Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vardag’ Category

Det där med att åka kommunalt. Så himla smidigt och praktiskt och miljövänligt och allt det där. Men som den gnällkärring jag är noterar jag små förtretligheter som jag givetvis vill dela med mig av, generös som jag också är..

Ryggsäckar och stora väskor
En vänlig påminnelse till er som har ryggsäckar och/eller stora väskor med er när ni åker spårvagn eller buss. Volymen ni upptar ökar avsevärt när ryggsäcken står ut en halvmeter från ryggen. Likaså om det är en löjligt stor väska som bara måste hänga över axeln när ni går förbi folk i trängsel. Försök ha det i åtanke när ni vänder er om i tätbefolkade utrymmen. Det känns förfärligt oskönt att få en smäll av en ryggsäck eller väska när man bara sitter där i godan ro och åker någonstans.

Telefonsamtal
Även om ni har pluppar i öronen så att bara ni hör den ni talar med.. så betyder det inte per automatik att det ni säger inte hörs för alla medresenärer. SÄNK RÖSTEN för bövelen. Spelar ingen roll vilket språk ni talar på heller. Det låter lika högt oavsett. Ingen annan är intresserad av era telefonsamtal. Jag törs lova det. Det är enbart irriterande. Inget annat. Om ni måste prata i telefon när ni åker spårvagn/buss.. testa att sköta samtalet lite mer diskret. Okej..?!

Fötter på sätena
Här snackar vi om den lite yngre delen av befolkningen. Vad är det som är så himla svårt med att låta fötterna vila mot golvet..? Att slänga upp sina skitiga skor på sätet framför är väl ändå inget annat än ohyfsat och korkat. För det är ju inte så att ni borstar bort sand, grus, lera innan ni går av. Skärp er! Börja bearbeta Östgötatrafiken men en önskan om att få fotstöd inmonterade på något vis om det känns så viktigt. Om inte.. sitt som folk och ta den pyttelilla hänsynen att inte skita ner sätena, tack så mycket.

Skitungar
Just den här veckan är det påsklov i min vackra stad, vilket betyder betydligt behagligare resor med kommunala medel. Skitungar i flock är oerhört påfrestande. Missförstå mig inte.. barn och ungdomar är fina varelser rent generellt.. men när de färdas i flock händer det något med deras motorik och talvolym. Det ska gapas, skrikas och helst härjas lite på tonårsvis. Reser de ensamma eller i par så beter de sig riktigt trevligt.

Sittplatser
Jag må upplevas som förhistorisk.. men när jag växte upp fick jag lära mig att lämna plats åt äldre när det kommunala färdmedlet fylldes på allt eftersom. Åtminstone erbjuda min sittplats. Idag förekommer det i undantagsfall men oftast sitter skitungarna kvar och glor i sina mobiler helt omedvetna om vad hövlighet och artighet innebär. Trist att bevittna.

Annars är det som sagt ett trevligt sätt att ta sig fram på..

Read Full Post »

Jag gillar listor och har problem med inspirationen men vill ändå få ut något på bloggen. Då blir det såhär..

Fem

Vad gjorde jag igår kväll: Kollade på juniorkockarna på TV. Grymma på matlagning de där små rackarna.

Vad kan jag höra just nu: Det dova, subtila brummet från kylplattan under min laptop.

Sak jag inte kan leva utan (materiella): Dusch skulle jag ha svårt att klara mig utan.

Något jag ska göra nästa vecka: Fira påsk! Och åka på en kort visit till mitt älskade Karlshamn och tanka energi. Blir otroligt kort om tid och allt jag vill hinns inte med. Men ändå. Pärlan vid havet ska besökas och avnjutas likväl.

Något jag helst äter: Jag är svag för potatis.. i de flesta former. Den går ju att variera i all oändlighet. Tycker till och med om att äta den rå!

 

Fyra

Någon jag kan berätta allt för: Min terapeut. Om vi nu snackar ALLT.

Någon jag tycker om: Det finns några stycken jag uppskattar oerhört och som jag är innerligt tacksam över att ha i mitt liv. Inte jättemånga, men några ändå. Det finns också någon jag tycker extra mycket om.

Någon jag skulle vilja bjuda över på en middag: Lars Winnerbäck. Tror han skulle ha massor med bra saker att prata om. Någon som kan skriva texter som han gör måste ha en fantastiskt levande själ.

Du träffar varje dag: Finns nog ingen person jag träffar varje dag. Men den där katten däremot. Han förgyller varendaste dag för mig.. Han är otroligt social och pratar gärna och mycket. Han är också intuitiv och kommer riktigt nära och spinner mig lugn om jag behöver det. Den ljuvligaste varelsen av dem alla är han, vår Kejsare Karamellpudding.

 

Tre Nej tack!

När det gäller klädesplagg: Polokrage. Får lite panik bara jag tänker på det.. I min generation har de flesta kvar skräcken över banlonpolon som fick håret att stå rakt upp och som smet åt som ett ormskinn runt halsen.

I matväg: Inälvsmat lockar inte ens lite. Isterband har jag också svårt för. Och fiskbullar. Konsistensen är uääk.

I din inredning: Är inte förtjust i pråligt, svulstigt eller guld. Inga volanger och sådant.

 

Två Ja tack!

Personlighetsdrag jag föredrar: Ärlig, genuin, autentisk.. är personlighetsdrag jag värdesätter högt. De människor som låtsas tycka om och som gärna ler fast de inte vill.. dem håller jag gärna på avstånd.

En dryck jag gillar: Finns mycket gott att välja på men inget som är bättre än vatten.

 

En

God vana att förmedla: Ät frukost. Jag vet att många har svårt för det. Men försök äta något litet ändå. Det anger tonen för dagen och det är ett enkelt sätt att visa att du bryr dig om dig själv.

Read Full Post »

På min vanliga promenadrunda här i området passerar jag detta mäktiga, gamla, majestätiska träd. Det är tydligt att man tagit hänsyn till trädets placering då man någon gång i världen planerat bostäderna såväl som hur spårvagnens spår ska dras. Trädet har fått bestämma hur spåret ska löpa genom landskapet och hur gångvägarna ska få flyta mellan detta spår och husen som bildar den stadsdel jag bor i. Trädet måste helt enkelt ha varit alltför vackert och mäktigt redan då man planerade att påbörja utformningen av detta område någon gång på 70-talet.

Men trädet har ju tronat där i många, många år innan dessa byggplaner utformades. Tänk om det kunde berätta vad den fått vara med om. Vad har det här trädet fått bevittna genom åren..? Hur såg världen häromkring ut när trädet var blott en ung och tunn slana. Förmodligen var den omgiven av andra träd i olika storlekar och sorter. Var det bara skog här.. eller fanns det annan bebyggelse i närheten..? Fanns här en väg eller stig som användes av människor till fots.. eller åkte man kanske häst och vagn..? Man gjorde sannolikt både och.

Har det kanske stått ungdomar och svärmat, lutandes mot denna stam..? Kanske har man tagit skydd från ett sommarregn under dess skyddande krona..? Har man stått och gömt sig bakom stammen i en lek eller möjligen i en farofylld situation..?

Jag passerar som sagt ofta trädet på mina promenader och jag noterar dess skönhet. Jag får en god känsla och jag känner tacksamhet över att få uppleva något så mäktigt och vackert. Det slog mig också idag att också jag genom mina promenader nu är en del av detta träds historia. Jag ler lite och viskar ett hej när jag passerar i tron att trädet känner glädje över att någon ser det.

Vi är inte så olika ändå.. träden och vi människor.

Read Full Post »

Det var en händelserik februarivecka som hann övergå i mars innan den var klar..

Veckans gala. Det var givetvis Oscarsgalan. Popcornen dukades fram och vi satt uppe hela natten och njöt av denna kavalkad av bra filmer. Flera favoriter prisades och ett magiskt framträdande av den vinnande filmlåten ”Shallow” gav gåshud som heter duga. Det är alltid roligt att se alla fina klänningar och smycken dessutom. En trend för i år verkade vara långa släp på kvinnornas klänningar. Förfärligt opraktiskt. Flera av pristagarna behövde hjälp för att ta sig upp på scenen för att de inte kunde röra sig normalt i de där helt galna kreationerna. Märkligt mode.. Opraktiskt och inte särskilt snyggt. Men är det gala så är det. Snyggaste halsbandet hade Lady Gaga.. En gul diamant på 128 karat. Samma som Audrey Hepburn hade i klassikern ”Breakfast at Tiffany’s”. Männens klädsel varierade lite också, vilket var trevligt. Inte bara smoking i svart och vitt. Jason Momoa till exempel.. hade en gammelrosa sammetskostym.. (!!?). Å andra sidan kan den mannen klä sig i en tvättsäck och ändå fånga allas beundrande blickar.

Veckans vårdkontakter. Både terapi, så som varje måndag morgon.. men även läkarbesök denna vecka. En förlängd sjukskrivning blev det. Jag väljer här att berätta att jag genomgår traumabearbetning nu under en tid. Varför vet de som behöver veta så jag går inte närmare in på det. Men det är tufft och tar enormt med kraft. Utöver dessa två så var det åter dags för mammografi. En förmån vi har här i Sverige och något som räddar liv. Jag är så tacksam.

Veckans utekväll. Min sisusyster och jag har under en tid planerat att få sitta ute en kväll och äta, dricka gott.. och bara få vara tillsammans igen. Prata, skratta och dela förtroenden. Man kan tycka att det inte borde vara så svårt att få till det, men det är det visst. Men så blev det äntligen av nu i veckan. På Lion Bar mitt inne i vår vackra stad har de prisvärd mat och dricka. De har också himla trevlig och serviceinriktad personal. Där hamnade vi och satt i några timmar och gjorde allt det där vi tänkt att göra. Vi åt och drack gott, skrattade, pratade och delade förtroenden. Vänskap när den är som bäst.

Veckans händelse. Årets bokrea är här! Vi var där strax före starten klockan 07. Det stod en tapper skara utanför köpcentrumets gallerdraperi och väntade. När vakten öppnade på sekunden då klockan slog sju så sprang en av kvinnorna in som om det varit en Darin-konsert. Lite roligt faktiskt.. Snabbt fylldes Akademibokhandeln av bokälskare av alla sorter. Det var inte helt okomplicerat att ta sig genom utbudet men det gick. Både dottern och jag fyndade en del. Det är något visst med böcker.. En resa man får med hjälp av sammansatta ord och sin egen förmåga att använda fantasin. Böcker berikar på så många olika sätt. Köerna var otroligt långa.. men personalen vänlig, effektiv och snabb.

Veckans resa #1. Den första gick till grannstaden Linköping och ett av mina favoritställen på jorden… IKEA. Dottern skulle ha en Billy-hylla som var till specialpris. Hon har vuxit ur sina hyllor och med veckans bokrea blev behovet av ännu en hylla ännu mer aktuell. Jag fick med mig några ljus som vanligt.. och nya fina gardiner som var nersatta med 50% dagen till ära. Sådant gillas. Lillebror var med och vi passade på att äta IKEA-lunch såklart. Lite lådor inhandlades också. Sådana man viker ihop själv och som hjälper till att organisera diverse saker. Himla bra påhitt det där. Stabila är de också. Inga servetter denna gång, men desto fler ljus. Jag konsumerar ju dem ganska flitigt hela året om och speciellt under denna delen av året.

Veckans resa #2. Nästa resa blev lite längre bort. Lillebror, dotter och jag styrde mot Gävle. Kusin med fru skulle besökas. Soligt och vårlikt på väg upp under fredagens eftermiddag (bild 1), men mängder av snö på hemvägen på söndagen (bild 7). Vi hade det så himla bra i deras trivsamma hem. Gott att både äta och dricka (bild 5). Under lördagen besöktes några loppisar och några fynd hittades. Kusinens garage är en rolig plats med kul grejer och roliga bilar. Vardagsbilen står på uppfarten och inne i garaget bor det en Morris (bild 3) och en Hot Rod Bild 4). Kylskåpet är i form av en Marshall högtalare (bild 2). Vart jag än tittar så hittar jag spår av husägarnas otroliga kreativitet. Innan vi körde hemåt igen såg vi också en film tillsammans. The Theory of Everything (bild 6).. filmen om den helt fantastiska Stephen Hawkings liv.

Read Full Post »

Lite tankepärlor som virvlar i huvudet kan få hamna i skrift här, tänkte jag.. och om det verkar rörigt så är det inget mot hur det känns..

Vädret. Det ser ut som att vi fått en tidig vår med värmande sol och plusgrader. Erfarenheten säger att det bara är på låtsas och att det kommer mer snö och kyla. Men för varje dag jag kan se en skymt av något som liknar blå himmel, konstaterar att plusgraderna håller i sig än om de är få.. så tänker jag låtsas att det är vår. Snön får för övrigt gärna hålla sig borta. Var den inte intresserad av att visa sig i december när det var efterlängtat så kan den faktiskt hålla sig borta till.. låt oss säga advent. Ska vi säga så..?!

Humöret. Det skiftar i samma hastighet som typiskt aprilväder. Friska vindar åt alla håll. Ibland ösregn och mörker som verkligen tynger. Mycket gråt. Men också dagar med sol i sinnet där det är nära till glädjen. Och där emellan är det bara som det är. Jag lever för varje stund och påminner mig om allt jag har att känna tacksamhet över. Har påbörjat min behandling som kostar mycket energi. Men hur jobbigt det än är så är det värt varje sekund av det. Allt blir bra. Jag kommer att bli frisk igen. Det vet jag helt säkert. Livet är fantastiskt ändå. Vilken tur att jag är en optimistisk människa i grunden. Och tacksam. Alltid tacksam.

Rensa och organisera. Det blev ett tiotal kassar med böcker som rensades ut. Nu njuter jag ännu mer av att se mina bokhyllor då de är hyfsat organiserade. Jag ser också att ännu fler böcker ska bort. Dessutom börjar årets bokrea nästa vecka. Filmerna är också utrensade. En stor kasse filmer skänktes till Erikshjälpen tillsammans med böckerna. Så har jag också gått igenom det stora skåpet i tvättstugan. Jag fyllde fyra säckar med handdukar, dukar och gardiner jag inte behöver. FYRA SÄCKAR. Vem samlar på 50,000 handdukar..?! Jag tydligen..! Har gett bort några kassar till en kär vän och resten åker till Erikshjälpen. Eller till återvinningen, beroende på skicket. Det är en fröjd att öppna skåpet igen. Nu har jag börjat nosa i klädkammaren samtidigt som jag sneglar på skivsamlingen som ska minska ordentligt. Spotify finns ju. Efter det så ska köksskåpen få sig en utrensning och därefter väntar det lilla extrarummet vi har. Pysselrummet. Musikrummet. Kattens rum. Kärt barn har många namn.. och alldeles för många prylar.

Läsa och skriva. Jag läser igen. Det är så mäktigt så det går inte ens att finna ord som kan beskriva den känslan. Jag som definierar mig som en läsande människa och som inte klarat av att läsa en bok på över tre år. Det har varit smärtsamt. Att nu kunna ta till sig en bok igen är så himla stort. Just nu läser jag ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross igen. Läste den för många år sedan. En fantastisk bok. Det går inte lika fort som det gjorde förr.. men vad gör väl det. Och så skriver jag mer. Både här i bloggen och med papper och penna. Det känns som om jag hittat tillbaka till kärnan i mig. Jag är en läsande och skrivande människa.

 

Read Full Post »

Under en betydande del av min uppväxt hade vi en gemensam sak vi alla i familjen tyckte om att göra. Vi gick och såg på hockey. Laget i våra hjärtan (då och nu), Mörrums Gois, hade sin storhetsperiod på 80-talet då de spelade i Division 1. Denna division var direkt under elitserien på den tiden. Hockey på elitnivå alltså. Hela familjen på 6 pers drog iväg på så gott som alla hemmamatcher och några av oss även på ett gäng bortamatcher. Hängivenheten var stor. Engagemanget ännu större. Men med åren och ett antal flyttar från den lilla staden vid havet där jag växte upp har fått intresset och engagemanget att minska betydligt. Numera följer jag laget på avstånd lite då och då. De spelar inte längre lika högt upp i hockey-hierarkin dessutom.. Nåväl..

I den vackra stad jag nu bor i förekommer en hel del elitidrott och överallt finns ett genuint och mycket stort engagemang i detta bland stadens invånare. Här finns basket (Dolphins, regerande SM-vinnare), fotboll (IFK Norrköping, allsvenska toppskiktet) och hockey (Vita Hästen, allsvenskan).. bland annat. Igår bjöds det på gratismatch i Himmelstalundshallen då Vita Hästen tog emot Västerås IK. Att kliva in i en ishall väcker minnen från förr. Dofterna, ljudet, supporters med halsdukar, tröjor, jackor, kepsar, flaggor i sitt lags färger. Vi var där i god tid och det var fritt att sätta sig var man ville. En del platser var reserverade för fans med årskort. Men vi hittade platser längs med ena långsidan för att ha optimalt synfält över hela planen.

Allt eftersom platserna fylldes på så noterade jag något som jag ser lite överallt i samhället idag. Ibland tydligare än annars. Vet inte om det är väldigt svenskt eller något annat.. Man sätter sig inte bredvid främlingar om man inte absolut måste! Man lämnar ett säte tomt. Som för att markera sitt behov av privat utrymme. Jag påstår inte att det är vare sig rätt eller fel. Jag bara noterar att det är så. Jag ser det på bussar och spårvagnar, på caféer, i föreläsningssalar eller i andra publika sammanhang. Kan man välja att lämna ett eller flera säten, platser mellan nästa person så gör man garanterat det. Man kan undra varför..

Så var det då match och raden bakom oss fylldes av supportrar av den mer hängivna sorten. Medelålders och äldre med enstaka inslag av ungdom. Jag tycker det är härligt när man visar sitt stöd för sitt lag på olika sätt. Man hittar ramsor och sånger som peppar och förenar supportrarna samtidigt som det stöttar spelarna på plan. Något som däremot kändes både onödigt och himla dumt var att dessa hängivna människor som älskar sitt lag så högt också väljer att visa hat och avsky mot motståndarlaget. Helt obegripligt för mig. Och tråkigt. Osportsligt. Det buades och skreks fula saker när motståndarna gjorde entré. Utan motståndarna hade det ju inte ens blivit någon match.. Fy så trist det kändes.. omoget beteende från vuxna människor.

Under matchen så skreks det än mer. Det klagades på felaktiga beslut av hemmaspelare och av tränaren. Tänk vilka experter det finns i publiken ändå..! En del av det som skreks var nästan ohörbart dessutom. Det ska tydligen brölas fram (på östgötska dessutom) så att det låter så nära ett fyllo som ger ifrån sig ett primalskrik som möjligt. Det kommenterades elakt och grovt och jag ville faktiskt mest bara gå därifrån. Men nu var vi flera som skulle hem i samma bil så jag bet ihop och satt kvar. Vad dessa experter där utöver sa och skrek till motståndarna och till domarna var rent av vidrigt. Att det sitter vuxna människor och beter sig värre än skitungar på förskolan förvånade mig stort. Att sitta och lyssna på detta i några timmar tog bort en stor del av glädjen av att vara på plats och stötta hemmalaget. Så mycket hat.. i stället för att lägga ner mer krut på att stötta och peppa det lag man håller på. Så otroligt osportsligt beteende.

Det jag minns från uppväxten och alla gånger vi hejat fram Mörrums Gois i Jössarinken var att det kändes alldeles speciellt att vara på plats, se matchen live och verkligen ge sitt lag sitt stöd. Visst var vi också sura på domarna ibland och kunde tycka att motståndarna var usla i sina beteenden. Men aldrig som det jag hörde igår. Till och med de landskamper jag genom åren sett i Globen har hållt mycket högre nivå från publiken.

Hur gick det då..? Matchen slutade med hemmaseger för Vita Hästen som vann med 3-0. Trots en hög med omogna och trista hemmasupportrar som hatade mer än de älskade.

Read Full Post »

Vänliga veckan. Alla hjärtans dag. Vänskapsdagen (så firas den i hemlandet).

Alltså.. visst är det fint att uppmärksamma goda saker och få somliga att tänka till lite extra och ge av hjärtats lust. Men ärligt.. nog handlar det allra mest om att handlarna ska få sitt. Dåliga samveten ska dövas en smula. Nåde den partner som glömmer.. Men ärligt, det är en dag i kommersialismens skugga. Inget ont i det, som sagt..

Men..

Det ska vara vänliga veckan varje vecka. Det ska vara hjärtedagar varje dag. Vänskap ska uppskattas och firas så fort tillfälle ges. Alla håller med men inte många agerar därefter.

Jag uppskattar och bryr mig om mina vänner varje dag och jag försöker låta dem veta det allt som oftast. Jag vill gärna tala om hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag värdesätter dem. Jag vill påstå att det till och med har en smula större värde när det kommer en vanlig sketen tisdag i stället för en dag där det förväntas en dedikering av något slag.

Jag är uppriktigt glad för alla vänner och bekanta som fått extra uppmärksamhet denna dag men jag hoppas samtidigt att de får det även andra dagar. Att de känner sig speciella och uppskattade, värdefulla och fantastiska varje dag.

För mig är denna dag en skitdag. Det är dagen då min pappa dog. Det är också dagen då min dotters gudfar dog (några år senare). Känns inte som något jag vill fira direkt.

Jo, jag har någon att älska så mitt gnäll föds inte ur bitterheten av att känna mig oälskad (nej, jag tänker inte berätta vem eller hur eller vad). Men jag är less på den hysteri som skapas kring denna veckan, denna dagen. Ändå är jag samtidigt lite småleende glad över att den finns. Men låt känslan av vänlighet, kärlek och uppskattning för dem vi bryr oss om få visa sig varje dag.. eller åtminstone varje vecka. Om du tycker om någon, säg det. Ofta. Visa vänlighet varje dag.. både till kända och okända. Ett leende, en gest, en komplimang.. kan förändra någons dag till den bästa på länge. Gör’t bara. Bli den människa du själv skulle bli glad av att möta.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: