Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘#blogg100’ Category

Jag fortsätter att gå. Det känns ju dumt.. rent av korkat att stanna kvar i ett helvete. Betydligt klokare att fortsätta gå och komma vidare. Alla har vi våra strider att ta oss igenom, våra krig att vinna. Livet tar oss på en rejäl åktur och det är precis som det ska vara. Motgångar är oftast lärdomar.. även om de inte känns så just när vi möter dem. De stärker oss och rustar oss för kommande strider. Motgångar kan också hjälpa oss att sätta saker och ting i ett bättre perspektiv.

Att stanna upp och reflektera är ändå inte så dumt. Att stanna upp tillräckligt länge för att se var i helvetet man befinner sig och varför. Att reflektera tillräckligt länge för att klura ut hur vi kan undvika att hamna där igen. Just det där med att stanna upp är viktigt. Oerhört viktigt. Har vi för bråttom så missar vi otroligt viktiga saker eller lärdomar.. och riskerar därmed att hamna i en ond cirkel och upprepa våra misstag. Det vore ju dumt.

Två tips som livet lärt mig.. Det första är att inte bara höra vad som sägs till mig, utan också lyssna. Verkligen lyssna. Vara uppmärksam på den som talar och inte distrahera sig med mobiltelefoner eller tankar på annat håll. Lyssna! Du lär dig något då och du vidgar ditt synfält och går utanför din egna, snäva cirkel. Det andra är att inte bara titta, utan faktiskt också se. Ta dig tid för att se vad du har framför dig. Låt inte blicken flacka, utan verkligen se med alla dina sinnen. Du kan se så väldigt mycket mer om du inte bara låter blicken svepa förbi lite snabbt.

Jag säger inte att det är lätt. Nej.. det kan vara riktigt utmanande och något man får öva på ett tag. Men jag vill påstå att det absolut är värt besväret. Att se och att lyssna i stället för att bara titta och höra.

(23/100)

 

Read Full Post »

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Read Full Post »

Idag var vi på bio, dottern och jag. Salongen var fylld med fina kollegor… då det var fritidsföreningen på min härliga arbetsplats som anordnat filmvisning på Filmstaden. Laddade med popcorn och m-kulor (ett måste på biobesöken) njöt vi av denna feelgood-film.

Den animerade versionen kom ut 1991. Samma år som mitt stjärnbarn föddes. Filmen har vi sett mer än en gång.. och då som tecknad förstås. Vi har älskat berättelsen, musiken… och nu har Disney gjort spelfilm av Skönheten och Odjuret. En riktig kostymfilm med underbar musik. Emma Watson som Belle var perfekt.

Kostymerna var fantastiska och det var intressant att se hur de fått till effekterna kring bland annat talande tekannor och kandelabrar, sjungande garderober och skuttande, skällande pallar. Det var suveränt gjort. Miljöerna var trolskt och sagolikt vackra.. Allt var precis som det skulle i en Disney-film. Toppklass. Fina skådespelarinsatser. Vacker musik. Trevliga specialeffekter.

Gå och se den! Stor behållning för hela familjen.

(21/100)

Read Full Post »

Jag kan ha skrivit om det här tidigare. Förmodligen. Orkar inte ens kolla just nu. Men i så fall tål det att sägas igen. Det är en monumental skillnad mellan vad du säger att du vill eller ska göra… och vad du faktiskt gör.

Att uttala sina ambitioner gör vi väl alla någon gång ibland. Allt ifrån hur vi vill planera dagen eller helgen.. till vad vi vill bli när vi blir stora eller vad vi vill åstadkomma med livet i allmänhet eller oss själva i synnerhet. Vi uttalar då en önskan eller en ambition om man så vill.. och inte helt sällan stannar det vid en just uttalad önskan.

Alltså: Det vi säger talar om vad vi vill göra eller vem vi vill vara.

Att faktiskt göra någonting konkret av det vi uttalat, planerat, drömt.. visar på handlingskraft och det skapar också tilltro och tillit. En människa som faktiskt gör det de säger att de ska göra går ju absolut att lita på! Det är inte alltid vi orkar och ibland sätter livet krokben för oss och planer blir ändrade eller förhindrade. Då uttalar vi nya planer, nya ambitioner som pekar mot den vi vill vara… det mål vi vill nå.

Alltså: Det vi gör visar vem vi är. Ord matchar handling.. skapar trovärdighet, tillit.

Det är inte så svårt att se vilket som är att föredra. Det ena behöver förvisso det andra men sorgligt nog stannar mångas ambitioner vid just bara uttalade ord… vilket är så synd. Förändra planerna om nödvändigt.. men sträva ändå mot att agera utifrån vad du säger att du ska och vill göra. Håll fast vid ambitioner och drömmar och glöm inte varför du en gång skapade dem.

Ja.. jag talar ofta med mig själv på det här viset..

(20/100)

Read Full Post »

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

Read Full Post »

Drog på mig rustningen en stund idag för att ge mig ut på stadens gator. Egentligen hade jag alldeles för mycket ont och alldeles för lite ork.. men jag ville ha luft och jag ville träffa min mamma. Det spelar nog ingen roll i vilken ålder man befinner sig i.. behovet av att vara nära sin mamma finns i alla åldrar. Jag är innerligt tacksam att jag har min fina mamma i närheten och att vi kan umgås ibland. Det blev både lite shopping (hälsokost, leggings, påskpynt), lite mat (kycklingkebab) och lite fika (kaffe och hallongrotta).. och jag fick ta del av den luften jag så väl behövde. Med råge. Det blåste duktigt och det kändes som om jag blev ordentligt genomblåst (om jag nu inte var det innan). Har också under dagen haft ett längre telefonsamtal med bästa dottern. Så jag fick vara nära min mamma.. och jag fick också vara en närvarande mamma idag.

Men nu är rustningen av igen.. och återhämtningen fortgår.

(18/100)

Read Full Post »

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: