Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Reflektioner i Himmelstalundshallen

Under en betydande del av min uppväxt hade vi en gemensam sak vi alla i familjen tyckte om att göra. Vi gick och såg på hockey. Laget i våra hjärtan (då och nu), Mörrums Gois, hade sin storhetsperiod på 80-talet då de spelade i Division 1. Denna division var direkt under elitserien på den tiden. Hockey på elitnivå alltså. Hela familjen på 6 pers drog iväg på så gott som alla hemmamatcher och några av oss även på ett gäng bortamatcher. Hängivenheten var stor. Engagemanget ännu större. Men med åren och ett antal flyttar från den lilla staden vid havet där jag växte upp har fått intresset och engagemanget att minska betydligt. Numera följer jag laget på avstånd lite då och då. De spelar inte längre lika högt upp i hockey-hierarkin dessutom.. Nåväl..

I den vackra stad jag nu bor i förekommer en hel del elitidrott och överallt finns ett genuint och mycket stort engagemang i detta bland stadens invånare. Här finns basket (Dolphins, regerande SM-vinnare), fotboll (IFK Norrköping, allsvenska toppskiktet) och hockey (Vita Hästen, allsvenskan).. bland annat. Igår bjöds det på gratismatch i Himmelstalundshallen då Vita Hästen tog emot Västerås IK. Att kliva in i en ishall väcker minnen från förr. Dofterna, ljudet, supporters med halsdukar, tröjor, jackor, kepsar, flaggor i sitt lags färger. Vi var där i god tid och det var fritt att sätta sig var man ville. En del platser var reserverade för fans med årskort. Men vi hittade platser längs med ena långsidan för att ha optimalt synfält över hela planen.

Allt eftersom platserna fylldes på så noterade jag något som jag ser lite överallt i samhället idag. Ibland tydligare än annars. Vet inte om det är väldigt svenskt eller något annat.. Man sätter sig inte bredvid främlingar om man inte absolut måste! Man lämnar ett säte tomt. Som för att markera sitt behov av privat utrymme. Jag påstår inte att det är vare sig rätt eller fel. Jag bara noterar att det är så. Jag ser det på bussar och spårvagnar, på caféer, i föreläsningssalar eller i andra publika sammanhang. Kan man välja att lämna ett eller flera säten, platser mellan nästa person så gör man garanterat det. Man kan undra varför..

Så var det då match och raden bakom oss fylldes av supportrar av den mer hängivna sorten. Medelålders och äldre med enstaka inslag av ungdom. Jag tycker det är härligt när man visar sitt stöd för sitt lag på olika sätt. Man hittar ramsor och sånger som peppar och förenar supportrarna samtidigt som det stöttar spelarna på plan. Något som däremot kändes både onödigt och himla dumt var att dessa hängivna människor som älskar sitt lag så högt också väljer att visa hat och avsky mot motståndarlaget. Helt obegripligt för mig. Och tråkigt. Osportsligt. Det buades och skreks fula saker när motståndarna gjorde entré. Utan motståndarna hade det ju inte ens blivit någon match.. Fy så trist det kändes.. omoget beteende från vuxna människor.

Under matchen så skreks det än mer. Det klagades på felaktiga beslut av hemmaspelare och av tränaren. Tänk vilka experter det finns i publiken ändå..! En del av det som skreks var nästan ohörbart dessutom. Det ska tydligen brölas fram (på östgötska dessutom) så att det låter så nära ett fyllo som ger ifrån sig ett primalskrik som möjligt. Det kommenterades elakt och grovt och jag ville faktiskt mest bara gå därifrån. Men nu var vi flera som skulle hem i samma bil så jag bet ihop och satt kvar. Vad dessa experter där utöver sa och skrek till motståndarna och till domarna var rent av vidrigt. Att det sitter vuxna människor och beter sig värre än skitungar på förskolan förvånade mig stort. Att sitta och lyssna på detta i några timmar tog bort en stor del av glädjen av att vara på plats och stötta hemmalaget. Så mycket hat.. i stället för att lägga ner mer krut på att stötta och peppa det lag man håller på. Så otroligt osportsligt beteende.

Det jag minns från uppväxten och alla gånger vi hejat fram Mörrums Gois i Jössarinken var att det kändes alldeles speciellt att vara på plats, se matchen live och verkligen ge sitt lag sitt stöd. Visst var vi också sura på domarna ibland och kunde tycka att motståndarna var usla i sina beteenden. Men aldrig som det jag hörde igår. Till och med de landskamper jag genom åren sett i Globen har hållt mycket högre nivå från publiken.

Hur gick det då..? Matchen slutade med hemmaseger för Vita Hästen som vann med 3-0. Trots en hög med omogna och trista hemmasupportrar som hatade mer än de älskade.

Annonser

Den här skitdagen

Vänliga veckan. Alla hjärtans dag. Vänskapsdagen (så firas den i hemlandet).

Alltså.. visst är det fint att uppmärksamma goda saker och få somliga att tänka till lite extra och ge av hjärtats lust. Men ärligt.. nog handlar det allra mest om att handlarna ska få sitt. Dåliga samveten ska dövas en smula. Nåde den partner som glömmer.. Men ärligt, det är en dag i kommersialismens skugga. Inget ont i det, som sagt..

Men..

Det ska vara vänliga veckan varje vecka. Det ska vara hjärtedagar varje dag. Vänskap ska uppskattas och firas så fort tillfälle ges. Alla håller med men inte många agerar därefter.

Jag uppskattar och bryr mig om mina vänner varje dag och jag försöker låta dem veta det allt som oftast. Jag vill gärna tala om hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag värdesätter dem. Jag vill påstå att det till och med har en smula större värde när det kommer en vanlig sketen tisdag i stället för en dag där det förväntas en dedikering av något slag.

Jag är uppriktigt glad för alla vänner och bekanta som fått extra uppmärksamhet denna dag men jag hoppas samtidigt att de får det även andra dagar. Att de känner sig speciella och uppskattade, värdefulla och fantastiska varje dag.

För mig är denna dag en skitdag. Det är dagen då min pappa dog. Det är också dagen då min dotters gudfar dog (några år senare). Känns inte som något jag vill fira direkt.

Jo, jag har någon att älska så mitt gnäll föds inte ur bitterheten av att känna mig oälskad (nej, jag tänker inte berätta vem eller hur eller vad). Men jag är less på den hysteri som skapas kring denna veckan, denna dagen. Ändå är jag samtidigt lite småleende glad över att den finns. Men låt känslan av vänlighet, kärlek och uppskattning för dem vi bryr oss om få visa sig varje dag.. eller åtminstone varje vecka. Om du tycker om någon, säg det. Ofta. Visa vänlighet varje dag.. både till kända och okända. Ett leende, en gest, en komplimang.. kan förändra någons dag till den bästa på länge. Gör’t bara. Bli den människa du själv skulle bli glad av att möta.

Vem är jag..?

Den här skrev jag för några år sedan. Hittade nyss och svarade på frågorna igen..

Vad gör mig riktigt lycklig?
Jag blir lycklig av Minioner, Nalle Puh, Kejsare Karamellpudding och fina vänner. Jag uppskattar ärliga, genuina människor otroligt mycket. Att umgås med sådana är lycka för mig.

Var bor jag och vad fick mig att flytta dit?
Jag bor i Norrköping sedan våren 2012 och här hamnade jag lite av en slump. Det var det minst jobbiga alternativet av flera just då. Nu älskar jag staden som jag med värme kallar min vackra stad.

Äter jag helst/oftast hemlagat eller på restaurang?
Lika gärna vilket som faktiskt. Roligt att experimentera i eget kök (dottern är jätteduktig på just det) eller att tillaga favoriterna.. likväl som att sätta sig på restaurang och serveras något gott. Lite mer vegetariskt börjar det bli dessutom.

Vad har jag för klädstil? Följer jag trender?
Jag har en helt egen stil. Den kallas bekvämt. Jag har inte medvetet köpt fula kläder så jag tycker om det jag tar på mig. Trender har jag aldrig följt och kommer sannolikt aldrig att följa. Jag gillar dock inte rysch och volanger. Inte heller så förtjust i glitter och blingbling. Less is more liksom.

Vad har jag för drömresmål?
Jag trivs fint hemma, men drömmer om att komma bort ibland. Tycker om att resa till fäderneslandet, vill se Rom och London, Skottland och Budapest. Uppskattar också att finna platser som berör här hemma i Sverige.

Vart bär nästa resa av?
Om någon vecka är det tänkt att det blir en helg i Gävle.

En bra bok?
Jag älskar böcker. En av de böcker jag läst som berörde mig på djupet var ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross.

När har jag mått som sämst vs bäst i livet?
Som allra sämst för några år sedan när livet vändes upp och ner och inget annat än kaos fanns. Där befann jag mig otäckt länge. Som allra bäst då dottern föddes såklart.. där finns ingen konkurrens. Just nu är det lite ostabilt då jag ännu lider av min utmattning eller hjärntrötthet. Jag är dock en utpräglad optimist och vet att det snart blir bättre än någonsin förr.

Vad hade jag sagt till mitt 14-åriga jag?
Oroa dig inte så mycket. Du duger som du är. Du är värdefull.

När känner jag mig som a million dollars?
När jag har min nära och djupa dialog med katten precis vid läggdags. Han ligger på mitt bröst eller tätt intill i sängen och vi bedyrar varandra vår kärlek och tacksamhet över att vi har varandra.

Om jag skulle flytta, vart skulle jag flytta då?
Inom kommunen. Mer centralt med gångavstånd till jobb och affärer. Jag skulle dock inte tacka nej till en liten lägenhet i Stockholm heller, om tillfälle gavs.

Vad är jag om 5 år?
Frisk och lyckligt lugn och harmonisk. Jag älskar och är älskad.

Tror jag på ödet?
Jag tror att det som sker, sker av en anledning. Det kan dock ta olika lång tid att se och förstå anledningen.

Vad får jag energi av?
Glädje, gemenskap, kreativitet, frisk luft, skratt, träning, musik, böcker, Kejsare Karamellpudding. Och sömn.

Vad har jag för favoritårstid?
Hösten har alltid varit den tid på året då jag mår som allra bäst. Men jag har på senare år upptäckt att vårens ankomst också ger samma känsla.. innan det blir för varmt och soligt och svettigt och fullt med insekter överallt. Nämnas bör att jag uppskattar alla våra årstider stort.

3 saker jag önskar mig i födelsedagspresent?
God mat, varma kramar och kanske en bra bok.

Vad har jag för favoritdrink?
Tror den heter White Cadillac. Smakar som mjukglass. Nästan.

Vem/vilka inspireras jag av?
Kreativa, ärliga, modiga och raka människor med god självinsikt.

Om jag skulle bjuda på kalas, vad bjuder jag helst på då?
Kanske kyckling med ugnsrostade grönsaker och någon kall, god sås. Men mest av allt vill jag bjuda på mig själv.. i allt jag gör.. vare sig det är vardag eller fest.

 

Den där Winnerbäck..

Den där musiken börjar undan för undan smyga sig tillbaka i mitt liv. Fortfarande föredrar jag oftast tystnaden, men allt oftare lyssnar jag.. eller så längtar jag efter att kunna lyssna. Ibland orkar inte hjärnan ännu med känsloregistret som ofta följer med musiken.

En artist som spelats hyfsat flitigt här hemma i många år är Lars Winnerbäck. Dottern är tokig i hans musik, hans texter och hans filosofi. Lite i taget har jag tagit honom till mig. Tagit mig tid att lyssna på vad han skapat och börjat tycka mer och mer om. En klok man. En ödmjuk människa. En fantastiskt begåvad artist.

Beroende på hur man mår så är det ju som så att det känns som om musiken och låttexterna talar direkt till oss. Jag tillhör ju sorten som älskar ord på alla möjliga sätt. Herr Winnerbäck kan det där med ord. Han skapar till och med egna ord och det gillar jag extra mycket.

”Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig”
(Elegi)

Det för mina tankar till djup, stark, äkta vänskap. Kanske partnerskap. En gemensamhet som bygger på fullständig tillit. Något fint att sträva efter.

”Ljus – stanna kvar,
kom och var min vän.
Ljusna mig igen, igen, igen..”
(Ett sällsynt exemplar)

Längtan efter någon eller något. Längtan efter en väg från mörkret.

”Jag tänkte säga: ”Jag har aldrig träffat nån som är som du”
Men jag sa att jag ska hem och att vägen tar slut här
Jag skriver inga dikter till dig, så gör man inte nu
Jag går runt i mina högar och jag hittar inte ut här

Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger
Fråga aldrig vad jag tänker, det förstår du snart”
(Hosianna)

Duglighet. Egenvärde. Väcker många tankar och känslor. En stor favorit.

”Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur”
(Hugger i sten)

Otroligt berörande och talande för mig som är mitt i en tuff process. Att gå in i sig själv, skala bort en del och stilla sig så att krafterna kan samlas för att sedan vara redo att möta pulsen i livet igen.

”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra”
(Jag får liksom ingen ordning)

Alla dessa nätter när kaos är den som vakar med mig. Inte så ofta eller mycket längre dock. Men när livet bara är så rörigt så det inte ens finns ord som kan förklara. Lasse Winnerbäck kan förklara.

”Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”
(Tvivel)

När tilltron sviktar. När man vill ha klara, tydliga svar men inga svar finns. Eller så finns det för många svar. Tvivel kan vara smärtsamt. Som en klump i magen och så ger det ett konstigt humör.

Några av favoritlåtarna presenterades här. Han är verkligen värd att lyssna till. Väljer ni att inte göra det så får ni skylla er själva.

 

Foto av Rebecka Magnusson (lånat från http://www.gaffa.se)

 

Godkänd

Jag är den jag är och behöver inte någon annans godkännande..

Det är för evigt slut med det nu. Ett liv av anpassning är över. Nåväl.. inte helt kanske, men nästan. Alltså, nog anpassar jag mig även fortsättningsvis. Jag tar också hänsyn. Jag visar respekt. Jag är hyfsat vänlig och artig. Jag är generös med komplimanger, fast bara om jag verkligen menar det jag säger. Annars är det klokare att vara tyst.

Jag är helt enkelt den jag är och jag behöver ingen annans godkännande för att vara jag. Jag strävar ständigt efter att vara den bästa versionen av mig själv. I mitt liv finns inget självändamål att ge sig på någon annan människa i hämnd eller i hat. Inte heller i avund eller något annat som sätter igång somliga. Jag har anpassat mig klart nu. Om det inte passar så är det helt okej att inte umgås med mig eller ens vara i min närhet.

Det är definitivt inte värt att göra sig till för att det ska passa någon annan. Om jag beter mig fel, säg det! Då får jag en rimlig chans att försvara eller förklara mig och en möjlighet att bättra mig. Men ge mig då konstruktiv återkoppling och våga vara ärlig. Var inte elak. Gå inte bakom ryggen. Det är något av det fegaste och ynkligaste som finns. Är det något någon vill veta.. fråga mig. Fråga inte någon annan.. kom till mig. Snälla.

Ärlighet

Ärlighet sparar tid. Läs det igen. Sakta. Ta in det riktigt..

Om vi alltid är ärliga så behöver vi heller inte komma ihåg vad vi sagt. Men det följer alltid ett ansvar när vi talar, agerar, planerar, genomför. Allt vi säger och gör får konsekvenser och det behöver vi helst ta med i ekvationen innan vi öppnar truten. Att vara en ärlig människa innebär verkligen inte att man alltid måste säga vad man tycker och tänker högt. Men det innebär att det man väljer att säga och tycka ska vara sanningen. Åtminstone så som man själv ser den. Det är ofta klokare att vara tyst om det jag tycker riskerar att såra någon annan. Jag behöver heller inte ge mig själv rättigheten att dryfta min sanning om det inte leder någonstans annat än i sårade känslor hos dem som lyssnar.

Ibland.. eller till och med ganska ofta, har vi inte hela bilden klar framför oss. Vi vet inte varför människor säger som de säger eller gör som de gör. Vi borde inte döma så fort. Vi har ingen aning om vad de bär med sig i livet. Det finns alltid en anledning och det är sällan vi faktiskt vet den anledningen. Döm inte så hårt utan att veta. Våga fråga i stället i så fall. Om du genuint vill veta alltså.. inte annars. Låt bli att fråga om det bara handlar om nyfikenhet eller att spä på dina egna fördomar.

Tycker vi att människor är konstiga, annorlunda, beter sig märkligt. Det är inte så svårt att bara låta dem vara. Fokusera hellre på dig själv. Hur beter du dig själv..? Är du en bra förebild..? En bra vän..? När du önskar någon väl.. menar du det från hjärtat då..?

Att vara ärlig är stort. Det är, i min värld, grunden till allt gott. Att vara ärlig mot mig själv i det jag känner och i det jag gör. Att omsorgsfullt och ödmjukt välja mina ord och hur jag levererar dem. Att alltid vara en person jag själv skulle uppskatta att möta. Att ständigt sträva efter just det ger mig enormt mycket kraft och godhet tillbaka. Sedan så orkar inte heller jag alla dagar och stunder.. och då är det så himla bra att mest vara i tystnad med sig själv och låta det som tynger bara läka ut av sig själv.

Så var alltid ärlig i ord och handling. Mot din familj, dina vänner, dina medmänniskor.. men allra mest mot dig själv.

I glädje…

Den här processen som just nu utmanar mig mer än vanligt, den kallas ju livet. Efter ett antal trauman och turbulenser så pågår nu bearbetning och förändring som leder till ett helande. För att klara av gå igenom allt som livet bjudit på så har jag tvingats att hitta strategier för att komma framåt. Överleva. Dessa strategier har inte alltid varit av godo. En del har skapat mönster och beteenden som håller i sig och som gör mer skada än nytta i en förlängning. Att totalt ignorera sig själv och sina behov till exempel. Att alltid kasta sig in i arbete och i andras problem för att undvika att tänka på sig själv är ännu ett exempel. Det leder till en massa dåligt mående i slutändan kan jag vittna om.

Jag håller på att hitta mig själv. Den jag är ämnad att vara. Den absolut bästa versionen av den som är jag. Jag lär mig att skala bort det som hindrar mig från att vara mig själv. Jag lever i tacksamhet över livet och dess innehåll. Bra och dåligt. Jag läste för bara någon dag sedan att om man äger ett kylskåp så tillhör man 30% av de rikaste i världen. Perspektiv som heter duga.

Jag går in i mig själv och bygger upp mig sakta men säkert för att sedan kunna leva fullt ut och omfamna all glädje och sorg som kommer min väg. Ännu är jag skör och behöver tid. Ännu är min hjärna trött och utmattad. Ännu tvivlar jag på min förmåga och på mitt värde.

Men en sak är säker. Helt 100% säker. Jag kommer att landa i glädje.

 

Träning pågår

Du måste träna ditt sinne att vara starkare än dina känslor, annars förlorar du dig varje gång..

Så kloka ord. Låter nog så enkelt men är svårt och utmanande. Kräver träning. Mycket träning. Eller ja, det beror på hur man ser på saker och ting till att börja med förstås. Men om man, som jag, är en känslomänniska som såväl frivilligt som ofrivilligt låter känslan ge den första impulsen vid varje givet tillfälle.

Öva, träna, träna mer.. på att skala bort känslan och stilla hjärtat och sinnet så att hjärnan får ta besluten som leder till ett starkare jag. Ett starkare jag som inte styrs av att det gör ont för att jag bryr mig för mycket. Se saker och ting ur andra perspektiv. Perspektiv som granskats baserat på fakta och inte enbart instinkt och känsla.

Är det bäst, klokast att agera så..? Ja, måhända för min egen skull för att besparas besvikelser. Men jag skulle hellre sikta på ett läge där sinnet och känslorna kan få samarbeta. Magkänslan är ju känd för att fungera fint. Att lägga till lite eftertanke och vässa sinnet måste ju bli ett vinnande koncept.

Tänk om det vore så lätt som det låter. Men.. det sägs ju att övning ger färdighet. Min magkänsla och mitt sinne i samverkan säger att det är helt sant.

Ångest

Jag inleder med att be om ursäkt för mitt språkbruk i detta inlägg. Det kan råka smita in en svordom. Kanske flera. Det handlar om ångest. Man kan se det som ett ord bara. Ångest. Eller så kan man känna det och då räcker det inte att beskriva känslan med ett ord. Då heter det helvetes jävla skitångest.

Just nu är jag inne i ett träsk som består av stora delar svår, tung, vidrig ångest. Det begränsar mig oerhört. Får mig att ständigt brista i gråt. Vad är det som känns jobbigt..? Precis allting. Min erfarenhet och mitt intellekt försöker ibland lugna mig och påminna om att det går över, blir bra igen. Jag vet det. Men det gör inte mindre ont för det. Jag gråter inte mindre för det. Jag känner mig dysfunktionell.

Det går stunder, ibland timmar, då jag bara glider igenom dagen och känner mig helt okej. Sen slår det till, som om någon lägger en blöt yllefilt över allt som är jag. Jag tyngs ner. Det gör fysiskt ont när det knyter sig i hela mitt inre. Hela tiden finns det en inre röst som försöker trösta, övertyga.. som säger Andas..! Så jag gör det. Jag andas och gråter och har ont i varje fiber av min varelse. Sen snyter jag mig och så är det okej en stund igen. Dock med en känsla av en trötthet som är monumental. På något märkligt sätt är jag ändå tacksam över att kunna känna även såhär. Det är ju kontrasterna som är hela grejen. Livet liksom. Det ljuvliga blir så mycket ljuvligare när jag någon gång känt det vidrigaste vidriga. Även det här behövs i min process. Men fy så jobbigt det är.

Det går över. Absolut. Snart, hoppas jag verkligen. Men just nu är det inihelvete, förbannat, jävla skitjobbigt. Efteråt kommer jag att känna mig starkare än någonsin tidigare. När glädjen återvänder. Då ni…

Familj

Min familj består av min dotter, min katt och jag själv. Världens bästa och mest sammansvetsade trio. Det är ganska ofta vi mot världen på olika sätt. Vi har i sanning gått igenom eld och vatten tillsammans, vi har traumatiserats och vi har manglats genom ångestens alla helvetiska stadier igen och igen. Men vi hör ihop och inget trauma, ingen ångest, ingen utomstående kraft kan göra något åt det. Det är svårt att försöka förklara den kraft vi besitter oss emellan. Den är sprungen ur de svårigheter vi prövats mot och klarat oss ur. Den behöver inte heller förklaras. Den är självklar och viktig för oss och det räcker fint.

Givetvis finns andra människor kring oss som tar del i allt det fina som kan kallas familj. Den faktiska, rent biologiska familjen såklart. Men minst lika viktig är den som tillkommer bland dem vi väljer att hålla nära och kära i form av vänner och själasystrar och bröder. Dottern har en pojkvän sedan flera år och han är ju såklart också en del av familjen. Oavsett vilka som tillkommer eller bortfaller, finns eller inte finns.. så finns kärnan i oss tre.

Men det är vi tre som är min familj. Min dotter är vuxen och klarar sig fint själv. Jag är stolt att jag uppfostrat en sådan fin och klok människa. Hon är för evigt en del av den som är jag och hon är ljuset i mitt liv. Katten är femton år ung och en central och viktig del av den här familjen. Han är otroligt intuitiv och håller sig extra nära den av oss som må behöva honom som bäst i form av healing eller tröst då livet vibrerar i otakt. Han pratar mycket och har en helt fantastisk personlighet. Det kan alla som mött vår Kejsare Karamellpudding intyga. Vi skämmer bort honom kopiöst och njuter varje sekund av det. Det är som det ska vara. Vi tre mot världen. Nu och alltid.

Mina hyllor

Nämen..! Ett blogginlägg till..! Ja minsann. Nu är hon igång (en stund i varje fall). Passar på så länge inspirationen sitter i.

Idag vill jag berätta lite om mina hyllor. Nu tänker kanske någon med tvivelaktig fantasi på andra slags hyllor än de jag tänkt berätta om. Det här är två hyllor. Vita. I trä. De finns i mitt sovrum och då jag betraktade det som står på hyllorna så såg jag att det på sätt och vis berättar en historia.

Här står tre vackra lyktor och bara är vackra. De står där mest för att jag inte hittat något bättre ställe åt dem än. Det är alltså en temporär parkering för dessa tre. Kloka ord i ett hjärta av trä. Lite änglar för godhet och beskydd. Nalle Puh är given. Det var övre hyllraden det..

Nedre hyllan innehåller nära, kära saker. Ett par Majalyktor (som jag älskar). Två tavlor som dottern gjort för ett antal år sedan. Den ena är en karikatyr på mig som en japansk chibi-figur och på den andra står det ”jag älskar dig mamma” i katakana (japanska tecken). Den lite större tavlan med tjock träram är en dikt på finska som min moster skrev några år innan hon somnade in i den eviga vilan. Det är ett recept på ett gott liv. Det är jag själv som textat den och min kusin som gjort tavlor av det. Här hittar vi också en liten bild på min mamma, ett par dockor som min mormor tillverkat med enkla medel. Dessa dockor är så värdefulla för mig. På hyllan står också några klockor på rad. Den första från vänster fick jag av min farfar när jag var 6 år gammal, sommaren innan jag skulle börja första klass. Den i mitten är min älskade mormors gamla väckarklocka och den tredje har jag köpt på loppis för att jag är barnsligt förtjust i klockor och för att den är vacker. Till höger om den kanske det går att se den lilla porslinskaktusen som jag fick av mormor när jag flyttat hemifrån. Till slut står där en jättegammal och vacker liten bordsspegel. Den är från dotterns gudmors lille far. Den lille spegeln är närmare 100 år gammal.

Jag rensar just nu otroligt mycket här hemma. Det är en del i min process och sväljer en hel del energi. Det är också renande och välgörande. Rensningen i sig framkallar minnen av olika sorter. En del behagliga, roliga och andra inte lika trevliga. Men nu ska otroligt mycket bort. Skänkas till Erikshjälpen eller något liknande. För närvarande är böckerna i fokus. Mamma fick med sig två stora kassar i helgen. Blir många fler kassar innan jag är klar. Har redan börjat rota bland kläder och sålt av en del. Sedan har vi alla köksskåp och alla bra-att-ha-saker från klädkammare.. och så vidare.

Nu händer det saker här. Äntligen.

Mina tre ben..

De tre ben i livet som fattats mig så länge börjar åter finna sin väg tillbaka i mening att återställa min länge försvunna balans. Helt ärligt trodde jag på riktigt att det var borta för alltid och att jag skulle ställa in mig på att leva på annorlunda vis. Vilka tre ben..? Läsandet. Skrivandet. Musiken. De tre ting som givit mig glädje, skapat balans och återhämtning i svåra tider och oändligt med glädje och inspiration i glada tider. Tre viktiga essenser i mitt liv. Tre viktiga ingredienser i det som är jag.

I dryga tre år har jag inte förmått att läsa. Inte läsa alls. Jo, det som behöver läsas för att klara av arbetet har fungerat. Likaså har det gått att läsa in förberedelser för den undervisning/workshops jag bedriver emellanåt i mitt jobb. Nyheter. Skrifter. Instruktioner. Men böcker snackar vi om nu. Jag har läst sedan jag var barn. Gärna och mycket. Rent av slukat böcker. I perioder har jag läst mer än annars och ibland lite mindre. Men jag har alltid minst en bok på gång. Så att inte kunna läsa en enda bok på dryga tre år har varit smärtsamt och sorgligt. Plågsamt rent av.

I somras bad min dotter mig att läsa en bok som hon precis läst ut och som var viktig för henne. Den berättar om en kvinna som fick sin diagnos vid 32-års ålder. Samma diagnos som min dotter nu fått som 27-åring. Boken är självbiografisk och igenkänningsfaktorn är relativt hög. Mycket skiljer sig men en hel del går att relatera till. Det blev min första bok på mycket länge. ”Konsten att fejka arabiska, en bok om autism” av Lina Liman. Med hjälp av min dotters vädjan och Lina Limans välskrivna bok var jag åter en läsande människa. Känslan var obeskrivlig. Därefter har jag läst ett par böcker till och njuter av att ha återfått denna viktiga del av den jag är och vill vara. Jag läser inte lika fort länge men vad gör väl det. Jag läser.

Musiken har också letat sig tillbaka till viss del. Ett premiumkonto på Spotify hjälper till. Musik är dock otroligt intimt ihopkopplat med känslor för mig och därför väljer jag fortfarande ganska ofta tystnaden. Men lyssnar dock mer än vad jag gjort på mycket länge. Det får ta den tid det tar. Jag kan välja att spela högt så det garanterat stör och fuldansa till det… eller lyssna i hörlurarna och gråta till det. Med musik är allt möjligt. Musiken har alltid funnits till både glädje och till vemod och viss del också sorg genom livet. För att inte tala om hur musik kan trösta. Men för all del också framkalla tårarna, vilket är nog så viktigt det också ibland.

Skrivandet. Det går ju sådär som ni märkt om ni noterat när jag senast uppdaterade här. Men man kan som bekant skriva på många olika sätt. Jag har skrivit brev för hand, skapat egna julkort med dottern, skriver ner goda och glada tankar i en jättefin, knallröd anteckningsbok med hårda pärmar. Älskar att skriva hur jag än väljer att forma orden.. med penna eller via ett tangentbord. När jag besökte vår vackra huvudstad i våras köpte jag den röda anteckningsboken i en av favoritbutikerna.. Ordning och Reda på NK. Där hittade jag också en penna jag blev förälskad i. Onödigt dyr men just där och då kändes det otroligt nödvändigt att inhandla den, vilket jag gjorde. Jag känner en speciell glädje varje gång jag håller i pennan. Jag räknar kallt med att jag har den tills jag dör.

Nytt år, nya möjligheter och något vingliga än så länge, men inom kort stadiga ben, som hjälper till med den där livsbalansen. Jag är så tacksam. För orden, för musiken, för livet. Inget är självklart. Faktiskt.

Länge sedan nu..

Över fyra månader sedan något alls hände på den här sidan. Usch då. Livet har varit lite mer krångligt än annars och det har svalt så gott som all energi att hålla mig flytande. Mycket har hänt. Mycket händer. Det är det som kallas livet. Jag tänker ofta på hur mycket jag verkligen älskar att skriva och hur mycket jag saknar det. Jag saknar att skriva, att läsa, att lyssna på musik. Jag saknar det som i alla tider varit så centralt och viktigt för mig. Jag saknar mig.

Men för att kunna vända uppåt igen måste man helt klart ända ner på botten och där göra ett sjuhelsickes avstamp. Jag är ganska nära den där botten nu skulle jag tro. Jag befinner mig på helt (nåväl inte helt, men nästan) okänt territorium i hur jag mår, hur jag tänker, hur jag känner och planerar. Hur jag tar beslut och mer än något annat… hur jag drar gränser. Jag är på väg att bli den jag är ämnad att vara. Jag är för evigt klar med att bita ihop och bara stampa på med ett leende som om allt är bra.

Det tar tid. Det tar längre tid än vad jag är bekväm med, otålig som jag är. Det gör ont. Det gör så ont så jag nästan inte orkar andas emellanåt. Jag VET att det kommer att bli bra till slut. Men det är inte bra än. Inte bra alls. Jag har så mycket tunga stenar i min ryggsäck och det tar en stund att plocka ur dem och lägga dem tillbaka i botten av bäcken där vattnet dansande kan skölja bort det mörka, dammiga, svåra.

Tanken är att mina ord ska ner på pränt. Åtminstone lite då och då. Om det blir så återstår att se. Men det är tanken och viljan. Som heltidssjukskriven har jag fått order om att göra det som är lustfyllt och skänker mig glädje. Som att skriva. Alltså skriver jag.

 

Första semestern tog nyss slut

Min första omgång semester för i år är nu slut. Hur det gått till vet jag ärligt talat inte.. för jag jobbade nyss och nu ska jag tillbaka igen. Har hunnit blinka kanske fyra gånger bara. Men det hjälper inte.. verkligheten vittnar om att det gått två veckor sedan jag var på arbetsplatsen senast. Hur var semester då? Tja.. ungefär såhär..

Vädret
Behöver egentligen inte någon närmare förklaring till vad jag tycker om den typen av väder som råder just nu. Förjävlavarmt är väl ett ganska bra ord i sammanhanget. Jooo, jag gillar också sol och värme. Men inte när det blir av typ tropikhetta. Den hör tropikerna till och när jag gick i skolan fick jag lära mig att tropikerna är placerade mycket långt ifrån Sverige. Gissa till exempel hur det känns att åka spårvagn med två miljoner förskolebarn som ska på utflykt när spårvagnen håller obehagliga 30+ grader. Inte kul. Dallrande äckelhetta. Men det är sommar och jag skulle lätt kunna ge Nobelpriset till den människa som uppfunnit fläkten.

Utflykter
Det har blivit två. Eller tre kan man säga. Först fick jag underbar kvalitetstid med en riktigt kär vän som tog med mig på sina barndoms vägar några mil härifrån. Vi hamnade även på en handelsträdgård och fick sedan också uppleva den största, mäktigaste räkmackan i Skärblacka den dagen. En fantastisk början på semestern var det. Min idol Cool-Hugo var också med. En söndag tog en av bröderna med sin syster till IKEA en sväng. Bara för att liksom. Trevligt..! Alla vet ju att jag älskar IKEA. Därför blev det ytterligare en tripp dit några dagar efteråt. Den utflykten började med att vi körde till Gamla Linköping.. denna pärla bland pärlor om man gillar historia och hantverk. Och godis för all del. Cloettas fabriksbutik är rent fysiskt omöjlig att undgå när man är där. Och trots att man ska ”hålla igen”.. så blir det minst en kasse med ut därifrån. Jag menar.. en stor påse Polly för tio kronor! Kriminellt att låta bli ju. När man ändå var i närheten så slinker man liksom in på IKEA igen trots att man nyligen var där. Köttbullar och värmeljus. Och lite till. Så blev det.

Maten
Några gånger har vi fått igång grillen. Och gott som bara den har det varit. Det har uppskattats stort av dem som varit här och ätit med oss. Egengjord tårta har vi också hunnit göra ett par, tre gånger under dessa semesterveckor. En av tårt-tillfällena var då vi firade en fasterälskling som fyllde 16 år. I övrigt har det mest druckits vatten. I kopiösa mängder. Gissa varför..? (se första rubriken) Denna kärringens urinblåsa har utmanats rejält dessa veckor. Att ha semester innebär dessutom att man slipper tänka på matlådor, vilket är ganska skönt. Nu börjar matlådeplanerandet igen. Måndagens är klar. Resten av veckan är oviss i lunchväg.. men det ordnar sig, som det alltid gör. Frysen är full med möjligheter i matväg. Det är väl det där med orken och inspirationen som ligger lite lågt just nu. Med lite tur så känner dottern annorlunda.

Aktiviteter
Har det varit sparsamt med. Men en dag kom vi så ändå iväg till Centralbadet. Deras 50-meters utebassäng var precis så ljuvlig som den såg ut att vara. Det är ju så otroligt skönt att vara i vatten, att simma. Vi prickade in simmandet under en av de obarmhärtigt varmaste dagarna dessutom. Mycket folk men inte alls trångt någonstans. Perfekt. Så en bastu på det med hårinpackning och allt. Det blir inte bättre än så.

Så har det liksom inte fått plats med så mycket mer. Två veckor går fort. En del vila och återhämtning. Inte så mycket som jag skulle behövt, men något ändå. Ett läkarbesök som resulterade i fortsatt deltidssjukskrivning ännu en tid framöver. Några sovmornar.. välbehövliga sådana. Flera ljuvliga och lata stunder med min älskade Kejsare Karamellpudding. En del organisering och rensning här hemma.. både ute och inne, vilket känns suveränt bra. En hel del hjälp av min hjältinna Melina som jag för evigt är tacksam för att ha i mitt liv. Hennes Eric har också hjälpt till. Så nu är det jobb igen som gäller.. i hela nio veckor till innan nästa semesteromgång påbörjas. Då är det underbar september gott folk. Jag längtar!

En livräddare

Gott folk.. det här är en livräddare. Den må se enkel ut i sin utformning. Den är behändigt liten men innehåller stora mängder livräddning och glädje. Ja.. till och med njutning faktiskt. Dess livräddande egenskaper består i just den behändiga storleken och den enkla tillgängligheten. Den följer mig vart jag än går. Nästan. Speciellt nödvändig är den då jag befinner mig bland mer eller mindre folksamlingar. Oftast på spårvagnen till eller från jobbet men också annars. I väntrum, i köer, på gymmet, på promenader.. Ibland även på jobbet då tillfälle ges eller nöden så kräver.

Den har hittills förhindrat många härdsmältor och psykbryt. När en förskoleklass kliver på spårvagnen en morgon och ingen av barnen lyckas lyda någon vuxen eller ens försöka vara tyst. När människor utan hyfs tuggar tuggummi eller annat med öppen mun. När somliga talar väldigt högt i telefon. När skitungar skriker och gnäller och testar sina föräldrars tålamod offentligt på diverse obehagliga och ljudliga sätt. När snorungar försöker överträffa varandra i att framstå som coola och beter sig som de fjortisar de är. Eller bara när jag vill och behöver stänga världen ute en stund och vara i min bubbla. När det är för mycket distraktion runt omkring. Så mycket att det triggar ångest och obehag till en gräns som blir svår att hantera. Då räddar den både mitt och möjligen även andras liv. Att plugga in dessa små mintgröna pluppar i öronen och skärma mig från det som hotar mig att agera som jag aldrig annars skulle.

Denna lilla tingest innehåller många, många favoritlåtar. Musik har alltid framkallat starka känslor hos mig. Känslor i hela spektrat från djupaste melankoli, vemod och sorg till ljusaste glädje och lycka. Musik framkallar också minnen från stunder och tider då livet sett annorlunda ut. På ett bra sätt alltså. Även om en del stunder varit mörka och tunga så finns där tacksamhet för de lärdomar jag fått och för att den tiden är förbi. Den innehåller allt från klassisk och instrumental musik, via pop och visor, disco och ballader till hårdrockens riviga tunga gung. Tack i himlen för att du finns min kära lilla iPod.

När det vänder

Jag har hittat min arbetsglädje igen! Eller åtminstone har jag återfunnit stigen som leder fram till den. Jag hade gått mer vilse än jag varit medveten om. Men när det vänder så blir kontrasten uppenbar.

Jag har låtit andra människor diktera mitt värde, trots att jag mycket väl vet att ingen annan egentligen kan göra det. Jag har tagit åt mig och lyssnat på dem som dömer mig utan att veta någonting alls. Oavsett om de människorna har gjort det grundat på egen osäkerhet, okunskap eller helt enkelt elakhet så har jag låtit det krypa innanför mitt skinn och påverka mitt mående. Känslan av att inte ha ett värde, att inte duga har fått ta orimligt stor plats. Samtidigt pågår min egen process som tar mycket energi och då min kropp bestämt sig för att utmana mig lite extra mycket just nu.

Lärdomen blir lika tydlig som om den stod skriven i neon och blinkade. Jobba på att hitta den egna tryggheten i vem jag är och vad jag gör. Bara för att det jag gör eller hur jag gör det inte passar någon annan så tänker jag inte längre låta det bli mitt problem. Alldeles speciellt om det det kommer till mig i form av skitsnack bakom ryggen. Det är bara ovärdigt. Tar man sig inte ens tid att tala direkt till mig så förtjänar det ingen energi från min sida. Punkt.

En mycket klok kvinna i min arbetsvardag lärde mig något viktigt. Hon berättade om en händelse i sina barns uppväxt som hjälpte mig att få perspektiv på den kränkning jag kände att jag utsatts för. Hennes ena dotter kom gråtande och talade om för sin mamma att brodern hade sagt att hon var dum i huvudet. Mamman frågade dottern lugnt: ”Är du det då?”.. varmed dottern genast svarar.. ”Näe, det är jag inte”.. och mamman kontrar då med ”Men dåså..”

Svårare än så behöver det inte vara.

 

Ja.. jag är väl gammalmodig då! Jag kallar det dock hellre bekväm (och något mer klok). Men nu måste jag få undra lite igen. Ungdomar, varför går ni med bara (alltså inte täckta eller skyddade) anklar..??!

Överallt ser jag sneakers, gympadojjor, lågskor.. med pyttestrumpor i och därmed också bara, nakna, kala anklar. DET ÄR SVINKALLT UTE hörni. I veckan har det varit minus tvåhundra grader här hos oss. Ja, nästan i varje fall. Det har varit så kallt att det gjort ont att gå ut.. trots att jag varit fullt påklädd och inte visat mer naken hud än vad som skymtat av ansiktet då sjal och öronmuffar och annat klätts på. Okej, termometern har visat på knappa tjugo, men med dessa nordanvindar av typen orkan så har det känts som tvåhundra minus.

Varför i hela världen tar man inte på sig ordentliga strumpor och skor..? Det kan omöjligt vara behagligt att gå omkring sådär. Eller jo.. möjligtvis i april, maj nån gång.. men inte i februari när vintern bestämt sig för att till slut komma hit efter att ha fjantat sig någon annanstans hela december och januari (då vi hade välkomnat den med snö och allt). Går man sådär olämpligt klädd för att det är snyggt..? Praktiskt..? Trendigt..? Snälla, berätta för en oförstående.

Jag älskar

Ja.. jag älskar.

Djupt, innerligt, genuint, äkta, gränslöst, på riktigt.

Du då..?

Veckans..

Väder: Kallt. Kallare än hittills i vinter. Och snö. En hel del faktiskt. Men solen har också tittat fram några gånger till de flestas stora glädje. Dagsljus är en bristvara denna vinter då det mesta varit grått. Grått är underbart.. men kanske inte precis hela tiden.

Energitjuv: Det är arbetsrelaterat och jag låter det inte dränera mig längre. Att komma till insikter kostar på och är jobbigt.. men i slutändan också välkommet och välgörande.

Musikupplevelse: Den där mellon har inte imponerat något vidare hittills i år. Med tanke på att en sisådär 2500 låtar sållats bort så känns urvalet hittills ännu mer märkligt. Några fina texter och någon fin musikslinga har dock levererats.. Några veckor återstår innan Sverige tagit fram sin kandidat som ska slåss om äran bland resten av Europa i vår.

Sporthändelse: OS såklart. I en annan del av världen hålls detta enorma spektakel, vilket ger udda sändningstider på tv. Charlotte Kalla angav tonen redan första tävlingsdagen genom att nypa till sig ett OS-guld i Skiathlon. Snyggt jobbat..! Själv ser jag mest fram emot hockeyn så småningom.

Firande: Älskad dotter och lillebror delar födelsedag och dessa båda firades med hela familjen samlad hemma hos mamma/mormor/farmor/svärmor. Vi var 12 pers och två hundar som åt tårta och hade trevligt i det stora och hemtrevliga köket.

 

 

Isiga knän

Nu kommer jag att låta precis som den tant jag är med dessa synpunkter. Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Inte längre. Fenomenet är känt sedan länge och jag bara förstår inte! Det är inget nytt att modet förändras, trender bildas och följs slaviskt av somliga. Det är heller inget nytt att vad som är snyggt är ett oerhört vitt begrepp och innefattar i princip allt som existerar i klädväg. Det som är snyggt för mig är galet fult för någon annan. Så har det varit i urminnes tider. Lika vanligt är det att uppfattningen om vad som är snyggt eller inte skiljer sig drastiskt mellan generationsgränserna ibland. När man blir lite äldre så brukar det praktiska och bekväma få lite större plats. Det är inte längre lika mycket värt att lida för att ”se bra ut”.

Nu är det tydligen ”snyggt” att ha trasiga byxor! Tack i himlen har modet med nedhasade byxor och full flash av kalsonger lugnat sig.. men nu ska helst hela knäna synas. Min älskade, salig mormor, som var en mycket skicklig sömmerska, hade gått fram till ungdomarna och uppmanat dem att ta av byxorna så att hon kunde lagat dem! Man ska inte längre bara ha en reva och se lite allmänt slafsig ut.. nej, nu ska hela knät och helst lite till blottas. Alltså, jag har inga problem med just knän. Den kroppsdelen är inte mer utmanande än en armbåge i sig. Men VARFÖR ska man betala löjliga summor för trasiga byxor..?! Dessutom är det just nu vinter. Vinter innebär kyla i den här delen av världen. Jag ser flickor och pojkar påbyltade intill oigenkännlighet.. fast med helt blottade knän..!! De fryser ju..! De riskerar värk längre fram i livet. I min värld ser det så korkat ut så det liknar ingenting. Det är fult, opraktiskt och bara korkat. Tycker jag. Jag ser inte vitsen med det. Alls. Jag vill så gärna förstå.. så förklara gärna ni som vet.

Det oskrivna kapitlet

Det är nytt år och det innebär nya möjligheter. Det ska skrivas ett nytt livskapitel med hjälp av drömmar, vilja, handlingar och åtaganden, aktiviteter, tankar, relationer.. och så vidare. Nya möjligheter presenteras varje morgon förstås. Men ett nytt år är ändå ett nytt år och bjuder in till en lite bredare vy över vad som väntar. Ni som ogillar enkla sanningar och givna klokheter kan sluta läsa nu. Här sitter en som med en dåres envishet hävdar att vi alla har ett eget ansvar i att forma våra liv. Nej, vi rår inte alltid för vad som ramlar ner på vår tröskel.. men vi bär definitivt ansvar för hur vi väljer att hantera det och hur vi förhåller oss till de utmaningar som funnits, finns och alltid kommer att finnas. Offerkoftan sitter mycket sällan bra på någon. Men den sitter tyvärr väldigt bekvämt på en del.

Det är dags nu. Dags att prioritera mig själv mer. Tänk att det känns läskigt att till och med skriva ner det. Jag håller på att lära känna mig själv. Den jag verkligen är alltså. Den som finns där inne någonstans då man skalat bort måsten, krav och annat som jag låtit styra mig större delen av livet. Min sanning har varit den att om jag inte presterar så duger jag inte. Allra minst inför mig själv. Driven att vara ”duktig” och fixa allt, alltid. Jag har mestadels haft minst två jobb, ibland tre. Samtidigt. Nu råkar jag vara av den sorten som tycker om att jobba. Men lagom är bäst. Det har såväl min fysiska som psykiska hälsa tydligt fått mig att förstå.

Att till slut komma till den insikten där alla sinnen håller med om att det är helt okej att börja prioritera sig själv.. det är mäktigt. Och skrämmande. Sätta gränser är betydligt enklare då det gäller någon annan än mig själv. Men jag övar. Och övar. Och övar. Att säga nej utan att få dåligt samvete och utan att känna att jag måste försvara och förklara. Att på riktigt välja mig själv och mitt välbefinnande. Självklar tanke. Snudd på omöjligt att omsätta i praktiken.

Min ryggsäck är fylld med diverse saker. En del är otympliga och mycket tunga att släpa på. Andra skaver så illa att de nästan gör hål i skinnet och andra saker ligger precis där de ska.. som vissheter och insikter som välkomnats och bearbetats tidigare.

Jag lämnar inga offentliga löften men jag har tydliga mål som jag strävar mot. Jag befinner mig på en plats i livet då det känns absolut omöjligt att fortsätta som förut. Det är helt enkelt inget alternativ längre. Små förändringar. Stora förändringar. Jag får värdefull och riktigt bra hjälp att hitta mina verktyg som ska ta mig framåt. Det kommer att bli jättejobbigt emellanåt.. men det kommer absolut att vara värt det.

Varje dag ska jag göra något som är bra för mig själv. Varje dag ska jag sträva mot att vara ett bra föredöme för mina medmänniskor. Varje dag vill jag välja glädje.. och de dagar jag inte orkar eller förmår att göra det ska jag tillåta mig själv att må dåligt utan dåligt samvete. Orkeslösa och dåliga dagar är en del av livet och det är helt okej.. så länge man inte fastnar där.

God fortsättning på ett 2018 som kommer att bli det bästa året någonsin. För att jag vill det och tänker göra allt jag kan för att det ska bli så. Det är dags nu. Jag har ett liv att leva och ett ansvar i att göra det så bra jag någonsin kan.

 

Det var en gång..

.. en flicka. Eller vi kan väl nästan påstå att hon just här faktiskt var en ung kvinna. Kring tjugo. På bilden ler hon så fint hon förmår trots att hon avskydde sitt svinto-hår. Håret hade fått utstå mycket då flickan varit i USA en tid och där.. i Floridas brännande hetta (och långt ifrån inpackningar och annat bra-att-ha-för-håret) tog kalufsen rätt bra med stryk. Såg ut som vitt svinto den sommaren. Vi ser att det är 80-tal på den karakteristiska luggen och på den pastellfärgade blusen. Blusen hade hon förresten sytt själv. Det fanns en tid då hon tyckte sådant var roligt. Det kanske hon tycker fortfarande förresten. Det vet ingen.. allra minst hon själv. Men hon kanske tar reda på det en dag. Solbrännan vårdades ömt med insmörjningar och där emellan ett antal timmar i solstol på altanen hemma. Ibland med en blomspruta fylld med saltvatten som skulle duschas på för att brännan skulle ta bättre. Ja himmel så korkat..

En kort tid härefter flyttade hon från hemstaden till storstaden. Blev sambo, började jobba på det där stora mejeriet med den röda kossan. Gifte sig, köpte hus, fick barn. Flickan blev vuxen på riktigt. Ansvar och allvar. Under den perioden i livet var det ansvar och allvar som dominerade. Förutom det där med att bli mamma. Det var ju bara häftigare än något annat någonsin. Och är så fortfarande. Djup tacksamhet för att hon blev min. Maken, villan, jobbet och allvaret är borta. Barnet är kvar såklart. Alltid. I all tid. Ensamliv med barnet som också blev en ung kvinna till slut. En modig, stark, klok och underbar sådan. Solen i mitt liv.

Ibland skymtar hon bakom kulisserna.. den där 20-åringen med svinto till hår. Hon bar på så många drömmar då, helt ovetande om vad livet skulle bjuda på. En del drömmar slog in.. andra inte. Andra drömmar har skapats och närs fortfarande av den där flickan som nu.. ett 30-tal år senare faktiskt kommit fram till att nu är det äntligen dags..! Det är dags att våga fråga sig själv vad hon vill och därefter också göra det. Att leva som den hon egentligen är. Allt är möjligt. Allt ordnar sig. Livet blir vad hon gör det till.. så nu minsann.. nu ska hon leva..!

Den där känslan

En arbetsvecka är slut. Det är fredag och helgen står orörd och till synes behagligt lång framför mig. Årets första arbetsvecka är avklarad. Jag är trött som en kolikmamma och kroppen protesterar våldsamt och onödigt ihärdigt. Smärtan är nästan konstant och det känns som om jag har grus i lederna, småjävlar som sliter i musklerna.. och ett gäng helvetesnissar som sliter i senor och nerver. Men det är halvdag på jobbet så jag får möjligheten att gå därifrån i dagsljus för första gången på väldigt länge.

En del ärenden uträttades på hemvägen.. inkluderande en mor, en bror och en brorsson. Fick gosa massor med pälsklingen Lukas också. Den där närapå 60 kg tunga godingen som tror han är en liten knähund och beter sig därefter.

Hemma tidigare än vanligt trots ärendena. Frusen. Jag njuter av tystnaden. Pussar på och småpratar med katten. Tar en riktigt varm och lång dusch så jag får upp värmen igen. Jag är kvar i duschen så länge så att fingrarna är rynkiga som russin när jag är klar. Smörjer in mig. Tar på mig en ren hemmauniform som doftar gott av sköljmedel och friska vindar. Mjukt och behagligt mot kroppen. Jag andas friare i pyjamasbyxor och nån favorittröja.

Tänker att jag ska sträcka ut mig i soffan en stund. Tog smärtlindring och ger det en chans att börja göra sitt under tiden som jag bara blundar en liten stund. Givetvis somnar jag. Vaknar upp efter en knapp timme och nu är klockan ungefär som den brukar vara när jag plockar ihop och loggar ut på jobbet en vanlig fredag. Nu väntar helgen och den är helt oplanerad. Det är då jag verkligen känner det där ni vet… den där fredagskänslan när både kroppen och själen kan andas ut och gå till vila en stund innan nästa utmaning tar vid. Bilden bjuder jag på. Toktrött och med en smärtstregring från helvetet. Frisyren kallas ”nyvaken efter att ha somnat med fuktigt hår”. Ofiltrerad, brutal sanning. Men det är jag. Med russinfingrar och allt.

Trevlig helg gott folk..!

 

Den där summeringen..

Som brukligt är så är det åter dags för någon typ av summering av året som gick och någon typ av plan (eller struktur.. eller vilja..) som ska hjälpa mig att forma detta nya år. Känslan är ungefär densamma vid varje årsskifte. Jag ser bakåt och tar till mig erfarenheter, insikter och lärdomar.. och jag gläds åt att ha ett helt nytt, härligt år framför mig att planera och väva drömmar kring.

2017. Vad hände..? Det var på sätt och vis ett år i förändring. Både arbetsmässigt och personligt. Ändå känns det som om förändringarna bara tagit sin början och att det mesta som ska leda mig framåt ännu återstår, vilket bara känns bra.

Arbetslivet var som sådant att jag jobbade halvtid januari och halva februari och gick upp till 75% fram till i maj då jag började arbeta heltid igen. Då hade ett helt år gått med sjukskrivning. Först helt i ett par, tre månader och så upptrappning i sakta mak. En del kompetenshöjande utbildningar har jag glädjande nog fått ta del av. April gav mig en tvådagars utbildning inom området Arbetsmiljö, då jag valts till Arbetsmiljöombud på mitt jobb. Otroligt bra utbildning som lämnade kvar ett starkt citat i mitt sinne: Vi är varandras arbetsmiljö! Med allt vad det innebär. I maj reste jag på ytterligare en tvådagars utbildning men denna gång i egenskap av lärare i Migrationsverkets introduktionsprogram. Utbildningen hölls i Solna och heter Train-the-trainer och riktar sig till alla verkets lärare som, precis som jag, utbildar kollegor. Något av det roligaste jag vet..! Mitt andra jobb, som gränskontrollant, har fått stå tillbaka under min långa sjukskrivning.. men jag fick in en jobbhelg på flygplatsen i somras ändå. Som alltid, hade jag semester ganska sent. Från halva augusti till i mitten av september njöt jag av sensommaren och av höstens början. Det kan omöjligt ha undgått någon hur mycket jag älskar hösten. Under septembers andra halva började jag att få läraruppdrag. Det kändes genast att jag hittat min grej. Himmel så roligt att undervisa! Tacksamma och vetgiriga kollegor är drömelever. Läraruppdraget har också tagit mig till Flen och Jönköping där jag fått den stora förmånen att utöva mitt värv och träffa ännu fler kollegor. November bjöd sedan på ytterligare två dagars utbildning i vår vackra huvudstad. Denna gången i Framförandeteknik för lärare. December bestod i lite mer jobb än vanligt men också en trevlig julfest för medarbetarna i Region Öst. Relaterat till arbetslivet har det under året funnits en del föreläsningar och seminarier av givande karaktär inom mina intresseområden.. och även ett gäng mycket trevliga After Work-tillfällen runt om i min vackra stad.

Hälsolivet har varit lite upp och ner. Då jag inte alls tycker om att dela med mig av det eller delge detaljer som är personliga och privata.. så kan det bara få sammanfattas med att denna envisa kärring aldrig ger sig. Jag är på väg. Jag får den hjälp jag behöver. Den har jag sökt och fått. Det pågår och kommer att pågå länge än. Jag har mycket kvar att lära men är inne i en process som heter duga och som kommer att hjälpa mig att bli den människa jag egentligen är och inte minst den människa jag verkligen vill vara. Det finns hinder ännu av både kroppslig och mental karaktär.. men som sagt, det kommer att bli bra!

Övriga livet har bjudit på många viktiga lärdomar såväl som flera guldkorn. Det har varit smärtsamt att se hur långt människor kan gå när de styrs av osäkerhet, okunnighet och illvilja. Falskhet och skitprat bakom ryggen visar till slut vilka man kan lita på. Nyttiga men tunga och ledsamma lärdomar. Guldkornen består i fantastiska människor och möten. Genuina, äkta människor som ger stillsam glädje och trygghet och en värme som stannar kvar. Tyvärr fick jag också vara med och säga farväl till en fin människa som somnade in i evigheten alldeles för tidigt. Plötsligt, oväntat, chockartat och oändligt sorgligt. Hon lämnade kvar en värme som jag alltid kommer att bära med mig. Min egen lilla skyddsängel. Den bästa fluffkramaren i universum.

Fanns tydligen mycket att dela med sig av. För att inte tråka ihjäl eventuella läsare så kommer framtidsutsikterna och tankarna kring 2018 i ett eget blogginlägg vilken dag som helst!

Måndag hela veckan

Ja, så känns det ibland. Som måndag hela veckan. Måndagar har vi ju diverse associationer till och sällan är de av det positiva slaget. Lite beroende på hur helgen varit kanske. Mycket beroende på hur livet ser ut i övrigt. Inget konstigt med det.

Själv tillhör jag sorten som mestadels är otroligt tacksam och glad över att få gå till mitt jobb. Framför allt är jag oändligt tacksam över att ha ett arbete att gå till. Men just nu är det lite motvind av flera olika anledningar. Just nu känns det som måndag, måndag, måndag, måndag, fredaglördagsöndag… och så måndag igen.

Men med en tro på att livet ljusnar och med en hel del starkt kaffe kommer jag att ta mig igenom det här också. Tills dess ska jag anstränga mig för att tycka ännu mer om måndagar.

Att rensa och sortera

Det vet vi ju.. att ibland är det nödvändigt att rensa, sortera och organisera. Nödvändigt för att gammalt behöver kastas så att nytt kan ta plats. Vi bär ofta på sådant vi inte alls behöver men har svårt att släppa.

Ryggsäcken blir allt tyngre att bära och det blir svårt att komma framåt. Det gamla väger för tungt.. det saktar ner våra steg, hindrar oss.

Det är inte alltid lätt att släppa taget. Men oftast är det nödvändigt och för det mesta leder det oss ändå framåt och ger därmed också mer plats för mer glädje i sinom tid.

Jag är på en plats i livet där ryggsäcken står öppnad och jag har börjat granska innehållet med kritisk blick och med mig själv i fokus. Det känns ovant och lite läskigt.. men också spännande och intressant. Sortering och gallring pågår. Det kommer inte att bli helt lätt.. men det kommer absolut att vara värt det.

Helena

Du finns inte mer. Men så kan man väl inte säga..? Du finns visst. Jag tror inte på att man kan begrava en själ. Speciellt inte en sådan som din Helena. Hur ska man kunna bränna den eller låsa in den i en kista..?! Omöjligt. Bara tanken är ju löjlig.

När din ena syster kontaktade mig den där måndagen för ett antal veckor sedan för att meddela att du somnat in i den eviga vilan.. så ramlade jag rakt ner i overkligheten. Vi skulle ju ses och dricka kaffe, fluff-kramas och skvallra oss hesa några dagar senare. Vi skulle ju grilla ute vid din täppa i Kråkvilan. Vi skulle samla PLUSsarna och äta Gabis ost tills vi rapade i kör. Då kan man väl inte bara gå och dö sådär..?! Vad hände..? Hur kunde du..? Det fanns ju så mycket kvar att göra och du hade precis börjat få skörda lite godhet och flyt efter år av strul i alla former.

En rugguggla är du. Ja, jag säger är.. för mig finns du ännu nära. En rugguggla är klok, vacker och ovanlig. Som du. Dessutom är du kort och kompakt, som jag. Alltså blev våra kramar extra fluffigt goda och varma.. för vi stod inte bara på ungefär samma höjd över havet och med samma typ av anatomi. Nej, vi stod också på samma våglängd rent själsligt. En kram oss emellan var så mycket mer än en omfamning, Så är det med riktiga kramar. De är liksom mer än kramar. Precis så är det med vissa människor i ens liv. De är liksom mer än bara människor. Som du. Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag saknar allt med dig.. speciellt ditt skratt, dina kramar och din humor. Du hittade alltid ord som inte fanns men som borde finnas. Du visste hur man drack kaffe och dig kunde man inget annat än att vara sig själv med.

Du blev en av de första som klev in i mitt hjärta här i Norrköping. En vän. En själasyster. För det mesta älskade jag dig och din helt underbara humor. Ibland drev du mig till vansinne med hur du såg på.. och behandlade dig själv. Många, långa diskussioner om det där. Vi talade sarkasm flytande båda två och självironin blev ibland så brutal att vi båda kunde skutta till en smula. Sen skrattade vi så att gardinerna fladdrade och vi fick ont i magen. Vi var många som såg alla dina fantastiska kompetenser, din underbara personlighet och vi beundrade alla din helt sanslösa humor igenom alla svårigheter. Alla gånger din cykel havererat, alla gånger du snubblat och dragit näsan i backen, alla galenskaper som bara du kunde råka ut för. Vi var många som såg allt det goda, fina. Varför gjorde inte du det Helena..? Varför kunde inte du se vilken magnifik människa du var och hur mycket du gav till alla andra.. utom till dig själv..?!

Att begrava en vän som du var något av det svåraste jag gjort hittills i livet. Kistan var så otroligt vacker.. med solrosorna som tronade på locket. När dina barn klev in i kapellet.. la en tjock bok framför kistan.. en sekatör.. och din ukulele.. då brast det helt för mig. De där tre sakerna fångade dig på ett så fint sätt. Du verkligen älskade att läsa, att påta i jorden och med växter.. fast den där kopplingen till ukulelen är jag fortfarande osäker på. Men det är klart du älskade din ukulele. Det är ju lite ovanligt.. så ingen är förvånad. Jag försökte få något sagt där vid din kista.. men det var svårt att hitta orden. Inga ord gjorde den gränslösa sorgen rättvisa. Din bror talade så fint till dig. Din stora familj var där. Många vänner var där. Dina fina ungar var där. Och du var där. Det kände jag.

Jag försöker hitta tröst i att du inte längre behöver strula med allt. Jag är helt säker på att inga krämpor eller allergier finns där du är nu. Jag hoppas och önskar så innerligt att du har det riktigt fint.. med dem du älskar som gått före oss. Jag hörde någon säga att en möjlig dödsorsak var att ditt hjärta var förstorat. Där ser du..! Du hade bokstavligt talat ett riktigt stort hjärta. Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta för allt du var, för allt du gav och för att du tog mig och min lillstrumpa till ditt hjärta. Du var en stor del i att introducera oss i vår nya stad. Mitt största och varmaste tack vill jag dock ge för den sista gåvan du gav mig.. du gav mig närheten till dina barn och nya, fina vänner i dina systrar. Tack Helena. Jag är så tacksam för att jag fick vara en del av ditt liv en tid. För mig finns du alltid kvar. Alltid.. i all tid.

Prioriteringar

Sommaren kom och den gick. Likaså semestern.. som för min del var placerad i slutet av nämnda sommar. När semestern var slut så var sommaren också över. Den älskade hösten är här nu..! Jag har varit tillbaka i arbetet i två veckor och tänk så fort det går att glida in i vardagsrutinerna igen. Semestern minns jag knappt längre..

Så mycket har hänt och så mycket händer. Livet är föränderligt. Jag jobbar fortsatt med mig själv.. mer aktivt än någonsin tidigare och med hjälp av någon som får mig att hitta de verktyg som behövs för att komma vidare. Jag ramlar in i insikter om mig själv och om andra. Lärorikt men jobbigt. Insikter som förändrar är oftast av den jobbiga sorten.. men leder nästan uteslutande till något bättre.

En av de viktigaste insikterna som jag sakta men säkert anammar i livet är just det här med prioriteringar. Om jag är nöjd med hur jag har det så är det ju bara att fortsätta som jag alltid har gjort. Men vill jag må bättre och hitta det läge där livet är i någorlunda balans.. ja då krävs det att jag lär mig att prioritera. Vad är det jag vill..? Vad är egentligen viktigt och vad är faktiskt rent av oviktigt..? Låter enkelt.. men är allt annat än just det. Att välja mer av det som är bra för mig och därmed också välja bort det som tar onödig energi, det som inte leder någonstans. Att våga prioritera mig själv.

 

Övning pågår

 Önskar det var lika lätt som det låter..

Bensinstopp

Några få dagar kvar bara. Kan börja räkna timmarna faktiskt. Det vankas snart semester. Det känns i både kroppen och i själen att jag jobbat hela sommaren.. och dessutom på heltid för första gången på snart 1,5 år. Men jag har ju valt det själv. Gnäller inte.. konstaterar bara att nu är det verkligen dags med lite ledigt.

Behovet av återhämtning bankar på dörren med båda knytnävarna. De diskreta knackningarna har ignorerats en tid. Det känns som om jag går på ångorna och att tanken är så gott som tom. Semestern innehåller inga bestämda planer.. mer än lite lösa tankar om dagsutflykter eller några dagars lillsemester på annan ort. Vilken tur att jag trivs hemma för det är där jag i huvudsak tänker semestra.

När ”alla” andra kommer tillbaka från sina semestrar så går jag.. När jag återgår till jobbet senare i september så kan man inte med bästa vilja i världen längre kalla det för sommar. Då är det höst. Äntligen.

En sån dag idag

Det är en sån dag idag. En dag då det behövs mycket kaffe. Det går åt en hel del energi att hålla virvlande tankar och känslor under någorlunda kontroll. Idag står jag öga mot öga med människor som har en helt annan typ av behov än vad jag har och jag lägger så mycket fokus jag förmår på att kunna hjälpa dem så gott jag kan.

Men det är en sån dag idag. När jag snubblar över trädrötter på min livsstig. Jag lyfter försiktigt fötterna för att inte ramla.

Att lära nytt

Det är aldrig för sent att lära nytt. Vill man ha en förändring så finns det inte så mycket att välja på. En fantastisk sanning är ju den att jag själv bestämmer hur jag vill att mitt liv ska se ut. Enkelt är det då verkligen inte. Men likafullt är det mitt eget ansvar. Förändringar kan vara nog så utmanande och jobbiga.. men alldeles nödvändiga om målet är att förändra något som inte känns eller fungerar som jag önskar.

Jag kan skylla ifrån mig på annat och andra till nästa istid.. men det hjälper knappast någon. Allra minst mig själv. Det leder ingenstans. De där förändringarna kan kännas lite gnälligt tråkiga, ansträngande, ovilliga, jobbiga. Men faktum kvarstår.. vill jag förändra så måste jag förändras. Mår jag inte bra så får jag göra något åt det. Jag! Ingen annan. Jag är skyldig att fråga mig själv vad jag tänker göra åt saken..?! Ibland blir svaret att jag inte orkar, att jag inte är redo, att jag inte vill.. och då får det vara så just då. Men då är jag åtminstone medveten om var ansvaret ligger och varför ingenting händer.

Att skylla på andra eller annat är ju garanterat lönlöst. Att sitta och vänta på att någon annan tar tag i något som berör mitt liv är ju nästan pinsamt. Det är väl många gånger det vore tacksamt och smidigt att kunna skylla sin situation på andra.. men det är ju inte riktigt så det fungerar. En del drabbas ju av orättvisor, sjukdomar, hemskheter och så vidare.. Ja, det är sant och det är så livet ser ut för de flesta till och från. Då handlar det snarare om hur jag väljer att förhålla mig till det jag står inför. Just där ligger det egna ansvaret då. Ska jag ge upp och skylla på situationen som uppkommit eller ska jag se förbi det och klura ut hur jag ska hantera det..?! Det blir inte alltid som vi tänkt.. men det kan bli bra ändå.  Ibland behöver sinnet ställa om till något annat än det man förberett eller planerat inför. Att i det läget lägga massor med energi på att ifrågasätta det jag ändå inte kan göra något åt.. känns ju som slöseri av värdefull tid. Lätt att säga. Svårt att göra. Man behöver inte alltid tycka om det man står inför.. men man tvingas hantera det likafullt.

På stigen som leder till det egna ansvaret stöter vi garanterat på rötter att snubbla över. Är vi inte uppmärksamma så blir det mycket snubbel. Det fina i det hela är ju ändå att vi lär oss något för varje gång vi ramlar. Eller kanske är vi så vana att gå på det enda sätt vi lärt oss att vi ser rötterna som något irriterande som hindrar oss.. i stället för något nödvändigt vi kan lära oss något av..?! Till slut kanske vi lär oss att lyfta på fötterna för att slippa ramla. Eller så fortsätter vi att gå som vi alltid gått och så skyller vi på rötterna varje gång vi ramlar.

Flera områden i mitt liv behöver en översyn. Jag behöver lära mig att lyfta på fötterna bättre än vad jag hittills gjort på min livsstig. Att lära nytt är inte alltid välkommet eller självklart. Men för mig är det viktigt att hålla fokus på vad det nya leder till. Om jag vill ha en förändring i mitt liv så kan jag helt enkelt inte vänta på att det händer av sig själv eller att någon annan gör förändringen åt mig. Jag både kan och ska göra det själv!

Den där röda tråden..

Det känns fortfarande som att jag borde vara ”frisk” och i full fart lite överallt vid det här laget. Jag har ju jobbat heltid några månader nu. Är inte längre sjukskriven. Då måste jag ju vara frisk. Eller..?

Nej, jag är inte frisk än. Eller det beror på hur vi definierar frisk förresten. Men efter en utmattning är det inte alls ovanligt med symptom som hänger kvar i flera år ibland. Den som fått diagnosen får lära om inom många områden och det är där motståndet finns. I varje fall hos mig. Jag har JÄTTESVÅRT att acceptera mina begränsningar. Intellektuellt är det inga problem. Jag vet och jag förstår och jag skulle kunna föreläsa om hur det ligger till. Men känslomässigt finns det där glappet som ”stör”. Det är frustrerande att det är så svårt att acceptera. Jag är min egen största fiende som hindrar mitt tillfrisknande. Suck..

Det finns tillfällen då mina begränsningar märks mer än annars. Man använder ordet hjärntrött, vilket beskriver tillståndet ganska bra. Jag blir fort trött av yttre stimulans.. såsom ljus och ljud i diverse olika former. Folksamlingar, sociala sammanhang.. något så enkelt som ett biobesök eller en fika med vänner kräver vila efteråt. Jag måste ha omedelbar återhämtning i form av tystnad och stillhet en stund. Koncentrationen är nog den mest begränsande delen av hela utmattningskakan. Jag kämpar med att komma så långt att jag kan läsa en bok igen. Faktatexter på jobbet kräver allt jag har. Jag måste förbereda mig som aldrig förr om jag själv ska hålla någon typ av föreläsning.. stor eller liten. Ingenting flyter på som det alltid gjort förut. Allt kräver en ansträngning som aldrig tidigare behövts. Frustrationen är konstant. Likaså tröttheten.

Men vila då, säger de kloka som vill mig väl. Välj bort det som kan vänta. Skala bort allt och bara existera, säger de. Hur gör man då..? Hur stoppar man alla tankar som vill så mycket och som skapar så dåligt samvete för att jag inget orkar..? Jag önskar jag kunde stänga av och trycka igång igen.. lite sådär lagom smidigt utifrån dagsformen. Men det fungerar tyvärr inte så.

Så nog jobbar jag med mig själv alltid. Mer än vad någon kan förstå. Jag har det där nystanet av röd tråd som jag försöker reda ut lite i taget. Jag är inte ett dugg orolig för att jag inte ska klara det så småningom. Jag är bara otålig. Jag vet att jag duger som jag är.. även utan att prestera. Men jag känner inte så. Frustrerande.

Det är ett par veckor kvar till min semester. Då får jag fyra veckor på mig att öva på att bara vara. Om jag nu inte kommer på en massa annat som ska passas på att hinnas med. Inga planer finns dock.. utan dagarna får komma och gå lite som de vill. Jag förbereder mig mentalt för det i varje fall.. att bara vara.

Enkel sanning

Det behöver inte krånglas till alls. Det här är en mycket enkel sanning. Lätt att förstå om man är åtminstone hyfsat normalbegåvad. Om du tycker att det är jobbigt.. läs det sakta fler gånger tills det sitter som en självklarhet.

Respekt förtjänas. Det är inget som bara finns där av sig självt. Respekt är något vi förtjänar genom vårt sätt att bete oss mot våra medmänniskor. Hur bemöter vi andra..? En bra tumregel kan vara att fundera på hur vi själva vill bli bemötta och agera därefter. Ta sig tiden att bjuda på den där komplimangen eller det där lilla leendet kan göra enorm skillnad för dem vi möter. Prova.. det är gratis!

Ärlighet uppskattas. Visst låter det självklart..?! Det är tyvärr inte självklart för alla. Somliga tror att de vinner på att slira på sanningen. Men i längden blir det sällan eller aldrig så. Att ljuga tyder på osäkerhet och svaghet. Vad är vi rädda för..? Sanningen kan vara tung och svår att leverera men är ändå att föredra framför en lögn i alla lägen. Alltid. En sanning kan svida en stund.. men en lögn sårar och skadar djupt och länge. Att bära på en lögn innebär att det finns en extra sten som tynger våra axlar. Ärlighet sparar tid och eliminerar missförstånd. Våga vara ärlig.

Tillit förvärvas. Hur många i vår omgivning kan vi lita på till 100%..? Det tar tid att bygga tillit och att våga och kunna lita på någon annan människa fullkomligt är en stor gåva. Den eller de personer vi kan lita på villkorslöst blir vår familj.. oavsett om vi har blodsband till dem eller inte. Även med tillit handlar det om en relation som är djup och äkta.. och ömsesidig. För att känna tillit så bör det även finnas respekt och ärlighet som viktiga komponenter i relationen. Jag skulle vilja påstå att det till och med är nödvändigt.

Lojalitet returneras. Uppfyller vi det andra så får vi obrottslig lojalitet tillbaka. Vi har en medmänniska i vår närhet som ställer upp i alla väder. En människa som vill oss väl. En människa vi både vill och kan lita på.

Det låter enkelt och självklart.. men är det såhär vi beter oss..?! Att leva efter dessa riktlinjer skulle göra oss till riktigt bra förebilder för våra barn och ungdomar. Vi måste börja någonstans och vi måste stanna till en sekund och inse att det vi gör faktiskt betyder något för någon eller några andra. Lyft blicken och ta ansvar..! Hur ska våra barn och ungdomar lära om vi inte visar..? Jag vill vara en bra förebild för de barn och ungdomar som finns i mitt liv så långt jag förmår.. alltså tänker jag jobba på att vara mer uppmärksam på hur jag beter mig och vad det visar vidare. Hur tänker du..?

I ljus och skugga

Så ser livet ut för de allra flesta. Vi lever ömsom i ljus och skugga.. och båda behövs. Jag vill till och med påstå att båda är lika viktiga. En del trivs bäst i ljuset och blir därmed också möjligen lättare oseende för kontrasterna livet erbjuder. Vi kan bli lite blinda för det vi behöver för att stå stadigt och röra oss stabilt. Det är inte optimalt att ständigt sitta i skuggan heller. Där kan vi stelna och frysa till.. få svårt att röra oss och ont i själ och hjärta.

Det varierar hur ljus- och skuggan kommer och går i våra liv. Ibland badar vi i sol och ljus. Vi får kisa lite och vi ser allt i ett skimmer som suddar bort mörkret. Det är glass, ballonger, solsken, gapskratt och bad i havet. Livet flyter på ungefär som det är tänkt. Vi vaggas in i en rytm som passar oss fint och justerar livet in i rytmen och kanske, kanske tror vi någonstans.. eller åtminstone hoppas vi att det ska förbli så. Men den där skuggan behövs faktiskt också. Vi behöver kontrasten som låter oss vila i skuggan en stund för att så småningom kunna uppskatta ljuset ännu mer. Skuggan behöver inte vara tråkig eller oönskad. Inte alls. Skuggan ger också vila, svalka och ett lugn som tillåter eftertanke och insikter att gro i en annan takt än vad ljuset någonsin orkar tillåta. Men i skuggan vilar också tungsinnet och sorgen. Och dessa behövs minst lika mycket som glass och ballonger och det där andra. Balans är viktigt. Jag uppskattar båda delarna fast på olika sätt. De kompletterar varandra. De kompletterar mig som den människa jag vill vara.

 

Mitt i det snåriga

Den här bilden illustrerar livet så otroligt tydligt. Förväntan på tillfrisknandet är pilen som pekar rakt upp. Verkligheten är det snåriga, trassliga intill. Där.. någonstans i den trassliga härvan.. finns jag med alla mina tankar och känslor som sliter och river mig åt alla håll. Det går absolut åt rätt håll. Ibland i varje fall. Men det tar tid. Tid kräver tålamod och det är olyckligtvis en bristvara hos mig. Men jag övar, jag lär mig.. för att jag vill och för att jag måste. Jag kämpar så hårt med mig själv så ingen skulle tro mig om jag försökte förklara. För det är självklarheter för så många. Men inte för mig. Jag övar i att tycka om mig själv och det är något av det svåraste jag någonsin gjort.

Märk dock väl att även i den trassliga, snåriga härvan så finns där i slutet en snutt av rak linje och även så en pil som pekar uppåt. Och dit ska jag. Faktiskt. För det jag saknar i tålamod har jag i stället överkompenserat med envishet.

Musik ska byggas utav glädje

Det är åter dags för den där musikfestivalen i min vackra stad. Den som sägs vara den största av sitt slag i landet med dryga 50 000 sålda biljetter. Femtiotusen! Och det märks runtom i staden.. att befolkningen tillfälligt ökat avsevärt. Många är givetvis från trakten.. men vi välkomnar musikälskare från hela landet såväl som från annorstädes i Europa. Himla trevligt faktiskt.

Självaste musikfesten hålls en liten bit utanför staden. På ett STORT fält där militära aktiviteter tidigare hållits. Dit kan man nu i dagarna fyra ta sig alldeles gratis med kommunala medel såsom buss och spårvagn. Stadens två spårvagnslinjer (tvåan som är röd och trean som är grön) kompletteras dessa dagar med fyran som är blå. Den går i skytteltrafik mellan staden och det där gamla militärfältet. Eller nåväl.. nästan ända fram. Man får traska en bit efter ändhållplatsen. Men det verkar inte bekymra de där musikälskarna det minsta, trots att många av dem kånkar på otympliga ryggsäckar, sovsäckar, ihopfällbara stolar av diverse storlek och kvalitet.. och så vidare.

Vid Resecentrum, som jag dagligen passerar till och från arbetet, står nu dessa faciliteter till de kissnödigas stora tröst och glädje. Det kallas service. På själva festivalområdet finns allehanda bajamajor strategiskt utplacerade. Jag hörde rykten om att där också finns vattentoaletter.. och jag råkar veta att där också finns åtminstone ett kisstält (jo, faktiskt). Men nöden har ingen lag och måste man så måste man. Handsprit kan rädda kräkreflexerna från att få fritt spelrum…

Jag hoppas och önskar innerligt att alla festivalgäster njuter, skrattar, sjunger och dansar av hjärtats lust. Jag hoppas och önskar också att det är totalt fokus på just musiken och sommaren och glädjen över att få njuta av så mycket musik i flera dagar i sträck.. och inget annat. Snart nog är det vardag igen.. men musiken, den tystnar aldrig någonsin. För musik ska byggas utav glädje.. precis så som Lill Lindfors sjöng en gång. Och i min värld är musik och glädje synonyma med varandra.

Pinsamt

För en stund tror jag att hon lät mig göra det med flit.. för hon blev minsann så lycklig att hon nästan kissade på sig i ren glädje när mitt nybörjarmisstag bedagades. Hon visste nog.. den luriga lilla pärlan jag jobbar med. Och hon lät mig sitta där hela dagen.. ordentligt och nogsamt.. och göra det jag inte alls hade behövt göra. Läxan gick hem.. jag gör inte om det igen! När jag lite lagom generad och skamsen berättade för Teamledaren log han bara och sa.. ”been there, done that”.. Men ändå! Usch så pinsamt. Jag brukar vara smartare än så. För det mesta. Dock inte idag.

Vi behöver inte gå in i detaljer.. men det handlar om rutiner kring en av de viktigare uppgifterna vi i mitt team pysslar med. En gång i veckan ska det göras. Minst en gång. Ibland görs allt klart på en och samma gång och ibland ska det till ytterligare ett moment följande vardag. Jag är hyfsat ny på just den här biten i mitt jobb och jag är lika barnsligt lycklig som alltid när jag får lära mig något nytt. De sista två veckorna har jag provat på att flyga solo.. klara det själv. Ja, vi kan ju enkelt konstatera att idag gick det sådär. Ingen annan tar dock skada.. mer än jag och mitt ego. Tack och lov.

Egentligen är jag dubbelt så korkad som också skriver ner det som ett vittnesmål om mitt pinsamma misstag. Det kan ju vara så att chefen också läser här.. och lönesamtalet väntar runt knuten. Å andra sidan har jag ju också lärt mig något värdefullt och jag följer min eviga linje.. som innebär att jag står för vem jag är och för vad jag gör. Det betyder ju också något, eller hur..?! Fast just idag.. kanske inte lika mycket som annars.

Pinsamt var det. Pinsamt.

Tålamod

Det är ingen hemlighet att jag är en person av den otåliga sorten. Åratal av övning har dock resulterat i att jag hanterar bristen av denna dygd intill perfektion. Okej, okej.. det beror på vad det handlar om.. men jag menar generellt sett. Livet har lärt mig att det är klokt att lugna sina sinnen och vänta. Vänta och se. Min paradgren!

Sen att det sjuder inuti mig mest hela tiden är en annan sak. Jag hanterar det också. Jag hanterar det mesta faktiskt. Är till och med hyfsat skicklig emellanåt. Man lär sig liksom. Det är klokt att välja sina strider och för att kunna göra det så måste man kunna behärska sig, ha tålamod. Skulle jag reagera synligt på allt som driver mig till vansinne så skulle jag vara ett vandrande, gapande, ilsket monster. Tålamod. Jag kan det där med tålamod. Jodå.

Så serverar livet en käftsmäll som heter duga! Hejdå tålamod, behärskning och alla andra bra-att-ha-egenskaper.

Att det händer saker vi inte kunnat eller velat förutse är inget konstigt. Vid min aktningsvärda ålder har det hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna konstatera att.. ”okej, nu igen…”. Vi hanterar saker och ting olika utifrån vad vi själva bär med oss i våra ryggsäckar. Men vi har också fått lära oss att respekt, vänlighet, hänsyn och empati är egenskaper som för oss framåt och som låter oss fungera fint tillsammans i sociala sammanhang. Det är synd att den lektionen har missats av så pass många människor ändå.

Mitt tålamod brann inne helt i veckan som gick. Jag imploderade både i sorg och i ilska. Det gjorde ont att vara både så ledsen och arg samtidigt. Efter ett par dagar hade mitt inre kommit fram till att det är förfärligt obehagligt att stanna kvar i sorg och ilska. Det är mycket mer konstruktivt och belönande att se klart och att göra det bästa av den givna situationen. Sorgen och ilskan finns kvar men är mer hanterbar nu.

Däremot är tålamodet helt jävla borta. Åtminstone när det kommer till det där med en del människors brist på respekt, vänlighet, hänsyn och empati.. eller vanligt hyfs om man så vill. Det är inte okej att som vuxen bete sig hur man vill överallt. Var elak och orättvis om du vill.. men var det där ingen ser eller hör dig. Var allt du vill med dina likasinnade stackare till ”vänner”.. men inte ibland oss andra som uppskattar vanligt hyfs. Tålamodet när det gäller praktarslen är helt borta. Egoistiska, barnsliga och elaka människor har inte min respekt. Inte längre. Och viktigast av allt.. om ni väljer att döma andra utifrån era skeva värderingar.. glöm då inte att granska er själva och era handlingar först så att ni kan stå rakryggade och utan skuld och döma andra.

Det finns alldeles fantastiskt mycket fint och bra att fokusera på i stället. Jag tror jag ska göra det..

Jag gjorde det..!

Jag gick i mål även i år. Tredje året på raken. Ett hundra blogginlägg på ett hundra dagar. Utmaningen avklarad. Grattis till mig..!

Det känns som en dubbel seger med tanke på i vilken situation jag befinner mig för närvarande. Livet har varit, och är fortfarande, utmanande och jag kämpar med att acceptera de begränsningar min hjärntrötthet orsakar. Det kräver lite mer än vanligt att genomföra en del saker då bland annat koncentrationen inte är som den borde. Jag blir lätt distraherad och då tar många, till synes, enkla saker längre tid att göra. Det är frustrerande, irriterande och skapar negationer mot mig själv. Jag inser hur orimligt det låter och jag önskar jag kunde känna och fungera annorlunda.. men jag är inte där än. Jag är dock på väg.. men då jag är av den otåliga sorten så tycker jag nog inte att det går fort nog.

Utmaningen betydde lite mer just i år och just på grund av min nuvarande situation. Men jag gjorde det och tacksamheten och glädjen känns viktig och riktig. Så följer den sedvanliga frågan då utmaningen nu är avklarad..

Ska jag fortsätta skriva..?!

Skriver jag för att jag vill att någon ska läsa, eventuellt beröras och möjligen återkoppla på något vis..?! Självklart gör jag det. Det motiverar, gläder och inspirerar att få veta att någon annan läser det jag skriver och dessutom tar sig tid att på något vis lämna en kommentar eller annat bevis på att de tagit del av mina ord. Men allra mest skriver jag för min egen skull och det borde också vara det som möjligen driver mig att fortsätta. Hur det blir med det får vi väl se.

Till dem som eventuellt följt mina hundra inlägg vill jag rikta ett hjärtligt tack för att ni tagit er den tiden!

(100/100)

Jag väljer glädje

Hur kan du vara så glad nästan jämt..? Det är svårt att förstå att du för en så hård kamp med dig själv. Ingen skulle kunna tro att du lider av utmattning.

Jag är en glad människa i grunden.. men jag gör också ett aktivt val varje dag och jag väljer glädje. Jag väljer att se möjligheterna och lösningarna i stället för hindren och problemen. Jag väljer att vara tacksam för det jag har i stället för att lägga energi på det jag saknar.

Det behövs faktiskt bara en gnutta av insikt och en någorlunda objektiv syn på var och hur vi lever här. I jämförelse med oändligt många andra människor runt om i världen.. har vi det otroligt bra. De allra flesta av oss har tak över huvudet och mat för dagen. Vi lever i ett land som har ett fantastiskt system för skolgång och sjukvård bland annat. För det mesta begriper vi inte ens hur lyckligt lottade vi är som bor här.. i fred och i frihet och med demokrati och grundlagar som värnar om våra rättigheter. Vi får dock inte glömma att vi också har skyldigheter. Vi har skyldigheter mot oss själva och mot vår omvärld.

Jag älskar mitt jobb och jag tycker de flesta av mina kollegor är härliga, fina människor. Jag har en ljuvlig familj, ett hem där jag trivs.. jag har tillgång till allt jag behöver. Jag har en fantastisk dotter som är ljuset och glädjen i mitt liv och jag har världens vackraste katt. Jag kan se, höra, röra, tala, skriva, läsa, smaka, känna.. jag kan tänka, drömma, förnimma.. och jag kan både gråta och skratta. Jag kan vara seriös och allvarlig.. men också skvatt galen och skämtsam. Jag talar flera språk flytande.. varav sarkasm är det jag använder alltmer flitigt.

Jag är glad. Och tacksam. För att jag både vill och kan. Alla kan. Men alla vill inte. Det tycker jag är synd.

(99/100)

Det där med eget ansvar

Att alltid skylla på någon eller något leder aldrig någonstans. Det bli ingen lärdom av det. Det leder oss inte framåt. Att lägga ansvaret utanför sig själv är förödande. Att ta sitt ansvar för allt man säger och gör kan vara utmanande och jobbigt.. men otroligt nyttigt och moget. Det får oss att lära av våra misstag, att växa som människor, att utvecklas.. att röra oss framåt.

Det är så lätt att lägga vårt liv där framme någonstans. Allt blir bra eller bättre sen. Men sen ligger alltid framför oss. Och även om den plan vi har uttalat… med mål och sikte ligger där framme någonstans, så måste vi hitta delmål och befinna oss i rörelse och vara aktiva för att ha en chans att komma dit. Om vi ska komma till det läge när sen blir nu.. så måste vi agera. Inget sker av sig själv. Och ingen gör jobbet åt oss.

Gör det nu. Ibland blir senare till aldrig i stället.
Du kan få resultat, eller hitta på ursäkter.
Aldrig både och.

För att få resultat.. för att nå våra mål.. måste vi göra något. Sluta vänta på rätt tillfälle, rätt läge, rätt tid. Sluta vänta på att någon annan ska göra något först. Sluta vänta på att någon annan ska bereda din väg. Sluta vänta på att det ska kännas perfekt eller ens bra. Sluta vänta..!

Vill du förändra ditt liv eller något i ditt liv, vill du nå dina mål.. vill du utvecklas och växa som människa..? Ja, då krävs ett visst mått av arbete, ansträngning.. och en handfull av insikter. Som så många gånger tidigare vill jag då påstå att det kanske inte är enkelt eller roligt varje dag (fast det kan det ju också vara förstås).. men det är värt det i slutändan..!

Att nå mina mål.. att komma i mål och att ha förändrat mitt liv till det bättre.. är i min värld den finaste gåvan av alla och värt varje steg jag fått ta för att nå dit.

(98/100)

 

 

Jag är värdefull..!

Jag fick ett sms i morse där det stod: Du är värdefull.

Någon tycker att jag är värdefull. Det betyder gränslöst mycket. Särskilt då denna någon är en person jag själv sätter ett stort värde på. Det gjorde mig så himla glad. Jag tänkte då att om någon tycker att jag är värdefull och tar sig tid att skriva ner det och skicka det till mig.. så borde jag åtminstone försöka att tycka att jag själv har det värde andra tillskriver mig. Det är inte lätt.. men jag både vill och ska försöka ännu hårdare att nå dit. Jag vet inte riktigt ännu hur men jag ska klura ut det också.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen: Det tar oerhört mycket kraft att tycka så illa om sig själv som jag gör. Jag fiskar inte efter bekräftelse för jag VET att jag är en bra människa och att jag duger som jag är. Men jag KÄNNER det inte. Inte ens lite. Intellekt kontra känsla har fortfarande ett stort glapp. Jag jobbar på det också. Jag jobbar på en massa olika saker. Ständigt jobbar min hjärna med att analysera, acceptera, formatera… Jag befinner mig i en process som kommer att ta tid. Det får ta tid för det ska bli riktigt bra. Bättre än bra. Livet är i förändring och jag tänker inte längre nöja mig med mindre än vad som är det allra bästa för mig.

(97/100)

Tre enkla regler i livet

Tyckte det här stämde så himla bra.. så jag delar gärna med mig av det. Det behöver inte vara krångligare än såhär. Faktiskt. Det är vi själva som krånglar till det för det allra mesta. Det är förvisso inte alltid lika enkelt.. men som med allt annat blir det var vi gör det till. Vi väljer själva hur våra liv ska bli. Emellanåt möter vi motstånd och vi ger efter för rädslor. Men vi har alltid, alltid ett eget ansvar i att forma vår framtid till det som är och blir det bästa för oss. Aldrig kan vi skylla eventuella misslyckanden på någon annan eller något annat. Vi styr inte över allt som livet ger oss.. men vi väljer hur vi förhåller oss till det.

  1. Om du inte går efter det du vill ha, kommer du aldrig att få det.
    Det är väl inte så svårt att ta till sig..?! Törs jag inte ens försöka att få det jag vill ha så lär jag aldrig få det. Våga och vinn.
  2. Om du inte FRÅGAR kommer svaret att alltid vara NEJ.
    Våga fråga och sluta vara rädd för att inte få det svar du vill ha! Tänk om det blir som du vill..?! Det är kanske lika läskigt som att bli nekad. Vad vet jag..?! Men våga fråga eller ta eget ansvar för att du inte tordes.. skyll det inte på någon eller något annat. Vi väljer själva. Alltid.
  3. Om du inte kliver framåt kommer du alltid att stå kvar på samma ställe.
    Hur vanligt är det inte att vi av bekvämlighet eller möjligtvis rädsla inte vågar ta ett steg framåt i livet..?! Ju längre vi står kvar, desto svårare är det att ta det där klivet. Det kan ju också vara så att man är nöjd med att stå där man står. Stå då kvar för all del.. men låt resten av världen fortsätta framåt utan att stå kvar och bli till ett bittert offer. Vad hindrar dig egentligen..?

Det är givetvis inte allas sanning. Inte heller försöker jag att förminska dem som gör andra val. Men i min värld är dessa enkla livsregler brutalt sanningsenliga och jag tar dem till mig. Därmed inte sagt att jag följer dem till fullo i varje steg jag tar.. men jag har dem med mig och jag är alltid medveten om att jag har ett eget val och ett eget ansvar i hur jag vill att mitt liv ska forma sig.

(96/100)

En lördag i Stockholm

Ett par gånger om året tar vi chansen att haka på bussresan till vår vackra huvudstad. Nämnda bussresor arrangeras av fritidsföreningen på min arbetsplats. Bussen lämnar Norrköping tidigt på morgonen och vänder hemåt igen sent på eftermiddagen. Jag och dottern har varit med några gånger nu och det är lika trevligt varje gång. Vi bodde ju i trakten så himla länge.. och dottern är född och uppvuxen där. Det blir lite som att komma ”hem” en stund. Gatorna och platserna är välkända och vi hittar runt utan problem. Många åker med för att shoppa en heldag.. andra för att besöka sevärdheter eller kanske träffa vänner. Vi följer med för att gå runt och njuta.. och bara vara. Hur mycket jag än älskar Norrköping så saknar jag ändå Stockholm emellanåt. Det är en fantastiskt vacker stad på så många sätt.

Vi reser bekvämt i en supermodern buss (bild 1) och utanför glider landskapet förbi i en behaglig fart. Rapsfälten är knallgula just nu (bild 2). Just den här lördagen råkade det vara årets Stockholm Maraton, vilket gjorde att staden var lite extra avstängd här och där (bild 3). Vi började med en fika på Café Avenyn på Kungsgatan (bild 4). Mysig miljö men fruktansvärt otrevlig och sur personal. Dit går vi nog tyvärr inte fler gånger. Vi brukar dyka in på Vetekatten som är en riktig favorit.. men där var knökfullt. Så strosade vi Drottninggatan fram och där finns alltid något värt att stanna till för.. något att uppleva. Den här gången en marionett-artist (bild 5). Han alternerade mellan tre dockor och var himla duktig. På många ställen i city byggs det just nu.. (bild 6 och 7). Staden är i förändring. Vi styrde mot Kungsträdgården i hopp om att kunna sitta på en bänk och kanske ta en glass. Tji fick vi! Maratonlöparna passerade intill och avspärrningarna samlade mängder av människor i klungor precis överallt. Hela Kungsan hade dessutom förvandlats till ett enormt Food Court. Vagnar med all sorts mat och gott du kan tänka dig stod i långa rader.. enkla bord med bänkar fanns för matgästerna både här och där. Det är nu några veckor sedan körsbärsträden stod i magisk blom.. men vi såg faktiskt någon enstaka blomma som envist dröjde kvar i trädet (bild 8). Vi mötte också kollegan och vännen Ingela med sin son Gustaf där (bild 9). De hade varit på ett evenemang dagen innan och var nu på väg hem men stannade till för en snabb lunch innan hemfärd. Vi kramades lite, pratade lite och sa sedan hej och vi ses hemma sen. Minnesväggen som spontant skapades på den plats där lastbilen kraschade in i Åhléns-varuhuset den 7 april i år.. efter sin vansinnesfärd på Drottninggatan där galningen mejade ner, dödade och skadade människor och djur.. den har flyttats till Kulturhuset och gjorts om till en slags utställning. Väggen står inne i Kulturhuset nu (bild 10) och kommer att göras om till en permanent minnesutställning framöver. Vi klev också in på NK en sväng (bild 11).. strosade runt, köpte praliner, ett block och en vacker penna. Satte oss sedan framför Hötorgsskraporna för att bara sitta och njuta av dagen, staden och betrakta folkvimlet.. (bild 12 och 13). Lite mat på ett Steakhouse på Kungsgatan och så hemfärd. Nöjda efter en behaglig dagstur i våra gamla hemtrakter.. (bild 14). Vädret var helt perfekt. Mulet men lagom varmt. Allt var perfekt. Mest av allt sällskapet.. min älskade unge.

(95/100)

Lev nu!

Jag har lovat mig själv att leva mer i nuet. Att inte fastna med blicken i backspegeln är viktigt. Det är nog klokt att snegla i den ibland för att se vart jag kommer ifrån och hur det tagit mig till där jag befinner mig idag. Det finns ett värde i att se vad som händer idag och också inse hur det påverkar i morgon.

Det är lika viktigt att inte stirra mig blind framåt. Allt blir bra sen. Jag tycker inte om ”sen”.. jag vill leva nu. Jovisst är det bra att se åt vilket håll jag rör mig och vad jag vill uppnå där framme. Det måste jag ju ha koll på om jag ska kunna ta mig dit. Att gå och famla i blindo går sällan bra.

Att leva idag är en konst och samtidigt det häftigaste vi kan göra. Att vara medveten om livet här och nu. Vara tacksam för allt jag har och inte lägga för stor sorg i vad jag förlorat eller i vad jag aldrig kan uppnå. Det är inte alltid lätt.. men det är alltid rätt.

(94/100)

 

VM 2017.. i Norrköping

Jo, det är helt sant. Idag spelades det VM i fotboll på stadens stolta arena, Östgötaporten.. där IFK Norrköping spelar sina hemmamatcher. Anställda på Migrationsverket runt om i vårt avlånga land har samlats i vår vackra stad för att kämpa för den gigantiska bucklan som förra året vanns av mina fina kollegor på Mottagningsenheten här i Norrköping. I och med denna gloriösa vinst så stod den enhet jag arbetar på som värdar för årets VerkMästerskap i fotboll.

Drygt trehundra medarbetare från nordligaste norr till sydligaste söder samlades denna soliga junidag. Trettioen fotbollslag, lite supportrar och en handfull funktionärer.. och bland dessa fanns alltså även jag. Min uppgift var att fotodokumentera dagen, vilket jag gjorde efter bästa förmåga. Nästan 500 bilder knäpptes, varav 432 efter en snabb översyn hamnade på en usb-sticka med vilkens hjälp bilderna skulle rulla i ett bildspel under aftonens middag och festligheter.

Det var riktigt roligt att prata med kollegor från hela landet. Norrlänningarna tyckte de kommit in i framtiden med sommar, grönska och strålande sol.. då de dagen innan rest från snöklädda vidder. Kändes overkligt då solen verkligen strålade och fotbollsarenan blev som en uppvärmd gryta med sina läktare som omringade konstgräsplanen som delats upp i tre lika stora delar inför dagens utmaningar.

Mina närmaste kollegor spelade helhjärtat och grymt bra.. men tvingades ändå lämna över bucklan till ett annat lag. Segern stannade i Norrköping med nästa års VM kommer att arrangeras av andra kollegor än de som är mina närmaste. Jag ser fram emot att sitta på läktaren här i min stad även nästa år för att njuta av gemenskap och bra fotboll.. blandat med spänning och en smula prestige.

Det blev en lång dag idag. Förutom att kameran var med mig överallt och hela tiden.. så stod jag till tjänst vid sekretariatet. Skrev in grundspelets alla resultat, svarade på frågor.. och hjälpte till med lite av allt möjligt. Jag fick umgås med en del av mina kollegor under andra former än annars och det är ju alltid givande. Rent av underhållande.. vilket bilden så fint illustrerar.

(93/100)

Mina arbetskamrater

Efter min lilla paus av återhämtning så kändes det fint att återgå till det stället jag trivs så bra på.. min arbetsplats. Jag är så tacksam för de fantastiska människor som finns omkring mig. De hjälper mig att läka genom att vara dem de är. Vi tycker om varandra och det både märks och känns. Vi vill varandra väl och vi hjälper varandra i stort och i smått. Det låter lite som en utopi för många.. men tro mig, det är 100% sanning där jag arbetar. Förutom den närmaste klicken jag är en del av så består givetvis arbetsplatsen av många fler medarbetare, kollegor, arbetskamrater. Den ena mer härlig än den andra. Aldrig tidigare har jag fått lov att arbeta med så många fina människor.

Det kan kännas utmanande att tycka lika mycket om alla. Rent av svårt faktiskt. Det behöver jag inte göra heller. Men jag respekterar mina medmänniskor och vill dem väl. På riktigt. Man behöver inte tycka lika mycket om alla.. men man behöver respektera alla. Eller åtminstone alla som förtjänar respekten jag har att ge. Beter man sig som en ärkeknöl så kan man nog förväntas bli behandlad och bemött därefter. Eller inte. Ibland är det smartare att bara vara tyst och lämna idioten och söka upp glädjen hos de andra i stället.

Då jag kom till min arbetsplats så fanns ett antal post-it lappar klistrade på mina två dataskärmar. Godhet, vänlighet och kärlek strömmade mot mig i form av dessa rara ord som skrivits till mig..! Jag menar… wow..! Alldeles rörd tackade jag ödmjukt för det fina välkomnandet. Det är inte svårt att känna glädje att jobba på ett sådant ställe… Tack från hjärtat alla fina människor som finns omkring mig på världens bästa arbetsplats. Ingen nämnd och absolut ingen glömd.

(92/100)

Ljus och mörker

Det ena behöver det andra. De är varandras kontraster och lika värdefulla båda två. Ljuset och mörkret. Eftersom jag tycker om metaforer.. både i tanke, ord och bild.. så omsätter jag gärna bekymmer och eventuella hinder till saker som är lättare att förstå. I varje fall om jag ska försöka beskriva för någon annan. Inne i mitt eget sinne rullar det där kaotiska nystanet runt och har minst fyra katter efter sig som inte låter nystanet vila alls.

I ljuset trivs de flesta. I dagsljus. I solljus. I trons ljus. I skimret och i strålarna av allt gott i världen. Det är så vi oftast tolkar ljuset. Som det goda, fina. Det vi föredrar och väljer. Vi söker oss ut i ljuset och vi umgås och kommer varandra närmare. Men ljuset behöver också vila och ljuset behöver skugga för att vi ska kunna se kontrasterna. Alltså är även mörkret ett klokt val ibland.

I mörkret.. om natten är det stilla. Mörkret tolkas mer som det tunga, sorgliga och dova. I mörkret får tankarna liv då de inte distraheras av allt som ljuset skapar i form av liv och lust. Stillheten kan vara behaglig och välbehövlig. Natten är till för vila och återhämtning. Mörkret tillåter tystnad och eftertanke. Mörkret kan också finnas inuti oss.. oavsett hur starkt ljuset strålar på oss. Detta mörker behöver tystnaden och stillheten men begränsas av det distraherande ljuset. Ibland behöver vi få vara kvar i mörkret en stund för att kunna hitta balansen igen mellan dessa två.

”När det regnar, sök efter regnbågen. När det är mörkt, sök efter stjärnorna”. Det här säger mig att hur mörkt det än blir så finns där något ljust att upptäcka och ta till sig. Det finns alltid, alltid något att glädjas åt och vara tacksam över. Det finns alltid ett eget val. Händer det något jag inte kan styra över så väljer jag ändå hur jag ska förhålla mig till det. Likaså säger ordspråket mig att också i flödande ljus har skuggan sin behagliga uppgift och mening. Båda är viktiga och behövs. I balansen hittar vi oss själva.

(91/100)

En liten paus

En mikropaus. En dag bara. En dag som bara är min. Så får det bli om jag inte ska gå sönder igen. Min rustning skaver och känns tung och jag behöver lyfta av den ett ögonblick. Jag behöver sova och gråta för mig själv en stund för att sedan kunna komma tillbaka med något mer stadig grund att utgå ifrån.

Det har varit en dag då en process startat. En viktig process har fått sin början och jag misstänker att den kommer att pågå under ganska lång tid. Den kommer att förändra mig till det bättre. Den kommer att hjälpa mig att hitta den balans jag måste respektera för att kunna fungera så bra som jag vill. Jag har en stor potential och så oändligt mycket att dela med mig av. Jag vet det. Nu ska jag också lära mig att känna det. Att tro på mig själv. Att inse vem jag är och vad jag kan. Att sluta tycka så illa om mig själv så jag i så hög grad ignorerar mig.

”För att kunna förändra ditt liv, måste du ändra dina prioriteringar”. Så klokt, insiktsfullt… så väldigt sant. För att kunna förändra livet till det bättre.. till det liv vi verkligen vill ha och förtjänar att leva.. så måste vi själva förändra våra prioriteringar och därmed också prioritera oss själva. Annars orkar vi inte att stråla, skina, ge, skapa.. annars orkar vi inte vara snälla mot oss själva. Och då kan man gå sönder. Man kan bli utbränd och knappt orka andas själv. Vi kan inte vänta tills någon annan drar våra gränser och prioriterar oss. Det är inte deras jobb. Det är vårt jobb.

(90/100)

%d bloggare gillar detta: