Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skriva’ Category

.. utmanar jag mig själv och bara mig själv genom att deltaga i #blogg100. Det vill säga att blogga 100 dagar på raken, vilket innebär ganska exakt mellan den 1 mars och den 8 juni. Första året jag deltog stöp jag på dag 83. Andra och tredje året gick jag i mål. Avsikten är ju.. nu som alltid.. att hitta en bloggrytm med mer frekventa inlägg. Jag längtar efter skrivglädjen då den förändrar mig till det bättre. Jag mår helt enkelt bra av att skriva. Så varför skriver jag inte mer, oftare..? Finns många skäl till det. En del av dem kommer säkert att ventileras någon eller några gånger under de kommande 100 dagarna. Häng med mig här bland mina ord.. om du vill!

Vill du läsa mer om själva utmaningen #blogg100.. kan du klicka här.

(1/100)

blogg100-logotype

Read Full Post »

Jag hade (har fortfarande) ivriga ambitioner att skriva mer. Oftare och mer. Lättsamt och djupt. Funderar också på att starta en parallell blogg som är mer nischad. Men hejdar mig själv genast. Jag kanske ska klara av att hålla den här bloggen vid någorlunda liv först.

Kaos. Det är kaos i mitt inre. Mina tankar är svåra att stilla och lugna.. vilket emellanåt skapar ångest som blir svår och tung att hantera. Jag har svart bälte i att agera hyfsat normal trots att det mesta inom mig brister. Jag är ofta vilsen men det skulle ingen tro utifrån hur jag fungerar i vardagen. Men så är det. Jag behöver heller inte övertyga någon om någonting. Jag för min kamp.. oftast i tysthet men med ett livligt resonerande bakom pannbenet. Jag vet att jag hittar lugnet och strukturen, lusten och glädjen igen. Allt det finns också där inne i kaoset. En stund i taget..

Kaos. Det är också kaos i världen just nu. Den där herrn med den tokiga frisyren har så många felkopplingar under det där hårsvallet så det skrämmer mig. Det är för mig en gåta att han kunnat komma dit han är. Men med pengar är det mesta möjligt i det stora landet i väst. Sorgligt, tycker jag. Å andra sidan så står mitt hopp till att det goda i världen ska mobilisera sig och stå upp emot denna rasism och detta hat denna man skapar och sprider. Jag vill tro att det är så.. att det ändå finns mer gott än ont i världen och att pengamakt inte är det enda som får föra talan.

Kaos. I mina förråd råder också kaos. Eller nåja.. mera som en förfärlig röra. Jag måste, jag ska och jag vill rensa ut. En hel del är utrensat men en hel del kvarstår likväl. Fotografier. Kläder. Minnen. CD-skivor. Böcker. Prylar. Ljuslyktor. Handdukar. Smycken. Nagellack. Det finns hur mycket som helst som bör och ska rensas, organiseras.. Jag önskar mig mer tid och framför allt mer ork. Det där med att vara hjärntrött ger omedelbar effekt på resten av min kropp.. alltså inte bara i hjärnan. Jag är trött. Förfärligt trött. Typ alltid.

Om någon vecka ska jag prova på att öka min arbetstid till 75%. Även detta skapar lite lagom med ångest och oro. Men också förväntan och iver. Hur ska jag veta vad jag klarar av om jag inte provar..?!

kaosKaos. Det kan och ska komma gott ur detta. Jag vet det. Men jag känner det inte än. Jag har ett val varje morgon när jag vaknar. Jag väljer glädje och tacksamhet före sorg och negativitet. Det blir så mycket roligare dagar då. Trots att kaos råder.

Read Full Post »

.. en läsande och skrivande människa.

Hela det röriga året 2016 som nyss gick till historien kämpade jag med saknaden. Den tärande, stickande, sorgliga saknaden jag fortfarande har. Jag saknar och jag längtar efter att hitta tillbaka till förmågan att läsa och skriva. Dessa två egenskaper har definierat en stor del av det som är Jag så långt tillbaka jag kan minnas.

lasagustavJag lärde mig läsa när jag var 5 år gammal. Det är ett tag sen. Att ha minst en bok, ibland två, på gång.. att befinna mig i en helt annan värld. Att lära mig om andra kulturer, andra tidsåldrar.. och platser så fjärran att inget tåg eller flyg kan ta mig dit. Att gå och fundera över vad som händer härnäst. Att vara djupt inne i en annan värld, ett annat liv.. att bli en del av denna andra värld, detta andra liv. Det saknar jag. Jag saknar det så att det faktiskt gör ont i mig. Att läsa ger mig så oändligt mycket och det har alltid varit en välkommen kontrast till det övriga i livet. Ett sätt att ladda batterierna. Men förmågan att läsa är borta. Alldeles säkert är det tillfälligt. Men jag saknar det. Gränslöst mycket. Jag känner mig bortkommen och vilsen utan böcker. Böckerna finns där och de väntar på mig. Men jag klarar inte av att hålla fokus länge nog för att klara av ens en sida.

skrivaJag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig att skriva. Inte så gammal. Har för mig att jag kunde skriva lite redan när skolan började. Att skriva blev tidigt min stora glädje i livet. Min grej liksom. I skolan fullkomligt älskade jag att skriva uppsatser. Jag hade brevvänner och jag gick sällan någonstans utan papper och penna. Senare i livet kom även mitt arbete att handla främst om att skriva. Som informatör och kommunikatör finns det alltid anledning att skriva något till någon. Som redaktör består det främsta arbetet i att skriva, att formulera sig, att förmedla information.. och känslor. Men jag har tappat även det. Jag skriver nästan aldrig längre. Mitt nuvarande arbete kräver det sällan. Egna formuleringar behövs liksom inte. Jag smyger in lite eget här och där ändå.. av födsel och ohejdad vana antar jag. Men jag saknar även det. Pennan, pappret eller tangenterna.. spelar ingen roll. Formuleringarna och tankearbetet saknar jag otroligt mycket. Min barndomsdröm är att skriva en bok. Fiktiv eller dokumentär känns oviktigt… men en bok likväl.

Så i minst ett år har jag saknat och längtat efter dessa två egenskaper. Levt i skuggan av denna nästan obeskrivligt tunga saknad. Den är svår att förklara.. men den är mycket verklig för mig. Jag sörjer. På riktigt. Därför måste jag nu.. för att inte tappa bort mig själv helt.. faktiskt tvinga mig själv till förändring. Kanske fungerar det. Kanske inte. Jag vill inte längre vara en människa som saknar och längtar efter att läsa och skriva. Jag vill vara.. jag är.. en läsande och skrivande människa.

Att väcka liv i bloggen är ett sätt att påbörja förändringen..

Read Full Post »

img_1564.pngMin bästa tid är nu. Det kan omöjligt ha undgått någon som någon gång varit i min närhet. Hösten är den tid då jag mår allra bäst. Gråväder är underbart. Krispig och klar luft. Friska vindar. Naturen klär sig i en färgprakt som får mig att tappa andan.. innan den går till vila över vintern för att sedan orka börja på nytt, spirande och dripp-droppande fram på vårkanten. Regnar gör det också ibland.. och om det blir för mycket regn är det ju inte så kul. Men det är det inte någon gång på året. Lagom är bäst.. speciellt i vårt land. Landet Lagom.

Arbetar halvtid. Mycket nya tankemönster ska bära mig framåt till friskhet igen. Det tar tid och jag har förfärligt svårt att acceptera det. Men jag är ändå tacksam. Så tacksam för att jag kan jobba halvtid. För att det är höst. För att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.

Ett mål är att skriva mer. Ett ständigt mål kan man tycka. Det här är en början..

Read Full Post »

Här är då det hundrade inlägget på raken och därmed målgång i utmaningen #blogg100. Det är hundra dagar sedan den 1 mars. Wow! Grattis till mig.

Mitt syfte med att för tredje året på raken haka på denna utmaning, var att hitta tillbaka till skrivglädjen. Och syftet är därmed uppnått. Jag tänker fortsätta skriva.. om än kanske inte varje dag. Jag älskar ju att skriva så det finns ju ingen anledning att låta bli.

20160607_205344.jpgNu är vi klara med Härskarringen, inklusive allt extramaterial. Film nummer två i trilogin, Sagan om de två tornen, är klar.. extramaterialet väntar.

(100/100)

Read Full Post »

Mulet?

20160604_201927.pngJo.. jag såg ett moln idag. Kan man säga att var mulet då?

En dag som andra. Jag har klarat mig igenom den också.  Idétorka har jag också uppenbarligen. I morgon är en ny dag. Tack och lov.

Har en del tankar kring bloggandet igen. Snart har jag bloggat varje dag i 100 dagar. Målet var att hitta tillbaka till skrivglädjen. Jag tror att den kanske börjar skymta där bland bokstäverna någonstans. Kanske.

(96/100)

Read Full Post »

Omgivningen har, inte helt sällan, svårt att förhålla sig till en medmänniska som lider av utmattningssyndrom, utbrändhet, psykisk ohälsa… eller vad man nu vill kalla det. I slutet av detta inlägg lägger jag in nio saker som är ”typiska” för någon som har ångest. Har man aldrig varit i närheten av ångest så vill jag påstå att det är nära på omöjligt att förstå känslan. Vi har hamnat i den här situationen av olika skäl förstås och det är ytterst individuellt hur länge vi blir kvar där eller hur djupt problemet sitter.

vilaJag själv känner mig ganska trasig just nu. Har tidigare skrivit om glappet mellan intellektet och känslan och min strävan mot att hitta balansen i livet igen. Läkaren jag till slut träffade tog sig tid att förklarad vad som hänt… rent fysiskt och psykiskt inuti mig och vad som krävs för att bli frisk igen. Jag trodde mig veta vad det handlade om.. men jag visste bara en liten del, trots att jag befunnit mig i den här situationen tidigare för många, många år sedan. Läkaren förklarade varför vila och återhämtning är så otroligt viktigt. Då menade hon verkligen vila i ordets rätta bemärkelse. Vila, som att ta det lugnt och helst inte göra något alls. Inte stimulera hjärnan särskilt mycket. Givetvis ska jag göra saker.. men då saker i en helt annan takt än vad den är van vid numera. Jag fick också order om att hitta de saker i livet.. stora eller små.. som skapar glädje och ett lugn. Såsom att läsa, att kanske skriva.. eller att lyssna till musik, vara ute i naturen. Men bara i begränsad omfattning. Det är tystnaden och stillheten som läker och helar mig (det.. och katten förstås, min healer). Att undvika stimulans av hjärnan.. förutom några få timmar per dag. Stimulans i form av tv och datorer ska helst begränsas. I just mitt fall.. som varit så högpresterande.. behövs tystnaden mer än någonsin. Min rehabilitering består i att hitta det totalt motsatta läget mot det jag befunnit mig i alltför länge.

Har tittat in på arbetsplatsen vid ett par tillfällen då jag haft anledning att uträtta ärenden där. Lämna läkarintyg, återkalla semester och sådant. Många kramar och en omtanke som känns äkta och som gör väldigt gott. Och så finns det några som i all välmening kommer med förslag på hur jag ska bete mig och vad jag ska göra för att bli frisk så fort som möjligt. Någon tyckte att jag borde försöka komma tillbaka och få lite att göra på dagarna i stället. Men jag har ju försökt! Hela våren försökte jag.. och klarade av det. Men sen tog det stopp då jag och min själ insåg att jag inte var eller är någon maskin. Andra tycker jag borde aktivera mig mer.. göra något vettigt och inte bara sitta hemma. Alla har vi olika saker som ger oss energi eller som helar oss, som vi mår bra av. Att ta flera timmars promenader eller att springa är inte något som tilltalar mig. Inte alls. Jag borde skriva mer strukturerat och med avsikt att publicera det jag skriver. Absolut! Så härligt det vore. En dröm faktiskt. Men kanske inte just nu.

Jag vet att de menar väl. De säger det de säger i all välmening.. men det stärker min känsla av otillräcklighet.. av att vara värdelös och oduglig. Tyvärr. Åter igen.. intellektet vet att det inte är så, men känslan vinner. Känslan bekräftar det som en sanning. Tänk.. jag klarar inte ens av att jobba. Jag klarar inte att skriva, att texta, att långpromenera eller jogga. Jag klarar inte av någonting alls just nu känns det som. De menar så väl.. men jag blev så himla ledsen. De förstår inte att jag jobbar stenhårt med att bara finnas till och klara mig genom varje dag och att jag inget hellre skulle vilja än att jobba varje dag igen.. att orka och att kunna göra det.

Jag är på väg dit.. men det tar tid. Jag är otålig och rastlös för att det inte går fort nog. Men jag är också trött på ett sätt som jag inte ens kan försöka beskriva. Det är en trötthet som inte går att sova bort. Jag är in-i-benmärgen-trött. Men det kommer att bli bra till slut. Jag tvivlar inte alls på det.

Här följer nio brutalt ärliga saker som en person med ångest känner (kopierat från http://www.topphalsa.se)

1. Ångest ger fysiska symptom
Ångest är inte bara en känsla. Ofta ger den även fysiska symptom så som svettningar, tryck över bröstet, bultande hjärta och spända muskler. Kraftig ångest kan dessutom ge symptom så som illamående, yrsel, frossa, domningar och klåda.

2. Vi kan inte alltid kontrollera det
Även om vi anstränger oss så går det inte alltid att styra.

3. Vi förstår inte alltid varför
Plötsligt är den bara där. Ibland är det tydligt var den uppstår ifrån, men ibland förstår vi den inte alls…

4. Mycket av lidandet sker i det tysta
Nej, oftast säger vi ingenting till andra. Ofta låser vi in oss istället.

5. Även enkla små saker kan trigga den
En liten grej kan öka i storlek, och helt ologiskt ta över kroppen.

6. När den kommer är den förlamande
Ångest kan stoppa upp livet. Den bedövar och förlamar. Inte förrän den är borta kan vi röra oss helt fritt igen.

7. Det syns inte alltid utanpå
Ångest sker inuti. Men inuti kan den vara STOR. Även om vi ler så kan det finnas ett tryck över bröstet och tankarna vara någon helt annanstans.

8. Det kan kännas som att det aldrig kommer gå över
Även om det gör det.

9. Vi behöver dig (även om vi drar oss undan)
Även om vi vill bli lämnade ifred, även om vi drar oss tillbaka och drar täcket över huvudet, så hjälper det att veta att någon finns där. När vi är redo att krypa fram igen – var bara där

(85/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: