Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vardag’ Category

Under en betydande del av min uppväxt hade vi en gemensam sak vi alla i familjen tyckte om att göra. Vi gick och såg på hockey. Laget i våra hjärtan (då och nu), Mörrums Gois, hade sin storhetsperiod på 80-talet då de spelade i Division 1. Denna division var direkt under elitserien på den tiden. Hockey på elitnivå alltså. Hela familjen på 6 pers drog iväg på så gott som alla hemmamatcher och några av oss även på ett gäng bortamatcher. Hängivenheten var stor. Engagemanget ännu större. Men med åren och ett antal flyttar från den lilla staden vid havet där jag växte upp har fått intresset och engagemanget att minska betydligt. Numera följer jag laget på avstånd lite då och då. De spelar inte längre lika högt upp i hockey-hierarkin dessutom.. Nåväl..

I den vackra stad jag nu bor i förekommer en hel del elitidrott och överallt finns ett genuint och mycket stort engagemang i detta bland stadens invånare. Här finns basket (Dolphins, regerande SM-vinnare), fotboll (IFK Norrköping, allsvenska toppskiktet) och hockey (Vita Hästen, allsvenskan).. bland annat. Igår bjöds det på gratismatch i Himmelstalundshallen då Vita Hästen tog emot Västerås IK. Att kliva in i en ishall väcker minnen från förr. Dofterna, ljudet, supporters med halsdukar, tröjor, jackor, kepsar, flaggor i sitt lags färger. Vi var där i god tid och det var fritt att sätta sig var man ville. En del platser var reserverade för fans med årskort. Men vi hittade platser längs med ena långsidan för att ha optimalt synfält över hela planen.

Allt eftersom platserna fylldes på så noterade jag något som jag ser lite överallt i samhället idag. Ibland tydligare än annars. Vet inte om det är väldigt svenskt eller något annat.. Man sätter sig inte bredvid främlingar om man inte absolut måste! Man lämnar ett säte tomt. Som för att markera sitt behov av privat utrymme. Jag påstår inte att det är vare sig rätt eller fel. Jag bara noterar att det är så. Jag ser det på bussar och spårvagnar, på caféer, i föreläsningssalar eller i andra publika sammanhang. Kan man välja att lämna ett eller flera säten, platser mellan nästa person så gör man garanterat det. Man kan undra varför..

Så var det då match och raden bakom oss fylldes av supportrar av den mer hängivna sorten. Medelålders och äldre med enstaka inslag av ungdom. Jag tycker det är härligt när man visar sitt stöd för sitt lag på olika sätt. Man hittar ramsor och sånger som peppar och förenar supportrarna samtidigt som det stöttar spelarna på plan. Något som däremot kändes både onödigt och himla dumt var att dessa hängivna människor som älskar sitt lag så högt också väljer att visa hat och avsky mot motståndarlaget. Helt obegripligt för mig. Och tråkigt. Osportsligt. Det buades och skreks fula saker när motståndarna gjorde entré. Utan motståndarna hade det ju inte ens blivit någon match.. Fy så trist det kändes.. omoget beteende från vuxna människor.

Under matchen så skreks det än mer. Det klagades på felaktiga beslut av hemmaspelare och av tränaren. Tänk vilka experter det finns i publiken ändå..! En del av det som skreks var nästan ohörbart dessutom. Det ska tydligen brölas fram (på östgötska dessutom) så att det låter så nära ett fyllo som ger ifrån sig ett primalskrik som möjligt. Det kommenterades elakt och grovt och jag ville faktiskt mest bara gå därifrån. Men nu var vi flera som skulle hem i samma bil så jag bet ihop och satt kvar. Vad dessa experter där utöver sa och skrek till motståndarna och till domarna var rent av vidrigt. Att det sitter vuxna människor och beter sig värre än skitungar på förskolan förvånade mig stort. Att sitta och lyssna på detta i några timmar tog bort en stor del av glädjen av att vara på plats och stötta hemmalaget. Så mycket hat.. i stället för att lägga ner mer krut på att stötta och peppa det lag man håller på. Så otroligt osportsligt beteende.

Det jag minns från uppväxten och alla gånger vi hejat fram Mörrums Gois i Jössarinken var att det kändes alldeles speciellt att vara på plats, se matchen live och verkligen ge sitt lag sitt stöd. Visst var vi också sura på domarna ibland och kunde tycka att motståndarna var usla i sina beteenden. Men aldrig som det jag hörde igår. Till och med de landskamper jag genom åren sett i Globen har hållt mycket högre nivå från publiken.

Hur gick det då..? Matchen slutade med hemmaseger för Vita Hästen som vann med 3-0. Trots en hög med omogna och trista hemmasupportrar som hatade mer än de älskade.

Annonser

Read Full Post »

Vänliga veckan. Alla hjärtans dag. Vänskapsdagen (så firas den i hemlandet).

Alltså.. visst är det fint att uppmärksamma goda saker och få somliga att tänka till lite extra och ge av hjärtats lust. Men ärligt.. nog handlar det allra mest om att handlarna ska få sitt. Dåliga samveten ska dövas en smula. Nåde den partner som glömmer.. Men ärligt, det är en dag i kommersialismens skugga. Inget ont i det, som sagt..

Men..

Det ska vara vänliga veckan varje vecka. Det ska vara hjärtedagar varje dag. Vänskap ska uppskattas och firas så fort tillfälle ges. Alla håller med men inte många agerar därefter.

Jag uppskattar och bryr mig om mina vänner varje dag och jag försöker låta dem veta det allt som oftast. Jag vill gärna tala om hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag värdesätter dem. Jag vill påstå att det till och med har en smula större värde när det kommer en vanlig sketen tisdag i stället för en dag där det förväntas en dedikering av något slag.

Jag är uppriktigt glad för alla vänner och bekanta som fått extra uppmärksamhet denna dag men jag hoppas samtidigt att de får det även andra dagar. Att de känner sig speciella och uppskattade, värdefulla och fantastiska varje dag.

För mig är denna dag en skitdag. Det är dagen då min pappa dog. Det är också dagen då min dotters gudfar dog (några år senare). Känns inte som något jag vill fira direkt.

Jo, jag har någon att älska så mitt gnäll föds inte ur bitterheten av att känna mig oälskad (nej, jag tänker inte berätta vem eller hur eller vad). Men jag är less på den hysteri som skapas kring denna veckan, denna dagen. Ändå är jag samtidigt lite småleende glad över att den finns. Men låt känslan av vänlighet, kärlek och uppskattning för dem vi bryr oss om få visa sig varje dag.. eller åtminstone varje vecka. Om du tycker om någon, säg det. Ofta. Visa vänlighet varje dag.. både till kända och okända. Ett leende, en gest, en komplimang.. kan förändra någons dag till den bästa på länge. Gör’t bara. Bli den människa du själv skulle bli glad av att möta.

Read Full Post »

Den här skrev jag för några år sedan. Hittade nyss och svarade på frågorna igen..

Vad gör mig riktigt lycklig?
Jag blir lycklig av Minioner, Nalle Puh, Kejsare Karamellpudding och fina vänner. Jag uppskattar ärliga, genuina människor otroligt mycket. Att umgås med sådana är lycka för mig.

Var bor jag och vad fick mig att flytta dit?
Jag bor i Norrköping sedan våren 2012 och här hamnade jag lite av en slump. Det var det minst jobbiga alternativet av flera just då. Nu älskar jag staden som jag med värme kallar min vackra stad.

Äter jag helst/oftast hemlagat eller på restaurang?
Lika gärna vilket som faktiskt. Roligt att experimentera i eget kök (dottern är jätteduktig på just det) eller att tillaga favoriterna.. likväl som att sätta sig på restaurang och serveras något gott. Lite mer vegetariskt börjar det bli dessutom.

Vad har jag för klädstil? Följer jag trender?
Jag har en helt egen stil. Den kallas bekvämt. Jag har inte medvetet köpt fula kläder så jag tycker om det jag tar på mig. Trender har jag aldrig följt och kommer sannolikt aldrig att följa. Jag gillar dock inte rysch och volanger. Inte heller så förtjust i glitter och blingbling. Less is more liksom.

Vad har jag för drömresmål?
Jag trivs fint hemma, men drömmer om att komma bort ibland. Tycker om att resa till fäderneslandet, vill se Rom och London, Skottland och Budapest. Uppskattar också att finna platser som berör här hemma i Sverige.

Vart bär nästa resa av?
Om någon vecka är det tänkt att det blir en helg i Gävle.

En bra bok?
Jag älskar böcker. En av de böcker jag läst som berörde mig på djupet var ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross.

När har jag mått som sämst vs bäst i livet?
Som allra sämst för några år sedan när livet vändes upp och ner och inget annat än kaos fanns. Där befann jag mig otäckt länge. Som allra bäst då dottern föddes såklart.. där finns ingen konkurrens. Just nu är det lite ostabilt då jag ännu lider av min utmattning eller hjärntrötthet. Jag är dock en utpräglad optimist och vet att det snart blir bättre än någonsin förr.

Vad hade jag sagt till mitt 14-åriga jag?
Oroa dig inte så mycket. Du duger som du är. Du är värdefull.

När känner jag mig som a million dollars?
När jag har min nära och djupa dialog med katten precis vid läggdags. Han ligger på mitt bröst eller tätt intill i sängen och vi bedyrar varandra vår kärlek och tacksamhet över att vi har varandra.

Om jag skulle flytta, vart skulle jag flytta då?
Inom kommunen. Mer centralt med gångavstånd till jobb och affärer. Jag skulle dock inte tacka nej till en liten lägenhet i Stockholm heller, om tillfälle gavs.

Vad är jag om 5 år?
Frisk och lyckligt lugn och harmonisk. Jag älskar och är älskad.

Tror jag på ödet?
Jag tror att det som sker, sker av en anledning. Det kan dock ta olika lång tid att se och förstå anledningen.

Vad får jag energi av?
Glädje, gemenskap, kreativitet, frisk luft, skratt, träning, musik, böcker, Kejsare Karamellpudding. Och sömn.

Vad har jag för favoritårstid?
Hösten har alltid varit den tid på året då jag mår som allra bäst. Men jag har på senare år upptäckt att vårens ankomst också ger samma känsla.. innan det blir för varmt och soligt och svettigt och fullt med insekter överallt. Nämnas bör att jag uppskattar alla våra årstider stort.

3 saker jag önskar mig i födelsedagspresent?
God mat, varma kramar och kanske en bra bok.

Vad har jag för favoritdrink?
Tror den heter White Cadillac. Smakar som mjukglass. Nästan.

Vem/vilka inspireras jag av?
Kreativa, ärliga, modiga och raka människor med god självinsikt.

Om jag skulle bjuda på kalas, vad bjuder jag helst på då?
Kanske kyckling med ugnsrostade grönsaker och någon kall, god sås. Men mest av allt vill jag bjuda på mig själv.. i allt jag gör.. vare sig det är vardag eller fest.

 

Read Full Post »

Mina hyllor

Nämen..! Ett blogginlägg till..! Ja minsann. Nu är hon igång (en stund i varje fall). Passar på så länge inspirationen sitter i.

Idag vill jag berätta lite om mina hyllor. Nu tänker kanske någon med tvivelaktig fantasi på andra slags hyllor än de jag tänkt berätta om. Det här är två hyllor. Vita. I trä. De finns i mitt sovrum och då jag betraktade det som står på hyllorna så såg jag att det på sätt och vis berättar en historia.

Här står tre vackra lyktor och bara är vackra. De står där mest för att jag inte hittat något bättre ställe åt dem än. Det är alltså en temporär parkering för dessa tre. Kloka ord i ett hjärta av trä. Lite änglar för godhet och beskydd. Nalle Puh är given. Det var övre hyllraden det..

Nedre hyllan innehåller nära, kära saker. Ett par Majalyktor (som jag älskar). Två tavlor som dottern gjort för ett antal år sedan. Den ena är en karikatyr på mig som en japansk chibi-figur och på den andra står det ”jag älskar dig mamma” i katakana (japanska tecken). Den lite större tavlan med tjock träram är en dikt på finska som min moster skrev några år innan hon somnade in i den eviga vilan. Det är ett recept på ett gott liv. Det är jag själv som textat den och min kusin som gjort tavlor av det. Här hittar vi också en liten bild på min mamma, ett par dockor som min mormor tillverkat med enkla medel. Dessa dockor är så värdefulla för mig. På hyllan står också några klockor på rad. Den första från vänster fick jag av min farfar när jag var 6 år gammal, sommaren innan jag skulle börja första klass. Den i mitten är min älskade mormors gamla väckarklocka och den tredje har jag köpt på loppis för att jag är barnsligt förtjust i klockor och för att den är vacker. Till höger om den kanske det går att se den lilla porslinskaktusen som jag fick av mormor när jag flyttat hemifrån. Till slut står där en jättegammal och vacker liten bordsspegel. Den är från dotterns gudmors lille far. Den lille spegeln är närmare 100 år gammal.

Jag rensar just nu otroligt mycket här hemma. Det är en del i min process och sväljer en hel del energi. Det är också renande och välgörande. Rensningen i sig framkallar minnen av olika sorter. En del behagliga, roliga och andra inte lika trevliga. Men nu ska otroligt mycket bort. Skänkas till Erikshjälpen eller något liknande. För närvarande är böckerna i fokus. Mamma fick med sig två stora kassar i helgen. Blir många fler kassar innan jag är klar. Har redan börjat rota bland kläder och sålt av en del. Sedan har vi alla köksskåp och alla bra-att-ha-saker från klädkammare.. och så vidare.

Nu händer det saker här. Äntligen.

Read Full Post »

De tre ben i livet som fattats mig så länge börjar åter finna sin väg tillbaka i mening att återställa min länge försvunna balans. Helt ärligt trodde jag på riktigt att det var borta för alltid och att jag skulle ställa in mig på att leva på annorlunda vis. Vilka tre ben..? Läsandet. Skrivandet. Musiken. De tre ting som givit mig glädje, skapat balans och återhämtning i svåra tider och oändligt med glädje och inspiration i glada tider. Tre viktiga essenser i mitt liv. Tre viktiga ingredienser i det som är jag.

I dryga tre år har jag inte förmått att läsa. Inte läsa alls. Jo, det som behöver läsas för att klara av arbetet har fungerat. Likaså har det gått att läsa in förberedelser för den undervisning/workshops jag bedriver emellanåt i mitt jobb. Nyheter. Skrifter. Instruktioner. Men böcker snackar vi om nu. Jag har läst sedan jag var barn. Gärna och mycket. Rent av slukat böcker. I perioder har jag läst mer än annars och ibland lite mindre. Men jag har alltid minst en bok på gång. Så att inte kunna läsa en enda bok på dryga tre år har varit smärtsamt och sorgligt. Plågsamt rent av.

I somras bad min dotter mig att läsa en bok som hon precis läst ut och som var viktig för henne. Den berättar om en kvinna som fick sin diagnos vid 32-års ålder. Samma diagnos som min dotter nu fått som 27-åring. Boken är självbiografisk och igenkänningsfaktorn är relativt hög. Mycket skiljer sig men en hel del går att relatera till. Det blev min första bok på mycket länge. ”Konsten att fejka arabiska, en bok om autism” av Lina Liman. Med hjälp av min dotters vädjan och Lina Limans välskrivna bok var jag åter en läsande människa. Känslan var obeskrivlig. Därefter har jag läst ett par böcker till och njuter av att ha återfått denna viktiga del av den jag är och vill vara. Jag läser inte lika fort länge men vad gör väl det. Jag läser.

Musiken har också letat sig tillbaka till viss del. Ett premiumkonto på Spotify hjälper till. Musik är dock otroligt intimt ihopkopplat med känslor för mig och därför väljer jag fortfarande ganska ofta tystnaden. Men lyssnar dock mer än vad jag gjort på mycket länge. Det får ta den tid det tar. Jag kan välja att spela högt så det garanterat stör och fuldansa till det… eller lyssna i hörlurarna och gråta till det. Med musik är allt möjligt. Musiken har alltid funnits till både glädje och till vemod och viss del också sorg genom livet. För att inte tala om hur musik kan trösta. Men för all del också framkalla tårarna, vilket är nog så viktigt det också ibland.

Skrivandet. Det går ju sådär som ni märkt om ni noterat när jag senast uppdaterade här. Men man kan som bekant skriva på många olika sätt. Jag har skrivit brev för hand, skapat egna julkort med dottern, skriver ner goda och glada tankar i en jättefin, knallröd anteckningsbok med hårda pärmar. Älskar att skriva hur jag än väljer att forma orden.. med penna eller via ett tangentbord. När jag besökte vår vackra huvudstad i våras köpte jag den röda anteckningsboken i en av favoritbutikerna.. Ordning och Reda på NK. Där hittade jag också en penna jag blev förälskad i. Onödigt dyr men just där och då kändes det otroligt nödvändigt att inhandla den, vilket jag gjorde. Jag känner en speciell glädje varje gång jag håller i pennan. Jag räknar kallt med att jag har den tills jag dör.

Nytt år, nya möjligheter och något vingliga än så länge, men inom kort stadiga ben, som hjälper till med den där livsbalansen. Jag är så tacksam. För orden, för musiken, för livet. Inget är självklart. Faktiskt.

Read Full Post »

Över fyra månader sedan något alls hände på den här sidan. Usch då. Livet har varit lite mer krångligt än annars och det har svalt så gott som all energi att hålla mig flytande. Mycket har hänt. Mycket händer. Det är det som kallas livet. Jag tänker ofta på hur mycket jag verkligen älskar att skriva och hur mycket jag saknar det. Jag saknar att skriva, att läsa, att lyssna på musik. Jag saknar det som i alla tider varit så centralt och viktigt för mig. Jag saknar mig.

Men för att kunna vända uppåt igen måste man helt klart ända ner på botten och där göra ett sjuhelsickes avstamp. Jag är ganska nära den där botten nu skulle jag tro. Jag befinner mig på helt (nåväl inte helt, men nästan) okänt territorium i hur jag mår, hur jag tänker, hur jag känner och planerar. Hur jag tar beslut och mer än något annat… hur jag drar gränser. Jag är på väg att bli den jag är ämnad att vara. Jag är för evigt klar med att bita ihop och bara stampa på med ett leende som om allt är bra.

Det tar tid. Det tar längre tid än vad jag är bekväm med, otålig som jag är. Det gör ont. Det gör så ont så jag nästan inte orkar andas emellanåt. Jag VET att det kommer att bli bra till slut. Men det är inte bra än. Inte bra alls. Jag har så mycket tunga stenar i min ryggsäck och det tar en stund att plocka ur dem och lägga dem tillbaka i botten av bäcken där vattnet dansande kan skölja bort det mörka, dammiga, svåra.

Tanken är att mina ord ska ner på pränt. Åtminstone lite då och då. Om det blir så återstår att se. Men det är tanken och viljan. Som heltidssjukskriven har jag fått order om att göra det som är lustfyllt och skänker mig glädje. Som att skriva. Alltså skriver jag.

 

Read Full Post »

Min första omgång semester för i år är nu slut. Hur det gått till vet jag ärligt talat inte.. för jag jobbade nyss och nu ska jag tillbaka igen. Har hunnit blinka kanske fyra gånger bara. Men det hjälper inte.. verkligheten vittnar om att det gått två veckor sedan jag var på arbetsplatsen senast. Hur var semester då? Tja.. ungefär såhär..

Vädret
Behöver egentligen inte någon närmare förklaring till vad jag tycker om den typen av väder som råder just nu. Förjävlavarmt är väl ett ganska bra ord i sammanhanget. Jooo, jag gillar också sol och värme. Men inte när det blir av typ tropikhetta. Den hör tropikerna till och när jag gick i skolan fick jag lära mig att tropikerna är placerade mycket långt ifrån Sverige. Gissa till exempel hur det känns att åka spårvagn med två miljoner förskolebarn som ska på utflykt när spårvagnen håller obehagliga 30+ grader. Inte kul. Dallrande äckelhetta. Men det är sommar och jag skulle lätt kunna ge Nobelpriset till den människa som uppfunnit fläkten.

Utflykter
Det har blivit två. Eller tre kan man säga. Först fick jag underbar kvalitetstid med en riktigt kär vän som tog med mig på sina barndoms vägar några mil härifrån. Vi hamnade även på en handelsträdgård och fick sedan också uppleva den största, mäktigaste räkmackan i Skärblacka den dagen. En fantastisk början på semestern var det. Min idol Cool-Hugo var också med. En söndag tog en av bröderna med sin syster till IKEA en sväng. Bara för att liksom. Trevligt..! Alla vet ju att jag älskar IKEA. Därför blev det ytterligare en tripp dit några dagar efteråt. Den utflykten började med att vi körde till Gamla Linköping.. denna pärla bland pärlor om man gillar historia och hantverk. Och godis för all del. Cloettas fabriksbutik är rent fysiskt omöjlig att undgå när man är där. Och trots att man ska ”hålla igen”.. så blir det minst en kasse med ut därifrån. Jag menar.. en stor påse Polly för tio kronor! Kriminellt att låta bli ju. När man ändå var i närheten så slinker man liksom in på IKEA igen trots att man nyligen var där. Köttbullar och värmeljus. Och lite till. Så blev det.

Maten
Några gånger har vi fått igång grillen. Och gott som bara den har det varit. Det har uppskattats stort av dem som varit här och ätit med oss. Egengjord tårta har vi också hunnit göra ett par, tre gånger under dessa semesterveckor. En av tårt-tillfällena var då vi firade en fasterälskling som fyllde 16 år. I övrigt har det mest druckits vatten. I kopiösa mängder. Gissa varför..? (se första rubriken) Denna kärringens urinblåsa har utmanats rejält dessa veckor. Att ha semester innebär dessutom att man slipper tänka på matlådor, vilket är ganska skönt. Nu börjar matlådeplanerandet igen. Måndagens är klar. Resten av veckan är oviss i lunchväg.. men det ordnar sig, som det alltid gör. Frysen är full med möjligheter i matväg. Det är väl det där med orken och inspirationen som ligger lite lågt just nu. Med lite tur så känner dottern annorlunda.

Aktiviteter
Har det varit sparsamt med. Men en dag kom vi så ändå iväg till Centralbadet. Deras 50-meters utebassäng var precis så ljuvlig som den såg ut att vara. Det är ju så otroligt skönt att vara i vatten, att simma. Vi prickade in simmandet under en av de obarmhärtigt varmaste dagarna dessutom. Mycket folk men inte alls trångt någonstans. Perfekt. Så en bastu på det med hårinpackning och allt. Det blir inte bättre än så.

Så har det liksom inte fått plats med så mycket mer. Två veckor går fort. En del vila och återhämtning. Inte så mycket som jag skulle behövt, men något ändå. Ett läkarbesök som resulterade i fortsatt deltidssjukskrivning ännu en tid framöver. Några sovmornar.. välbehövliga sådana. Flera ljuvliga och lata stunder med min älskade Kejsare Karamellpudding. En del organisering och rensning här hemma.. både ute och inne, vilket känns suveränt bra. En hel del hjälp av min hjältinna Melina som jag för evigt är tacksam för att ha i mitt liv. Hennes Eric har också hjälpt till. Så nu är det jobb igen som gäller.. i hela nio veckor till innan nästa semesteromgång påbörjas. Då är det underbar september gott folk. Jag längtar!

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: