Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘längtan’ Category

Det är brist på den. Sömnen. Själva kvaliteten på sömnen är det inget fel på alls.. det är att komma till ro som är problemet. Och ett stort problem är det dessutom. Bristen på tillräckligt med sömntimmar resulterar att jag är på gränsen till medvetslös till och från under arbetsdagen. Det riktigt svider i hela kroppen och själen och hela min varelse ropar efter vila. Nästa vecka är det långhelg. Fyra dagar ledigt. Utan väckning. Åhh..

En efterlängtad läkartid på tisdag kanske kan hjälpa. Hoppas.

(77/100)

Read Full Post »

Idag började jag arbeta heltid igen efter ett års sjukskrivning i varierande grad. Fick skriva på ett papper där jag friskförklarar mig hos vår personaladministratör. Betyder det att jag är frisk nu..?

Jag är försiktigt optimistisk. Har längtat efter det här i ett år nu.. att kunna jobba fullt ut igen. Frisk är jag inte. Eller förresten.. vad innebär det att vara frisk..?! Jag är fullt arbetsför men förtvivlat trött. Är inställd på att det tar ett litet tag innan den här förlamande tröttheten släpper. Det är nu livet ställs på prov och det får visa sig om jag lärt mig något under detta år som passerat sedan jag rasade ihop. Är jag redo att balansera livet på ett mer sunt sätt..? Prioriterar jag min återhämtning..? Kan jag säga nej utan att få dåligt samvete..? Kan jag motstå frestelsen att kasta mig in i allt som lockar och drar..?

Jag vet inte..! Men det är definitivt dags att prova. Det är dags att se om jag lärt mig att vara snällare mot mig själv och om jag kan respektera mina begränsningar och agera utifrån dem. Inte låta dem styra mig utan snarare guida mig till en tillvaro som är hållbar på lång sikt. Tillåta mig själv mer. Tänka lite mer på vad jag behöver och inte enbart på vad jag vill. För jag vill så mycket. Men mest av allt vill jag må bra.

(70/100)

Read Full Post »

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Read Full Post »

Inofficiellt bildades den idag. På ett kafé i vår vackra stad. Jag och vännen jag inte träffat på länge satt vid ett bord på detta ljuvliga kafé där man bejakar det gamla såväl som det nya.. det udda och det ordinära. Här förekommer muggar och kaffedrinkar, wraps, toasts och pajer.. men också kaffe i kopp med fat och hembakat. På Kafé Kuriosa sitter du i nostalgisk miljö och verkligen fikar. Och njuter. Doften av kaffe blandas med andra ljuvliga och lockande dofter av hembakat. Koppar som klirrar och skedar som rör om blandas med människors någorlunda lågmälda småprat. Underbart..!

Vi satt där, vännen och jag… pratade ikapp varandra sedan vi senast sågs och hördes av. Många steg har trampats upp på nya stigar sedan dess och ju mer vi pratade ikapp oss… desto mer upptäckte vi hur parallellt våra stigar ändå går. Därmed upptäckte vi också.. mitt i pratet.. att vi sannolikt kan hjälpa varandra när våra stigar möts. Vi har snubblat över samma typ av rötter och sparkat på liknande stenar. Vi har betraktat samma typ av trädkronor och sökt lösningar på livets gåtor. Vi har en del gemensamt. Att skriva och att läsa är bara ett par av dessa saker. Samtidigt kanske är de saker som riktigt driver oss och får oss att vandra framåt.. Ordets makt är mäktigt. Oavsett om det skapas av oss själva genom fingrars dans över tangenterna, eller om det läses i en bok vi valt att förlora oss i.

En av mina sorger just nu är ju att ännu inte förmå att läsa. Jag kan inte ens beskriva den sorgen men jag förstår att den är svår att begripa om man inte varit i närheten av den typen av sorg själv någon gång. Den här sorgen är så tung att jag ibland gråter. Verkligen gråter. Att läsa har varit något centralt och oerhört viktigt för mig sedan jag lärde mig läsa i 5-års åldern. Aldrig tidigare har förmågan att läsa varit borta så länge som nu. Jag vet att den finns där och väntar på att få börja finnas igen. Förmågan alltså. Men ännu vilar den. Väntar. Den väntar på att jag ska klara av det. Klara av att fokusera, att ta in.. att förlora mig in i en berättelse. Att leva i den. Den saknaden gör ont.

Så idag… idag såddes fröet till Norrköpings snävaste läsarcirkel. Kanske. Vi talade om den nämnda sorgen och försökte finna lösningar på den. Vännen har börjat kunna läsa igen efter att ha haft en oförmåga att göra så en tid. Kanske ska vi träffas någorlunda regelbundet framöver när livet lugnat sig något… kanske kan vi träffas och läsa högt för varandra. Ett kapitel i taget. Leva oss in i. Ta del av. Varannan gång med fokus på att faktiskt läsa. Varannan gång lyssna. Det kanske kan fungera?! Varför inte prova..

(29/100)

Read Full Post »

En vecka fylld med möten av allehanda slag. Det faller sig så att det, enligt planerna, blir några möten med fina människor jag inte träffat på ett tag. Det känns helt underbart och något jag ser fram emot riktigt mycket. Det känns ibland om tiden inte räcker till. Jag vill träffa många. Vill ha tid att prata och riktigt komma ikapp med varandra.. gå på djupet och inte bara prata om vädret. Nu är det förvisso sällan jag bara talar om vädret med mina vänner.. men ändå.

Det började egentligen i lördags med ett planerat möte med en gammal kollega från mitt förra liv. Honom hade jag inte träffat på nästan åtta år. En fika och prat och planer på att ses snart igen. I veckan väntar minst ett par, tre möten till som inte blivit av på länge av olika skäl. Jag verkligen längtar. Det ska bli så himla gott att mötas igen.. kramas och komma ikapp.

Så reflekterar jag samtidigt över tacksamheten i allt detta. Jag är så oändligt tacksam över att ha så fina människor i mitt liv som jag får längta efter att träffa. Jag känner mig välsignad som har härliga vänner att krama om och att ha oerhört fint utbyte av och med. Jag känner mig rik som har vänner som vill träffa mig och ägna stunder av sina liv med att vara tillsammans med mig. Det är verkligen inget jag tar för givet. Jag är tacksam. Gränslöst tacksam. Tack alla fina vänner för att ni finns… och för att ni vill finnas i mitt liv.

Vänner är den familj vi själva väljer!

(27/100)

Read Full Post »

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Read Full Post »

.. utmanar jag mig själv och bara mig själv genom att deltaga i #blogg100. Det vill säga att blogga 100 dagar på raken, vilket innebär ganska exakt mellan den 1 mars och den 8 juni. Första året jag deltog stöp jag på dag 83. Andra och tredje året gick jag i mål. Avsikten är ju.. nu som alltid.. att hitta en bloggrytm med mer frekventa inlägg. Jag längtar efter skrivglädjen då den förändrar mig till det bättre. Jag mår helt enkelt bra av att skriva. Så varför skriver jag inte mer, oftare..? Finns många skäl till det. En del av dem kommer säkert att ventileras någon eller några gånger under de kommande 100 dagarna. Häng med mig här bland mina ord.. om du vill!

Vill du läsa mer om själva utmaningen #blogg100.. kan du klicka här.

(1/100)

blogg100-logotype

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: