Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ångest

Härliga dagar. Tankeväckande, nyttiga och bra diskussioner. Skratt och socialt samspel. Efterlängtat. Välbehövt. Roligt. Mycket njutbart.

Årets två planeringsdagar är genomförda. Villa Fridhem är ett mycket vackert ställe där alla sinnen får sitt. Omgivningen, byggnaden, maten, servicen.. och arbetsgruppen. Allt i fint samspel. Vi har talat om vad som har varit, vad som är och vad som komma skall. Vissheten om att vi är en fantastisk arbetsgrupp har bekräftats.

Och ändå föds ångesten.. lägger sig som en blöt filt över allt som är jag. Kanske är det alldeles för många intryck som kräver sortering på allt för kort tid, vilket blir en utmaning då förmågan att sortera är så sorgligt begränsad fortfarande. Kanske är grundmåendet lite vacklande. Kanske finns det en djup känsla av mitt eget otillräckliga värde och prestation som dominerar i de mest olämpliga sammanhang. Kanske.

Gråten blandas med ångesten i bröstet men jag håller tillbaka så mycket jag bara orkar och kan… tills det känns tryggt att kunna släppa fram den. I ensamhet. Där inga förklaringar behövs eller krävs. Där tiden får stå still en stund tills jag orkar andas lugnt igen. Tills varje tanke av granskning av mitt egna jag inte längre smärtar och vänder omkull allt intellektuellt som faktiskt också finns där någonstans. Tills jag orkar bekräfta mitt värde inför mig själv igen. Eller tills jag orkar låtsas igen.

(56/100)

 

Med utsikter..

.. Utsikten ut över Bråviken är otroligt vacker. Den njuter vi av under våra planeringsdagar på Villa Fridhem. Utsikten då vi blickar mot vår framtid på jobbet ser inte så pjåkig ut den heller. Vi har det bra på så många sätt.. och vi är så bra på så många sätt. Vi är samspelta och vi är lyhörda, hjälpsamma, generösa och fantastiskt kompetenta. Och vi strävar ständigt mot att bli ännu bättre, ha ännu roligare, lära oss ännu mer.

En aktiv dag. En nyttig, trevlig, rolig och värdefull dag är slut. En minst lika givande dag återstår i morgon… innan vardagen är ikapp oss igen.

Nu.. blir det ljuva drömmar i denna sköna säng. Fönstret har stått öppet hela kvällen. Golvvärmen i badrummet är avstängt och rummets termostatreglage nere på näst lägsta pinnen. Det måste vara svalt om jag ska kunna sova. Och om några timmar.. den absoluta höjdpunkten: hotellfrukost!

(55/100)

Länge sen..

… jag skrev någon lista. Denna kan ha publicerats för länge sen och en del frågor får liknande svar. Andra har helt nya svar. Livet förändras.

Vad gör mig riktigt lycklig? Kvalitetstid med dottern. Att göra saker vi båda älskar och mår bra av. Jag blir också lycklig av Minioner, Nalle Puh, Kejsare Karamellpudding och fina vänner.

Var bor jag och vad fick mig att flytta dit? Jag bor i Norrköping sedan våren 2012 och här hamnade jag lite av en slump. Det var det minst jobbiga alternativet av flera just då. Nu älskar jag staden som jag med värme kallar min vackra stad.

Äter jag helst/oftast hemlagat eller på restaurang? Lika gärna vilket som faktiskt. Roligt att experimentera i eget kök (dottern är jätteduktig på just det) eller att tillaga favoriterna.. likväl som att sätta sig på restaurang och serveras något gott. Då jag är helt ensam hemma lagar jag tyvärr sällan någon vettig mat alls. Blir mest smörgåsar eller annan latmanskost.

Vad har jag för klädstil? Följer jag trender? Jag har en helt egen stil. Den kallas bekvämt. Jag har inte medvetet köpt fula kläder så jag tycker om det jag tar på mig. Trender har jag aldrig följt och kommer sannolikt aldrig att följa. Jag gillar dock inte rysch och volanger. Inte heller så förtjust i glitter och blingbling.

Vad har jag för drömresmål? Jag trivs fint hemma, men drömmer om att komma bort ibland. Tycker om att resa till fäderneslandet, vill se Rom och London. Älskar att hitta fina ställen runt om i Sverige. Högst på drömlistan finns dock en Japanresa med dottern.

Vart bär nästa resa av? Nästa vecka tar jag tåget till vår vackra huvudstad för två dagars utbildning.

En bra bok? Jag älskar böcker.. trots att jag ännu inte klarar av att läsa. En av de böcker jag läst som berörde mig på djupet var ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross.

När har jag mått som sämst vs bäst i livet? Som allra sämst för några år sedan när livet vändes upp och ner och inget annat än kaos fanns. Där befann jag mig otäckt länge. Som allra bäst då dottern föddes såklart.. där finns ingen konkurrens. Just nu är det lite ostabilt då jag ännu lider av min utmattning eller hjärntrötthet. Kroppsligt är det sisådär och det mentala kämpar jag med. Jag är dock en utpräglad optimist och vet att det snart blir bättre än någonsin förr.

Vad hade jag sagt till mitt 14-åriga jag? Oroa dig inte så mycket. Du duger som du är. Du är värdefull.

När känner jag mig som a million dollars? När jag har min nära och djupa dialog med katten precis vid läggdags. Han ligger på mitt bröst eller tätt intill i sängen och vi bedyrar varandra vår kärlek och tacksamhet över att vi har varandra. Eller när jag kan göra någon annan människa genuint glad.

Om jag skulle flytta, vart skulle jag flytta då? Inom kommunen. Nu måste jag erkänna att jag själv blev förvånad, men med handen på hjärtat är det så. Jag skulle dock inte tacka nej till en liten lägenhet i Stockholm heller, om tillfälle gavs.

Vad är jag om 10 år? Frisk och lyckligt lugn och harmonisk.

Tror jag på ödet? Jag tror att det som sker, sker av en anledning. Det kan dock ta olika lång tid att se och förstå anledningen.

Vad får jag energi av? Glädje, gemenskap, kreativitet, frisk luft, skratt, träning, Kejsare Karamellpudding. Och sömn.

Vad har jag för favoritårstid? Hösten har alltid varit den tid på året då jag mår som allra bäst. Men jag har på senare år upptäckt att vårens ankomst också ger samma känsla.. innan det blir för varmt och soligt och svettigt och fullt med insekter överallt.

3 saker jag önskar mig i födelsedagspresent? God mat, varma kramar och kanske en bra bok.

Vad har jag för favoritdrink? Tror den heter White Cadillac. Smakar som mjukglass. Nästan.

Vem/vilka inspireras jag av? Kreativa, ärliga, modiga och raka människor med god självinsikt.

Om jag skulle bjuda på kalas, vad bjuder jag helst på då? Kanske kyckling med ugnsrostade grönsaker och någon kall, god sås. Men mest av allt vill jag bjuda på mig själv.. i allt jag gör.. vare sig det är vardag eller fest.

(54/100)

En dag värd att fira

Den där superhjälten jag nämnt tidigare.. Iron Man.. han firades idag. Fyllde ju hela åtta år i veckan. Idag samlades vi hemma hos honom och gjorde ett par tårtor tillsammans (bild 1). Så blev det gofika och ”Ja må han leva” för födelsedagsbarnet. Innan allt var framdukat så kändes väntan evighetslång för somliga (bild 2). Så blåstes ljusen ut (bild 3) och fikat var i full gång. Båda tårtorna gick åt i ett nafs. Pälsklingarna var givetvis också med och firade.. Lukas (bild 4), Alwa och Bertil (bild 5). Bröderna ledsnade på fikapratet och gick in i köket för att spela monopol i stället (bild 6).

En annan anledning att fira kom som en enorm överraskning för de flesta. Lillebror och svägerskan valde att gifta sig efter 22 år tillsammans. Jag blev lycklig ända ut i tårna och önskar dem gränslöst med lycka och glädje för resten av livet. Genast åkte de på bröllopsresa och befinner sig just nu i Budapest. Underbart..! Dessutom fyller lillebrodern modiga 46 år just idag. Dubbelgrattis till honom!

Vilken dag!

(53/100)


Fredag kväll

Bästa stunden i veckan. Fredag kväll. Ni vet.. arbetsveckan är slut och helgen väntar. Hemmauniformen är på. Fredagsunderhållning på tv och kanske något extra gott att äta. Möjligtvis något gott att dricka. Hemmet är städat och allting känns bara så himla perfekt. Ni vet den där känslan..?! Nej.. inte jag heller.

Det är ändå en av de bästa stunderna i veckan. Jag slappnar av på ett speciellt behagligt sätt. Med lite tur hinner jag se hela underhållningsprogrammet innan jag snarkar. Något extra tjusigt att äta blev det inte heller direkt. Sista memman från påskhelgen är förvisso väldigt gott.. men det räknas inte som en middag normalt sett. Det goda drickbara blev ikväll påskmust, vilket jag väljer före vin vilken dag som helst (älskar must). Hemmet är i samma läge som de flesta andra dagar.. och det kan inte med bästa vilja i världen kallas för pedantstädat. Vi kan kalla det för hemtrevligt. Det där med att somna i soffan och vakna efter någon timme har visat sig vara min paradgren. Något jag bemästrar till fulländning. Varför går jag inte och lägger mig i sängen om jag är så trött..? Varför stänger jag inte av tv:n, borstar tänderna och bara kryper ner i sängen och sover gott hela natten..? Jag är lika förvånad som ni.. för jag har ingen aning. I stället blir klockan en bra bit in på natten, förvirringen är total. Jag hinner givetvis vakna till riktigt ordentligt för jag har ju inte gjort kvällssysslorna som måste klaras av innan sängen: Ta kvällsdosen av min medicin. Kissa och borsta tänderna. Blogga. Tömma kattlådan.

Som sagt.. är huvudet dumt får kroppen lida..

Trevlig helg..!

(52/100)

Tack

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Broar och nya stigar

Jag gillar att tänka och tala metaforiskt. Det blir ibland lättare att både förklara och förstå om man kan göra en liknelse som beskriver det man försöker säga. När böcker skrivs och författaren använder metaforer.. så kallas språket ofta målande. Författaren målar en situation, ett landskap, en person, ett drama.. genom liknelser från de flestas vardagsliv. Metaforer. Bildligt språk.

Ett mycket bra exempel tycker jag är då jag försöker beskriva var i livet jag just nu befinner mig genom att tala om broar eller stigar.

”Det svåraste i livet är att veta vilken bro man ska gå över och vilken man ska bränna”

Att i vuxen ålder lära nytt sätt att tänka och agera är inte helt enkelt. Men ofta nödvändigt. Det sätt jag tidigare tänkt på och agerat utifrån har ju trots allt gjort mig sjuk. Alltså behöver jag lära mig tänka på nya sätt, eller traska över nya broar. Okända och lite skrämmande. Men jag tar kliven över bron för att jag vet att det som väntar på andra sidan är bättre än det som varit. Jag lämnar det trygga som jag befinner mig i och kliver ur tryggheten för att bli en bättre version av den jag är idag. Det okända utvecklar och stärker.

Minst lika viktigt är att bränna de broar jag inte längre har något behov av att använda. De som inte leder någonstans där jag kan må bra. Då är det verkligen rätt och bra att bränna dessa broar så att de inte längre kan locka mig tillbaka till gamla och destruktiva beteenden. Om det finns för många broar som fortfarande kan leda till mindre bra saker.. kan det bli förvirrande att veta vilka broar som är säkra att beträda. Alltså bränner jag dem. Vilket mer konkret innebär att jag tar mig igenom insikter som ibland smärtar för att bearbeta gammalt och lägga det där det hör hemma. I dåtiden. Jag ser framåt igen. Inte bakåt. Jag tar mig ur det jag möjligen fastnat i.

Kvar ska då finnas de broar och stigar som leder mig framåt. Det kan bli snårigt och ibland halkar jag. Men än så länge tar jag mig upp igen och fortsätter försöka tills det känns rätt. Man kan säga mycket om mig antar jag.. men ger upp, det gör jag aldrig. Inte om det är värt att kämpa för.

(50/100)

Douglas dag..

Denna dag på året, den artonde april.. är Douglas födelsedag. Douglas är ett fasterhjärta och idag fyller han åtta år. Han har många alias den där killen. Ett av dem nämndes för en liten tid sedan och det är nog det senaste.. Iron Man. Han som bjöd på middag och som jag sedan följde med till röntgen om ni minns. Han kan få heta vad han vill och som de flesta småkillar har han diverse superhjältar att se upp till och försöka efterlikna. Min egen unge ville vara Batman när hon var liten. Ja, det kanske hon vill fortfarande förresten.. det skulle inte förvåna mig.

Men Douglas.. han är min superhjälte. En riktig superhjälte. Ingen tecknad eller påhittad. Han piper och gnäller när han inte får som han vill.. men det vet jag många, många som gör.. i alla åldrar. Men i grund och botten är han en otroligt positiv och snäll kille. Han vill alla så väl och han är mån om att tala om och visa att han tycker om sin faster. Jag får såna goa kramar så de känns ända ner i tårna. Så säger han att han älskar mig och saknat mig och fasters hjärta totalsmälter förstås.

Trots sina funktionshinder så håller han full fart i de flesta lägen. Utom när han kollar på film. Då är han okontaktbar. Han lever sig in i filmen och blir nästan en del av den i sin fantasifulla värld. Blixten McQueen i Disney’s film om Bilar är en favorit.. för att inte tala om Bärgaren från samma film. Och den liknelsen följer med in i verkligheten på så många sätt. Blixten är ju den coola, snabba som alltid vinner till slut Hjälten. Han är orädd och gör saker han egentligen inte vågar. Bärgaren är lite kantstött och sliten.. men fixar det mesta och är supersnäll och vill alla väl. Han fixar det som inte är bra. Han är inte alls lika cool och skinande blank.. men har vunnit Douglas och andras hjärtan på grund av sin fina personlighet. Douglas bryr sig om såväl den häftiga som den lite rufsiga och slitna. Han ser igenom alla skal och värderar det som finns innanför. Den egenskapen hoppas jag att han behåller livet ut.

Jag har alltid sagt att han kommer att bli antingen Professor eller Politiker den där killen. Han kan snacka. Oj, oj, oj.. till och med mer än faster. Då vet ni.. det vill inte säga lite..! Han är underfundig och klok som få. Det känns nästan som att det han är förhindrad att göra rent fysiskt har storligen kompenserats med annat.. såsom intellekt och förmåga att fånga omgivningens intresse genom att vara sitt underbara själv.

Så Grattis mitt älskade fasterhjärta. Fortsätt vara fantastisk..!

(49/100)

Utmaningar

Nu påbörjas nya utmaningar.. både i arbetslivet och i personliga livet. De hänger ju ihop. Målet där framme någonstans är att ha hittat en fin balans mellan mitt arbets-jag och mitt privata-jag. Båda är viktiga men det ena har dominerat lite för mycket och lite för länge. Jag har under året som gått sedan jag blev sjukskriven fått till mig många nyttiga och användbara verktyg. De flesta låter enkla men inget i detta är enkelt. Förändringar tar tid om de ska bli bra. Att slarva sig till något som bara håller en kort tid är helt ointressant. Jag har tänkt att må bra riktigt länge framöver. Att vara utmattad eller hjärntrött (det finns flera namn på min diagnos) är överväldigande. Det är oerhört svårt att acceptera alla begränsningar som följer med diagnosen. För mig i varje fall. Jag vill väldigt mycket mer än vad jag klarar av. Av begränsningarna följer frustration, sorg och ilska.. som föder ännu mer trötthet och utmattning och begränsningar.

Ett av verktygen strider mot mycket av vad den svenska mentaliteten står för. Åtminstone historiskt sett eller jag kanske generaliserar nu och det är inte min avsikt. Men vi svenskar (fast jag är ju finländare egentligen) har ju Jante att ta hänsyn till. Vi ska inte tro vi är något… och om vi nu mot förmodan ändå tror det… så ska vi då verkligen inte tro att vi är bättre än någon. Nej, vi ska veta vår plats och stå lite skämmigt vid sidan av och inte tro något så orimligt som att vi har ett värde och att vi törs visa det. Verktyget är något så självklart som Var snäll mot dig själv!

Var snäll mot dig själv. Smaka på den. Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Tja.. det är väl olika för olika människor. För mig innebär det att ge mig själv mer tid att göra saker jag mår bra av och blir glad av. Små saker. Stora saker. Men något jag själv väljer för min egen skull. Det innebär också att ge mig själv tid till återhämtning och vila. Att inte få skuldkänslor när jag ger mig själv den tiden. Att inse att den tiden är så viktig och att den hjälper mig att läka. Att inse att jag inte latar mig, utan jag tillåter mig att hämta nya krafter. Det betyder också att ibland säga nej till annat och andra. Inte för att jag nödvändigtvis inte vill följa med eller vara en del av.. utan för att jag behöver återhämtningen. Jag behöver lära mig att sitta och ha tråkigt. Jag får tvinga mig att sitta och betrakta en älskad katt eller ett skitigt fönster.. utan att samtidigt känna att jag måste prestera något. Vila. Måste vara ett av de finaste orden i vårt språk… vila.

Det må låta som självklarheter för många. Men för mig är det en stor utmaning att kunna göra detta utan att få dåligt samvete. För det är där nyckeln finns. Samvetet. Jag kan säga nej och jag kan minsann lata mig utan problem. Men jag får kämpa hårt med mitt dåliga samvete och känslan av uselhet och otillräcklighet varenda gång. Det är där min utmaning ligger. Att vara snäll mot mig själv utan att behöva förklara mig eller att få dåligt samvete. Det är dags nu.

(48/100)

Inte helt oviktigt.. men nästan

”Jag har nått en punkt i livet där det inte längre känns nödvändigt att imponera på andra. Om människor gillar mig som jag är så är det trevligt och om de inte gillar mig är det deras förlust”

Jag tycker det är så otroligt behagligt att ha kommit så långt i livet där omgivningens tyckande inte längre styr mig. Det har inte gjort det på många år i och för sig… men ibland kommer tacksamheten tillbaka en sväng, som för att kolla att insikten verkligen landat och fortfarande finns kvar. Och ja, den finns kvar. Visst fanns det en tid då jag var ung och osäker och försökte smälta in. Den tiden finns nog i de flestas liv. Jag minns ärligt talat inte om jag var så osäker i skolan.. men jag minns att i början av arbetslivet fanns den där.. ständigt och vakande. Det var ju viktigt att försöka göra ett gott intryck och jobba på bra så att man fick fina referenser. Jag har dock alltid strävat efter att få vara mig själv.. mest för att det är så himla jobbigt att försöka göra sig till.

Med åldern kommer visheten sägs det. Nåja.. det är väl en sanning med modifikation. Men med åldern kom i varje fall tryggheten i att vara sig själv. Idag känner jag att jag aldrig skulle kunna göra mig till eller anpassa mig långt utanför min personlighet. Det är helt enkelt inte värt det för mig. Om jag inte duger sådan som jag är så är jag på fel ställe eller med fel människor. Det är såklart inte helt oviktigt vad människorna i mitt liv tycker om mig.. men det är inget som längre får mig att försöka duga eller passa in.

Det betyder såklart inte att jag bufflar på som en bulldozer och hävdar min rätt att få vara den jag är. Givetvis anpassar jag mig så att jag tar hänsyn i olika situationer. Egentligen är det inte ens någon anpassning.. det handlar snarare om respekt och vanligt hyfs. Men det är så himla skönt att inte behöva anstränga sig för att vara någon annan till lags.. att få vara den jag är. Befriande skönt.

(47/100)

Påskafton

Snön ligger delvis kvar och det är kallt. Solen har strålat större delen av dagen. Påskafton anno 2017. Sovmorgon och så lite pyssel innan vi åkte spårvagn till mamma. Vi struntade i den traditionella påskmaten i år och njöt i stället av baconlindad kycklingfilé (bild 1). Kaffet hemma hos mamma är det bästa i stan. Har druckit många koppar kaffe på stadens olika caféer men vill ändå påstå att det man bjuds på där på fjärde våningen i ett hus på Kungsgatan är det allra bästa (bild 2).

Vi gillar att spela brädspel (bild 3). En favorit vi inte dukat fram på länge är Löning. Tommy vann, Sanna kom tvåa, mamma trea och Gabriel och jag delade på jumboplatsen. Roligt var det.

Årets påskpyssel blev dotterns idé om att baka sockerkaksägg. En liten tigerkaka i miniatyr bakades inuti ett ägg (bild 4 och 5). Himla skojig grej till fikat. Lite pyssligt var det.. men inte så himla svårt ändå.

(46/100)


Glad Påsk

Jag önskar alla… en god och glad, fridfull, lugn, glädjerik och äggrik påsk! Här firas påsken med lata dagar. Idag vaknade vi till en vit värld igen. Vi håller tummarna för att det är sista snön för säsongen. Nu känns det mer okej med blommande rabatter, varskor, sol, fika utomhus och ofodrade jackor. Snö och halka hör ju vintern till, tycks det. Men vi bor ju här uppe i Norden där dagens väder kallas för typiskt aprilväder.

(45/100)

Påskig ledighet

På jobbet har jag pyntat lite sådär lagom diskret. En höna här och en fjäder där. Man behöver ju inte överdriva.. men givetvis ska påskhelgen uppmärksammas ändå. Bilden med de rosa fjädrarna och de tre små kycklingarna representerar kontoret där jag och mina två kycklingflickor sitter. Det är dörren som är pyntad sådär fint. I arbetsplatsens två lunchrum finns också STORA och färgglada ägg fyllda med godis av alla de slag. Det kallar jag personalvård! Just idag bestämde sig en av teamledarna på min enhet.. att bjuda på tårta till eftermiddagskaffet. Han tyckte vi var värda det.. och vi höll förstås med!

Två timmar kortare arbetsdag idag.. påskhelgen till ära. Direkt efter jobbet mötte jag upp dottern, modern och brodern. Utrustade med två stycken Dramaten (för er som inte vet.. så är det en vagn man drar maten i = DraMaten) åkte vi till köpcentrat en bit utanför stadskärnan. Mamma bjöd på fika med räkmacka innan vi började att botanisera i de två större affärerna på plats. SÅ gott. Andra gofikat idag. Storhandla är vansinnigt tråkigt och tungt.. men vi köper och bär ju hem en hel massa trevligheter att tillaga och samlas kring under dessa lediga dagar. Det går att storhandla även utan bil. Tack i himlen för spårvagnar…

Sammanfattningsvis.. Dagens..

Pynt: Fjädrar och kycklingar
Fika: Jordgubbstårta och räkmacka
Fynd: Tre kilo bulgur för 30 kr
Kramar: Från tre kollegor som går vidare till andra utmaningar. Saknar dem redan.
Pälskling(ar): Det är alltid och för evigt Kejsare Karamellpudding först och främst. Men idag träffade jag också Franklin.. en ljuvligt söt, långhårig chihuahua-kille.. som jag fick äran att pussa lite på.
Glädje: Nu väntar fyra lediga dagar.

(44/100)

Äggstraordinär onsdag

Onsdag innebär veckomöte med teamet och gemensam frukost. Vi är indelade parvis för att fixa frukosten och idag var det jag och Maija, finnkärringarna.. *fniss*. Vi hade pratat om att bjuda på Memma, som är en finsk efterrätt man äter till påsk. Vi insåg dock snabbt att det sannolikt inte skulle göra någon större succé.. så det fick bli rågbröd med det vanliga till pålägg. Ost i mjuk och i hård form och lite grönsaker räckte fint. Dagen (påsken) till ära bjöd vi också på ägg. Hårdkokta. Färgade av gurkmeja och kaffe. Vi målade ett varsitt ägg som vi sedan skulle ge den som satt till vänster om oss. När vi räckte över ägget skulle vi också säga vad vi uppskattar med den personen. Jag hade också pysslat ihop lite små påskknyten innehållande både sött och gulligt till var och en i teamet. En riktigt bra start på dagen..!

I våra lunchrum (vi har två) finns det gigantiska godisägg fyllda med det sötaste söta i godisform. De anställda förser sig som sig bör lite då och då. Både före och efter maten och fikarasten.. och en hel del där emellan. Med jämna mellanrum under dagen alltså. Idag var det dessutom en gosse som hälsade på sin fina mamma under eftermiddagen. Gossen som är sju år gammal fick ju en glädjechock då han såg allt godis. Just idag har vi dessutom haft extra gofika på eftermiddagen då vi avtackat tre kollegor som slutar. Gossen drömmer nu om att få börja jobba hos oss… förstå att det hägrar med gofika och godis och dessutom betalt för att få fika och snaska i sig! Jag kunde försäkra honom om att det är precis lika roligt som det verkar att jobba där.. med eller utan fika och godis.

(43/100)

 

 

Och störst av allt är kärleken

Jag har skrivit om det tidigare.. för inte så länge sedan. Men det är ju något av det viktigaste som finns!

Det du säger visar vem du vill vara. Det du gör visar vem du är.

En enkel sanning. Lätt att förstå. Okomplicerad. Vi kan ge uttryck för drömmar och visioner.. vi kan drömma, planera och vilja. Men oavsett var eller hur tanken föddes så måste det till en handling för att det ska bli till verklighet. För att tanken, planen, drömmen ska kliva in i verkligheten så måste vi faktiskt göra något. Mer än att prata om det alltså.

Kärlek. Det största, starkaste, mäktigaste och viktigaste som existerar. Det finns så oändligt av kärlekar i världen. Kärleken till en livspartner, ett barn, sina föräldrar, sin familj. Kärleken till oss själva. Kärlek till det vi gör och den vi är. Kärlek till ett husdjur. Kärleken till ett jobb, ett hem, ett land.. Vi har förmågan att älska och vi bör utnyttja och använda denna förmåga så långt och så mycket vi någonsin kan. Det är något vi kan slösa gränslöst med och ändå få mer av. Jag kan ärligt säga att jag också älskar mitt jobb och det som följer med jobbet. Människorna, möjligheten att hjälpa och göra skillnad för andra.. samspelet och glädjen av vänner och kollegor.. skrattet, buset och all fantastisk omtanke som finns där.

Men också här finns skillnaden i att säga och att göra. Vi kan uttrycka kärlek med målande ord och beskrivningar av vad som får hjärtat att slå snabbare. Men till slut är det våra handlingar som bekräftar orden, som tar dem in i verkligheten, som föder känslorna och skapar samspelet. Ge och få.

Så.. om vi tycker om eller om vi till och med älskar.. visa det i handling. Ord är också viktiga. Mycket viktiga. Men ord utan någon handling förblir bara ord. Om de bara förblir till ord så bleknar också kärleken kring orden och de mister sin betydelse. Visa att vi tycker om och att vi älskar. Ge komplimanger. Kramas. Skratta och le. Visa omtanke och kärlek.. och det kommer tillbaka tusenfalt.

Okej.. ett lite sockersliskigt inlägg kanske. Men inte mindre sant för det. Mer kärlek, skratt, kramar och glädje till alla. Det är min dröm och vision och jag försöker göra något varje dag för att det ska synas och kännas att jag tycker om någon eller något. Hur eller vad gör du..?

(42/100)

Anti-återhämtningsdag

En återhämtningsdag..? Bah…!! Inte riktigt.

Tidigt på morgonen hade jag det ärofyllda uppdraget att ta Iron Man till sjukhuset för röntgen. Gossen är van med kontroller och uppföljningar av allehanda slag då han är född med ett funktionshinder. Detta kompenseras dock storligen genom hans knivskarpa intelligens och hans gränslösa mundiarré. Den här killen snackar mer än sin faster, vilket inte säger lite. Så gott som varje gång vi talas vid förvånar han mig med sina kluriga tankar och sammanfattningar av allehanda ting han snappat upp. Han är ljuvlig och han skötte sig exemplariskt på sjukhuset. Faster fick vara med inne på röntgen och bära en mörkt röd blyväst för att inte bli strålande. He he he..

Lämnade Iron Man tillbaka på frita och for hem för att duscha och äta frukost. Sen en tur till staden för att vara med på viktigt möte tillsammans med dottern. Mötet avlöpte lysande och i positiv anda.
Vi promenerade runt hörnet från stället vi nyss suttit på möte i och tog del av absolut bästa kinamaten i vår vackra stad. Lunchbuffé av den riktigt goda sorten. Fräscht och gott. Riktigt gott. Fullständigt omöjligt att inte bli riktigt mätt på ett sådant ställe. Vi gick som övermätta pingviner därifrån, vaggandes.

Nästa anhalt var stället där man plattar ut sina tuttar vartannat år. Ja, om man fyllt 40 alltså. Jag uppskattar verkligen att de lyckats anställa så varlig och medkännande och lugn personal på det där stället. Det är inte som cellprovstagning… oh nej, långt därifrån. Men något utlämnande är det ändå att klä av sig inpå bara skinnet och stå där framför en främmande människa som ska ta på ens mer privata kroppsdelar. Med varma händer letade hon avvikelser och placerade mina attribut i rätt läge för utplattning och avläsning via någon typ av scanner eller röntgen eller något liknande. Helt otroligt hur tillplattade de kan bli..! Idag serveras pannkakor… liksom…!

Så var det lite fika på det.. och handla.. och det är möjligen något av det tråkigaste jag vet. Men det behöver göras och i sällskap får det ändå anses vara helt okej. Dottern var ju med. Väl hemma kände jag mig helt manglad.. trött.. dränerad. Hela kroppen värker fortfarande, många timmar senare. Av vilan blev det inte mycket. Telefonen har ringt och jag har fått känna mig behövd och nyttig. Men nu.. nu minsann.. är jag inte längre tillgänglig för någon annan än den där Kejsare Karamellpuddingen som jag hoppas ligger och värmer upp delar av min säng. Bästa stunden på dygnet är den då han lägger sig på mitt bröst när jag krupit ner i sängen.. spinner och borrar ner sin nos i min hand. Det kallas livskvalitet.

(41/100)

Katt och videochatt

En helg som i huvudsak präglats av terror och sorg.. men kanske ännu mer av humanitet, medmänsklig omtanke och kärlek. Människor kliver ur sina trygghetsringar och sträcker ut hjälpande händer mot främlingar. Myndigheters agerande som får beröm..! Bara en sån sak. Ytterst ovanligt.. men desto trevligare när det sker. Polis och räddningspersonal har blivit hjältar.. med all rätt. Representanter för ledningen i vårt land har skött sina åtaganden enligt protokoll och utan anmärkning. Sen vet jag mycket väl att det råder delade meningar om det.. men det här är min blogg och min åsikt. Jag tycker det är helt absurt och vidrigt att i sociala media se människor som på fullt allvar lägger hela skulden på vår statsminister. Är människor verkligen så trångsynta?! Man kan tycka vad man vill om honom.. men skyldig till fredagens dåd var han då sannerligen inte.

Min Pälskling.. den vackraste av alla varelser i universum (som sagt.. min blogg, min åsikt som gäller här).. har hållt sig nära mig idag. Han har nog känt att jag behövt det. Tänk så underbart att få ha en helt egen healer. Och den vackraste av alla dessutom! Jag känner mig välsignad och utvald. Det fanns en universell mening med att han kom till oss. Ingen kan övertyga mig om något annat. Han är en sådan viktig del av vår lilla familj. Det är fullt möjligt att han är den mest älskade katten i världen. Det skulle kunna vara så. Det känns så. Förstås.

Innan söndagen blev till måndag blev det också en trevlig videochatt med vännen som flyttat till USA. Där i Seattle satt hon på sin sängkant och visade mig vyn ut genom fönstret.. där solen strålade och basilikan växte i en kruka i hörnet av odlingsrabatten. Så härligt att se henne igen. En vitamininjektion är hon! Jag blir glad av henne. Hon är nio timmar långt borta.. så där var det solig eftermiddag och hon skulle ut och cykla med sin familj. Här råder midnattstimme och jag behöver förtvivlat min skönhetssömn. Måndagen blir aktiv och börjar tidigt..

(40/100)

Iron Man bjöd på middag

Jo, så är det. Se bilderna om ni inte tror mig. Nu tror jag inte att Iron Man var den som tillagade maten, utan han lät nog sin personal göra det. Hur som helst var det jättegott.. och himla trevligt att äta tillsammans med honom och hans familj. Grillat är gott.. och det är pastasallad också. Även efterrätt bjöds det på.. färsk frukt med chokladsås. Speciellt Iron Man älskade det.. han åt så det goda spred sig över stora delar av ansiktet i bara farten. Vinet, vattnet och kaffet smakade också utmärkt.

Iron Mans storebror har tillbringat kvällen hos sin faster.. och vi har skrattat högt åt roliga klipp på YouTube. Den där Kejsaren som bor här och som jag beskrev för någon dag sedan.. han har just precis startat sitt träningspass inför Östgötarallyt 2017. Runt, runt i huset så att mattorna glider upp längs med väggarna. Tror han slog personbästa ikväll… för sådär långt upp mot väggarna har mattan aldrig hamnat tidigare.

(39/100)

Ofattbart overkligt

Det går inte att beskriva dagens händelser, dagens känsla med några ord alls. Det spelar ingen roll hur rikt ordförråd man har.. orden räcker ändå inte till. Det är ofattbart overkligt.

Ett terrordåd i Sverige. I Sverige..!

Stockholmstrakten var mitt hem i mer än 25 år. I den ljuvligt vackra och vänliga staden finns otroligt många vänner och bekanta kvar. Några bor där, andra arbetar där. Dottern gick i skola där. Vi promenerar på denna, numera världskända, Drottninggata varje gång vi är i vår vackra Huvudstad. Hur många gånger har vi inte besökt just den butiken som lastbilen kraschade rakt in i. Varje gång vi är i Stockholm går vi dit. Botaniserar bland dofter, färger, skönhet och leende försäljare. Varje gång. Stockholm är tveklöst en av de vackraste städerna på jorden. Det kommer den alltid att vara. Just nu bara så nedsmutsad av terror och grymhet.

Ändå värmer det hjärtat att se hur människor enas kring sorgen och det förfärligt ofattbara. Butiker, restauranger, hotell och vandrarhem, enskilda personer… det erbjuds mat och husrum om man inte kan ta sig hem då alla tåg och tunnelbanor är inställda. Det anordnas skjuts ut ur staden till tryggheten hemma av bekantas bekanta eller helt främmande människor. Kärleken och generositeten visar sig från sin allra finaste sida när ondskan har slagit ner mitt bland oss.

Så snälla snälla mänsklighet.. glöm inte bort att enstaka illdåd, hur grymma de än är.. inte representerar ett helt folkslag, en hel religion eller något annat än sjuka, vidriga anhängare av ondska. Generalisera inte om ni kan låta bli. Döm inte andra främlingar utifrån vad ett begränsat antal sinnessjuka idioter gör. Det finns så mycket godhet och kärlek i vår värld trots allt. Låt oss gemensamt se till att den vinner i stället. Sprid inte mer hat. Det räcker nu.

(38/100)

Min kärlek

Han är kärleken personifierad. Ren och genuin i varje cell, varje strå av hans silkeslena päls är ren och djup kärlek. Den här killen är inget mindre än fantastisk. På alla sätt. Han lugnar mig, han helar mig och han får mig att må så bra. Jag pausar gärna en film bara för att betrakta honom. Han är alltid första och högsta prioritet. Givetvis är han bortskämd. Både jag och dottern älskar att skämma bort honom. Han äter ur kristallskålar, dricker direkt från kranen.. får ibland ren kyckling- eller fläskfilé. Vi köper egen kokt skinka till honom och han har en egen kudde i min säng. Det finns ju en anledning till varför hans alias är Kejsare Karamellpudding..

Han är majestätisk. Kunglig. Kejserlig. Med sin storlek får han folk att dra lite efter andan. Ett lejon i miniatyr. Kring åtta kilo äkta kärlek. Stor kille på alla sätt. Det är så oändligt med kärlek i den katten.. och han får gränslöst av kärlek av sina slavar. Om det mot förmodan finns någon där ute som tror att man inte kan prata med sin katt… så tror ni fel. Den här katten inte bara pratar massor.. han ska alltid ha sista ordet! Vi har under åren lärt oss hans språk och förstår varandra alldeles utmärkt. Han heter Kirre men har, som alla kära barn, många namn. Från början hade han döpts till Maxi då han var störst i sin kull. Vi köpte honom som fem-åring från Kattstallet i Åkeshov (numera Kattstallet Vällingby) hösten 2008.

Han heter alltså Kirre men kallas Kungen, Älskling, Korven, Pudding, Bebis, Vackraste, Underbaring.. och så vidare. Han är också känd under namnet Kejsare Karamellpudding, vilket ger honom hyfsad rättvisa. Han är ju kejserlig i både storlek och i attityd. Han är så söt så man blir tårögd. Hans päls är semilång och den är silkesmjuk. Han är en av de största kärlekar som någonsin funnits i mitt liv. Jag blir lycklig av honom. Han är en stor och viktig del av min familj. Men kolla på bilderna.. ni ser ju själva…

(37/100)

Varje dag

Ja faktiskt! Varje dag finns det något att vara tacksam över. Oavsett hur dagen sett ut, hur hemsk den än må ha varit eller vad den än har innehållit eller manglat oss igenom. Även då de värsta dagarna och stunderna låter oss skaka om riktigt ordentligt… så har vi något att vara tacksamma över. Alltid.

Ibland tar det bara en lite längre stund att komma på vad det är. Ibland märks det och känns det genast. Det kan vara något så litet så det nästan inte märks eller att det snudd på glöms bort i det kaos man lever med just då. Men det finns där. Alltid.

Det grundläggande och uppenbara är ju livet i sig. Vi lever och fick på morgonen vakna till ännu en dag. En dag innehållande möjligheter och hopp.. om så i absolut minsta möjliga form. Men det finns där. Alltid.

Just idag är jag så himla tacksam över att jag fått möjligheten att genomföra en fantastiskt bra utbildning i tre dagar. Jag har fått lära mig massor med bra saker som jag kommer att ha stor nytta av i mitt jobb. Jag orkade hänga med dessa dagar även om jag känt mig mer död än levande när jag kommit hem. Jag har mött trevliga, härliga människor och fått nya bekantskaper. Jag känner mig inspirerad och förväntansfull och jag längtar efter att få omsätta mina nya kunskaper i praktiken. Tacksamhet i det lilla och i det stora. Alltid.

(36/100)

Insikt

Ibland kommer insikterna som en käftsmäll mitt i ansiktet. Som denna..
Vilken tur att det inte gör mig något eller att det är särskilt viktigt för mig om jag anses vara ful eller vacker. Det jag värdesätter mer är människors inre. Det yttre håller jag hyfsat rent om så lite rufsigt och okammat. Mitt inre är under konstruktion.. i förändring. Förhoppningsvis till det bättre. Kanske kommer det att märkas även på utsidan. Allra helst i en mer öppen och vaken blick och i ännu fler leenden. När själen dansar så syns det utanpå. Det är mitt mål. Det är en bit kvar.. men sen så..

 

(35/100)

Inför utbildningen

Jag har den stora förmånen att få gå en utbildning gällande Arbetsmiljöarbete. Den pågår i tre dagar och började idag. Första dagen består av hemstudier. Jag har plöjt igenom förordningar, lagar, regler, rekommendationer och en massa annat intressant på Arbetsmiljöverkets hemsida och i material jag fått till mig att arbeta med. Jag har skrivit ner lite frågor och ”aha-upplevelser” utifrån vad jag läst för att vara rustad och förberedd inför de kommande två dagarna då jag och ett 30-tal kollegor från hela riket samlas i en lokal i min vackra stad för att lära oss mer. Vi kommer att få fler verktyg för att kunna arbeta med systematiska genomgångar och förbättringar av vår fysiska och psykosociala arbetsmiljö. Jag har också förberett mig genom att intervjua min chef.

Jag älskar kunskap. Det finns nästan inget bättre än att få lära sig nya saker. Arbetsmiljö är så oändligt mycket mer än rätt belysning, ergonomi och bra ventilation. Det handlar allt mer om hur vi mår och vad vi gemensamt kan göra för att må bättre. Alla har ett ansvar. Alla. Varenda en av oss.

Vi är varandras arbetsmiljö! (repetera tills ni verkligen fattar.. läs det sakta och ta in varje ord)

(34/100)

Återhämtning

Söndag. Vilodag.

Jag tillät mig att inte göra någonting alls idag. Jag har låtit kroppen och sinnet vila. Tankar kommer och går och det får de göra. Men har tanken velat fastna och krävt uppmärksamhet, har jag varligt men bestämt motat bort den. Det är en utmaning men det går. Älskade Pälsklingen har funnits i min närhet till och från och visat sitt stöd genom att vara så underbar som bara han kan vara.

I tysthet har jag låtit dagen komma och passera. Det har visst varit vackert väder där ute och många skulle säga Gå ut. Njut av vårsolen. Men inte idag. Idag hade jag bestämt att låta kroppen och själen få bestämma och dessa två valde pyjamas och innedag. Inga tårar har fallit idag, trots att de ville. Men tankarna som bar fram tårarna motades ju bort. Jag behövde vila ifrån sorgen också.

Idag har jag bara funnits till. Idag orkade jag helt enkelt inget annat. En dag som denna måste också ta plats i läkningsprocessen. Motvilligt lät jag den göra det. Nu när dagen snart är slut är jag ändå tacksam för att det blev just en sådan dag.

(33/100)

Makalöst gott

Jag och dottern besökte mässan Makalöst gott 2017 här i Norrköping idag. Ett årligt återkommande event tydligen men första gången för oss. Dryckerna var vi inte särskilt intresserade av.. men däremot maten intresserade oss stort. Främst lokala aktörer ställde ut.. men även idolen Leif Mannerström fanns i en monter. Förutom Mannerström så var det Edin ”Kock-Zlatan” Dzemat som lockade oss dit.

Leif Mannerström är ju en gigant inom gastronomin i vårt vackra land. En förebild för många och en av de få svenskar som kan skryta med en stjärna i Guide Michelin eller Michelinguiden som den heter på svenska. Den största utmärkelsen en restaurang och dess kock kan få. Han framstår, enligt många, som en lite butter gubbe.. men det är också en del av hans image. Han är ju en rolig och finurlig man med glimten i ögat. Under den korta tid vi pratades vid så skojade han friskt flera gånger. Han till och med nästan log… fast inte på bilden vi tog. Man kan ju inte förlora sin framtoning för att en beundrande tant flinar brett!

Edin Dzemat kallas för ”Kock-Zlatan” av en anledning. Killen har tävlat i matlagning i tolv år och är en utpräglad perfektionist. Han håller ett tempo som få klarar av och har vunnit otroligt många utmärkelser i den högsta divisionen. Han har också varit ledare för det svenska kocklandslaget under några år. Ambitionerna är höga.. lika höga som kvaliteten i det han tillagar. Ändå bjuder han gränslöst mycket på sig själv och framstår som väldigt ödmjuk. Han tog sig tid att låta fotograferas och att prata om vad som helst med sin publik. Med mig och dottern diskuterades det allt från finska namn till blomkål och hur många olika sätt det finns att tillaga blomkål på.

Mässan höll till på otroligt vackra Louis De Geer (utsikt inifrån foajén, bild 1). Gästerna välkomnades bland annat med en chokladfontän (bild 2) där man kunde förse sig med marshmallows eller diverse olika smaker av fudge att doppa i choklad. Tävlingen Årets Östgötakock skulle utses (bild 3). Vi strosade runt och provsmakade allt från smaksatt tryffel till oliver, kaffe, gurka, glass, ostar och bröd. I minglet träffade vi på våra favoriter.. Edin (bild 4) och Leif (bild 5). En liten pratstund i gastronomisk anda med båda herrarna gjorde vår dag..! Vilka grabbar..! Edin bjöd på sig själv ytterligare genom att inför publik laga mat och samtidigt låta sig intervjuas (bild 6). Han tillagade Fröya Lax (den bästa som går att hitta, enligt honom) och lät därefter publiken provsmaka (bild 7).

I vårsolen promenerade vid sedan därifrån.. otroligt nöjda, lyckliga över att ha fått träffa våra idoler och med lite gott i påsar att ta med hem. Makalöst gott… det var precis vad det var!

(32/100)

 

Fredagsfilosofi

Han är så otroligt klok den där Sir Anthony Hopkins. En förebild av rang. En stor skådespelare. Mycket stor (i mitt tycke). Så stor att han blivit adlad för sin förmåga. Han har dessutom komponerat en vals (And the waltz goes on) som är så vacker så jag blir tårögd när jag lyssnar till den. Klicka här så kan ni också njuta av den.

Han är en av mina absoluta favoritskådespelare. Trots sin storhet och i sin konst… så är han så ödmjuk. Se bara här vad han har att säga:

Min filosofi är: Det angår mig inte vad människor säger om mig eller tycker om mig. Jag är den jag är och jag gör det jag gör. Jag förväntar mig inget och accepterar allting. Och det gör livet så mycket enklare.

Som sagt.. jag tycker om honom. Inte bara en fantastisk skådespelare. Han är klok. Mycket klok.

(31/100)

Behov

Bilden beskriver det himla bra. Dagsläget alltså. Mitt mående är instabilt just nu.. på alla sätt. Så vad behövs..?!

En kram tas tacksamt emot alla tider, alla dagar.. och delas ut frikostigt till dem som behöver eller vill ha. Jag är definitivt en kramare och jag tror benhårt på kramars välgörande kraft.

Kaffe är gott och livgivande. Jag vill bestämt påstå att det är mycket trovärdigt att kalla kaffe för livets dryck. Be mig aldrig om komplicerade saker eller… tala helst inte med mig alls i längre än tre ords meningar… förrän jag druckit minst en kopp kaffe på morgonen. Det skulle kunna vara så att jag inte riktigt uppfattar allt du säger annars. Jag älskar kaffe.

Två veckors sömn. Just nu känns det som fullt möjligt och till och med som något fullt rimligt. Jag önskar så att jag kunde sova bort den här djupa, tunga tröttheten. Hjärntrötthet eller själslig trötthet går inte att sova bort… sägs det. Men kanske två veckor skulle göra susen..?! Fast.. jag får så himla ont överallt om jag ligger för länge, så det är nog lika bra att kliva upp ändå.

Det kommer att bli bättre. Sen.

(30/100)

Inofficiellt bildades den idag. På ett kafé i vår vackra stad. Jag och vännen jag inte träffat på länge satt vid ett bord på detta ljuvliga kafé där man bejakar det gamla såväl som det nya.. det udda och det ordinära. Här förekommer muggar och kaffedrinkar, wraps, toasts och pajer.. men också kaffe i kopp med fat och hembakat. På Kafé Kuriosa sitter du i nostalgisk miljö och verkligen fikar. Och njuter. Doften av kaffe blandas med andra ljuvliga och lockande dofter av hembakat. Koppar som klirrar och skedar som rör om blandas med människors någorlunda lågmälda småprat. Underbart..!

Vi satt där, vännen och jag… pratade ikapp varandra sedan vi senast sågs och hördes av. Många steg har trampats upp på nya stigar sedan dess och ju mer vi pratade ikapp oss… desto mer upptäckte vi hur parallellt våra stigar ändå går. Därmed upptäckte vi också.. mitt i pratet.. att vi sannolikt kan hjälpa varandra när våra stigar möts. Vi har snubblat över samma typ av rötter och sparkat på liknande stenar. Vi har betraktat samma typ av trädkronor och sökt lösningar på livets gåtor. Vi har en del gemensamt. Att skriva och att läsa är bara ett par av dessa saker. Samtidigt kanske är de saker som riktigt driver oss och får oss att vandra framåt.. Ordets makt är mäktigt. Oavsett om det skapas av oss själva genom fingrars dans över tangenterna, eller om det läses i en bok vi valt att förlora oss i.

En av mina sorger just nu är ju att ännu inte förmå att läsa. Jag kan inte ens beskriva den sorgen men jag förstår att den är svår att begripa om man inte varit i närheten av den typen av sorg själv någon gång. Den här sorgen är så tung att jag ibland gråter. Verkligen gråter. Att läsa har varit något centralt och oerhört viktigt för mig sedan jag lärde mig läsa i 5-års åldern. Aldrig tidigare har förmågan att läsa varit borta så länge som nu. Jag vet att den finns där och väntar på att få börja finnas igen. Förmågan alltså. Men ännu vilar den. Väntar. Den väntar på att jag ska klara av det. Klara av att fokusera, att ta in.. att förlora mig in i en berättelse. Att leva i den. Den saknaden gör ont.

Så idag… idag såddes fröet till Norrköpings snävaste läsarcirkel. Kanske. Vi talade om den nämnda sorgen och försökte finna lösningar på den. Vännen har börjat kunna läsa igen efter att ha haft en oförmåga att göra så en tid. Kanske ska vi träffas någorlunda regelbundet framöver när livet lugnat sig något… kanske kan vi träffas och läsa högt för varandra. Ett kapitel i taget. Leva oss in i. Ta del av. Varannan gång med fokus på att faktiskt läsa. Varannan gång lyssna. Det kanske kan fungera?! Varför inte prova..

(29/100)

Min typ av människa

Jag föredrar egentligen ingen specifik typ av människa. Men de människor jag ändå föredrar har något gemensamt. De människor jag trivs med.. oavsett var, när eller hur vi möts.. har en gemensam komponent i sina personligheter. De människor jag söker mig till har samma egenskap på ett eller annat sätt.

De människor jag bjuder in i mitt liv.. de är äkta. Genuina. På riktigt.

Med dem behöver jag inte undra vilka de är. De visar det. Både det goda och det mindre goda. Med dem behöver jag inte fundera på skitsnack och omskrivningar, inlindade och sockersötade avsikter.. underliggande meningar. De talar klarspråk.

Att vara ärlig och tala klarspråk kan vara lite läskigt.. för det kan ju missuppfattas och blåsas upp i onödigt stora proportioner. Särskilt om man inte är van. Det kan kännas brutalt och abrupt att höra någon tala i klarspråk. Men också uppfriskande och härligt.. tycker jag. Nu talar jag inte bara om att vara direkt och brutalt ärlig med det man själv råkar uppfatta som sanningar och som man kan riskera att såra eller kränka någon annan med. Det kallar jag snarare åsikter. Och alla har ju rätt till en egen sådan. Åsikt alltså. Nej, jag menar mera att faktiskt våga vara så ärlig att inget i det man säger bör kunna missuppfattas. För visst är det väl ändå som så att en människa som är ärlig också uppfattas som trovärdig och pålitlig..?! Du får alltid ett ärligt och uppriktigt svar.. även om det inte är det svar du kanske vill höra.

Men visst är det lika viktigt att i sin ärlighet också vara lyhörd och respektfull. Vi behöver inte dra ärligheten till den punkt där den sårar eller kränker någon annan. Det finns inget värde i att förminska någon annan för att de inte tycker eller känner som vi själva. Men att vara uppriktig från början… att sträva efter att vara tydlig och ärlig.. det sparar tid och det eliminerar risken för missförstånd.

Den viktigaste lärdomen av alla är dock denna:

Ibland är det klokare att vara tyst. Helt tyst. Speciellt då vi egentligen har som mest att säga. Faktiskt.

(28/100)

Möten

En vecka fylld med möten av allehanda slag. Det faller sig så att det, enligt planerna, blir några möten med fina människor jag inte träffat på ett tag. Det känns helt underbart och något jag ser fram emot riktigt mycket. Det känns ibland om tiden inte räcker till. Jag vill träffa många. Vill ha tid att prata och riktigt komma ikapp med varandra.. gå på djupet och inte bara prata om vädret. Nu är det förvisso sällan jag bara talar om vädret med mina vänner.. men ändå.

Det började egentligen i lördags med ett planerat möte med en gammal kollega från mitt förra liv. Honom hade jag inte träffat på nästan åtta år. En fika och prat och planer på att ses snart igen. I veckan väntar minst ett par, tre möten till som inte blivit av på länge av olika skäl. Jag verkligen längtar. Det ska bli så himla gott att mötas igen.. kramas och komma ikapp.

Så reflekterar jag samtidigt över tacksamheten i allt detta. Jag är så oändligt tacksam över att ha så fina människor i mitt liv som jag får längta efter att träffa. Jag känner mig välsignad som har härliga vänner att krama om och att ha oerhört fint utbyte av och med. Jag känner mig rik som har vänner som vill träffa mig och ägna stunder av sina liv med att vara tillsammans med mig. Det är verkligen inget jag tar för givet. Jag är tacksam. Gränslöst tacksam. Tack alla fina vänner för att ni finns… och för att ni vill finnas i mitt liv.

Vänner är den familj vi själva väljer!

(27/100)

Trött som ett as

Varför säger man ens något som låter så dumt!? Hur trötta brukar as vara? Och avser man då as.. som i döda djur.. eller avser man människans akterdel? Tänker man på de döda djuren kan de ju anses vara väldigt trötta och oförmögna att göra något alls. Å andra sidan är ju aset då inte särskilt trött. Aset är ju dött. Aset är ingenting längre. Tänker man däremot på rumpan, stjärten, röven, baken eller arslet.. så blir det snudd på lika obegripligt ändå. Hur kan rumpan vara trött? Då är väl åtminstone benen också trötta?! Men man kanske tänker på arslen.. alltså människor som är riktiga idioter på alla sätt? Men varför skulle just idioterna vara trötta på något särskilt sätt?

Härmed har jag levererat ett blogginlägg om totalt oväsentliga tankar kring helt idiotiska saker. När jag är riktigt trött så kan det bli såhär. Då snurrar tankarna hej vilt och det är ingen ordning på allting (som Pippi Långstrump så klokt sa en gång). Jag har ägnat flera trötta stunder åt helt oviktiga funderingar.. såsom exempelvis har pingviner knän? Och ja, det har de. Nu vet ni det.

(26/100)

Våfflor, grillat och stearinljus

En helt vanlig lördag mitt i livet. Inte ett dugg lugn.. men bra ändå. Möten på stan.. både spontana möten och planerade möten men lika värdefulla ändå. Kramar och prat, planer att ses igen och lite kaffe på det. Sedan hem för att fixa lite wraps och packa matsäck. Ut i skogen för att grilla korv, leka, fika och vara tillsammans. Frisk luft och samvaro i stora mängder. Därefter storhandling på stormarknaden.

Hem igen… så var det dags att hylla Våfflornas Dag och Earth Hour. Man må tycka vad man behagar om dessa påfund men vi anammar dem traditionsenligt och med viss förnöjsamhet. Vi passade på att spela Maxi Yatzy i stearinljusets sken. Mysigt. Kroppen vrider sig i smärtor och sinnena känns helt dränerade. Men det var det värt en dag som denna. Nu fortsätter ungdomarna med att se mera Milla Jovovic i Resident Evil… och jag själv lyssnar på vad kroppen vill. Sova..

 

(25/100)

 

Maraton

Dottern med pojkvän har beslutat att genomföra ett maraton under helgen. Inte ett maraton där man springer sig halvt medvetslös i dryga fyra mil. Nej.. i min familj är vi uthålliga på andra sätt. Vi är film-människor.. älskar film och somliga serier. Vi kan sitta och se film i omåttliga mängder om och när det passar oss. Smaken är varierad och bred. Favoriterna ser vi om igen och de berör oss varje gång. Vi tillhör dem som anser att Netflix och Viaplay är välsignelser som väsentligt förhöjer livskvaliteten.

Helgens maraton då? Alla sex Resident Evil filmerna. Mycket Milla Jovovic blir det..

 

(24/100)

Fortsätter att gå

Jag fortsätter att gå. Det känns ju dumt.. rent av korkat att stanna kvar i ett helvete. Betydligt klokare att fortsätta gå och komma vidare. Alla har vi våra strider att ta oss igenom, våra krig att vinna. Livet tar oss på en rejäl åktur och det är precis som det ska vara. Motgångar är oftast lärdomar.. även om de inte känns så just när vi möter dem. De stärker oss och rustar oss för kommande strider. Motgångar kan också hjälpa oss att sätta saker och ting i ett bättre perspektiv.

Att stanna upp och reflektera är ändå inte så dumt. Att stanna upp tillräckligt länge för att se var i helvetet man befinner sig och varför. Att reflektera tillräckligt länge för att klura ut hur vi kan undvika att hamna där igen. Just det där med att stanna upp är viktigt. Oerhört viktigt. Har vi för bråttom så missar vi otroligt viktiga saker eller lärdomar.. och riskerar därmed att hamna i en ond cirkel och upprepa våra misstag. Det vore ju dumt.

Två tips som livet lärt mig.. Det första är att inte bara höra vad som sägs till mig, utan också lyssna. Verkligen lyssna. Vara uppmärksam på den som talar och inte distrahera sig med mobiltelefoner eller tankar på annat håll. Lyssna! Du lär dig något då och du vidgar ditt synfält och går utanför din egna, snäva cirkel. Det andra är att inte bara titta, utan faktiskt också se. Ta dig tid för att se vad du har framför dig. Låt inte blicken flacka, utan verkligen se med alla dina sinnen. Du kan se så väldigt mycket mer om du inte bara låter blicken svepa förbi lite snabbt.

Jag säger inte att det är lätt. Nej.. det kan vara riktigt utmanande och något man får öva på ett tag. Men jag vill påstå att det absolut är värt besväret. Att se och att lyssna i stället för att bara titta och höra.

(23/100)

 

Skratt och gråt

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Skönheten och odjuret

Idag var vi på bio, dottern och jag. Salongen var fylld med fina kollegor… då det var fritidsföreningen på min härliga arbetsplats som anordnat filmvisning på Filmstaden. Laddade med popcorn och m-kulor (ett måste på biobesöken) njöt vi av denna feelgood-film.

Den animerade versionen kom ut 1991. Samma år som mitt stjärnbarn föddes. Filmen har vi sett mer än en gång.. och då som tecknad förstås. Vi har älskat berättelsen, musiken… och nu har Disney gjort spelfilm av Skönheten och Odjuret. En riktig kostymfilm med underbar musik. Emma Watson som Belle var perfekt.

Kostymerna var fantastiska och det var intressant att se hur de fått till effekterna kring bland annat talande tekannor och kandelabrar, sjungande garderober och skuttande, skällande pallar. Det var suveränt gjort. Miljöerna var trolskt och sagolikt vackra.. Allt var precis som det skulle i en Disney-film. Toppklass. Fina skådespelarinsatser. Vacker musik. Trevliga specialeffekter.

Gå och se den! Stor behållning för hela familjen.

(21/100)

Stor skillnad. STOR.

Jag kan ha skrivit om det här tidigare. Förmodligen. Orkar inte ens kolla just nu. Men i så fall tål det att sägas igen. Det är en monumental skillnad mellan vad du säger att du vill eller ska göra… och vad du faktiskt gör.

Att uttala sina ambitioner gör vi väl alla någon gång ibland. Allt ifrån hur vi vill planera dagen eller helgen.. till vad vi vill bli när vi blir stora eller vad vi vill åstadkomma med livet i allmänhet eller oss själva i synnerhet. Vi uttalar då en önskan eller en ambition om man så vill.. och inte helt sällan stannar det vid en just uttalad önskan.

Alltså: Det vi säger talar om vad vi vill göra eller vem vi vill vara.

Att faktiskt göra någonting konkret av det vi uttalat, planerat, drömt.. visar på handlingskraft och det skapar också tilltro och tillit. En människa som faktiskt gör det de säger att de ska göra går ju absolut att lita på! Det är inte alltid vi orkar och ibland sätter livet krokben för oss och planer blir ändrade eller förhindrade. Då uttalar vi nya planer, nya ambitioner som pekar mot den vi vill vara… det mål vi vill nå.

Alltså: Det vi gör visar vem vi är. Ord matchar handling.. skapar trovärdighet, tillit.

Det är inte så svårt att se vilket som är att föredra. Det ena behöver förvisso det andra men sorgligt nog stannar mångas ambitioner vid just bara uttalade ord… vilket är så synd. Förändra planerna om nödvändigt.. men sträva ändå mot att agera utifrån vad du säger att du ska och vill göra. Håll fast vid ambitioner och drömmar och glöm inte varför du en gång skapade dem.

Ja.. jag talar ofta med mig själv på det här viset..

(20/100)

Det där med duglighet

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

En mammadag

Drog på mig rustningen en stund idag för att ge mig ut på stadens gator. Egentligen hade jag alldeles för mycket ont och alldeles för lite ork.. men jag ville ha luft och jag ville träffa min mamma. Det spelar nog ingen roll i vilken ålder man befinner sig i.. behovet av att vara nära sin mamma finns i alla åldrar. Jag är innerligt tacksam att jag har min fina mamma i närheten och att vi kan umgås ibland. Det blev både lite shopping (hälsokost, leggings, påskpynt), lite mat (kycklingkebab) och lite fika (kaffe och hallongrotta).. och jag fick ta del av den luften jag så väl behövde. Med råge. Det blåste duktigt och det kändes som om jag blev ordentligt genomblåst (om jag nu inte var det innan). Har också under dagen haft ett längre telefonsamtal med bästa dottern. Så jag fick vara nära min mamma.. och jag fick också vara en närvarande mamma idag.

Men nu är rustningen av igen.. och återhämtningen fortgår.

(18/100)

Min rustning

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

En sån dag

Ja.. det var en sån dag idag. Låta tankarna virvla.. och tillåta kroppen vila. En del dagar är mer utmanande än andra. Vilken tur att jag hade möjlighet att stanna hemma idag. Behövde inte kämpa med något filter.. I morgon är det fredag. Nytt dagsljus. Nya möjligheter. Nytt filter.

(16/100)

En talande bild

En bild säger mer än tusen ord.. sägs det. Den här bilden gör sannolikt just det. Tydligt. Till och med detaljerat. Så.. jag sätter punkt där.

 

 

(15/100)

Född till väljare

Vi föds alla till väljare. På ett eller annat sätt och hur vi än vänder och vrider på saker och ting så står vi dagligen inför ett antal val som vi måste göra.. allt från vad vi vill äta till frukost och hur vi ska klä oss till om vi ska delta i diskussioner eller inte… eller om vi ska köpa rågbröd eller limpa. Och allt där emellan.

Ja.. jag fortsätter på den tråd jag påbörjade här på bloggen igår.

Det jag först vill säga är att om vi väljer att göra absolut ingenting alls så är också det ett val. Det är ett val som får konsekvenser. Så som alla val får. Positiva och mindre positiva. Det beror ju på. Men att välja att inget göra kan få konsekvenser åt båda håll. Såklart. Allting handlar om val. Och om attityd… alltså hur vi förhåller oss till saker och ting. Åhh vad jag känner att jag upprepar mig. Rent av tjatar. Men det är ju så viktigt. Åtminstone viktigt att förstå.

Vi föds inte till vinnare. Vi föds inte heller till förlorare. Vi föds till väljare. Så är det. Det betyder inte per automatik att allting måste vara en tävling. Vissa saker är helt oväsentliga att tävla i. Rent av korkade. Vi kan tävla i snabbhet eller styrka för all del… men absolut inte i intelligens eller beteende. Vi kan vara intelligenta på olika sätt. Vi kan också bete oss på olika sätt. Hur vi vill att omgivningen ska uppfatta oss kan ju ha olika vikt och värde för olika människor. Men generellt sätt vill vi nog uppfattas som hyfsat smarta och ganska trevliga.

Ett tips.. i all enkelhet: Var snäll. Visa respekt. Lyssna. LYSSNA. Det kommer vi ganska långt med. Det kallas också i vardagstal för vanligt hyfs.

Mitt eget personliga val varje morgon är att se dagen som en möjlighet. Det gör mig inte till en vare sig bättre än en sämre människa än någon annan. Men jag väljer att se möjligheterna. Begränsningarna finns där ändå.. de behöver inte mer energi från mig. Möjligheterna kan bestå i att få möta människor jag tycker om, att få göra skillnad i någons liv genom att säga något snällt som gör någon annan glad. Kanske kan jag få någon att skratta eller åtminstone le. Kanske hamnar jag i intressanta och givande diskussioner som ger mig glädje, får mig att känna samhörighet och möjligen får jag veta och lära mig om saker jag inte hade en aning om. Möjligheter. Bara möjligheter.

Välj glädje.. det är så mycket roligare att leva då.

(14/100)

Måsten och sådant

Man måste faktiskt ingenting. Det är sant. Det finns ett val inför varje gång vi gör något. Det kan tyckas att det inte stämmer.. för vi måste väl gå till jobbet, ta hand om våra barn, handla och laga mat, sitta i skuggan, inte dricka för mycket eller använda droger, följa lagen.. och så vidare. Men vi MÅSTE inte. Faktiskt. Däremot är det ju så att allting vi gör får en konsekvens. Allting. Precis allting.

Alltså.. om vi tar hand om våra barn så innebär det sannolikt att de växer upp och blir riktigt bra människor med vettiga värderingar och kloka åsikter med respekt för sina medmänniskor och för världen i stort. Om vi inte tar hand om våra barn så är risken stor att de glider ut i periferin och hamnar i svårigheter. Lär vi dem inte om medmänsklighet, respekt och om alla människors lika värde så kan vi anta att de blir självcentrerade, makthungriga, elaka och avskydda. Jag menar alltså att vi inte MÅSTE ta hand om våra barn.. men vi VILL ju göra det ändå. Ett annat exempel.. lite enklare kanske.. om vi kör lagligt så slipper vi böter. Kör vi för fort eller struntar i vägmärken och körregler.. så riskerar vi inte bara böter, utan att också förlora körkortet.

Allting vi gör eller inte gör föregås av ett val.. och allting vi gör eller inte gör får konsekvenser. Ibland ser vi konsekvenserna omedelbart (exempelvis böter) och ibland tar det ett tag innan vi ser och förstår (exempelvis uppfostran). Ja, ni fattar..

MEN.. ibland känns det otroligt skönt att faktiskt inte behöva göra någonting. Jag måste ingenting. Jag väljer att inte göra någonting. Det är inget måste, utan ett val.

(13/100)

Irriterande klokt

De som känner mig vet att jag älskar citat och kloka ord. Jag älskar ord över huvudtaget och är de sammansatta på ett sätt som manar till eftertanke så älskar jag dem ännu mer. En del citat är så brutalt och uppriktigt ärliga och härliga att det nästan lockar till att trycka dem i ansiktet på en del människor… det vill säga en del människor som inte lärt sig att uppskatta ärliga och härliga ord ännu. Eller rättare sagt.. se att de är skrivna för att man ska ta dem till sig.

Här är ett bra exempel.. In order to change your life. You must change your thoughts. Mycket kloka ord. Nästan irriterande kloka. För att kunna förändra ditt liv måste du förändra dina tankar. Visst är det så! Hur vanligt är det inte att fastna i gamla spår. Att nöta på som man alltid gjort och ändå samtidigt önska en förändring, en förnyelse.. något nytt och fräscht. Men vi tänker som vi alltid gjort.. beter oss som vi alltid gjort. Ändå förväntar vi oss en förändring. Så länge vi fortsätter som vi alltid gjort får vi nöja oss med att ha det som vi har det. Ännu en enkel sanning.

Förändringar kan vara nog så svåra. Det är obekvämt och lite läskigt att gå utanför sin bekvämlighetszon. Det kan ta tid och vi vill ju ha snabba resultat. Men kanske är det värt att våga prova och tänka nytt ändå. Med största sannolikhet är det definitivt värt det i slutändan. Det är så vi växer som människor.

Och är du hundra procent nöjd med ditt liv och inte vill ändra på något alls.. går det bra att bortse från allt jag skrivit här.

(12/100)

En låda med liv

Näe, det är det ju inte. Men det är en låda vars innehåll håller mig vid liv. Eller åtminstone hjälper det till avsevärt. Mediciner. Så många att de måste doseras för att jag rimligtvis ska få i mig alla i rätt dag och tid. Jag tänker inte gå in på vilka mediciner det är och varför jag har dem.. för det känns helt oviktigt för alla andra utom mig själv. Det är inte alls roligt att vara beroende av såhär många piller per vecka (84 stycken för att vara exakt) men här är ändå inte smärtlindringen medräknad. Den tas ju vid behov. Ibland är behovet flera om dagen, många dagar i sträck… ibland behövs ingen alls.

Jag är så tacksam över att leva i ett land där det är möjligt att få de mediciner man behöver ha. Jag är tacksam över att de inte helt ruinerar mig, utan att vi har ett högkostnadssystem. Jag är tacksam över att vi har läkare som kan konstatera vad jag behöver och också se till att jag kan få de mediciner jag behöver. Jag är så oändligt tacksam över att mina mediciner finns.. för det innebär att också jag kan få fortsätta att finnas.

(11/100)

Jag ska bara..

.. vila en liten stund. Så tänkte jag när jag kom hem efter en trevlig kväll med fina vänner som samlats för att krama om en raring som flyttat till USA men är hemma i Sverige en sväng för att hälsa på. Jag skulle bara blunda en minut eller två i soffan och sedan blogga och kanske se lite på TV innan jag gick och la mig för natten. Det gick ju sådär… Vaknade kring tre på morgonen och undrade i några sekunder var jag befann mig och varför jag befann mig där jag var. I soffan. Mitt i natten. Yrvaken.

Det visar sig att den där förbaskade tröttheten jag ständigt kämpar med och emot har börjat ta sig friheter och får mig att sova när och hur som helst. En klok människa skulle säga ”så bra, det behöver du” men kloka människan överröstas av den envisa, korkade som menar att jag kan ”bita ihop och fortsätta som vanligt”. Fast nu börjar den kloka människan att ta sig friheter och plötsligt sover jag löjligt mycket. På natten. På dagen. På kvällen. När som helst. För jag behöver det. Och nu.. under några dagar.. får det bli så. Jag tänker vara klok. En stund. Sen kör vi igen. Ett tag. Att tillåta vila är viktiga saker… Jag tror det börjar sjunka in nu.

(10/100)

Tänk om..

.. allt vore lika lätt som att gå upp i vikt..?! Visst är det märkligt hur enkelt de där hektona och kilona fastnar och lika märkligt hur svårt det är att bli av med dem. Ja, ja, ja.. jag vet vad det handlar om. Tro mig. Jag är snudd på expert med tanke på hur många år jag varit överviktig. Numera är jag snarare jätteviktig och de där kilona är inte lika viktiga som tidigare. Det är däremot viktigt att må bra och just nu känns det inte så bra. Jag har ont. Förfärligt ont. Kropp och knopp hör ihop och om man ignorerar stress och ångest tillräckligt länge ser kroppen till att få ut den smärtan i fysisk form i stället. Lägger man då till den värken som redan finns där sedan tidigare så blir det ibland lite utmanande att smidigt klara vardagen.

Just nu pågår återhämtning för min del, vilket i praktiken just idag inneburit att jag gjort absolut minsta möjliga. Jag kämpar med att inte känna dåligt samvete för det. Att det ska vara så svårt…

(9/100)

Tack för filter

Jag använder mig ofta av olika typer av filter. Nästan alltid. Jag monterar fast filtret speciellt stadigt de dagar som känns mest utmanande att gå ut i verklighetens vardag. När hälsan sviktar. När orken är så gott som borta. När smärtan är överväldigande.. både psykiskt och mentalt. Filtret hjälper. Det hjälper enormt mycket och är ett fungerande sätt att ta sig igenom dagarna. Tack i himlen för att filter finns och fungerar.

Det tar sin tid att lära sig att använda sina filter. Men övning ger färdighet. För mig är mina filter mina nödvändiga verktyg som hjälper mig igenom de mest utmanande dagarna. Så jag vårdar dem respektfullt. Några få av mina nära kan ändå se genom dessa filter. De kan se smärtan, ångesten eller utmattningen ändå. I förtroende har jag givit dem nyckeln och formeln att se förbi dessa filter.

Jag kallar dem filter för att jag skyddar mig själv bakom dem. De håller det svåra och tunga i någon slags kontroll. Jag behöver ha dem för att orka. För det allra mesta sitter de ändå hyfsat löst och jag är en positiv människa som föredrar att sprida glädje och att ha rätt mental inställning till livets krumbukter. Jag är fullt medveten om att jag alltid, i alla lägen, har ett eget val.. ett eget ansvar.. för hur jag hanterar saker och förhåller mig till de citroner som ibland kastas mot mig. Mitt val är ändå oftast att föredra glädjen framför allt annat. Det negativa finns där ändå.. det behöver inte få mer av min energi än det redan tar.

En snapchat-selfie får illustrera att även fullt synliga filter finns och fungerar. Jag är inget stort fan av att försköna verkligheten i vanliga fall. Den är som den är och det är lättare och mer givande att leva i den när den är äkta, genuin och utan lull-lull eller falska filter. Jag uppskattar rak kommunikation, brutal ärlighet och att få höra sanningen.. hur obehaglig och oönskad den än må vara. När den är förskönad, pyntad och omgjord för att imponera eller lura.. så blir besvikelsen och tilliten så oerhört skadad. Det är i min värld slöseri med tid och respekt.

Och på tal om filter.. något av de bästa filter som någonsin uppfunnits är kaffefilter. Faktiskt det filter jag använder allra mest och har allra störst glädje av.

(8/100)

Så, så, så trött..

Ja, så trött är jag. Så att min trötthet är trött. Jag är trött på att vara trött dessutom. Då säger förnuftet att jag borde vila. Men jag och mitt förnuft kommunicerar ganska dåligt numera. Vilket leder till ännu mer trötthet och samtidigt föder det frustration och irritation. För att jag är trött. En del dagar känns glappet mellan intellekt, kunskap å ena sidan och känslan å andra sidan som något monumentalt och oförklarligt. Men jag jobbar på det. När jag inte är för trött. Även då jag sitter rakt upp och ner eller ligger i något som ser ut som total vila.. så arbetar min hjärna i en hastighet som är snudd på absurd. VILA. Hur gör man då..? Hur stänger man av stress och tankar som befinner sig i en inre centrifug? Jag ska nog komma på det. Envis är jag också. Och trött. Löjligt trött.

(7/100)

%d bloggare gillar detta: