Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘utmattning’ Category

Väder: Kallt. Kallare än hittills i vinter. Och snö. En hel del faktiskt. Men solen har också tittat fram några gånger till de flestas stora glädje. Dagsljus är en bristvara denna vinter då det mesta varit grått. Grått är underbart.. men kanske inte precis hela tiden.

Energitjuv: Det är arbetsrelaterat och jag låter det inte dränera mig längre. Att komma till insikter kostar på och är jobbigt.. men i slutändan också välkommet och välgörande.

Musikupplevelse: Den där mellon har inte imponerat något vidare hittills i år. Med tanke på att en sisådär 2500 låtar sållats bort så känns urvalet hittills ännu mer märkligt. Några fina texter och någon fin musikslinga har dock levererats.. Några veckor återstår innan Sverige tagit fram sin kandidat som ska slåss om äran bland resten av Europa i vår.

Sporthändelse: OS såklart. I en annan del av världen hålls detta enorma spektakel, vilket ger udda sändningstider på tv. Charlotte Kalla angav tonen redan första tävlingsdagen genom att nypa till sig ett OS-guld i Skiathlon. Snyggt jobbat..! Själv ser jag mest fram emot hockeyn så småningom.

Firande: Älskad dotter och lillebror delar födelsedag och dessa båda firades med hela familjen samlad hemma hos mamma/mormor/farmor/svärmor. Vi var 12 pers och två hundar som åt tårta och hade trevligt i det stora och hemtrevliga köket.

 

 

Annonser

Read Full Post »

En arbetsvecka är slut. Det är fredag och helgen står orörd och till synes behagligt lång framför mig. Årets första arbetsvecka är avklarad. Jag är trött som en kolikmamma och kroppen protesterar våldsamt och onödigt ihärdigt. Smärtan är nästan konstant och det känns som om jag har grus i lederna, småjävlar som sliter i musklerna.. och ett gäng helvetesnissar som sliter i senor och nerver. Men det är halvdag på jobbet så jag får möjligheten att gå därifrån i dagsljus för första gången på väldigt länge.

En del ärenden uträttades på hemvägen.. inkluderande en mor, en bror och en brorsson. Fick gosa massor med pälsklingen Lukas också. Den där närapå 60 kg tunga godingen som tror han är en liten knähund och beter sig därefter.

Hemma tidigare än vanligt trots ärendena. Frusen. Jag njuter av tystnaden. Pussar på och småpratar med katten. Tar en riktigt varm och lång dusch så jag får upp värmen igen. Jag är kvar i duschen så länge så att fingrarna är rynkiga som russin när jag är klar. Smörjer in mig. Tar på mig en ren hemmauniform som doftar gott av sköljmedel och friska vindar. Mjukt och behagligt mot kroppen. Jag andas friare i pyjamasbyxor och nån favorittröja.

Tänker att jag ska sträcka ut mig i soffan en stund. Tog smärtlindring och ger det en chans att börja göra sitt under tiden som jag bara blundar en liten stund. Givetvis somnar jag. Vaknar upp efter en knapp timme och nu är klockan ungefär som den brukar vara när jag plockar ihop och loggar ut på jobbet en vanlig fredag. Nu väntar helgen och den är helt oplanerad. Det är då jag verkligen känner det där ni vet… den där fredagskänslan när både kroppen och själen kan andas ut och gå till vila en stund innan nästa utmaning tar vid. Bilden bjuder jag på. Toktrött och med en smärtstregring från helvetet. Frisyren kallas ”nyvaken efter att ha somnat med fuktigt hår”. Ofiltrerad, brutal sanning. Men det är jag. Med russinfingrar och allt.

Trevlig helg gott folk..!

 

Read Full Post »

Ja, så känns det ibland. Som måndag hela veckan. Måndagar har vi ju diverse associationer till och sällan är de av det positiva slaget. Lite beroende på hur helgen varit kanske. Mycket beroende på hur livet ser ut i övrigt. Inget konstigt med det.

Själv tillhör jag sorten som mestadels är otroligt tacksam och glad över att få gå till mitt jobb. Framför allt är jag oändligt tacksam över att ha ett arbete att gå till. Men just nu är det lite motvind av flera olika anledningar. Just nu känns det som måndag, måndag, måndag, måndag, fredaglördagsöndag… och så måndag igen.

Men med en tro på att livet ljusnar och med en hel del starkt kaffe kommer jag att ta mig igenom det här också. Tills dess ska jag anstränga mig för att tycka ännu mer om måndagar.

Read Full Post »

Några få dagar kvar bara. Kan börja räkna timmarna faktiskt. Det vankas snart semester. Det känns i både kroppen och i själen att jag jobbat hela sommaren.. och dessutom på heltid för första gången på snart 1,5 år. Men jag har ju valt det själv. Gnäller inte.. konstaterar bara att nu är det verkligen dags med lite ledigt.

Behovet av återhämtning bankar på dörren med båda knytnävarna. De diskreta knackningarna har ignorerats en tid. Det känns som om jag går på ångorna och att tanken är så gott som tom. Semestern innehåller inga bestämda planer.. mer än lite lösa tankar om dagsutflykter eller några dagars lillsemester på annan ort. Vilken tur att jag trivs hemma för det är där jag i huvudsak tänker semestra.

När ”alla” andra kommer tillbaka från sina semestrar så går jag.. När jag återgår till jobbet senare i september så kan man inte med bästa vilja i världen längre kalla det för sommar. Då är det höst. Äntligen.

Read Full Post »

Det känns fortfarande som att jag borde vara ”frisk” och i full fart lite överallt vid det här laget. Jag har ju jobbat heltid några månader nu. Är inte längre sjukskriven. Då måste jag ju vara frisk. Eller..?

Nej, jag är inte frisk än. Eller det beror på hur vi definierar frisk förresten. Men efter en utmattning är det inte alls ovanligt med symptom som hänger kvar i flera år ibland. Den som fått diagnosen får lära om inom många områden och det är där motståndet finns. I varje fall hos mig. Jag har JÄTTESVÅRT att acceptera mina begränsningar. Intellektuellt är det inga problem. Jag vet och jag förstår och jag skulle kunna föreläsa om hur det ligger till. Men känslomässigt finns det där glappet som ”stör”. Det är frustrerande att det är så svårt att acceptera. Jag är min egen största fiende som hindrar mitt tillfrisknande. Suck..

Det finns tillfällen då mina begränsningar märks mer än annars. Man använder ordet hjärntrött, vilket beskriver tillståndet ganska bra. Jag blir fort trött av yttre stimulans.. såsom ljus och ljud i diverse olika former. Folksamlingar, sociala sammanhang.. något så enkelt som ett biobesök eller en fika med vänner kräver vila efteråt. Jag måste ha omedelbar återhämtning i form av tystnad och stillhet en stund. Koncentrationen är nog den mest begränsande delen av hela utmattningskakan. Jag kämpar med att komma så långt att jag kan läsa en bok igen. Faktatexter på jobbet kräver allt jag har. Jag måste förbereda mig som aldrig förr om jag själv ska hålla någon typ av föreläsning.. stor eller liten. Ingenting flyter på som det alltid gjort förut. Allt kräver en ansträngning som aldrig tidigare behövts. Frustrationen är konstant. Likaså tröttheten.

Men vila då, säger de kloka som vill mig väl. Välj bort det som kan vänta. Skala bort allt och bara existera, säger de. Hur gör man då..? Hur stoppar man alla tankar som vill så mycket och som skapar så dåligt samvete för att jag inget orkar..? Jag önskar jag kunde stänga av och trycka igång igen.. lite sådär lagom smidigt utifrån dagsformen. Men det fungerar tyvärr inte så.

Så nog jobbar jag med mig själv alltid. Mer än vad någon kan förstå. Jag har det där nystanet av röd tråd som jag försöker reda ut lite i taget. Jag är inte ett dugg orolig för att jag inte ska klara det så småningom. Jag är bara otålig. Jag vet att jag duger som jag är.. även utan att prestera. Men jag känner inte så. Frustrerande.

Det är ett par veckor kvar till min semester. Då får jag fyra veckor på mig att öva på att bara vara. Om jag nu inte kommer på en massa annat som ska passas på att hinnas med. Inga planer finns dock.. utan dagarna får komma och gå lite som de vill. Jag förbereder mig mentalt för det i varje fall.. att bara vara.

Read Full Post »

Den här bilden illustrerar livet så otroligt tydligt. Förväntan på tillfrisknandet är pilen som pekar rakt upp. Verkligheten är det snåriga, trassliga intill. Där.. någonstans i den trassliga härvan.. finns jag med alla mina tankar och känslor som sliter och river mig åt alla håll. Det går absolut åt rätt håll. Ibland i varje fall. Men det tar tid. Tid kräver tålamod och det är olyckligtvis en bristvara hos mig. Men jag övar, jag lär mig.. för att jag vill och för att jag måste. Jag kämpar så hårt med mig själv så ingen skulle tro mig om jag försökte förklara. För det är självklarheter för så många. Men inte för mig. Jag övar i att tycka om mig själv och det är något av det svåraste jag någonsin gjort.

Märk dock väl att även i den trassliga, snåriga härvan så finns där i slutet en snutt av rak linje och även så en pil som pekar uppåt. Och dit ska jag. Faktiskt. För det jag saknar i tålamod har jag i stället överkompenserat med envishet.

Read Full Post »

Jag gick i mål även i år. Tredje året på raken. Ett hundra blogginlägg på ett hundra dagar. Utmaningen avklarad. Grattis till mig..!

Det känns som en dubbel seger med tanke på i vilken situation jag befinner mig för närvarande. Livet har varit, och är fortfarande, utmanande och jag kämpar med att acceptera de begränsningar min hjärntrötthet orsakar. Det kräver lite mer än vanligt att genomföra en del saker då bland annat koncentrationen inte är som den borde. Jag blir lätt distraherad och då tar många, till synes, enkla saker längre tid att göra. Det är frustrerande, irriterande och skapar negationer mot mig själv. Jag inser hur orimligt det låter och jag önskar jag kunde känna och fungera annorlunda.. men jag är inte där än. Jag är dock på väg.. men då jag är av den otåliga sorten så tycker jag nog inte att det går fort nog.

Utmaningen betydde lite mer just i år och just på grund av min nuvarande situation. Men jag gjorde det och tacksamheten och glädjen känns viktig och riktig. Så följer den sedvanliga frågan då utmaningen nu är avklarad..

Ska jag fortsätta skriva..?!

Skriver jag för att jag vill att någon ska läsa, eventuellt beröras och möjligen återkoppla på något vis..?! Självklart gör jag det. Det motiverar, gläder och inspirerar att få veta att någon annan läser det jag skriver och dessutom tar sig tid att på något vis lämna en kommentar eller annat bevis på att de tagit del av mina ord. Men allra mest skriver jag för min egen skull och det borde också vara det som möjligen driver mig att fortsätta. Hur det blir med det får vi väl se.

Till dem som eventuellt följt mina hundra inlägg vill jag rikta ett hjärtligt tack för att ni tagit er den tiden!

(100/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: