Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klokheter’ Category

Vänliga veckan. Alla hjärtans dag. Vänskapsdagen (så firas den i hemlandet).

Alltså.. visst är det fint att uppmärksamma goda saker och få somliga att tänka till lite extra och ge av hjärtats lust. Men ärligt.. nog handlar det allra mest om att handlarna ska få sitt. Dåliga samveten ska dövas en smula. Nåde den partner som glömmer.. Men ärligt, det är en dag i kommersialismens skugga. Inget ont i det, som sagt..

Men..

Det ska vara vänliga veckan varje vecka. Det ska vara hjärtedagar varje dag. Vänskap ska uppskattas och firas så fort tillfälle ges. Alla håller med men inte många agerar därefter.

Jag uppskattar och bryr mig om mina vänner varje dag och jag försöker låta dem veta det allt som oftast. Jag vill gärna tala om hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag värdesätter dem. Jag vill påstå att det till och med har en smula större värde när det kommer en vanlig sketen tisdag i stället för en dag där det förväntas en dedikering av något slag.

Jag är uppriktigt glad för alla vänner och bekanta som fått extra uppmärksamhet denna dag men jag hoppas samtidigt att de får det även andra dagar. Att de känner sig speciella och uppskattade, värdefulla och fantastiska varje dag.

För mig är denna dag en skitdag. Det är dagen då min pappa dog. Det är också dagen då min dotters gudfar dog (några år senare). Känns inte som något jag vill fira direkt.

Jo, jag har någon att älska så mitt gnäll föds inte ur bitterheten av att känna mig oälskad (nej, jag tänker inte berätta vem eller hur eller vad). Men jag är less på den hysteri som skapas kring denna veckan, denna dagen. Ändå är jag samtidigt lite småleende glad över att den finns. Men låt känslan av vänlighet, kärlek och uppskattning för dem vi bryr oss om få visa sig varje dag.. eller åtminstone varje vecka. Om du tycker om någon, säg det. Ofta. Visa vänlighet varje dag.. både till kända och okända. Ett leende, en gest, en komplimang.. kan förändra någons dag till den bästa på länge. Gör’t bara. Bli den människa du själv skulle bli glad av att möta.

Annonser

Read Full Post »

Ärlighet

Ärlighet sparar tid. Läs det igen. Sakta. Ta in det riktigt..

Om vi alltid är ärliga så behöver vi heller inte komma ihåg vad vi sagt. Men det följer alltid ett ansvar när vi talar, agerar, planerar, genomför. Allt vi säger och gör får konsekvenser och det behöver vi helst ta med i ekvationen innan vi öppnar truten. Att vara en ärlig människa innebär verkligen inte att man alltid måste säga vad man tycker och tänker högt. Men det innebär att det man väljer att säga och tycka ska vara sanningen. Åtminstone så som man själv ser den. Det är ofta klokare att vara tyst om det jag tycker riskerar att såra någon annan. Jag behöver heller inte ge mig själv rättigheten att dryfta min sanning om det inte leder någonstans annat än i sårade känslor hos dem som lyssnar.

Ibland.. eller till och med ganska ofta, har vi inte hela bilden klar framför oss. Vi vet inte varför människor säger som de säger eller gör som de gör. Vi borde inte döma så fort. Vi har ingen aning om vad de bär med sig i livet. Det finns alltid en anledning och det är sällan vi faktiskt vet den anledningen. Döm inte så hårt utan att veta. Våga fråga i stället i så fall. Om du genuint vill veta alltså.. inte annars. Låt bli att fråga om det bara handlar om nyfikenhet eller att spä på dina egna fördomar.

Tycker vi att människor är konstiga, annorlunda, beter sig märkligt. Det är inte så svårt att bara låta dem vara. Fokusera hellre på dig själv. Hur beter du dig själv..? Är du en bra förebild..? En bra vän..? När du önskar någon väl.. menar du det från hjärtat då..?

Att vara ärlig är stort. Det är, i min värld, grunden till allt gott. Att vara ärlig mot mig själv i det jag känner och i det jag gör. Att omsorgsfullt och ödmjukt välja mina ord och hur jag levererar dem. Att alltid vara en person jag själv skulle uppskatta att möta. Att ständigt sträva efter just det ger mig enormt mycket kraft och godhet tillbaka. Sedan så orkar inte heller jag alla dagar och stunder.. och då är det så himla bra att mest vara i tystnad med sig själv och låta det som tynger bara läka ut av sig själv.

Så var alltid ärlig i ord och handling. Mot din familj, dina vänner, dina medmänniskor.. men allra mest mot dig själv.

Read Full Post »

Den här processen som just nu utmanar mig mer än vanligt, den kallas ju livet. Efter ett antal trauman och turbulenser så pågår nu bearbetning och förändring som leder till ett helande. För att klara av gå igenom allt som livet bjudit på så har jag tvingats att hitta strategier för att komma framåt. Överleva. Dessa strategier har inte alltid varit av godo. En del har skapat mönster och beteenden som håller i sig och som gör mer skada än nytta i en förlängning. Att totalt ignorera sig själv och sina behov till exempel. Att alltid kasta sig in i arbete och i andras problem för att undvika att tänka på sig själv är ännu ett exempel. Det leder till en massa dåligt mående i slutändan kan jag vittna om.

Jag håller på att hitta mig själv. Den jag är ämnad att vara. Den absolut bästa versionen av den som är jag. Jag lär mig att skala bort det som hindrar mig från att vara mig själv. Jag lever i tacksamhet över livet och dess innehåll. Bra och dåligt. Jag läste för bara någon dag sedan att om man äger ett kylskåp så tillhör man 30% av de rikaste i världen. Perspektiv som heter duga.

Jag går in i mig själv och bygger upp mig sakta men säkert för att sedan kunna leva fullt ut och omfamna all glädje och sorg som kommer min väg. Ännu är jag skör och behöver tid. Ännu är min hjärna trött och utmattad. Ännu tvivlar jag på min förmåga och på mitt värde.

Men en sak är säker. Helt 100% säker. Jag kommer att landa i glädje.

 

Read Full Post »

Träning pågår

Du måste träna ditt sinne att vara starkare än dina känslor, annars förlorar du dig varje gång..

Så kloka ord. Låter nog så enkelt men är svårt och utmanande. Kräver träning. Mycket träning. Eller ja, det beror på hur man ser på saker och ting till att börja med förstås. Men om man, som jag, är en känslomänniska som såväl frivilligt som ofrivilligt låter känslan ge den första impulsen vid varje givet tillfälle.

Öva, träna, träna mer.. på att skala bort känslan och stilla hjärtat och sinnet så att hjärnan får ta besluten som leder till ett starkare jag. Ett starkare jag som inte styrs av att det gör ont för att jag bryr mig för mycket. Se saker och ting ur andra perspektiv. Perspektiv som granskats baserat på fakta och inte enbart instinkt och känsla.

Är det bäst, klokast att agera så..? Ja, måhända för min egen skull för att besparas besvikelser. Men jag skulle hellre sikta på ett läge där sinnet och känslorna kan få samarbeta. Magkänslan är ju känd för att fungera fint. Att lägga till lite eftertanke och vässa sinnet måste ju bli ett vinnande koncept.

Tänk om det vore så lätt som det låter. Men.. det sägs ju att övning ger färdighet. Min magkänsla och mitt sinne i samverkan säger att det är helt sant.

Read Full Post »

Jag har hittat min arbetsglädje igen! Eller åtminstone har jag återfunnit stigen som leder fram till den. Jag hade gått mer vilse än jag varit medveten om. Men när det vänder så blir kontrasten uppenbar.

Jag har låtit andra människor diktera mitt värde, trots att jag mycket väl vet att ingen annan egentligen kan göra det. Jag har tagit åt mig och lyssnat på dem som dömer mig utan att veta någonting alls. Oavsett om de människorna har gjort det grundat på egen osäkerhet, okunskap eller helt enkelt elakhet så har jag låtit det krypa innanför mitt skinn och påverka mitt mående. Känslan av att inte ha ett värde, att inte duga har fått ta orimligt stor plats. Samtidigt pågår min egen process som tar mycket energi och då min kropp bestämt sig för att utmana mig lite extra mycket just nu.

Lärdomen blir lika tydlig som om den stod skriven i neon och blinkade. Jobba på att hitta den egna tryggheten i vem jag är och vad jag gör. Bara för att det jag gör eller hur jag gör det inte passar någon annan så tänker jag inte längre låta det bli mitt problem. Alldeles speciellt om det det kommer till mig i form av skitsnack bakom ryggen. Det är bara ovärdigt. Tar man sig inte ens tid att tala direkt till mig så förtjänar det ingen energi från min sida. Punkt.

En mycket klok kvinna i min arbetsvardag lärde mig något viktigt. Hon berättade om en händelse i sina barns uppväxt som hjälpte mig att få perspektiv på den kränkning jag kände att jag utsatts för. Hennes ena dotter kom gråtande och talade om för sin mamma att brodern hade sagt att hon var dum i huvudet. Mamman frågade dottern lugnt: ”Är du det då?”.. varmed dottern genast svarar.. ”Näe, det är jag inte”.. och mamman kontrar då med ”Men dåså..”

Svårare än så behöver det inte vara.

 

Read Full Post »

.. en flicka. Eller vi kan väl nästan påstå att hon just här faktiskt var en ung kvinna. Kring tjugo. På bilden ler hon så fint hon förmår trots att hon avskydde sitt svinto-hår. Håret hade fått utstå mycket då flickan varit i USA en tid och där.. i Floridas brännande hetta (och långt ifrån inpackningar och annat bra-att-ha-för-håret) tog kalufsen rätt bra med stryk. Såg ut som vitt svinto den sommaren. Vi ser att det är 80-tal på den karakteristiska luggen och på den pastellfärgade blusen. Blusen hade hon förresten sytt själv. Det fanns en tid då hon tyckte sådant var roligt. Det kanske hon tycker fortfarande förresten. Det vet ingen.. allra minst hon själv. Men hon kanske tar reda på det en dag. Solbrännan vårdades ömt med insmörjningar och där emellan ett antal timmar i solstol på altanen hemma. Ibland med en blomspruta fylld med saltvatten som skulle duschas på för att brännan skulle ta bättre. Ja himmel så korkat..

En kort tid härefter flyttade hon från hemstaden till storstaden. Blev sambo, började jobba på det där stora mejeriet med den röda kossan. Gifte sig, köpte hus, fick barn. Flickan blev vuxen på riktigt. Ansvar och allvar. Under den perioden i livet var det ansvar och allvar som dominerade. Förutom det där med att bli mamma. Det var ju bara häftigare än något annat någonsin. Och är så fortfarande. Djup tacksamhet för att hon blev min. Maken, villan, jobbet och allvaret är borta. Barnet är kvar såklart. Alltid. I all tid. Ensamliv med barnet som också blev en ung kvinna till slut. En modig, stark, klok och underbar sådan. Solen i mitt liv.

Ibland skymtar hon bakom kulisserna.. den där 20-åringen med svinto till hår. Hon bar på så många drömmar då, helt ovetande om vad livet skulle bjuda på. En del drömmar slog in.. andra inte. Andra drömmar har skapats och närs fortfarande av den där flickan som nu.. ett 30-tal år senare faktiskt kommit fram till att nu är det äntligen dags..! Det är dags att våga fråga sig själv vad hon vill och därefter också göra det. Att leva som den hon egentligen är. Allt är möjligt. Allt ordnar sig. Livet blir vad hon gör det till.. så nu minsann.. nu ska hon leva..!

Read Full Post »

Som brukligt är så är det åter dags för någon typ av summering av året som gick och någon typ av plan (eller struktur.. eller vilja..) som ska hjälpa mig att forma detta nya år. Känslan är ungefär densamma vid varje årsskifte. Jag ser bakåt och tar till mig erfarenheter, insikter och lärdomar.. och jag gläds åt att ha ett helt nytt, härligt år framför mig att planera och väva drömmar kring.

2017. Vad hände..? Det var på sätt och vis ett år i förändring. Både arbetsmässigt och personligt. Ändå känns det som om förändringarna bara tagit sin början och att det mesta som ska leda mig framåt ännu återstår, vilket bara känns bra.

Arbetslivet var som sådant att jag jobbade halvtid januari och halva februari och gick upp till 75% fram till i maj då jag började arbeta heltid igen. Då hade ett helt år gått med sjukskrivning. Först helt i ett par, tre månader och så upptrappning i sakta mak. En del kompetenshöjande utbildningar har jag glädjande nog fått ta del av. April gav mig en tvådagars utbildning inom området Arbetsmiljö, då jag valts till Arbetsmiljöombud på mitt jobb. Otroligt bra utbildning som lämnade kvar ett starkt citat i mitt sinne: Vi är varandras arbetsmiljö! Med allt vad det innebär. I maj reste jag på ytterligare en tvådagars utbildning men denna gång i egenskap av lärare i Migrationsverkets introduktionsprogram. Utbildningen hölls i Solna och heter Train-the-trainer och riktar sig till alla verkets lärare som, precis som jag, utbildar kollegor. Något av det roligaste jag vet..! Mitt andra jobb, som gränskontrollant, har fått stå tillbaka under min långa sjukskrivning.. men jag fick in en jobbhelg på flygplatsen i somras ändå. Som alltid, hade jag semester ganska sent. Från halva augusti till i mitten av september njöt jag av sensommaren och av höstens början. Det kan omöjligt ha undgått någon hur mycket jag älskar hösten. Under septembers andra halva började jag att få läraruppdrag. Det kändes genast att jag hittat min grej. Himmel så roligt att undervisa! Tacksamma och vetgiriga kollegor är drömelever. Läraruppdraget har också tagit mig till Flen och Jönköping där jag fått den stora förmånen att utöva mitt värv och träffa ännu fler kollegor. November bjöd sedan på ytterligare två dagars utbildning i vår vackra huvudstad. Denna gången i Framförandeteknik för lärare. December bestod i lite mer jobb än vanligt men också en trevlig julfest för medarbetarna i Region Öst. Relaterat till arbetslivet har det under året funnits en del föreläsningar och seminarier av givande karaktär inom mina intresseområden.. och även ett gäng mycket trevliga After Work-tillfällen runt om i min vackra stad.

Hälsolivet har varit lite upp och ner. Då jag inte alls tycker om att dela med mig av det eller delge detaljer som är personliga och privata.. så kan det bara få sammanfattas med att denna envisa kärring aldrig ger sig. Jag är på väg. Jag får den hjälp jag behöver. Den har jag sökt och fått. Det pågår och kommer att pågå länge än. Jag har mycket kvar att lära men är inne i en process som heter duga och som kommer att hjälpa mig att bli den människa jag egentligen är och inte minst den människa jag verkligen vill vara. Det finns hinder ännu av både kroppslig och mental karaktär.. men som sagt, det kommer att bli bra!

Övriga livet har bjudit på många viktiga lärdomar såväl som flera guldkorn. Det har varit smärtsamt att se hur långt människor kan gå när de styrs av osäkerhet, okunnighet och illvilja. Falskhet och skitprat bakom ryggen visar till slut vilka man kan lita på. Nyttiga men tunga och ledsamma lärdomar. Guldkornen består i fantastiska människor och möten. Genuina, äkta människor som ger stillsam glädje och trygghet och en värme som stannar kvar. Tyvärr fick jag också vara med och säga farväl till en fin människa som somnade in i evigheten alldeles för tidigt. Plötsligt, oväntat, chockartat och oändligt sorgligt. Hon lämnade kvar en värme som jag alltid kommer att bära med mig. Min egen lilla skyddsängel. Den bästa fluffkramaren i universum.

Fanns tydligen mycket att dela med sig av. För att inte tråka ihjäl eventuella läsare så kommer framtidsutsikterna och tankarna kring 2018 i ett eget blogginlägg vilken dag som helst!

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: