Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vardag’ Category

Gott folk.. det här är en livräddare. Den må se enkel ut i sin utformning. Den är behändigt liten men innehåller stora mängder livräddning och glädje. Ja.. till och med njutning faktiskt. Dess livräddande egenskaper består i just den behändiga storleken och den enkla tillgängligheten. Den följer mig vart jag än går. Nästan. Speciellt nödvändig är den då jag befinner mig bland mer eller mindre folksamlingar. Oftast på spårvagnen till eller från jobbet men också annars. I väntrum, i köer, på gymmet, på promenader.. Ibland även på jobbet då tillfälle ges eller nöden så kräver.

Den har hittills förhindrat många härdsmältor och psykbryt. När en förskoleklass kliver på spårvagnen en morgon och ingen av barnen lyckas lyda någon vuxen eller ens försöka vara tyst. När människor utan hyfs tuggar tuggummi eller annat med öppen mun. När somliga talar väldigt högt i telefon. När skitungar skriker och gnäller och testar sina föräldrars tålamod offentligt på diverse obehagliga och ljudliga sätt. När snorungar försöker överträffa varandra i att framstå som coola och beter sig som de fjortisar de är. Eller bara när jag vill och behöver stänga världen ute en stund och vara i min bubbla. När det är för mycket distraktion runt omkring. Så mycket att det triggar ångest och obehag till en gräns som blir svår att hantera. Då räddar den både mitt och möjligen även andras liv. Att plugga in dessa små mintgröna pluppar i öronen och skärma mig från det som hotar mig att agera som jag aldrig annars skulle.

Denna lilla tingest innehåller många, många favoritlåtar. Musik har alltid framkallat starka känslor hos mig. Känslor i hela spektrat från djupaste melankoli, vemod och sorg till ljusaste glädje och lycka. Musik framkallar också minnen från stunder och tider då livet sett annorlunda ut. På ett bra sätt alltså. Även om en del stunder varit mörka och tunga så finns där tacksamhet för de lärdomar jag fått och för att den tiden är förbi. Den innehåller allt från klassisk och instrumental musik, via pop och visor, disco och ballader till hårdrockens riviga tunga gung. Tack i himlen för att du finns min kära lilla iPod.

Annonser

Read Full Post »

Jag har hittat min arbetsglädje igen! Eller åtminstone har jag återfunnit stigen som leder fram till den. Jag hade gått mer vilse än jag varit medveten om. Men när det vänder så blir kontrasten uppenbar.

Jag har låtit andra människor diktera mitt värde, trots att jag mycket väl vet att ingen annan egentligen kan göra det. Jag har tagit åt mig och lyssnat på dem som dömer mig utan att veta någonting alls. Oavsett om de människorna har gjort det grundat på egen osäkerhet, okunskap eller helt enkelt elakhet så har jag låtit det krypa innanför mitt skinn och påverka mitt mående. Känslan av att inte ha ett värde, att inte duga har fått ta orimligt stor plats. Samtidigt pågår min egen process som tar mycket energi och då min kropp bestämt sig för att utmana mig lite extra mycket just nu.

Lärdomen blir lika tydlig som om den stod skriven i neon och blinkade. Jobba på att hitta den egna tryggheten i vem jag är och vad jag gör. Bara för att det jag gör eller hur jag gör det inte passar någon annan så tänker jag inte längre låta det bli mitt problem. Alldeles speciellt om det det kommer till mig i form av skitsnack bakom ryggen. Det är bara ovärdigt. Tar man sig inte ens tid att tala direkt till mig så förtjänar det ingen energi från min sida. Punkt.

En mycket klok kvinna i min arbetsvardag lärde mig något viktigt. Hon berättade om en händelse i sina barns uppväxt som hjälpte mig att få perspektiv på den kränkning jag kände att jag utsatts för. Hennes ena dotter kom gråtande och talade om för sin mamma att brodern hade sagt att hon var dum i huvudet. Mamman frågade dottern lugnt: ”Är du det då?”.. varmed dottern genast svarar.. ”Näe, det är jag inte”.. och mamman kontrar då med ”Men dåså..”

Svårare än så behöver det inte vara.

 

Read Full Post »

Ja.. jag är väl gammalmodig då! Jag kallar det dock hellre bekväm (och något mer klok). Men nu måste jag få undra lite igen. Ungdomar, varför går ni med bara (alltså inte täckta eller skyddade) anklar..??!

Överallt ser jag sneakers, gympadojjor, lågskor.. med pyttestrumpor i och därmed också bara, nakna, kala anklar. DET ÄR SVINKALLT UTE hörni. I veckan har det varit minus tvåhundra grader här hos oss. Ja, nästan i varje fall. Det har varit så kallt att det gjort ont att gå ut.. trots att jag varit fullt påklädd och inte visat mer naken hud än vad som skymtat av ansiktet då sjal och öronmuffar och annat klätts på. Okej, termometern har visat på knappa tjugo, men med dessa nordanvindar av typen orkan så har det känts som tvåhundra minus.

Varför i hela världen tar man inte på sig ordentliga strumpor och skor..? Det kan omöjligt vara behagligt att gå omkring sådär. Eller jo.. möjligtvis i april, maj nån gång.. men inte i februari när vintern bestämt sig för att till slut komma hit efter att ha fjantat sig någon annanstans hela december och januari (då vi hade välkomnat den med snö och allt). Går man sådär olämpligt klädd för att det är snyggt..? Praktiskt..? Trendigt..? Snälla, berätta för en oförstående.

Read Full Post »

Väder: Kallt. Kallare än hittills i vinter. Och snö. En hel del faktiskt. Men solen har också tittat fram några gånger till de flestas stora glädje. Dagsljus är en bristvara denna vinter då det mesta varit grått. Grått är underbart.. men kanske inte precis hela tiden.

Energitjuv: Det är arbetsrelaterat och jag låter det inte dränera mig längre. Att komma till insikter kostar på och är jobbigt.. men i slutändan också välkommet och välgörande.

Musikupplevelse: Den där mellon har inte imponerat något vidare hittills i år. Med tanke på att en sisådär 2500 låtar sållats bort så känns urvalet hittills ännu mer märkligt. Några fina texter och någon fin musikslinga har dock levererats.. Några veckor återstår innan Sverige tagit fram sin kandidat som ska slåss om äran bland resten av Europa i vår.

Sporthändelse: OS såklart. I en annan del av världen hålls detta enorma spektakel, vilket ger udda sändningstider på tv. Charlotte Kalla angav tonen redan första tävlingsdagen genom att nypa till sig ett OS-guld i Skiathlon. Snyggt jobbat..! Själv ser jag mest fram emot hockeyn så småningom.

Firande: Älskad dotter och lillebror delar födelsedag och dessa båda firades med hela familjen samlad hemma hos mamma/mormor/farmor/svärmor. Vi var 12 pers och två hundar som åt tårta och hade trevligt i det stora och hemtrevliga köket.

 

 

Read Full Post »

Nu kommer jag att låta precis som den tant jag är med dessa synpunkter. Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Inte längre. Fenomenet är känt sedan länge och jag bara förstår inte! Det är inget nytt att modet förändras, trender bildas och följs slaviskt av somliga. Det är heller inget nytt att vad som är snyggt är ett oerhört vitt begrepp och innefattar i princip allt som existerar i klädväg. Det som är snyggt för mig är galet fult för någon annan. Så har det varit i urminnes tider. Lika vanligt är det att uppfattningen om vad som är snyggt eller inte skiljer sig drastiskt mellan generationsgränserna ibland. När man blir lite äldre så brukar det praktiska och bekväma få lite större plats. Det är inte längre lika mycket värt att lida för att ”se bra ut”.

Nu är det tydligen ”snyggt” att ha trasiga byxor! Tack i himlen har modet med nedhasade byxor och full flash av kalsonger lugnat sig.. men nu ska helst hela knäna synas. Min älskade, salig mormor, som var en mycket skicklig sömmerska, hade gått fram till ungdomarna och uppmanat dem att ta av byxorna så att hon kunde lagat dem! Man ska inte längre bara ha en reva och se lite allmänt slafsig ut.. nej, nu ska hela knät och helst lite till blottas. Alltså, jag har inga problem med just knän. Den kroppsdelen är inte mer utmanande än en armbåge i sig. Men VARFÖR ska man betala löjliga summor för trasiga byxor..?! Dessutom är det just nu vinter. Vinter innebär kyla i den här delen av världen. Jag ser flickor och pojkar påbyltade intill oigenkännlighet.. fast med helt blottade knän..!! De fryser ju..! De riskerar värk längre fram i livet. I min värld ser det så korkat ut så det liknar ingenting. Det är fult, opraktiskt och bara korkat. Tycker jag. Jag ser inte vitsen med det. Alls. Jag vill så gärna förstå.. så förklara gärna ni som vet.

Read Full Post »

Det är nytt år och det innebär nya möjligheter. Det ska skrivas ett nytt livskapitel med hjälp av drömmar, vilja, handlingar och åtaganden, aktiviteter, tankar, relationer.. och så vidare. Nya möjligheter presenteras varje morgon förstås. Men ett nytt år är ändå ett nytt år och bjuder in till en lite bredare vy över vad som väntar. Ni som ogillar enkla sanningar och givna klokheter kan sluta läsa nu. Här sitter en som med en dåres envishet hävdar att vi alla har ett eget ansvar i att forma våra liv. Nej, vi rår inte alltid för vad som ramlar ner på vår tröskel.. men vi bär definitivt ansvar för hur vi väljer att hantera det och hur vi förhåller oss till de utmaningar som funnits, finns och alltid kommer att finnas. Offerkoftan sitter mycket sällan bra på någon. Men den sitter tyvärr väldigt bekvämt på en del.

Det är dags nu. Dags att prioritera mig själv mer. Tänk att det känns läskigt att till och med skriva ner det. Jag håller på att lära känna mig själv. Den jag verkligen är alltså. Den som finns där inne någonstans då man skalat bort måsten, krav och annat som jag låtit styra mig större delen av livet. Min sanning har varit den att om jag inte presterar så duger jag inte. Allra minst inför mig själv. Driven att vara ”duktig” och fixa allt, alltid. Jag har mestadels haft minst två jobb, ibland tre. Samtidigt. Nu råkar jag vara av den sorten som tycker om att jobba. Men lagom är bäst. Det har såväl min fysiska som psykiska hälsa tydligt fått mig att förstå.

Att till slut komma till den insikten där alla sinnen håller med om att det är helt okej att börja prioritera sig själv.. det är mäktigt. Och skrämmande. Sätta gränser är betydligt enklare då det gäller någon annan än mig själv. Men jag övar. Och övar. Och övar. Att säga nej utan att få dåligt samvete och utan att känna att jag måste försvara och förklara. Att på riktigt välja mig själv och mitt välbefinnande. Självklar tanke. Snudd på omöjligt att omsätta i praktiken.

Min ryggsäck är fylld med diverse saker. En del är otympliga och mycket tunga att släpa på. Andra skaver så illa att de nästan gör hål i skinnet och andra saker ligger precis där de ska.. som vissheter och insikter som välkomnats och bearbetats tidigare.

Jag lämnar inga offentliga löften men jag har tydliga mål som jag strävar mot. Jag befinner mig på en plats i livet då det känns absolut omöjligt att fortsätta som förut. Det är helt enkelt inget alternativ längre. Små förändringar. Stora förändringar. Jag får värdefull och riktigt bra hjälp att hitta mina verktyg som ska ta mig framåt. Det kommer att bli jättejobbigt emellanåt.. men det kommer absolut att vara värt det.

Varje dag ska jag göra något som är bra för mig själv. Varje dag ska jag sträva mot att vara ett bra föredöme för mina medmänniskor. Varje dag vill jag välja glädje.. och de dagar jag inte orkar eller förmår att göra det ska jag tillåta mig själv att må dåligt utan dåligt samvete. Orkeslösa och dåliga dagar är en del av livet och det är helt okej.. så länge man inte fastnar där.

God fortsättning på ett 2018 som kommer att bli det bästa året någonsin. För att jag vill det och tänker göra allt jag kan för att det ska bli så. Det är dags nu. Jag har ett liv att leva och ett ansvar i att göra det så bra jag någonsin kan.

 

Read Full Post »

En arbetsvecka är slut. Det är fredag och helgen står orörd och till synes behagligt lång framför mig. Årets första arbetsvecka är avklarad. Jag är trött som en kolikmamma och kroppen protesterar våldsamt och onödigt ihärdigt. Smärtan är nästan konstant och det känns som om jag har grus i lederna, småjävlar som sliter i musklerna.. och ett gäng helvetesnissar som sliter i senor och nerver. Men det är halvdag på jobbet så jag får möjligheten att gå därifrån i dagsljus för första gången på väldigt länge.

En del ärenden uträttades på hemvägen.. inkluderande en mor, en bror och en brorsson. Fick gosa massor med pälsklingen Lukas också. Den där närapå 60 kg tunga godingen som tror han är en liten knähund och beter sig därefter.

Hemma tidigare än vanligt trots ärendena. Frusen. Jag njuter av tystnaden. Pussar på och småpratar med katten. Tar en riktigt varm och lång dusch så jag får upp värmen igen. Jag är kvar i duschen så länge så att fingrarna är rynkiga som russin när jag är klar. Smörjer in mig. Tar på mig en ren hemmauniform som doftar gott av sköljmedel och friska vindar. Mjukt och behagligt mot kroppen. Jag andas friare i pyjamasbyxor och nån favorittröja.

Tänker att jag ska sträcka ut mig i soffan en stund. Tog smärtlindring och ger det en chans att börja göra sitt under tiden som jag bara blundar en liten stund. Givetvis somnar jag. Vaknar upp efter en knapp timme och nu är klockan ungefär som den brukar vara när jag plockar ihop och loggar ut på jobbet en vanlig fredag. Nu väntar helgen och den är helt oplanerad. Det är då jag verkligen känner det där ni vet… den där fredagskänslan när både kroppen och själen kan andas ut och gå till vila en stund innan nästa utmaning tar vid. Bilden bjuder jag på. Toktrött och med en smärtstregring från helvetet. Frisyren kallas ”nyvaken efter att ha somnat med fuktigt hår”. Ofiltrerad, brutal sanning. Men det är jag. Med russinfingrar och allt.

Trevlig helg gott folk..!

 

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: