Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘vänner’ Category

Som brukligt är så är det åter dags för någon typ av summering av året som gick och någon typ av plan (eller struktur.. eller vilja..) som ska hjälpa mig att forma detta nya år. Känslan är ungefär densamma vid varje årsskifte. Jag ser bakåt och tar till mig erfarenheter, insikter och lärdomar.. och jag gläds åt att ha ett helt nytt, härligt år framför mig att planera och väva drömmar kring.

2017. Vad hände..? Det var på sätt och vis ett år i förändring. Både arbetsmässigt och personligt. Ändå känns det som om förändringarna bara tagit sin början och att det mesta som ska leda mig framåt ännu återstår, vilket bara känns bra.

Arbetslivet var som sådant att jag jobbade halvtid januari och halva februari och gick upp till 75% fram till i maj då jag började arbeta heltid igen. Då hade ett helt år gått med sjukskrivning. Först helt i ett par, tre månader och så upptrappning i sakta mak. En del kompetenshöjande utbildningar har jag glädjande nog fått ta del av. April gav mig en tvådagars utbildning inom området Arbetsmiljö, då jag valts till Arbetsmiljöombud på mitt jobb. Otroligt bra utbildning som lämnade kvar ett starkt citat i mitt sinne: Vi är varandras arbetsmiljö! Med allt vad det innebär. I maj reste jag på ytterligare en tvådagars utbildning men denna gång i egenskap av lärare i Migrationsverkets introduktionsprogram. Utbildningen hölls i Solna och heter Train-the-trainer och riktar sig till alla verkets lärare som, precis som jag, utbildar kollegor. Något av det roligaste jag vet..! Mitt andra jobb, som gränskontrollant, har fått stå tillbaka under min långa sjukskrivning.. men jag fick in en jobbhelg på flygplatsen i somras ändå. Som alltid, hade jag semester ganska sent. Från halva augusti till i mitten av september njöt jag av sensommaren och av höstens början. Det kan omöjligt ha undgått någon hur mycket jag älskar hösten. Under septembers andra halva började jag att få läraruppdrag. Det kändes genast att jag hittat min grej. Himmel så roligt att undervisa! Tacksamma och vetgiriga kollegor är drömelever. Läraruppdraget har också tagit mig till Flen och Jönköping där jag fått den stora förmånen att utöva mitt värv och träffa ännu fler kollegor. November bjöd sedan på ytterligare två dagars utbildning i vår vackra huvudstad. Denna gången i Framförandeteknik för lärare. December bestod i lite mer jobb än vanligt men också en trevlig julfest för medarbetarna i Region Öst. Relaterat till arbetslivet har det under året funnits en del föreläsningar och seminarier av givande karaktär inom mina intresseområden.. och även ett gäng mycket trevliga After Work-tillfällen runt om i min vackra stad.

Hälsolivet har varit lite upp och ner. Då jag inte alls tycker om att dela med mig av det eller delge detaljer som är personliga och privata.. så kan det bara få sammanfattas med att denna envisa kärring aldrig ger sig. Jag är på väg. Jag får den hjälp jag behöver. Den har jag sökt och fått. Det pågår och kommer att pågå länge än. Jag har mycket kvar att lära men är inne i en process som heter duga och som kommer att hjälpa mig att bli den människa jag egentligen är och inte minst den människa jag verkligen vill vara. Det finns hinder ännu av både kroppslig och mental karaktär.. men som sagt, det kommer att bli bra!

Övriga livet har bjudit på många viktiga lärdomar såväl som flera guldkorn. Det har varit smärtsamt att se hur långt människor kan gå när de styrs av osäkerhet, okunnighet och illvilja. Falskhet och skitprat bakom ryggen visar till slut vilka man kan lita på. Nyttiga men tunga och ledsamma lärdomar. Guldkornen består i fantastiska människor och möten. Genuina, äkta människor som ger stillsam glädje och trygghet och en värme som stannar kvar. Tyvärr fick jag också vara med och säga farväl till en fin människa som somnade in i evigheten alldeles för tidigt. Plötsligt, oväntat, chockartat och oändligt sorgligt. Hon lämnade kvar en värme som jag alltid kommer att bära med mig. Min egen lilla skyddsängel. Den bästa fluffkramaren i universum.

Fanns tydligen mycket att dela med sig av. För att inte tråka ihjäl eventuella läsare så kommer framtidsutsikterna och tankarna kring 2018 i ett eget blogginlägg vilken dag som helst!

Annonser

Read Full Post »

Helena

Du finns inte mer. Men så kan man väl inte säga..? Du finns visst. Jag tror inte på att man kan begrava en själ. Speciellt inte en sådan som din Helena. Hur ska man kunna bränna den eller låsa in den i en kista..?! Omöjligt. Bara tanken är ju löjlig.

När din ena syster kontaktade mig den där måndagen för ett antal veckor sedan för att meddela att du somnat in i den eviga vilan.. så ramlade jag rakt ner i overkligheten. Vi skulle ju ses och dricka kaffe, fluff-kramas och skvallra oss hesa några dagar senare. Vi skulle ju grilla ute vid din täppa i Kråkvilan. Vi skulle samla PLUSsarna och äta Gabis ost tills vi rapade i kör. Då kan man väl inte bara gå och dö sådär..?! Vad hände..? Hur kunde du..? Det fanns ju så mycket kvar att göra och du hade precis börjat få skörda lite godhet och flyt efter år av strul i alla former.

En rugguggla är du. Ja, jag säger är.. för mig finns du ännu nära. En rugguggla är klok, vacker och ovanlig. Som du. Dessutom är du kort och kompakt, som jag. Alltså blev våra kramar extra fluffigt goda och varma.. för vi stod inte bara på ungefär samma höjd över havet och med samma typ av anatomi. Nej, vi stod också på samma våglängd rent själsligt. En kram oss emellan var så mycket mer än en omfamning, Så är det med riktiga kramar. De är liksom mer än kramar. Precis så är det med vissa människor i ens liv. De är liksom mer än bara människor. Som du. Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag saknar allt med dig.. speciellt ditt skratt, dina kramar och din humor. Du hittade alltid ord som inte fanns men som borde finnas. Du visste hur man drack kaffe och dig kunde man inget annat än att vara sig själv med.

Du blev en av de första som klev in i mitt hjärta här i Norrköping. En vän. En själasyster. För det mesta älskade jag dig och din helt underbara humor. Ibland drev du mig till vansinne med hur du såg på.. och behandlade dig själv. Många, långa diskussioner om det där. Vi talade sarkasm flytande båda två och självironin blev ibland så brutal att vi båda kunde skutta till en smula. Sen skrattade vi så att gardinerna fladdrade och vi fick ont i magen. Vi var många som såg alla dina fantastiska kompetenser, din underbara personlighet och vi beundrade alla din helt sanslösa humor igenom alla svårigheter. Alla gånger din cykel havererat, alla gånger du snubblat och dragit näsan i backen, alla galenskaper som bara du kunde råka ut för. Vi var många som såg allt det goda, fina. Varför gjorde inte du det Helena..? Varför kunde inte du se vilken magnifik människa du var och hur mycket du gav till alla andra.. utom till dig själv..?!

Att begrava en vän som du var något av det svåraste jag gjort hittills i livet. Kistan var så otroligt vacker.. med solrosorna som tronade på locket. När dina barn klev in i kapellet.. la en tjock bok framför kistan.. en sekatör.. och din ukulele.. då brast det helt för mig. De där tre sakerna fångade dig på ett så fint sätt. Du verkligen älskade att läsa, att påta i jorden och med växter.. fast den där kopplingen till ukulelen är jag fortfarande osäker på. Men det är klart du älskade din ukulele. Det är ju lite ovanligt.. så ingen är förvånad. Jag försökte få något sagt där vid din kista.. men det var svårt att hitta orden. Inga ord gjorde den gränslösa sorgen rättvisa. Din bror talade så fint till dig. Din stora familj var där. Många vänner var där. Dina fina ungar var där. Och du var där. Det kände jag.

Jag försöker hitta tröst i att du inte längre behöver strula med allt. Jag är helt säker på att inga krämpor eller allergier finns där du är nu. Jag hoppas och önskar så innerligt att du har det riktigt fint.. med dem du älskar som gått före oss. Jag hörde någon säga att en möjlig dödsorsak var att ditt hjärta var förstorat. Där ser du..! Du hade bokstavligt talat ett riktigt stort hjärta. Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta för allt du var, för allt du gav och för att du tog mig och min lillstrumpa till ditt hjärta. Du var en stor del i att introducera oss i vår nya stad. Mitt största och varmaste tack vill jag dock ge för den sista gåvan du gav mig.. du gav mig närheten till dina barn och nya, fina vänner i dina systrar. Tack Helena. Jag är så tacksam för att jag fick vara en del av ditt liv en tid. För mig finns du alltid kvar. Alltid.. i all tid.

Read Full Post »

Jo, det är helt sant. Idag spelades det VM i fotboll på stadens stolta arena, Östgötaporten.. där IFK Norrköping spelar sina hemmamatcher. Anställda på Migrationsverket runt om i vårt avlånga land har samlats i vår vackra stad för att kämpa för den gigantiska bucklan som förra året vanns av mina fina kollegor på Mottagningsenheten här i Norrköping. I och med denna gloriösa vinst så stod den enhet jag arbetar på som värdar för årets VerkMästerskap i fotboll.

Drygt trehundra medarbetare från nordligaste norr till sydligaste söder samlades denna soliga junidag. Trettioen fotbollslag, lite supportrar och en handfull funktionärer.. och bland dessa fanns alltså även jag. Min uppgift var att fotodokumentera dagen, vilket jag gjorde efter bästa förmåga. Nästan 500 bilder knäpptes, varav 432 efter en snabb översyn hamnade på en usb-sticka med vilkens hjälp bilderna skulle rulla i ett bildspel under aftonens middag och festligheter.

Det var riktigt roligt att prata med kollegor från hela landet. Norrlänningarna tyckte de kommit in i framtiden med sommar, grönska och strålande sol.. då de dagen innan rest från snöklädda vidder. Kändes overkligt då solen verkligen strålade och fotbollsarenan blev som en uppvärmd gryta med sina läktare som omringade konstgräsplanen som delats upp i tre lika stora delar inför dagens utmaningar.

Mina närmaste kollegor spelade helhjärtat och grymt bra.. men tvingades ändå lämna över bucklan till ett annat lag. Segern stannade i Norrköping med nästa års VM kommer att arrangeras av andra kollegor än de som är mina närmaste. Jag ser fram emot att sitta på läktaren här i min stad även nästa år för att njuta av gemenskap och bra fotboll.. blandat med spänning och en smula prestige.

Det blev en lång dag idag. Förutom att kameran var med mig överallt och hela tiden.. så stod jag till tjänst vid sekretariatet. Skrev in grundspelets alla resultat, svarade på frågor.. och hjälpte till med lite av allt möjligt. Jag fick umgås med en del av mina kollegor under andra former än annars och det är ju alltid givande. Rent av underhållande.. vilket bilden så fint illustrerar.

(93/100)

Read Full Post »

Efter min lilla paus av återhämtning så kändes det fint att återgå till det stället jag trivs så bra på.. min arbetsplats. Jag är så tacksam för de fantastiska människor som finns omkring mig. De hjälper mig att läka genom att vara dem de är. Vi tycker om varandra och det både märks och känns. Vi vill varandra väl och vi hjälper varandra i stort och i smått. Det låter lite som en utopi för många.. men tro mig, det är 100% sanning där jag arbetar. Förutom den närmaste klicken jag är en del av så består givetvis arbetsplatsen av många fler medarbetare, kollegor, arbetskamrater. Den ena mer härlig än den andra. Aldrig tidigare har jag fått lov att arbeta med så många fina människor.

Det kan kännas utmanande att tycka lika mycket om alla. Rent av svårt faktiskt. Det behöver jag inte göra heller. Men jag respekterar mina medmänniskor och vill dem väl. På riktigt. Man behöver inte tycka lika mycket om alla.. men man behöver respektera alla. Eller åtminstone alla som förtjänar respekten jag har att ge. Beter man sig som en ärkeknöl så kan man nog förväntas bli behandlad och bemött därefter. Eller inte. Ibland är det smartare att bara vara tyst och lämna idioten och söka upp glädjen hos de andra i stället.

Då jag kom till min arbetsplats så fanns ett antal post-it lappar klistrade på mina två dataskärmar. Godhet, vänlighet och kärlek strömmade mot mig i form av dessa rara ord som skrivits till mig..! Jag menar… wow..! Alldeles rörd tackade jag ödmjukt för det fina välkomnandet. Det är inte svårt att känna glädje att jobba på ett sådant ställe… Tack från hjärtat alla fina människor som finns omkring mig på världens bästa arbetsplats. Ingen nämnd och absolut ingen glömd.

(92/100)

Read Full Post »

Vi vet ju att våren är kantad av diverse helgdagar som ger oss lite extra lediga dagar här och där. Nu är det tid för en av dessa.. vilket gör dagen idag, onsdag.. till en fredag! Kristi Himmelsfärdsdag i morgon är helgdag och då det är en torsdag blir därmed fredagen en så kallad klämdag. Kontentan av detta ger fyra lediga dagar.. eller långhelg om man så vill.

Fredagskänslan har närvarat på jobbet och ju mer klockan närmade sig ”slut-på-arbetsdagen”.. desto mer ökade fnisset. Då en av kollegorna fyller år under helgen.. jämna sådana dessutom.. bjöds det på gofika. Givetvis tog jag en av varje. Har man beslutsångest så har man. Gott var det också.. galet gott. Tack för fikat Elin och Grattis på vuxendagen i morgon!

Arbetsveckan avslutades med musikquiz och sprattelvatten i glaset i lunchrummet.. varefter tolv tappra kollegor styrde mot trevliga Bishops Arms för mat och mer gott att dricka. Och skratt. Alltid skratt. Tack för att ni finns.. fantastiska tokstollar!

Nu är det onsdag men känns som fredag och jag kan sova så länge jag vill i morgon. Så länge jag vill och lite till.

(84/100)

Read Full Post »

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Read Full Post »

På jobbet har jag pyntat lite sådär lagom diskret. En höna här och en fjäder där. Man behöver ju inte överdriva.. men givetvis ska påskhelgen uppmärksammas ändå. Bilden med de rosa fjädrarna och de tre små kycklingarna representerar kontoret där jag och mina två kycklingflickor sitter. Det är dörren som är pyntad sådär fint. I arbetsplatsens två lunchrum finns också STORA och färgglada ägg fyllda med godis av alla de slag. Det kallar jag personalvård! Just idag bestämde sig en av teamledarna på min enhet.. att bjuda på tårta till eftermiddagskaffet. Han tyckte vi var värda det.. och vi höll förstås med!

Två timmar kortare arbetsdag idag.. påskhelgen till ära. Direkt efter jobbet mötte jag upp dottern, modern och brodern. Utrustade med två stycken Dramaten (för er som inte vet.. så är det en vagn man drar maten i = DraMaten) åkte vi till köpcentrat en bit utanför stadskärnan. Mamma bjöd på fika med räkmacka innan vi började att botanisera i de två större affärerna på plats. SÅ gott. Andra gofikat idag. Storhandla är vansinnigt tråkigt och tungt.. men vi köper och bär ju hem en hel massa trevligheter att tillaga och samlas kring under dessa lediga dagar. Det går att storhandla även utan bil. Tack i himlen för spårvagnar…

Sammanfattningsvis.. Dagens..

Pynt: Fjädrar och kycklingar
Fika: Jordgubbstårta och räkmacka
Fynd: Tre kilo bulgur för 30 kr
Kramar: Från tre kollegor som går vidare till andra utmaningar. Saknar dem redan.
Pälskling(ar): Det är alltid och för evigt Kejsare Karamellpudding först och främst. Men idag träffade jag också Franklin.. en ljuvligt söt, långhårig chihuahua-kille.. som jag fick äran att pussa lite på.
Glädje: Nu väntar fyra lediga dagar.

(44/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: