Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘utmattning’ Category

… jag skrev någon lista. Denna kan ha publicerats för länge sen och en del frågor får liknande svar. Andra har helt nya svar. Livet förändras.

Vad gör mig riktigt lycklig? Kvalitetstid med dottern. Att göra saker vi båda älskar och mår bra av. Jag blir också lycklig av Minioner, Nalle Puh, Kejsare Karamellpudding och fina vänner.

Var bor jag och vad fick mig att flytta dit? Jag bor i Norrköping sedan våren 2012 och här hamnade jag lite av en slump. Det var det minst jobbiga alternativet av flera just då. Nu älskar jag staden som jag med värme kallar min vackra stad.

Äter jag helst/oftast hemlagat eller på restaurang? Lika gärna vilket som faktiskt. Roligt att experimentera i eget kök (dottern är jätteduktig på just det) eller att tillaga favoriterna.. likväl som att sätta sig på restaurang och serveras något gott. Då jag är helt ensam hemma lagar jag tyvärr sällan någon vettig mat alls. Blir mest smörgåsar eller annan latmanskost.

Vad har jag för klädstil? Följer jag trender? Jag har en helt egen stil. Den kallas bekvämt. Jag har inte medvetet köpt fula kläder så jag tycker om det jag tar på mig. Trender har jag aldrig följt och kommer sannolikt aldrig att följa. Jag gillar dock inte rysch och volanger. Inte heller så förtjust i glitter och blingbling.

Vad har jag för drömresmål? Jag trivs fint hemma, men drömmer om att komma bort ibland. Tycker om att resa till fäderneslandet, vill se Rom och London. Älskar att hitta fina ställen runt om i Sverige. Högst på drömlistan finns dock en Japanresa med dottern.

Vart bär nästa resa av? Nästa vecka tar jag tåget till vår vackra huvudstad för två dagars utbildning.

En bra bok? Jag älskar böcker.. trots att jag ännu inte klarar av att läsa. En av de böcker jag läst som berörde mig på djupet var ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross.

När har jag mått som sämst vs bäst i livet? Som allra sämst för några år sedan när livet vändes upp och ner och inget annat än kaos fanns. Där befann jag mig otäckt länge. Som allra bäst då dottern föddes såklart.. där finns ingen konkurrens. Just nu är det lite ostabilt då jag ännu lider av min utmattning eller hjärntrötthet. Kroppsligt är det sisådär och det mentala kämpar jag med. Jag är dock en utpräglad optimist och vet att det snart blir bättre än någonsin förr.

Vad hade jag sagt till mitt 14-åriga jag? Oroa dig inte så mycket. Du duger som du är. Du är värdefull.

När känner jag mig som a million dollars? När jag har min nära och djupa dialog med katten precis vid läggdags. Han ligger på mitt bröst eller tätt intill i sängen och vi bedyrar varandra vår kärlek och tacksamhet över att vi har varandra. Eller när jag kan göra någon annan människa genuint glad.

Om jag skulle flytta, vart skulle jag flytta då? Inom kommunen. Nu måste jag erkänna att jag själv blev förvånad, men med handen på hjärtat är det så. Jag skulle dock inte tacka nej till en liten lägenhet i Stockholm heller, om tillfälle gavs.

Vad är jag om 10 år? Frisk och lyckligt lugn och harmonisk.

Tror jag på ödet? Jag tror att det som sker, sker av en anledning. Det kan dock ta olika lång tid att se och förstå anledningen.

Vad får jag energi av? Glädje, gemenskap, kreativitet, frisk luft, skratt, träning, Kejsare Karamellpudding. Och sömn.

Vad har jag för favoritårstid? Hösten har alltid varit den tid på året då jag mår som allra bäst. Men jag har på senare år upptäckt att vårens ankomst också ger samma känsla.. innan det blir för varmt och soligt och svettigt och fullt med insekter överallt.

3 saker jag önskar mig i födelsedagspresent? God mat, varma kramar och kanske en bra bok.

Vad har jag för favoritdrink? Tror den heter White Cadillac. Smakar som mjukglass. Nästan.

Vem/vilka inspireras jag av? Kreativa, ärliga, modiga och raka människor med god självinsikt.

Om jag skulle bjuda på kalas, vad bjuder jag helst på då? Kanske kyckling med ugnsrostade grönsaker och någon kall, god sås. Men mest av allt vill jag bjuda på mig själv.. i allt jag gör.. vare sig det är vardag eller fest.

(54/100)

Read Full Post »

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Read Full Post »

Jag gillar att tänka och tala metaforiskt. Det blir ibland lättare att både förklara och förstå om man kan göra en liknelse som beskriver det man försöker säga. När böcker skrivs och författaren använder metaforer.. så kallas språket ofta målande. Författaren målar en situation, ett landskap, en person, ett drama.. genom liknelser från de flestas vardagsliv. Metaforer. Bildligt språk.

Ett mycket bra exempel tycker jag är då jag försöker beskriva var i livet jag just nu befinner mig genom att tala om broar eller stigar.

”Det svåraste i livet är att veta vilken bro man ska gå över och vilken man ska bränna”

Att i vuxen ålder lära nytt sätt att tänka och agera är inte helt enkelt. Men ofta nödvändigt. Det sätt jag tidigare tänkt på och agerat utifrån har ju trots allt gjort mig sjuk. Alltså behöver jag lära mig tänka på nya sätt, eller traska över nya broar. Okända och lite skrämmande. Men jag tar kliven över bron för att jag vet att det som väntar på andra sidan är bättre än det som varit. Jag lämnar det trygga som jag befinner mig i och kliver ur tryggheten för att bli en bättre version av den jag är idag. Det okända utvecklar och stärker.

Minst lika viktigt är att bränna de broar jag inte längre har något behov av att använda. De som inte leder någonstans där jag kan må bra. Då är det verkligen rätt och bra att bränna dessa broar så att de inte längre kan locka mig tillbaka till gamla och destruktiva beteenden. Om det finns för många broar som fortfarande kan leda till mindre bra saker.. kan det bli förvirrande att veta vilka broar som är säkra att beträda. Alltså bränner jag dem. Vilket mer konkret innebär att jag tar mig igenom insikter som ibland smärtar för att bearbeta gammalt och lägga det där det hör hemma. I dåtiden. Jag ser framåt igen. Inte bakåt. Jag tar mig ur det jag möjligen fastnat i.

Kvar ska då finnas de broar och stigar som leder mig framåt. Det kan bli snårigt och ibland halkar jag. Men än så länge tar jag mig upp igen och fortsätter försöka tills det känns rätt. Man kan säga mycket om mig antar jag.. men ger upp, det gör jag aldrig. Inte om det är värt att kämpa för.

(50/100)

Read Full Post »

Nu påbörjas nya utmaningar.. både i arbetslivet och i personliga livet. De hänger ju ihop. Målet där framme någonstans är att ha hittat en fin balans mellan mitt arbets-jag och mitt privata-jag. Båda är viktiga men det ena har dominerat lite för mycket och lite för länge. Jag har under året som gått sedan jag blev sjukskriven fått till mig många nyttiga och användbara verktyg. De flesta låter enkla men inget i detta är enkelt. Förändringar tar tid om de ska bli bra. Att slarva sig till något som bara håller en kort tid är helt ointressant. Jag har tänkt att må bra riktigt länge framöver. Att vara utmattad eller hjärntrött (det finns flera namn på min diagnos) är överväldigande. Det är oerhört svårt att acceptera alla begränsningar som följer med diagnosen. För mig i varje fall. Jag vill väldigt mycket mer än vad jag klarar av. Av begränsningarna följer frustration, sorg och ilska.. som föder ännu mer trötthet och utmattning och begränsningar.

Ett av verktygen strider mot mycket av vad den svenska mentaliteten står för. Åtminstone historiskt sett eller jag kanske generaliserar nu och det är inte min avsikt. Men vi svenskar (fast jag är ju finländare egentligen) har ju Jante att ta hänsyn till. Vi ska inte tro vi är något… och om vi nu mot förmodan ändå tror det… så ska vi då verkligen inte tro att vi är bättre än någon. Nej, vi ska veta vår plats och stå lite skämmigt vid sidan av och inte tro något så orimligt som att vi har ett värde och att vi törs visa det. Verktyget är något så självklart som Var snäll mot dig själv!

Var snäll mot dig själv. Smaka på den. Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Tja.. det är väl olika för olika människor. För mig innebär det att ge mig själv mer tid att göra saker jag mår bra av och blir glad av. Små saker. Stora saker. Men något jag själv väljer för min egen skull. Det innebär också att ge mig själv tid till återhämtning och vila. Att inte få skuldkänslor när jag ger mig själv den tiden. Att inse att den tiden är så viktig och att den hjälper mig att läka. Att inse att jag inte latar mig, utan jag tillåter mig att hämta nya krafter. Det betyder också att ibland säga nej till annat och andra. Inte för att jag nödvändigtvis inte vill följa med eller vara en del av.. utan för att jag behöver återhämtningen. Jag behöver lära mig att sitta och ha tråkigt. Jag får tvinga mig att sitta och betrakta en älskad katt eller ett skitigt fönster.. utan att samtidigt känna att jag måste prestera något. Vila. Måste vara ett av de finaste orden i vårt språk… vila.

Det må låta som självklarheter för många. Men för mig är det en stor utmaning att kunna göra detta utan att få dåligt samvete. För det är där nyckeln finns. Samvetet. Jag kan säga nej och jag kan minsann lata mig utan problem. Men jag får kämpa hårt med mitt dåliga samvete och känslan av uselhet och otillräcklighet varenda gång. Det är där min utmaning ligger. Att vara snäll mot mig själv utan att behöva förklara mig eller att få dåligt samvete. Det är dags nu.

(48/100)

Read Full Post »

Ibland kommer insikterna som en käftsmäll mitt i ansiktet. Som denna..
Vilken tur att det inte gör mig något eller att det är särskilt viktigt för mig om jag anses vara ful eller vacker. Det jag värdesätter mer är människors inre. Det yttre håller jag hyfsat rent om så lite rufsigt och okammat. Mitt inre är under konstruktion.. i förändring. Förhoppningsvis till det bättre. Kanske kommer det att märkas även på utsidan. Allra helst i en mer öppen och vaken blick och i ännu fler leenden. När själen dansar så syns det utanpå. Det är mitt mål. Det är en bit kvar.. men sen så..

 

(35/100)

Read Full Post »

Söndag. Vilodag.

Jag tillät mig att inte göra någonting alls idag. Jag har låtit kroppen och sinnet vila. Tankar kommer och går och det får de göra. Men har tanken velat fastna och krävt uppmärksamhet, har jag varligt men bestämt motat bort den. Det är en utmaning men det går. Älskade Pälsklingen har funnits i min närhet till och från och visat sitt stöd genom att vara så underbar som bara han kan vara.

I tysthet har jag låtit dagen komma och passera. Det har visst varit vackert väder där ute och många skulle säga Gå ut. Njut av vårsolen. Men inte idag. Idag hade jag bestämt att låta kroppen och själen få bestämma och dessa två valde pyjamas och innedag. Inga tårar har fallit idag, trots att de ville. Men tankarna som bar fram tårarna motades ju bort. Jag behövde vila ifrån sorgen också.

Idag har jag bara funnits till. Idag orkade jag helt enkelt inget annat. En dag som denna måste också ta plats i läkningsprocessen. Motvilligt lät jag den göra det. Nu när dagen snart är slut är jag ändå tacksam för att det blev just en sådan dag.

(33/100)

Read Full Post »

Bilden beskriver det himla bra. Dagsläget alltså. Mitt mående är instabilt just nu.. på alla sätt. Så vad behövs..?!

En kram tas tacksamt emot alla tider, alla dagar.. och delas ut frikostigt till dem som behöver eller vill ha. Jag är definitivt en kramare och jag tror benhårt på kramars välgörande kraft.

Kaffe är gott och livgivande. Jag vill bestämt påstå att det är mycket trovärdigt att kalla kaffe för livets dryck. Be mig aldrig om komplicerade saker eller… tala helst inte med mig alls i längre än tre ords meningar… förrän jag druckit minst en kopp kaffe på morgonen. Det skulle kunna vara så att jag inte riktigt uppfattar allt du säger annars. Jag älskar kaffe.

Två veckors sömn. Just nu känns det som fullt möjligt och till och med som något fullt rimligt. Jag önskar så att jag kunde sova bort den här djupa, tunga tröttheten. Hjärntrötthet eller själslig trötthet går inte att sova bort… sägs det. Men kanske två veckor skulle göra susen..?! Fast.. jag får så himla ont överallt om jag ligger för länge, så det är nog lika bra att kliva upp ändå.

Det kommer att bli bättre. Sen.

(30/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: