten om att jag alltid, i alla lägen, har ett eget val.. ett eget ansvar.. för hur jag hanterar saker och förhåller mig till de citroner som ibland kastas mot mig. Mitt val är ändå oftast att föredra glädjen framför allt annat. Det negativa finns där ändå.. det behöver inte få mer av min energi än det redan tar.

En snapchat-selfie får illustrera att även fullt synliga filter finns och fungerar. Jag är inget stort fan av att försköna verkligheten i vanliga fall. Den är som den är och det är lättare och mer givande att leva i den när den är äkta, genuin och utan lull-lull eller falska filter. Jag uppskattar rak kommunikation, brutal ärlighet och att få höra sanningen.. hur obehaglig och oönskad den än må vara. När den är förskönad, pyntad och omgjord för att imponera eller lura.. så blir besvikelsen och tilliten så oerhört skadad. Det är i min värld slöseri med tid och respekt.

Och på tal om filter.. något av de bästa filter som någonsin uppfunnits är kaffefilter. Faktiskt det filter jag använder allra mest och har allra störst glädje av.

(8/100)

Så, så, så trött..

Ja, så trött är jag. Så att min trötthet är trött. Jag är trött på att vara trött dessutom. Då säger förnuftet att jag borde vila. Men jag och mitt förnuft kommunicerar ganska dåligt numera. Vilket leder till ännu mer trötthet och samtidigt föder det frustration och irritation. För att jag är trött. En del dagar känns glappet mellan intellekt, kunskap å ena sidan och känslan å andra sidan som något monumentalt och oförklarligt. Men jag jobbar på det. När jag inte är för trött. Även då jag sitter rakt upp och ner eller ligger i något som ser ut som total vila.. så arbetar min hjärna i en hastighet som är snudd på absurd. VILA. Hur gör man då..? Hur stänger man av stress och tankar som befinner sig i en inre centrifug? Jag ska nog komma på det. Envis är jag också. Och trött. Löjligt trött.

(7/100)

Var snäll..!

Man ska vara snäll. Det lär vi oss redan som barn. För några försvinner den självklarheten längs med livets stig av olika anledningar. Hos de flesta finns uppmaningen dock kvar. Den sitter inmurad i ryggraden från de tusentals gånger vi fått uppmaningen. Om vi lyckas vara snälla åtminstone för det mesta… så flyter livet på något lite enklare än annars. Chansen att vi får vänlighet tillbaka ökar markant om vi själva är snälla, vänliga. En värld fylld med vänlighet och leenden, hjälpsamhet och empati låter ju fantastiskt. Det skulle kunna vara en sanning om alla ville samma sak och inte stirrade sig blinda på makt och medel. Det är vad jag tror.

Det börjar ju med någonting någonstans. Allting har en början. Varje vana. Varje förändring. Allting. Det finns något som verkar självklart men visat sig vara något av det svåraste vi förmår att bemästra. Men om vi börjar här så kanske det finns hopp om en mer global förändring i en långsiktig vision. Om vi börjar med att vara snälla mot oss själva. Vad tror ni om det?

Jag har under det senaste året fått uppmaningen många, många gånger. Nästan irriterande många gånger. Av läkare. Av min samtalskontakt. Av min chef. Av arbetskamrater. Av familj och vänner. Var snäll mot dig själv! Låt din kropp och själ vila. Låt din läkning ta tid. Ha inte bråttom. Var snäll mot dig själv.

Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Min tolkning säger att jag behöver sluta att klanka ner på mig själv över allt jag inte gör.. och i stället inse att jag gör en hel del. Jag behöver tillåta mig själv att göra sådant som är bra för mig.. utan att ha dåligt samvete för att annat ”viktigare” inte blir gjort. Mitt värde ligger inte i vad jag presterar, utan i vem jag är.. oavsett om jag presterar eller inte. Jag VET ju det.. men det känns inte så. Om jag ”latar mig” så har jag ständigt dåligt samvete. Återhämtningen uteblir förstås då. Även om jag ligger på soffan. För det dåliga samvetet får igång tankar och reaktioner så det räcker och blir över. För att restaurera mitt egenvärde måste jag alltså prestera något igen. Suck… jag har en del kvar att lära. Varför ska det vara så svårt när det låter så självklart och enkelt?

(6/100)

Min människa

Det finns flera människor som besitter en särställning i mitt liv. Inte jättemånga.. men några stycken. En del människor finns där bara. I periferin kan man säga. Några finns där i något eller några år innan man glider isär, helt utan egentlig anledning. Inget konstigt. Vi kan få skilda intressen, annan livsrytm, flytta, få en annan familjekonstellation.. orsakerna är lika många som människorna. Alla de människor man i barndomen trodde skulle finnas i ens liv för evigt.. Hur många finns kvar? Säkert en del. Men hur nära? Jag själv har via sociala media hittat tillbaka till många av barndomens människor, vilket gläder mig gränslöst. Men jag har också flyttat ifrån barndomens stad för 30 år sedan.. så de människorna finns inte närvarande i den omedelbara vardagen längre. Vi följer varandra på lite avstånd. Det är minst lika betydelsefullt som något annat. Arbetsplatser jag haft har också tillfört människor av högt värde i mitt liv. Några saknar jag mycket.. andra är jag rent av lycklig åt att inte ha kvar i mitt liv. Så finns även det jag kallar för Guldkorn. De där människorna som under livets gång kliver rakt in i mitt hjärta, i min själ. De tillför så mycket glädje och så mycket kraft och kärlek att det känns som om det funnits en plats i hjärtat som väntat på att de ska kliva in. Dessa värdesätter jag enormt. Några få finns sedan ungdomen och har en alldeles särskild plats i mitt inre.. andra har tillkommit på senare år.

20170225_160206.jpgOch så finns hon. Min människa. Hon och jag har följts åt i livet i dryga 40 år nu, vilket känns helt absurt då vi inte är SÅ gamla än. Men jag hoppas och önskar att vi kan och får bli gamla tillsammans. En människa som är en del av den jag är. Hon är en del av mig och hela min familj. Min syster. Vår syster, moster, dotter. En älskad vän. Innerligt, gränslöst älskad är hon. Och hennes barn. Jag är moster till hennes barn.. så som hon är moster till mitt. Hon har mitt fulla förtroende och hon är min trygghet. Även om det går en tid mellan våra möten eller samtal.. så känns det inte konstigt. Vår vänskap tål det. Ibland skulle jag vilja ha henne hos mig hela tiden.. även om vi båda vet att vi skulle vilja slå ihjäl varandra efter en vecka eller två. Men egentligen är hon hos mig alltid. Inte fysiskt såklart.. men likväl är hon här. Hon är ju en del av mig. Tack i himlen för att du finns i mitt liv min Nette.

(5/100)

Ännu en sanning

Kan det vara så enkelt? Ja, precis så enkelt är det.

Om du inte förändrar någonting så förändras ingenting.

Repetera gärna tills du förstår.

Tack!

fb_img_1485647052046.jpg

 

 

 

 

 

 

(4/100)

Låt det sjunka in..

Läs dessa ord så många gånger du behöver. Läs dem tills de sjunkit in ordentligt. Snälla.

20170303_234628.pngGör det nu.
Senare blir ibland aldrig.
Du kan ha resultat
eller ursäkter.
Aldrig både och.

 

 

 

 

(3/100)

Komplimanger

Ger ni komplimanger till er omgivning.. kända och okända..? Menar ni det ni säger..? Sedan ett antal år tillbaka har jag bestämt mig för att ge komplimanger så ofta jag kan. Helst någon eller några varje dag. Men jag ger dem bara om jag uppriktigt menar dem. De får liksom mer kraft och innebörd då.. och jag tror att mottagaren också känner om det är uppriktigt menat eller inte.

fb_img_1477517769740.jpgDet går ju fort att säga något snällt. Faktiskt. Och om jag nu inte tycker att något, någon är trevligt eller fint.. så är det ju väldigt enkelt att vara tyst i stället. Det är ett mycket enkelt, helt kostnadsfritt och mycket välgörande och bra sätt att förändra världen till det bättre. Fokusera på det positiva. Välja att lägga sin energi på det som är roligt och bra. Det trista, dåliga finns ju där ändå.. det behöver inte matas med mer energi.

Prova att ge komplimanger till både kända och okända. Se vilken effekt det har! Både för dig själv men också för den som får höra något snällt om sig själv. Alla kan bidra till att göra världen till en bättre plats. Att välja att säga snälla saker är ett sätt att börja på..

(2/100)

För fjärde året..

.. utmanar jag mig själv och bara mig själv genom att deltaga i #blogg100. Det vill säga att blogga 100 dagar på raken, vilket innebär ganska exakt mellan den 1 mars och den 8 juni. Första året jag deltog stöp jag på dag 83. Andra och tredje året gick jag i mål. Avsikten är ju.. nu som alltid.. att hitta en bloggrytm med mer frekventa inlägg. Jag längtar efter skrivglädjen då den förändrar mig till det bättre. Jag mår helt enkelt bra av att skriva. Så varför skriver jag inte mer, oftare..? Finns många skäl till det. En del av dem kommer säkert att ventileras någon eller några gånger under de kommande 100 dagarna. Häng med mig här bland mina ord.. om du vill!

Vill du läsa mer om själva utmaningen #blogg100.. kan du klicka här.

(1/100)

blogg100-logotype

Hon den där…

wpid-20150530_134538.jpgHon den där. Hon som är ljuset i mitt liv. Min stolthet och glädje. Hon som äger mitt hjärta som ingen annan någonsin kommer att kunna göra. Hon.. mitt barn. Mitt älskade barn. Hon fyller år idag.

För 26 år sedan kom du till världen. Genom hela livet har du givit mig fjärilar i magen av ren och pur kärlek. Jag känner evig tacksamhet och lycka över att du valt mig till att få vara din mamma.

Du är en sådan fantastisk människa! Så empatisk, så kärleksfull, kreativ, vacker, klok och så rolig. Du bejakar barnet i dig samtidigt som du är mogen och ansvarsfull. En ung vuxen med så otroligt mycket kraft.. det är så mycket härligt och roligt som ännu väntar dig i livet. Jag önskar att du kunde se dig så som jag ser dig. Då skulle du tappa andan och säga wow.. vilken tjej.

Grattis på din dag min älskade Sanna. Det är 26 år sedan du föddes.. vilket var mitt livs största mirakel. Det andra miraklet är ju att du snart är ikapp mor din. Jag fyller ju.. som du vet.. 27 nästa gång. Igen.

Tuppens år!

Det är tuppens år i år. I varje fall utifrån den kinesiska astrologin. Vad händer då under detta år..? Om man ska tro det kineserna tror.. så är det följande:

Tuppens år är skarpsinnets år, flitens och beslutsamhetens år. Det man ska tänka på under tuppens år är att noga överväga sina beslut på ett logiskt sätt. Vara kritisk och långsiktig i sitt planerande. Det är ett år då självförverkligande och förbättring av den egna personligheten kan få extra gynnsamma resultat. Låt även utseendet och de yttre attributen bli en del av denna förbättring. Det är det tionde året i det kinesiska horoskopets 12-åriga cykel. 

tuppens-arSkarpsinne, flit och beslutsamhet. Känns som något jag gärna bär med mig oavsett vilket år det är. Att noga överväga sina beslut på ett logiskt sätt är ett mycket bra råd. Många människor, inklusive jag själv, har ibland en tendens att agera och besluta saker och ting ganska spontant och impulsivt. Att tänka till en extra gång innan är klokt.. det kan vi nog alla hålla med om. Enligt kineserna är det dessutom extra viktigt just i år. Att planera kritiskt och långsiktigt. Vad som är kritiskt och långsiktigt må vara individuellt.. men att våga planera lite längre fram och att även våga se det vi egentligen inte vill se, är vad som sannolikt hjälper oss att lyckas. Det är vad jag tror. Gynnsamma resultat på självförverkligandet och förbättring av den egna personligheten. Det är ett ständigt arbete för var och en av oss. Vi lär oss, vi utvecklas.. vi kommer fram till insikter som förändrar vårt sätt att tänka och agera. Vi följer våra stigar och strävar mot att bli bättre människor. Enligt kineserna har vi riktigt bra möjligheter att lyckas.. så fram med drömmarna och målsättningarna som ska föra oss framåt! En förbättring av våra utseenden och yttre attribut ska tillåtas. Nåväl, allt är relativt. Men om vi nu drömmer om en ny frisyr, långa eller korta naglar, smidigare figur, annorlunda klädstilar, att börja eller sluta sminka oss.. eller vad det nu må vara.. så ska man tillåta sig det. Våga alltid vara dig själv. Härma ingen annan. Tänk så tråkigt om alla såg likadana ut. Jag kan med sorg konstatera att många yngre människor idag ser ungefär likadana ut.. med små variationer. Det är grupptryck och mode som styr. Det kan omöjligt vara något i närheten av praktiskt då jag kan se barbenta flickebarn med enorma halsdukar utomhus i minusgrader. Det är säkert  coolt och trendigt..  men det ser inte klokt ut och det är inte heller praktiskt. Våga sticka ut. Ha din egen stil och kör den fullt ut!

Kaos

Jag hade (har fortfarande) ivriga ambitioner att skriva mer. Oftare och mer. Lättsamt och djupt. Funderar också på att starta en parallell blogg som är mer nischad. Men hejdar mig själv genast. Jag kanske ska klara av att hålla den här bloggen vid någorlunda liv först.

Kaos. Det är kaos i mitt inre. Mina tankar är svåra att stilla och lugna.. vilket emellanåt skapar ångest som blir svår och tung att hantera. Jag har svart bälte i att agera hyfsat normal trots att det mesta inom mig brister. Jag är ofta vilsen men det skulle ingen tro utifrån hur jag fungerar i vardagen. Men så är det. Jag behöver heller inte övertyga någon om någonting. Jag för min kamp.. oftast i tysthet men med ett livligt resonerande bakom pannbenet. Jag vet att jag hittar lugnet och strukturen, lusten och glädjen igen. Allt det finns också där inne i kaoset. En stund i taget..

Kaos. Det är också kaos i världen just nu. Den där herrn med den tokiga frisyren har så många felkopplingar under det där hårsvallet så det skrämmer mig. Det är för mig en gåta att han kunnat komma dit han är. Men med pengar är det mesta möjligt i det stora landet i väst. Sorgligt, tycker jag. Å andra sidan så står mitt hopp till att det goda i världen ska mobilisera sig och stå upp emot denna rasism och detta hat denna man skapar och sprider. Jag vill tro att det är så.. att det ändå finns mer gott än ont i världen och att pengamakt inte är det enda som får föra talan.

Kaos. I mina förråd råder också kaos. Eller nåja.. mera som en förfärlig röra. Jag måste, jag ska och jag vill rensa ut. En hel del är utrensat men en hel del kvarstår likväl. Fotografier. Kläder. Minnen. CD-skivor. Böcker. Prylar. Ljuslyktor. Handdukar. Smycken. Nagellack. Det finns hur mycket som helst som bör och ska rensas, organiseras.. Jag önskar mig mer tid och framför allt mer ork. Det där med att vara hjärntrött ger omedelbar effekt på resten av min kropp.. alltså inte bara i hjärnan. Jag är trött. Förfärligt trött. Typ alltid.

Om någon vecka ska jag prova på att öka min arbetstid till 75%. Även detta skapar lite lagom med ångest och oro. Men också förväntan och iver. Hur ska jag veta vad jag klarar av om jag inte provar..?!

kaosKaos. Det kan och ska komma gott ur detta. Jag vet det. Men jag känner det inte än. Jag har ett val varje morgon när jag vaknar. Jag väljer glädje och tacksamhet före sorg och negativitet. Det blir så mycket roligare dagar då. Trots att kaos råder.

Så sant så det inte är klokt!

Såhär är det. En av de riktigt starka och viktiga sanningarna i livet. I mitt liv i varje fall.

Du är vad du gör. Inte vad du säger att du ska göra.

… eller

Det du säger att du vill göra visar vem du vill vara.
Det du gör visar vem du är.

Det är stor skillnad. Enorm faktiskt. Monumental.

Mer om detta framöver.. för det är viktiga saker.. kanske något av det viktigaste som finns.

20160919_221359.png

Jag är..

.. en läsande och skrivande människa.

Hela det röriga året 2016 som nyss gick till historien kämpade jag med saknaden. Den tärande, stickande, sorgliga saknaden jag fortfarande har. Jag saknar och jag längtar efter att hitta tillbaka till förmågan att läsa och skriva. Dessa två egenskaper har definierat en stor del av det som är Jag så långt tillbaka jag kan minnas.

lasagustavJag lärde mig läsa när jag var 5 år gammal. Det är ett tag sen. Att ha minst en bok, ibland två, på gång.. att befinna mig i en helt annan värld. Att lära mig om andra kulturer, andra tidsåldrar.. och platser så fjärran att inget tåg eller flyg kan ta mig dit. Att gå och fundera över vad som händer härnäst. Att vara djupt inne i en annan värld, ett annat liv.. att bli en del av denna andra värld, detta andra liv. Det saknar jag. Jag saknar det så att det faktiskt gör ont i mig. Att läsa ger mig så oändligt mycket och det har alltid varit en välkommen kontrast till det övriga i livet. Ett sätt att ladda batterierna. Men förmågan att läsa är borta. Alldeles säkert är det tillfälligt. Men jag saknar det. Gränslöst mycket. Jag känner mig bortkommen och vilsen utan böcker. Böckerna finns där och de väntar på mig. Men jag klarar inte av att hålla fokus länge nog för att klara av ens en sida.

skrivaJag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig att skriva. Inte så gammal. Har för mig att jag kunde skriva lite redan när skolan började. Att skriva blev tidigt min stora glädje i livet. Min grej liksom. I skolan fullkomligt älskade jag att skriva uppsatser. Jag hade brevvänner och jag gick sällan någonstans utan papper och penna. Senare i livet kom även mitt arbete att handla främst om att skriva. Som informatör och kommunikatör finns det alltid anledning att skriva något till någon. Som redaktör består det främsta arbetet i att skriva, att formulera sig, att förmedla information.. och känslor. Men jag har tappat även det. Jag skriver nästan aldrig längre. Mitt nuvarande arbete kräver det sällan. Egna formuleringar behövs liksom inte. Jag smyger in lite eget här och där ändå.. av födsel och ohejdad vana antar jag. Men jag saknar även det. Pennan, pappret eller tangenterna.. spelar ingen roll. Formuleringarna och tankearbetet saknar jag otroligt mycket. Min barndomsdröm är att skriva en bok. Fiktiv eller dokumentär känns oviktigt… men en bok likväl.

Så i minst ett år har jag saknat och längtat efter dessa två egenskaper. Levt i skuggan av denna nästan obeskrivligt tunga saknad. Den är svår att förklara.. men den är mycket verklig för mig. Jag sörjer. På riktigt. Därför måste jag nu.. för att inte tappa bort mig själv helt.. faktiskt tvinga mig själv till förändring. Kanske fungerar det. Kanske inte. Jag vill inte längre vara en människa som saknar och längtar efter att läsa och skriva. Jag vill vara.. jag är.. en läsande och skrivande människa.

Att väcka liv i bloggen är ett sätt att påbörja förändringen..

En mäktig upplevelse

En dag i veckan föll det sig som så.. att dottern och jag tog oss tid för att kika in i kyrkan som ståtligt står mitt i min vackra stad. Jag har passerat den fler gånger än vad som går att räkna under de snart 4,5 år jag bott här. Den står verkligen mitt i stan och den heter St Olai kyrka. Läs gärna mer om kyrkan och dess historia här. Den nuvarande kyrkan härstammar från 1700-talet men har en historia som är ett par hundra år äldre än så.

Det var en underbar dag som bara skrek ”fantastisk höst”(bild 1). Kyrkan (bild 2) står en liten bit ifrån klockstapeln (bild 3). Den otroligt pampigt vackra dörren (bild 4) hälsar välkommen och strax där innanför finns en annan dörr.. inte riktigt lika stor men nog så vacker (bild 5) dörr som vi går igenom innan vi är inne i det vackra kyrkorummet. Här andas stillheten och historien i allt vi ser. Predikstolen (bild 6) med detaljer i guld.. det ljuvliga fönstret (bild 7).. den perfekt belysta altartavlan som visar nattvarden (bild 8). Vid båda sidorna av altaret står helt fantastiska ljusbärare.. (bild 9).. och vid sidan av dem kan vi se hur innovativa lösningar man gjort för att små bord ska passa att stå exakt där de står (bild 10).

Ovanför gången fram till altaret hänger det tre ljuskronor. Den mittersta av dessa är den största ljuskronan som tillverkats i Sverige (bild 11). Magnus Hultman har tillverkat denna och på Wikipedia kan vi läsa ”Den största ljuskronan han gjorde var 1740 i Sankt Olai kyrka som hade 40 stycken ljuspipor. Det sägs vara den största och ståtligaste som tillverkats i landet”.

Så mötte vi också Bosse Hörnestam (bild 12). Vilken kul kille. Bosse är vaktmästare och allt i allo.. han älskar att berätta roliga historier och skoja om det mesta. Han frågade om vi ville kolla in ljuskronan på lite närmare håll..!? SJÄLVKLART ville vi det. Så Bosse satte sig vid kontrollbordet och lät det magiska hända. Sakta.. mycket sakta sänktes denna magnifika ljuskrona ner mot golvet (bild 13). Vi kunde ställa oss och granska den riktigt nära (bild 14 och 15). Till och med jag såg liten ut bredvid den (bild 16).. och stod ju så nära att jag kunde ta en selfie i ”bottenkulan” (bild 17). Innan vi lämnade kyrkan tände vi ljus för många av våra älskade som finns i himlen (bild 18).

Det blir definitivt fler besök i denna vackra kyrka. Definitivt.

,,20161023_151526.png 20161023_151411.png 20161023_151449.png 20161023_151326.png 20161023_151254.png 20161023_150406.png 20161023_150435.png 20161023_150332.png 20161023_150743.png 20161019_153104.jpg 20161023_150211.png 20161023_151229.png 20161023_150835.png 20161023_150941.png 20161023_151158.png 20161023_150905.png 20161023_151128.png 20161019_152036.jpg

 

 

 

Det där med höst

img_1564.pngMin bästa tid är nu. Det kan omöjligt ha undgått någon som någon gång varit i min närhet. Hösten är den tid då jag mår allra bäst. Gråväder är underbart. Krispig och klar luft. Friska vindar. Naturen klär sig i en färgprakt som får mig att tappa andan.. innan den går till vila över vintern för att sedan orka börja på nytt, spirande och dripp-droppande fram på vårkanten. Regnar gör det också ibland.. och om det blir för mycket regn är det ju inte så kul. Men det är det inte någon gång på året. Lagom är bäst.. speciellt i vårt land. Landet Lagom.

Arbetar halvtid. Mycket nya tankemönster ska bära mig framåt till friskhet igen. Det tar tid och jag har förfärligt svårt att acceptera det. Men jag är ändå tacksam. Så tacksam för att jag kan jobba halvtid. För att det är höst. För att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.

Ett mål är att skriva mer. Ett ständigt mål kan man tycka. Det här är en början..

Filmtips!

20160914_162426.pngEn må-bra-film helt i mitt tycke. Baserad på en bok vars historia är självbiografisk. Givetvis dramatiserad i filmversionen.. men med fina skådespelarinsatser.

De kloka insikterna portioneras ut i en jämn takt och de allra flesta kan nog känna igen sig här och där.

Filmen påtalar värdet och vikten i att våga släppa gammalt som gör ont, skaver och får oss att stå still.. för att våga och kunna öppna oss för nya sätt att tänka och vara. Nya sätt som rimmar bättre med den vi möjligen hellre vill vara.

Denna resa i filmen pågår på flera underbara platser i världen.. men mest av allt inuti huvudpersonens inre kärna. Den resan kan göras i ett annat land.. eller i vårt eget hem. Det spelar liksom mindre roll VAR man är. Det viktiga blir i stället HUR man är.

 

Återhämtning pågår

Tre veckor in i semestern. Sista och fjärde semesterveckan började idag. Sedan är den här omgången av ledighet slut. Resterande semesterveckor finns det ännu inga planer för.. men det är gott att de finns där om lusten eller behovet gör sig påmint.

Jag har använt tiden precis som jag hade tänkt. Med att leva helt oplanerat, fokusera på återhämtning och öva på att vara snäll mot mig själv. Jag har vilat en del.. då just den ständiga tröttheten känns så svår. Utmattning i ordets rätta bemärkelse.

Jag kämpar. Jag verkligen kämpar. Med mig själv, med mina tankar.. känslor och mina invanda beteenden som driver mig hårdare än nödvändigt. Jag kämpar med att känna att jag duger och har ett värde även då jag inte presterar till max. Jag håller på att lära mig även jag är viktig nog att tas omhand och få tröst, kärlek och erkänsla.. villkorslöst. Jag lär mig sakta men grundligt att skala bort energitjuvar och det som sårar och skaver. Det är svårt.. men nödvändigt.

Jag lär mig också.. motvilligt.. att det tar tid. Lång tid. Frustrationen hälsar på alltför ofta. Jag tycker att det inte går fort nog. Men jag vet och förstår att det måste få ta tid. Grundläggande livsförändringar tar lång tid. Jag måste låta det ta tid och låta insikterna landa i lugn och ro.

Så.. jag har påbörjat den viktigaste resan jag någonsin kommer att göra. Resan mot ett hälsosammare och klokare jag. Målet är att tycka om mig själv.. och att hitta energin och gnistan igen.

fb_img_1472931339266.jpg

Illvrål..!

Varför skriker de..? Illvrålar faktiskt. Barn alltså. Jag vet att barn normalt skriker ibland. Illvrålar också emellanåt. Men då misstänker jag att de har anledning till det. Kanske är de ilskna eller har gjort illa sig.. eller så får de inte som de vill helt enkelt. Finns lika många skäl som det finns skrikande barn. Och vuxna. Men det här förfärliga gapandet i tid och otid.. och precis överallt. Jag begriper det inte. Det är något så urbota korkat och irriterande att lyssna på skrikande människor (oftast barn, men som sagt.. även vuxna) som verkar skrika för skrikandets skull.

Ibland behöver man höja rösten för att höras eller för att markera något. Jag vet. Barn låter. Jag vet det också. Men det där gapandet kan väl få vara situationsanpassat på något vis.. eller..?! I vissa lekar så låter det mer. Det är helt okej. Skrattande, stojande, busande barn är underbart. De är friska och mår bra. Vuxna har olika tonlägen när de pratar.. en del låter lite mer än andra. Inget konstigt. Men det är inte dem jag pratar om. Nej.. jag menar dessa som illvrålar för vrålandets skull i tid och otid. Något jag också reagerar på är när föräldrar till skrikande barn inte reagerar nämnvärt..!? Är föräldrarna så avtrubbade eller så vana med sina små änglars skränanden att de inte längre orkar eller vill bry sig. Jag förstår inte.

illvrålAllra värst är det när man befinner sig i en miljö med många människor. Det kan vara på spårvagnen eller bussen, på en konsert, på ett museum av något slag.. eller i ett varuhus som inte nödvändigtvis säljer matvaror. Okej.. var som helst. Om barnen skriker rakt ut.. precis hela tiden.. så indikerar det (i min värld) på att barnet inte vill vara där eller att barnet av någon anledning kräver uppmärksamhet. Snälla, rara föräldrar.. GE BARNEN DEN UPPMÄRKSAMHETEN eller TA BARNEN DÄRIFRÅN. Det är irriterande, stressande, obehagligt att lyssna till. Det är inte svårt att ha med något som distraherar ett barn på en resa till exempel. Det borde heller inte vara svårt att ta med barnet ut från butiken. Ni kan handla en annan gång eller fixa barnvakt.

Så.. min önskan, min längtan.. är att man kanske kan börja klura lite på att ta hänsyn till sin omgivning. Vad tror ni..? Känns det omöjligt..? Nej, inte alls.. tänkte väl det. Tack på förhand!

En dag med ytterligheter

20160807_103834.pngEtt av dygnen denna helg bestod av så gott som allt på känsloskalan.. från den ena ytterligheten till den andra. En lång dag som började redan klockan fem på morgonen. Dagen innehöll en längre bilresa till välbekanta trakter. Det kändes på något vis underligt att köra på vägar som under så många år tog mig hem. Under halva mitt liv faktiskt. Men de vägarna leder inte längre hem. Hemma är någon annanstans numera. Det kändes inte alls som att komma hem längre. Det finns några enstaka saker i det lilla samhället jag fortfarande saknar. Grannarna var de bästa som någon någonsin kunnat tänka sig. Kinarestaurangen Winner Garden som (enligt mig och dottern) har den absolut godaste kinamaten. Vi har provat i många städer.. men inget slår dessa hittills. ICA Kvantum har ett fantastiskt utbud av det mesta.. deras brödavdelning och charkdisk är i världsklass! Här står också numera bygdens stora son som staty.. vilket var skoj att se. Allt kändes så välbekant men ändå främmande.

Det som förde oss dit var av lite annat slag än nostalgi och minnen. Anledningen var en begravning. Hon fick ett värdigt avslut och det kändes rätt att ha varit en del av det avslutet. Det fanns andra anledningar till obehag och anspänning under tiden.. men allt gick förhållandevis bra ändå. Framför allt dottern stod starkare än jag någonsin sett henne och gjorde mig stoltare än någonsin tidigare.

Dagen bjöd på nästan hela känsloregistret i form av sorg, glädje, vemod, melankoli, avsky, skadeglädje, godhet, tacksamhet, ilska, besvikelse. Till största delen kändes det omtumlande men bra. Vi tog oss igenom flera barriärer och kom starkare ut på andra sidan.

Det hann bli kväll och mörkt innan vi var hemma igen.. 18 timmar efter att klockan väckt oss på morgonen. 18 timmar av känslostormar och en resa både på yttre och inre vägar. Till slut la vi oss till ro.. i våra egna sängar.. i den vackra stad där vi idag är hemma.

Musik helar

Jag har tidigare skrivit om hur jag ”tappat” förmågan att läsa böcker. Läst har jag gjort flitigt sedan jag var barn och nu när jag inte längre ”kan” så sörjer jag det djupt. Jag har försökt och klarat korta stunder.. men min hjärna är inte redo än. Jag har full tilltro till att det återvänder så småningom. Jag verkligen längtar tills jag klarar av att försvinna in i en bok och låta berättelsen sluka mig helt.

Något annat jag också ”tappat”, om än inte i samma utsträckning.. är musiken. Förmågan att ta till mig musiken, att njuta, lyssna, låta mig påverkas. Jag lyssnar visst till musik. Men i stor begränsning mot hur det varit. En låt här och där fungerar fint. Men mest har jag valt tystnad framför radio eller inspelningar av vilket slag de än må vara. Jag känner tydligt av hur hjärnan slår ifrån och hur pulsen ökar i obehag om det blir för mycket ljud och intryck. Och musik handlar om ljud och intryck. Musik har funnits i mitt liv som en oerhört viktig beståndsdel så länge jag kan minnas. Musik framkallar känslor och minnen.. sinnesstämningar och tankar.. som inget annat klarar av att göra. För det mesta blir jag bara glad. Rent av sprallig. Ibland vemodig, melankolisk. Men mest glad.. kanske till och med en smula lycklig. Men även musiken har varit frånvarande ett tag. Ganska länge. Jag har fått lägga energi och koncentration på andra saker.. som att klara mig igenom dagarna någorlunda.

Men nu.. nu tror jag att musiken är på väg tillbaka. Länge, länge har jag tänkt att uppdatera den där iPoden som vilat bra länge. Musikbiblioteket har samlat damm under alltför lång tid. I helgen började jag lägga in lite musik i det där programmet som sedan synkroniseras med den där lilla tingesten som man petar in hörlurarnas sladd i för att kunna lyssna på sin favoritmusik vart man än går. Tyckte jag tog i ordentligt, höll på i timmar.. men hade inte uppnått mer än en liten bråkdel av den lilla tingestens kapacitet. Skivorna gicks igenom.. lite i taget.. (bild 1).. och låtar valdes ut. En del skivor laddades in i sin helhet.

Den lilla tingesten, eller iPoden, togs med till arbetsplatsen. Där kan jag välja att plugga in de små fnuttarna i öronen så att bara jag hör (bild 2).. eller ställa tingesten i dockningsstationen som samtidigt är en hyfsad högtalare så att även andra kan njuta. Det blev lite av varje under arbetsdagen. Jag stötte på musik jag nästan glömt bort. En del skivor var så väl avlyssnade att skivfodralen nötts sönder i sina gängor (bild 3).

Musiken helar. Jag kände en tydlig skillnad i mitt mående när jag lät musiken bli min vän och följeslagare under en hel dag. Glädje. Goda tankar. Fina minnen. Lust att dansa.. och sjunga. Högt. Jag behärskade mig.. nästan. Dagarna som följde innebar mer inladdning i det där programmet som styr den lilla tingesten. Konverteringar i olika format. I datorn hittas ännu mer underbar musik som också kan konverteras till rätt format och få följa med vart jag än går.

Min älskade dotter har sett min längtan.. sörjt med mig. Nu har hon med glädje och entusiasm hjälpt mig att komma igång. När den där jäkla tingesten bestämde sig att lägga av efter en ynka dag så lånade hon ut sin egen.. och såg samma dag till att hjälpa mig att skaffa en ny.

Som Adolphson Falk så riktigt sjunger… ”Nu lever jag igen”

20160803_170023.jpg 20160803_141520.jpg 20160803_194905.jpg

Veckans..

Flaggning. Min vackra stad visar sitt tydliga stöd för allas lika värde. Prideflaggorna vajar vackra på Saltängsbron. Det gör mig varm i hjärtat. Att tydligt våga visa medmänsklighet är det vackraste som finns tycker jag (bild 1).

Godis. Ännu en ljuvlig kollega som vet vad som får igång tanten. Schweizernöt också.. absoluta favoriten. Tack lilla hjärtat! (bild 2)

Posering. Den här grabben alltså.. Jag blir bara så lycklig och hela mitt väsen fylls av glädje och tacksamhet över att få bo tillsammans med och vara nära en sådan här vacker varelse. Som bjuder (ut) på sig själv.. (bild 3)

Fika. Med dottern, modern och brodern slog vi oss ner på Brödernas Kafé en eftermiddag tidigt i veckan. Så trevligt att fika tillsammans. För mig och mamma blev det kaffe och ljumma scones med goda tillbehör. Aldrig fel. (bild 4)

After work. Just den här veckan blev det faktiskt två stycken. Tisdagens kväll avnjöts på Burgers&Bangers innan treans spårvagn tog hem mig strax innan kvällen blev natt. Med två härliga tjejer löste vi världsproblemen och avnjöt god mat och dricka. En hamburgare av nymalen köttfärs.. med getost och tunt skivade rödbetor.. Himmelskt gott! (bild 5). På torsdagen hamnade vi på Libanesiska hörnan. Hela 17 pers från den enheten jag kallar min på den statliga myndighet jag valt att arbeta på. Plus ett par andra.. såsom min dotter exempelvis. Även här bestod kvällen av otroligt god mat och gott att dricka.. en massa skratt och skoj med glada, härliga människor. (bild 6)

Blomma. En fantastisk bukett med rosa rosor fick jag. Så otroligt glad jag blev. Njuter verkligen av färska blommor i mitt hem. Det är något alldeles visst med det. Att någon bryr sig om och tänker på mig så mycket att de tar sig tid att köpa så vackra blommor… berör riktigt djupt. För det var jag värd tydligen. (bild 7)

Hemmavaro. Veckans hemmavaro har präglats en del av både vila och att få saker gjorda. Just söndagen blev en dag i vilans tecken.. vilket även Kejsare Karamellpudding höll med om. Han bara går omkring och är underbar.. om han inte ligger någonstans och sprider sin skönhet för alla som vill se. Ibland är han ett vackert fönstersmycke.. (bild 8)

 

20160728_160403.jpg 20160727_121802.jpg 20160730_201740.png 20160725_165007.jpg 20160726_215240.jpg fb_img_1469744355531.jpg 20160730_100530.jpg 20160731_184224.jpg

 

Ta det varligt..

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Överhettad

överhettadJa, jag är överhettad. Sitter med både fläkten i full gång och luftkonditioneringen på (till och från) och lider. Orkar mindre än vanligt. Ett sommarlinne och trosor.. inte en tråd mer. Kollar SMHI:s prognos flera gånger om dagen.. när ska det mulna på igen, bli drägligt..?! Nära trettio grader är inte drägligt. Inte ens lite.

Ändå.. njuter jag samtidigt av sommarens ljus. Dofterna. Blommorna. Barfota och utan jacka. Uteserveringar. Grillat. Jag njuter massor. Men jag lider mer. Gnäller ständigt. Sover halvtaskigt. Så… september.. skynda dig hit!

Helt väderoberoende!

Jag vet inte ens om det är ett ord. Väderoberoende. Men jag är det i varje fall. Mitt mående är sällan eller aldrig beroende av vädret.

20160714_145334.jpgSå vanligt.. så nordiskt.. att gnälla över vädret. Speciellt om det inte är en typ av väder som behagar oss. Oftast handlar det om allt vi ”måste” passa på att göra när vädret är ”fint”. Men vad är då fint väder..? Det har vi ju olika uppfattning om. Tack och lov. Det väder jag mår bäst utav är något som andra mår sämre utav. Vi är olika och vi får vara olika. De flesta jag känner vet att jag inte är en soldyrkare som älskar värme. Men det betyder inte att jag inte tycker om sommaren. Jag älskar alla årstider och tycker det är helt fantastiskt att ha förmånen att bo i en del av världen där jag får bevittna årstidens växlingar. Det finns mycket med sommaren jag njuter av. Dock inte alltför varmt och gassande sol. Men även detta är relativt förstås. Gassande sol och många plusgrader är att föredra om man ligger på en strand där ljumma vindar dansar och man kan svalka sig genom ett dopp i vattnet emellanåt. Annars bjuder ju sommaren mestadels på ovanligt mycket dagsljus, möjlighet att sitta ute och äta/fika/umgås. Ljuvliga blomster och underbara dofter.

Jag trivs som allra bäst när det inte är högsommar. Jag är en höstmänniska och jag fullkomligt älskar höstens färger, höstens gråskalor och höga luft. Trist om hösten i huvudsak regnar bort.. men annars bjuder höstens gråväder på så mycket som tilltalar mina sinnen. Livet lugnar sig liksom lite grann. Jag tänder ljus hemma året om.. men om hösten (och vintern) kommer alla dessa ljus som bäst till sin rätt. Hösten innebär mer böcker och ännu mer filmer, goda soppor och grytor.. och ännu mer tid till eftertanke. Lite lugnare tempo över huvudtaget. Sjalar och långärmade tröjor och koftor.

20160627_174724.jpgVäder är väl något vi inte kan påverka.. men vi kan påverka hur vi förhåller oss till det. Vi kan klä av oss, klä på oss, använda paraplyer till skydd för både sol och regn. Vi kan tända brasor och värmeljus.. och vi kan slå på fläktar och luftkonditionsapparater. Vi kan röra oss för att få upp pulsen och bli varma.. och vi kan vila för att få ner pulsen och svalka ner oss något. Allt handlar om attityd. Det vore förfärligt tråkigt att ständigt ha samma väder. Dag ut och dag in. Jag har bott i ett tropiskt klimat en stund en gång för länge sedan. Den enda skillnaden i vädret var att det kom helt vansinniga regnoväder ibland. Dessa galna regnoväder varade sällan länge.. men gav ifrån sig lika mycket vatten som om det skulle regnat i dagar. Nej.. tack och lov för årstider och det bästa av allt väder kan erbjuda.

 

Söndag med sötnosar och samvaro

Så har en sommarvecka till passerat. Det är mitt i semestertider.. dock inte för mig. Jag arbetar en dryg månad till innan jag tar ledigt. Kämpar på en dag i taget. Jag försöker fokusera på det jag klarar av och vara tacksam över det.. men kan ändå inte låta bli att sörja det jag inte klarar av just nu. Jag har verkligen svårt att acceptera mina begränsningar. Det omtalade glappet.. det där mellan intellektet (som mycket väl vet hur och varför) och känslan (som ständigt tar strid för att vinna över intellektet.. och tyvärr oftast lyckas). Känslan som bekräftar min otillräcklighet och som låter mina begränsningar definiera mig. Frustrationen över kraftlösheten. Alla säger att det tar tid och att det måste få ta den tid som behövs. Jag VET ju det.. och ändå tycker jag att jag borde må mycket bättre och orka mycket mer vid det här laget. Det är förfärligt jobbigt att tycka så illa om sig själv hela tiden trots att man gör sitt allra bästa. Intellekt och känsla.. vad jag önskar ni kunde börja samarbeta mer.

20160717_161939.jpg 20160717_171853.jpgIdag är huset fullt av ljud från diverse spel.. skratt från ungdomarna.. och babbel på såväl svenska som engelska. Dottern med pojkvän.. samt min fina kollega (som är i dotterns ålder) och hennes sambo (relativt nyinflyttad från USA).. spelar.. eehh… spel. Vi åt god mat och fikade efteråt med dotterns goda blåbärspaj. En trevlig avslutning på ännu en sommarvecka.

Jag tar ett djupt andetag. Tänker på allt jag har att vara tacksam över.. vilket är mycket. Har fått flera bra verktyg att jobba med för att komma till rätta med mina bekymmer. Tröttheten förlamar.. vilket innebär att struktur och rätt prioritering kring mat och sömn är viktigare än någonsin. Jag tänker sitta en stund och meditera på mitt eget vis.. under tiden ungdomarna är ute på en promenad (för att jaga fler Pokémons). En typ av meditation som fungerar för mig är den då jag sitter, ligger eller står bekvämt.. och fokuserar på mina andetag. Bara så. Tankarna kommer.. och går. Jag andas. Lugnt och ända ner i magen. Ibland funkar det i mindre än en minut. Ibland i en kvart eller mer. Huvudsaken är att det fungerar.

140 steg

Ja, ungefär 140 steg går jag i den där älskade allén på väg till eller från jobbet varje arbetsdag. Det är en liten del av den Norra Promenaden. En av de tre fantastiska promenaderna som ramar in min vackra stad. Norra, Östra och Södra Promenaden.. och alla består de av underbara alléer med träd som står stolta på rad. Träd i tusental. Västra delen då? Där löper den gamla E4:n som en serpentin genom landskapet.

Norra Promenaden som ger mig ungefär 140 steg på väg till eller från min arbetsplats (bild 1). Träden ser ut att fortsätta i raka led i all evighet. Fast egentligen fortsätter de bara fram till Saltängen. Södra Promenaden fick också besök av mig i veckan som gick (bild 2). En promenad från mammas till Halvars legendariska glasskiosk. Långt fler än 140 steg.. men lika fantastiskt omslutet av ett tak av gröna löv som prasslar av sommarens ljumma vindar.

Veckan som gick har varit av det lite mer ovanliga slaget. Upptrappning i arbetstimmar, vilket utmanar mer än jag var beredd på. Jag kämpar.. och går inte in djupare i det ämnet just nu. Kärt besök från Finland. En kusin med fru hälsade på i några dagar (bild 3). Alltid roligt att ses.. och alldeles speciellt trevligt då det tyvärr går ganska långt mellan gångerna.

Sammanfattningsvis blev det en vecka med allé-promenader, skratt och glädje med släktingar från hemlandet.. det blev också mer jobb och även ett akut sjukhusbesök (mamma fick anafylaktisk allergichock och skrämde oss rejält men mår bra igen). Att klara mig igenom varje dag är en utmaning. Att kliva ur sängen varje morgon är en utmaning. Det syns sällan utanpå. Men det känns desto mer inuti. Men det ska gå. Ett steg i taget. Eller 140 steg i en underbar allé.. på väg till jobbet, till det som skapar struktur och ”normalitet”.. vad nu det är..?!

20160705_095343.jpg 20160705_180743.jpg 20160705_171322.jpg

 

Sommarregn

20160702_133144.jpg 20160702_133105.jpgHimlen öppnade sig. Bokstavligt talat. Det fullkomligt vräkte ner. Som om någon hade vridit på en kran. Jag låg och filosoferade i soffan.. lyssnade till tystnaden.. mina tankar hade tagit mig långt bortom tid och rum. Alltså hoppade jag till och kände nästan hur hjärtat hoppade över ett slag av rädsla. Dropparna slog mot fönsterbläcket och eftersom alla vädringsluckor står vidöppna så låter det högre än vanligt. Samtidigt blåste det halv storm. Löven såg ut att få kämpa för att hålla sig kvar på grenar och kvistar där ute. Kan nästan svära på att jag hörde lite åska någonstans långt borta också. När regnet slog sådär hårt mot marken så såg det nästan ut som om det var små droppar som kom upp ur marken också. Liksom regnade nerifrån. Men de studsade ju bara.. av den våldsamma hastigheten. De hann liksom inte bromsa utan gjorde ett skutt innan de landade… regndropparna.

Så gick det bara några minuter. Bokstavligt talat. Solen bröt igenom och altangolvet började torka. Asfalten likaså. Inte bara av solens kraft, utan snarare mer solen i kombination av dessa danstokiga vindar som just idag varit väldigt aktiva. Vindarna har dansat så friskt att det visslat i de där vädringsluckorna. Så snabbt det skiftar.. det där vädret.

Ytterligare en stund senare hör jag samma melodi mot fönsterblecket.. men nu otroligt mycket svagare. Ett stilla sommarregn strilar ner. Snäppet mer än duggregn. Ett sådant regn som riktigt blöter ner marken.. som vattnar det som behöver vattnas (och lite till). Det hade fått rasa av sig otålighet och iver tidigare.. så nu räckte det med att stilla falla ner och få naturen sköljd och väldoftande igen.

Regn och rusk skulle flera påstå att vi haft idag. Kanske är det så.. och jag älskar det!

Midsommarhelg

Helgen har gått i familjens och matens tecken. Utlovat regnväder och åska har vi inte sett skymten av. Tyvärr, vill jag tillägga. Det är så kvavt att det nästan känns plågsamt att försöka ta ett djupt andetag. Luften står still och svetten rinner oavsett om man gör något eller inte. Om detta tycker jag inte.. som bekant. Å andra sidan har det varit mycket trevligt att kunna sitta ute på altanen.. i skuggan av paviljongens tak och med en liten bris här och där som återstället hoppet om att det ännu finns syre trots att temperaturen är i det närmaste tropisk.

Midsommaraftonen och grillat känns som en tradition hos de flesta (bild 1). Vi åt både kyckling, fläskfilé och kotletter (bild 2). Vitlöksslungad färskpotatis, vitlökssmör, romsås och grillade majskolvar därtill. Givetvis smakade vi även lite sill (bild 3). Mot kvällningen hälsade den här fasterälsklingen på en stund (bild 4). Även hans pappa och bröder kikade in på lite jordgubbstårta. Jag och dottern satt sedan kvar länge på altanen.. pratade och njöt av den lite svalare luften när kvällen blivit natt (bild 5).

Midsommardagen blev närapå en repris av midsommaraftonen. Det blev ju en del mat kvar från föregående dag.. bara lite behövde kompletteringshandlas.. en mamma och en lillebror hämtas.. så körde vi en omgång till med grillat, färskpotatis och jordgubbstårta. Då dagen dessutom firar den hemländska flaggan så passade det fint med att ha det lite festligt dukat (bild 6). Samvaron fortsatte med en omgång Monopol där ute på den behagliga altanen (bild 7).. tills vi kände tröttheten bli övermäktig efter all god mat och fika under två dagar i sträck. Nu får vi väl anse midsommarhelgen vara ordentligt firad.. i dagarna två.. och därmed förpassad till historien som den varmaste i mannaminne. Nu vänder det.. och hösten nalkas. Äntligen.

20160624_175128.jpg 20160624_180429.jpg 20160625_235003.png 20160624_194311.jpg 20160624_231551.jpg 20160625_195520.jpg 20160625_214807.jpg

Alltså.. de där kollegorna..

När jag smög igång med att jobba igen förra veckan så samlade jag så många kramar att jag blev alldeles lycklig i hela kroppen och själen i flera dagar. Två timmar om dagen blev den första veckan mer som social träning med lite inslag av jobb. Planen var/är att vända på det under den här veckan. På mitt skrivbord väntade också en chokladbit.. vilket vittnar om att en del kollegor vet hur man förgyller vilken skitdag som helst, hur man lugnar nerver, hur man peppar, hur man välkomnar.. ja, ni fattar. Choklad liksom. Choklad. Fungerar alltid. Nästan. Fungerar inte choklad så är problemet allvarligt och djupt.

I alla fall.. de där kollegorna jag har är helt fantastiska. Det låter som en klyscha och det må så vara.. men det är helt sant. Jag har arbetat sedan jag var 16-17 år gammal och haft många, många underbara människor som kollegor. Några få finns kvar i mitt liv fortfarande… på ett eller annat sätt. Men de här kollegorna jag har nu.. Ja, hur ska jag förklara?! De är helt fantastiska. Jag kan samla hur många kramar som helst vilken sketen jobbdag som helst..! Bara en sån sak. Spontana kramar. Vi vill varandra väl. Vi skrattar tillsammans. Ibland gråter vi tillsammans. Vi gläds åt och med varandra. Det finns någonting genuint hos de allra flesta. Jag har aldrig upplevt något liknande någon annanstans.. och med mina 50 år har jag hunnit träffa en del människor och kollegor ändå. Jag omges av bra människor. Av äkta människor. Av fina människor. Av människor jag tycker om.

20160621_171151.jpgSom idag när jag kom till jobbet.. så hittar jag en helt underbar, väldoftande, bedårande pion i en vas på mitt skrivbord. Hon som plockat den i sin trädgård visste hur mycket jag skulle uppskatta den, hur glad jag skulle bli. Och det blev jag. Ända ner i tårna. Efter en stund smyger en av mina gullungar intill och viskar… ”jag har choklad på mitt bord”.. vilket alltid framkallar samma lilla glädjerus hos mig. Så hamnar en liten chokladbit hos mig, intill vasen med den fina blomman. Jag tar en tugga.. dricker lite kaffe.. låter chokladen smälta i munnen tillsammans med det starka kaffet. Samtidigt beundrar jag den vackra pionen och känner sådan oändlig tacksamhet över hur fina människor det finns och över att jag få vara en del i denna ovanligt härliga gemenskap som råder på min enhet. Tänk om folk visste hur mycket kärlek det finns i den där gråa betongkolossen som huserar det statliga verk som är min arbetsplats.

Näsan över vattenytan

Ja, än så länge håller jag mig flytande. Jag började arbeta den här veckan. Hittills har mina två timmar om dagen på arbetsplatsen fungerat mer som social träning. Trots detta känner jag att det är ungefär vad jag mäktar med just nu. Jag är duktigt slutkörd av att åka iväg ”bara” dessa få timmar. Jag inser allt tydligare hur begränsad jag faktiskt är just nu. Acceptansen av detta är en långsam process hos mig. Jag vill, vill, vill.. och blir ledsen och frustrerad när jag inte kan. Jag har också fått lära mig att jag hela tiden måste vara vaksam på mig själv. Det är otroligt lätt att jag reagerar och agerar på ren reflex.. ”självklart gör jag, kan jag, vill jag…” fast min viktigaste läxa i dagsläget är att just hitta begränsningarna och hejda mig själv. Att kunna säga nej utan att känna dåligt samvete. Att sätta gränser och tacka ja till mig själv i stället. Min sjukskrivning är till för att jag ska må bra igen. Då kan jag ju inte fortsätta på det sättet som gjort mig sjuk. Det låter väl klokt och bra..?! Önskar att intellektet och känslan hittar varandra snart. Glappet består tyvärr än så länge.

20160616_130151.jpgÄntligen kom regnet. Det är ruskigt torrt i skog och mark. Luften har varit pollenrik och lite åt det kvava hållet då vindarna inte varit så aktiva. En del träd lider och börjar visa gulnande löv i protest. Regnet behövs och är efterlängtat. Idag kom det. Det har strilat, droppat, vräkt ner i omgångar under dagen. Det sköljer bort och rensar både luft och jord. Jag är tack och lov inte allergisk mot pollen.. men är ändå ganska less på detta gula, mjöliga som lägger sig på precis allting som befinner sig utomhus. Jag älskar regniga dagar.. om de inte tar över och dominerar helt. Underbart med ljudet av regn mot fönsterblecket.. vilsamt och meditativt.

20160616_193150.jpgIdag påbörjades den tredje av de tre mäktiga filmerna. Sagan om Konungens återkomst. Min favorit. Jag älskar, älskar, älskar den och kan se om den i all evighet. Precis allt är så fulländat i filmen.. effekterna, dramaturgin, språken (ja, det är flera), omgivningarna, musiken.. för att inte tala om skådespelarna. Speciellt han den där som till slut kröns till Konung. Vi orkade inte se klart hela ikväll… resten ser vi på söndag kväll när dottern är tillbaka hemma. Det är gråt-delen av filmen. Jag storgråter så snoret flyger nästan hela sista timmen.

Enfald och mångfald

Vi befinner oss i skolavslutningstider. Dessa firas på varierande sätt runtom i vårt vackra Sverige. Själv hade jag, under mina skolår, den fina traditionen att få avsluta varje skolår i en mycket vacker kyrka. En del traditioner hålls det fast vid.. det tillkommer nya och andra försvinner helt. Inget konstigt. På senare år har det förekommit otäckt mycket artiklar, påståenden och ”sanningar” i media om hur traditionerna urholkas.. om hur svenska flaggan förbjuds.. om hur det nya, skrämmande, främmande tar över. Vart för någonstans då..?

Jag har fått den stora glädjen att bevittna några skolavslutningar även på senare år, då mina brorsbarn gått på sommarlov. Varje gång har vi varit i en kyrka. Varje gång har den vackra svenska flaggan stolt burits fram av elever. Ingen tradition har varit åsidosatt så vitt jag kunnat se. Varje gång har jag tårögd sjungit med i Den blomstertid nu kommer.

Jag vill påstå att detta enfaldiga trams om att vi känner oss hotade av mångfalden är något som de mest rädda och förändringsovilliga hittat på och gjort om till sanningar. Sina egna sådana. För så ser inte verkligheten ut. Varken i skolorna där dottern hade sina avslutningar eller här i Östergötlands skolor.

20160609_225553.png 20160609_100921.jpgSkolavslutningen i torsdags hölls i syrisk ortodoxa kyrkan och mångfalden bland deltagarna var stor. Många nationaliteter var representerade. Men alla samlades och samsades i samma lokal, lyssnade på samma rektor och samma sommarsånger. Vi som ville och kunde sjöng med i Den blomstertid. Allt fanns med.. precis som när jag själv slutade skolan för många år sedan. Den stora kyrkan var fylld av föräldrar, far- och morföräldrar och åtminstone en faster. Efteråt satte vi oss på McDonalds för lite frunch. Nästa år börjar Oliver i åttonde klass..

20160610_195844.jpg 20160610_181241.jpgVeckan innehöll ännu en skolavslutning för min del. Vi firade en student som läst estetik på ett gymnasium här i staden. Studenten är en nära släkting till svärsonen. Också på denna studentfest samlades mångfalden under samma tak och trivdes tillsammans. Här fanns en härlig röra av glada människor från Chile, Storbritannien, Sverige, Finland, Polen, Colombia.. och säkert mer än så.

Traditionerna har bevarats. Kyrka och psalm. Flagga och tal av rektor. Det nya som tillkommit sedan jag själv var i skolåldern är väl valet av sommarsångerna. Idag sjunger man sommarplågor av Gyllene Tider och Tomas Ledin.. och på sin höjd Idas sommarvisa. Men det är så rart och så falskt och långt utdraget och fint. De som verkar tycka mest om det är lärarna som får styra över barnen en sista gång innan de släpps på sommarbete. Alla är lika rörda och berörda, glada och förväntansfulla.. oavsett vart vi härstammar ifrån.

Själv väljer jag mångfald över enfald vilken dag som helst.

 

Målgång!

Här är då det hundrade inlägget på raken och därmed målgång i utmaningen #blogg100. Det är hundra dagar sedan den 1 mars. Wow! Grattis till mig.

Mitt syfte med att för tredje året på raken haka på denna utmaning, var att hitta tillbaka till skrivglädjen. Och syftet är därmed uppnått. Jag tänker fortsätta skriva.. om än kanske inte varje dag. Jag älskar ju att skriva så det finns ju ingen anledning att låta bli.

20160607_205344.jpgNu är vi klara med Härskarringen, inklusive allt extramaterial. Film nummer två i trilogin, Sagan om de två tornen, är klar.. extramaterialet väntar.

(100/100)

Små men stora steg

Idag har jag gjort två saker som fört mig framåt på min stig och i mitt mående. Små saker.. sannolikt snudd på betydelselösa för andra. Men för mig är de stora. Mentalt stora. Det är saker som på sätt och vis definierar delar av mig och som jag tappat längs vägen på min snåriga, mörka, smala stig. Jag har fullt sjå att försöka ha koll på vart jag ska sätta ner foten härnäst. Så att ha tagit dessa små… men (för mig) stora kliv känns befriande. Det ger mig tilltro, hopp. Det kommer att ta tid.. me oj så bra det ska bli!

20160607_211856.jpgJag skrev nyligen om att jag läst två böcker. Om hur omvälvande det var för mig då sorgen över att inte längre förmå att läsa är så stor. Jag har ganska många olästa böcker som väntar på mig. Böcker jag verkligen vill läsa. Idag ställde jag mig framför min bokhylla och riktigt sökte. Jag ville få den där känslan av längtan och nyfikenhet. Det tog en bra stund. Men till slut hade jag en bok i handen. En bok jag inte ville ställa tillbaka. Jag började läsa.. och fick äntligen tillbaka den där känslan. Känslan av att jag vill ta med mig boken överallt.. jag vill läsa mer.. jag längtar till att förlora mig in i författarens skapade värld. Just den här nedskrivna världen var mycket verklig. Djupt berörande. Underbart språk.

20160607_194111.jpgMina naglar är något så ovanligt som en del av min kropp jag gillar. Jag tycker om att pyssla om dem och måla dem i vackra färger. Men de sista veckorna.. eller kanske månaderna.. har jag inte brytt mig. Alls. Jag klippte ner dem och ignorerade dem. Utbudet av nagellack i butikerna har inte fått minsta lilla uppmärksamhet från mig. Men idag var det dags. Jag lyxade till det med en peeling av händerna först. Sedan noggrann omvårdnad av naglarna. Lite för att gottgöra den långa nonchalansen. Nu glädjer de mig igen.. ljust rosa och glänsande.

(99/100)

%d bloggare gillar detta: