Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘längtan’ Category

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Read Full Post »

.. utmanar jag mig själv och bara mig själv genom att deltaga i #blogg100. Det vill säga att blogga 100 dagar på raken, vilket innebär ganska exakt mellan den 1 mars och den 8 juni. Första året jag deltog stöp jag på dag 83. Andra och tredje året gick jag i mål. Avsikten är ju.. nu som alltid.. att hitta en bloggrytm med mer frekventa inlägg. Jag längtar efter skrivglädjen då den förändrar mig till det bättre. Jag mår helt enkelt bra av att skriva. Så varför skriver jag inte mer, oftare..? Finns många skäl till det. En del av dem kommer säkert att ventileras någon eller några gånger under de kommande 100 dagarna. Häng med mig här bland mina ord.. om du vill!

Vill du läsa mer om själva utmaningen #blogg100.. kan du klicka här.

(1/100)

blogg100-logotype

Read Full Post »

Jag hade (har fortfarande) ivriga ambitioner att skriva mer. Oftare och mer. Lättsamt och djupt. Funderar också på att starta en parallell blogg som är mer nischad. Men hejdar mig själv genast. Jag kanske ska klara av att hålla den här bloggen vid någorlunda liv först.

Kaos. Det är kaos i mitt inre. Mina tankar är svåra att stilla och lugna.. vilket emellanåt skapar ångest som blir svår och tung att hantera. Jag har svart bälte i att agera hyfsat normal trots att det mesta inom mig brister. Jag är ofta vilsen men det skulle ingen tro utifrån hur jag fungerar i vardagen. Men så är det. Jag behöver heller inte övertyga någon om någonting. Jag för min kamp.. oftast i tysthet men med ett livligt resonerande bakom pannbenet. Jag vet att jag hittar lugnet och strukturen, lusten och glädjen igen. Allt det finns också där inne i kaoset. En stund i taget..

Kaos. Det är också kaos i världen just nu. Den där herrn med den tokiga frisyren har så många felkopplingar under det där hårsvallet så det skrämmer mig. Det är för mig en gåta att han kunnat komma dit han är. Men med pengar är det mesta möjligt i det stora landet i väst. Sorgligt, tycker jag. Å andra sidan så står mitt hopp till att det goda i världen ska mobilisera sig och stå upp emot denna rasism och detta hat denna man skapar och sprider. Jag vill tro att det är så.. att det ändå finns mer gott än ont i världen och att pengamakt inte är det enda som får föra talan.

Kaos. I mina förråd råder också kaos. Eller nåja.. mera som en förfärlig röra. Jag måste, jag ska och jag vill rensa ut. En hel del är utrensat men en hel del kvarstår likväl. Fotografier. Kläder. Minnen. CD-skivor. Böcker. Prylar. Ljuslyktor. Handdukar. Smycken. Nagellack. Det finns hur mycket som helst som bör och ska rensas, organiseras.. Jag önskar mig mer tid och framför allt mer ork. Det där med att vara hjärntrött ger omedelbar effekt på resten av min kropp.. alltså inte bara i hjärnan. Jag är trött. Förfärligt trött. Typ alltid.

Om någon vecka ska jag prova på att öka min arbetstid till 75%. Även detta skapar lite lagom med ångest och oro. Men också förväntan och iver. Hur ska jag veta vad jag klarar av om jag inte provar..?!

kaosKaos. Det kan och ska komma gott ur detta. Jag vet det. Men jag känner det inte än. Jag har ett val varje morgon när jag vaknar. Jag väljer glädje och tacksamhet före sorg och negativitet. Det blir så mycket roligare dagar då. Trots att kaos råder.

Read Full Post »

.. en läsande och skrivande människa.

Hela det röriga året 2016 som nyss gick till historien kämpade jag med saknaden. Den tärande, stickande, sorgliga saknaden jag fortfarande har. Jag saknar och jag längtar efter att hitta tillbaka till förmågan att läsa och skriva. Dessa två egenskaper har definierat en stor del av det som är Jag så långt tillbaka jag kan minnas.

lasagustavJag lärde mig läsa när jag var 5 år gammal. Det är ett tag sen. Att ha minst en bok, ibland två, på gång.. att befinna mig i en helt annan värld. Att lära mig om andra kulturer, andra tidsåldrar.. och platser så fjärran att inget tåg eller flyg kan ta mig dit. Att gå och fundera över vad som händer härnäst. Att vara djupt inne i en annan värld, ett annat liv.. att bli en del av denna andra värld, detta andra liv. Det saknar jag. Jag saknar det så att det faktiskt gör ont i mig. Att läsa ger mig så oändligt mycket och det har alltid varit en välkommen kontrast till det övriga i livet. Ett sätt att ladda batterierna. Men förmågan att läsa är borta. Alldeles säkert är det tillfälligt. Men jag saknar det. Gränslöst mycket. Jag känner mig bortkommen och vilsen utan böcker. Böckerna finns där och de väntar på mig. Men jag klarar inte av att hålla fokus länge nog för att klara av ens en sida.

skrivaJag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig att skriva. Inte så gammal. Har för mig att jag kunde skriva lite redan när skolan började. Att skriva blev tidigt min stora glädje i livet. Min grej liksom. I skolan fullkomligt älskade jag att skriva uppsatser. Jag hade brevvänner och jag gick sällan någonstans utan papper och penna. Senare i livet kom även mitt arbete att handla främst om att skriva. Som informatör och kommunikatör finns det alltid anledning att skriva något till någon. Som redaktör består det främsta arbetet i att skriva, att formulera sig, att förmedla information.. och känslor. Men jag har tappat även det. Jag skriver nästan aldrig längre. Mitt nuvarande arbete kräver det sällan. Egna formuleringar behövs liksom inte. Jag smyger in lite eget här och där ändå.. av födsel och ohejdad vana antar jag. Men jag saknar även det. Pennan, pappret eller tangenterna.. spelar ingen roll. Formuleringarna och tankearbetet saknar jag otroligt mycket. Min barndomsdröm är att skriva en bok. Fiktiv eller dokumentär känns oviktigt… men en bok likväl.

Så i minst ett år har jag saknat och längtat efter dessa två egenskaper. Levt i skuggan av denna nästan obeskrivligt tunga saknad. Den är svår att förklara.. men den är mycket verklig för mig. Jag sörjer. På riktigt. Därför måste jag nu.. för att inte tappa bort mig själv helt.. faktiskt tvinga mig själv till förändring. Kanske fungerar det. Kanske inte. Jag vill inte längre vara en människa som saknar och längtar efter att läsa och skriva. Jag vill vara.. jag är.. en läsande och skrivande människa.

Att väcka liv i bloggen är ett sätt att påbörja förändringen..

Read Full Post »

Tre veckor in i semestern. Sista och fjärde semesterveckan började idag. Sedan är den här omgången av ledighet slut. Resterande semesterveckor finns det ännu inga planer för.. men det är gott att de finns där om lusten eller behovet gör sig påmint.

Jag har använt tiden precis som jag hade tänkt. Med att leva helt oplanerat, fokusera på återhämtning och öva på att vara snäll mot mig själv. Jag har vilat en del.. då just den ständiga tröttheten känns så svår. Utmattning i ordets rätta bemärkelse.

Jag kämpar. Jag verkligen kämpar. Med mig själv, med mina tankar.. känslor och mina invanda beteenden som driver mig hårdare än nödvändigt. Jag kämpar med att känna att jag duger och har ett värde även då jag inte presterar till max. Jag håller på att lära mig även jag är viktig nog att tas omhand och få tröst, kärlek och erkänsla.. villkorslöst. Jag lär mig sakta men grundligt att skala bort energitjuvar och det som sårar och skaver. Det är svårt.. men nödvändigt.

Jag lär mig också.. motvilligt.. att det tar tid. Lång tid. Frustrationen hälsar på alltför ofta. Jag tycker att det inte går fort nog. Men jag vet och förstår att det måste få ta tid. Grundläggande livsförändringar tar lång tid. Jag måste låta det ta tid och låta insikterna landa i lugn och ro.

Så.. jag har påbörjat den viktigaste resan jag någonsin kommer att göra. Resan mot ett hälsosammare och klokare jag. Målet är att tycka om mig själv.. och att hitta energin och gnistan igen.

fb_img_1472931339266.jpg

Read Full Post »

Jag har tidigare skrivit om hur jag ”tappat” förmågan att läsa böcker. Läst har jag gjort flitigt sedan jag var barn och nu när jag inte längre ”kan” så sörjer jag det djupt. Jag har försökt och klarat korta stunder.. men min hjärna är inte redo än. Jag har full tilltro till att det återvänder så småningom. Jag verkligen längtar tills jag klarar av att försvinna in i en bok och låta berättelsen sluka mig helt.

Något annat jag också ”tappat”, om än inte i samma utsträckning.. är musiken. Förmågan att ta till mig musiken, att njuta, lyssna, låta mig påverkas. Jag lyssnar visst till musik. Men i stor begränsning mot hur det varit. En låt här och där fungerar fint. Men mest har jag valt tystnad framför radio eller inspelningar av vilket slag de än må vara. Jag känner tydligt av hur hjärnan slår ifrån och hur pulsen ökar i obehag om det blir för mycket ljud och intryck. Och musik handlar om ljud och intryck. Musik har funnits i mitt liv som en oerhört viktig beståndsdel så länge jag kan minnas. Musik framkallar känslor och minnen.. sinnesstämningar och tankar.. som inget annat klarar av att göra. För det mesta blir jag bara glad. Rent av sprallig. Ibland vemodig, melankolisk. Men mest glad.. kanske till och med en smula lycklig. Men även musiken har varit frånvarande ett tag. Ganska länge. Jag har fått lägga energi och koncentration på andra saker.. som att klara mig igenom dagarna någorlunda.

Men nu.. nu tror jag att musiken är på väg tillbaka. Länge, länge har jag tänkt att uppdatera den där iPoden som vilat bra länge. Musikbiblioteket har samlat damm under alltför lång tid. I helgen började jag lägga in lite musik i det där programmet som sedan synkroniseras med den där lilla tingesten som man petar in hörlurarnas sladd i för att kunna lyssna på sin favoritmusik vart man än går. Tyckte jag tog i ordentligt, höll på i timmar.. men hade inte uppnått mer än en liten bråkdel av den lilla tingestens kapacitet. Skivorna gicks igenom.. lite i taget.. (bild 1).. och låtar valdes ut. En del skivor laddades in i sin helhet.

Den lilla tingesten, eller iPoden, togs med till arbetsplatsen. Där kan jag välja att plugga in de små fnuttarna i öronen så att bara jag hör (bild 2).. eller ställa tingesten i dockningsstationen som samtidigt är en hyfsad högtalare så att även andra kan njuta. Det blev lite av varje under arbetsdagen. Jag stötte på musik jag nästan glömt bort. En del skivor var så väl avlyssnade att skivfodralen nötts sönder i sina gängor (bild 3).

Musiken helar. Jag kände en tydlig skillnad i mitt mående när jag lät musiken bli min vän och följeslagare under en hel dag. Glädje. Goda tankar. Fina minnen. Lust att dansa.. och sjunga. Högt. Jag behärskade mig.. nästan. Dagarna som följde innebar mer inladdning i det där programmet som styr den lilla tingesten. Konverteringar i olika format. I datorn hittas ännu mer underbar musik som också kan konverteras till rätt format och få följa med vart jag än går.

Min älskade dotter har sett min längtan.. sörjt med mig. Nu har hon med glädje och entusiasm hjälpt mig att komma igång. När den där jäkla tingesten bestämde sig att lägga av efter en ynka dag så lånade hon ut sin egen.. och såg samma dag till att hjälpa mig att skaffa en ny.

Som Adolphson Falk så riktigt sjunger… ”Nu lever jag igen”

20160803_170023.jpg 20160803_141520.jpg 20160803_194905.jpg

Read Full Post »

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: