Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘längtan’ Category

Den där musiken börjar undan för undan smyga sig tillbaka i mitt liv. Fortfarande föredrar jag oftast tystnaden, men allt oftare lyssnar jag.. eller så längtar jag efter att kunna lyssna. Ibland orkar inte hjärnan ännu med känsloregistret som ofta följer med musiken.

En artist som spelats hyfsat flitigt här hemma i många år är Lars Winnerbäck. Dottern är tokig i hans musik, hans texter och hans filosofi. Lite i taget har jag tagit honom till mig. Tagit mig tid att lyssna på vad han skapat och börjat tycka mer och mer om. En klok man. En ödmjuk människa. En fantastiskt begåvad artist.

Beroende på hur man mår så är det ju som så att det känns som om musiken och låttexterna talar direkt till oss. Jag tillhör ju sorten som älskar ord på alla möjliga sätt. Herr Winnerbäck kan det där med ord. Han skapar till och med egna ord och det gillar jag extra mycket.

”Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig”
(Elegi)

Det för mina tankar till djup, stark, äkta vänskap. Kanske partnerskap. En gemensamhet som bygger på fullständig tillit. Något fint att sträva efter.

”Ljus – stanna kvar,
kom och var min vän.
Ljusna mig igen, igen, igen..”
(Ett sällsynt exemplar)

Längtan efter någon eller något. Längtan efter en väg från mörkret.

”Jag tänkte säga: ”Jag har aldrig träffat nån som är som du”
Men jag sa att jag ska hem och att vägen tar slut här
Jag skriver inga dikter till dig, så gör man inte nu
Jag går runt i mina högar och jag hittar inte ut här

Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger
Fråga aldrig vad jag tänker, det förstår du snart”
(Hosianna)

Duglighet. Egenvärde. Väcker många tankar och känslor. En stor favorit.

”Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur”
(Hugger i sten)

Otroligt berörande och talande för mig som är mitt i en tuff process. Att gå in i sig själv, skala bort en del och stilla sig så att krafterna kan samlas för att sedan vara redo att möta pulsen i livet igen.

”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra”
(Jag får liksom ingen ordning)

Alla dessa nätter när kaos är den som vakar med mig. Inte så ofta eller mycket längre dock. Men när livet bara är så rörigt så det inte ens finns ord som kan förklara. Lasse Winnerbäck kan förklara.

”Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”
(Tvivel)

När tilltron sviktar. När man vill ha klara, tydliga svar men inga svar finns. Eller så finns det för många svar. Tvivel kan vara smärtsamt. Som en klump i magen och så ger det ett konstigt humör.

Några av favoritlåtarna presenterades här. Han är verkligen värd att lyssna till. Väljer ni att inte göra det så får ni skylla er själva.

 

Foto av Rebecka Magnusson (lånat från http://www.gaffa.se)

 

Annonser

Read Full Post »

Den här processen som just nu utmanar mig mer än vanligt, den kallas ju livet. Efter ett antal trauman och turbulenser så pågår nu bearbetning och förändring som leder till ett helande. För att klara av gå igenom allt som livet bjudit på så har jag tvingats att hitta strategier för att komma framåt. Överleva. Dessa strategier har inte alltid varit av godo. En del har skapat mönster och beteenden som håller i sig och som gör mer skada än nytta i en förlängning. Att totalt ignorera sig själv och sina behov till exempel. Att alltid kasta sig in i arbete och i andras problem för att undvika att tänka på sig själv är ännu ett exempel. Det leder till en massa dåligt mående i slutändan kan jag vittna om.

Jag håller på att hitta mig själv. Den jag är ämnad att vara. Den absolut bästa versionen av den som är jag. Jag lär mig att skala bort det som hindrar mig från att vara mig själv. Jag lever i tacksamhet över livet och dess innehåll. Bra och dåligt. Jag läste för bara någon dag sedan att om man äger ett kylskåp så tillhör man 30% av de rikaste i världen. Perspektiv som heter duga.

Jag går in i mig själv och bygger upp mig sakta men säkert för att sedan kunna leva fullt ut och omfamna all glädje och sorg som kommer min väg. Ännu är jag skör och behöver tid. Ännu är min hjärna trött och utmattad. Ännu tvivlar jag på min förmåga och på mitt värde.

Men en sak är säker. Helt 100% säker. Jag kommer att landa i glädje.

 

Read Full Post »

Jag inleder med att be om ursäkt för mitt språkbruk i detta inlägg. Det kan råka smita in en svordom. Kanske flera. Det handlar om ångest. Man kan se det som ett ord bara. Ångest. Eller så kan man känna det och då räcker det inte att beskriva känslan med ett ord. Då heter det helvetes jävla skitångest.

Just nu är jag inne i ett träsk som består av stora delar svår, tung, vidrig ångest. Det begränsar mig oerhört. Får mig att ständigt brista i gråt. Vad är det som känns jobbigt..? Precis allting. Min erfarenhet och mitt intellekt försöker ibland lugna mig och påminna om att det går över, blir bra igen. Jag vet det. Men det gör inte mindre ont för det. Jag gråter inte mindre för det. Jag känner mig dysfunktionell.

Det går stunder, ibland timmar, då jag bara glider igenom dagen och känner mig helt okej. Sen slår det till, som om någon lägger en blöt yllefilt över allt som är jag. Jag tyngs ner. Det gör fysiskt ont när det knyter sig i hela mitt inre. Hela tiden finns det en inre röst som försöker trösta, övertyga.. som säger Andas..! Så jag gör det. Jag andas och gråter och har ont i varje fiber av min varelse. Sen snyter jag mig och så är det okej en stund igen. Dock med en känsla av en trötthet som är monumental. På något märkligt sätt är jag ändå tacksam över att kunna känna även såhär. Det är ju kontrasterna som är hela grejen. Livet liksom. Det ljuvliga blir så mycket ljuvligare när jag någon gång känt det vidrigaste vidriga. Även det här behövs i min process. Men fy så jobbigt det är.

Det går över. Absolut. Snart, hoppas jag verkligen. Men just nu är det inihelvete, förbannat, jävla skitjobbigt. Efteråt kommer jag att känna mig starkare än någonsin tidigare. När glädjen återvänder. Då ni…

Read Full Post »

De tre ben i livet som fattats mig så länge börjar åter finna sin väg tillbaka i mening att återställa min länge försvunna balans. Helt ärligt trodde jag på riktigt att det var borta för alltid och att jag skulle ställa in mig på att leva på annorlunda vis. Vilka tre ben..? Läsandet. Skrivandet. Musiken. De tre ting som givit mig glädje, skapat balans och återhämtning i svåra tider och oändligt med glädje och inspiration i glada tider. Tre viktiga essenser i mitt liv. Tre viktiga ingredienser i det som är jag.

I dryga tre år har jag inte förmått att läsa. Inte läsa alls. Jo, det som behöver läsas för att klara av arbetet har fungerat. Likaså har det gått att läsa in förberedelser för den undervisning/workshops jag bedriver emellanåt i mitt jobb. Nyheter. Skrifter. Instruktioner. Men böcker snackar vi om nu. Jag har läst sedan jag var barn. Gärna och mycket. Rent av slukat böcker. I perioder har jag läst mer än annars och ibland lite mindre. Men jag har alltid minst en bok på gång. Så att inte kunna läsa en enda bok på dryga tre år har varit smärtsamt och sorgligt. Plågsamt rent av.

I somras bad min dotter mig att läsa en bok som hon precis läst ut och som var viktig för henne. Den berättar om en kvinna som fick sin diagnos vid 32-års ålder. Samma diagnos som min dotter nu fått som 27-åring. Boken är självbiografisk och igenkänningsfaktorn är relativt hög. Mycket skiljer sig men en hel del går att relatera till. Det blev min första bok på mycket länge. ”Konsten att fejka arabiska, en bok om autism” av Lina Liman. Med hjälp av min dotters vädjan och Lina Limans välskrivna bok var jag åter en läsande människa. Känslan var obeskrivlig. Därefter har jag läst ett par böcker till och njuter av att ha återfått denna viktiga del av den jag är och vill vara. Jag läser inte lika fort länge men vad gör väl det. Jag läser.

Musiken har också letat sig tillbaka till viss del. Ett premiumkonto på Spotify hjälper till. Musik är dock otroligt intimt ihopkopplat med känslor för mig och därför väljer jag fortfarande ganska ofta tystnaden. Men lyssnar dock mer än vad jag gjort på mycket länge. Det får ta den tid det tar. Jag kan välja att spela högt så det garanterat stör och fuldansa till det… eller lyssna i hörlurarna och gråta till det. Med musik är allt möjligt. Musiken har alltid funnits till både glädje och till vemod och viss del också sorg genom livet. För att inte tala om hur musik kan trösta. Men för all del också framkalla tårarna, vilket är nog så viktigt det också ibland.

Skrivandet. Det går ju sådär som ni märkt om ni noterat när jag senast uppdaterade här. Men man kan som bekant skriva på många olika sätt. Jag har skrivit brev för hand, skapat egna julkort med dottern, skriver ner goda och glada tankar i en jättefin, knallröd anteckningsbok med hårda pärmar. Älskar att skriva hur jag än väljer att forma orden.. med penna eller via ett tangentbord. När jag besökte vår vackra huvudstad i våras köpte jag den röda anteckningsboken i en av favoritbutikerna.. Ordning och Reda på NK. Där hittade jag också en penna jag blev förälskad i. Onödigt dyr men just där och då kändes det otroligt nödvändigt att inhandla den, vilket jag gjorde. Jag känner en speciell glädje varje gång jag håller i pennan. Jag räknar kallt med att jag har den tills jag dör.

Nytt år, nya möjligheter och något vingliga än så länge, men inom kort stadiga ben, som hjälper till med den där livsbalansen. Jag är så tacksam. För orden, för musiken, för livet. Inget är självklart. Faktiskt.

Read Full Post »

Över fyra månader sedan något alls hände på den här sidan. Usch då. Livet har varit lite mer krångligt än annars och det har svalt så gott som all energi att hålla mig flytande. Mycket har hänt. Mycket händer. Det är det som kallas livet. Jag tänker ofta på hur mycket jag verkligen älskar att skriva och hur mycket jag saknar det. Jag saknar att skriva, att läsa, att lyssna på musik. Jag saknar det som i alla tider varit så centralt och viktigt för mig. Jag saknar mig.

Men för att kunna vända uppåt igen måste man helt klart ända ner på botten och där göra ett sjuhelsickes avstamp. Jag är ganska nära den där botten nu skulle jag tro. Jag befinner mig på helt (nåväl inte helt, men nästan) okänt territorium i hur jag mår, hur jag tänker, hur jag känner och planerar. Hur jag tar beslut och mer än något annat… hur jag drar gränser. Jag är på väg att bli den jag är ämnad att vara. Jag är för evigt klar med att bita ihop och bara stampa på med ett leende som om allt är bra.

Det tar tid. Det tar längre tid än vad jag är bekväm med, otålig som jag är. Det gör ont. Det gör så ont så jag nästan inte orkar andas emellanåt. Jag VET att det kommer att bli bra till slut. Men det är inte bra än. Inte bra alls. Jag har så mycket tunga stenar i min ryggsäck och det tar en stund att plocka ur dem och lägga dem tillbaka i botten av bäcken där vattnet dansande kan skölja bort det mörka, dammiga, svåra.

Tanken är att mina ord ska ner på pränt. Åtminstone lite då och då. Om det blir så återstår att se. Men det är tanken och viljan. Som heltidssjukskriven har jag fått order om att göra det som är lustfyllt och skänker mig glädje. Som att skriva. Alltså skriver jag.

 

Read Full Post »

Min första omgång semester för i år är nu slut. Hur det gått till vet jag ärligt talat inte.. för jag jobbade nyss och nu ska jag tillbaka igen. Har hunnit blinka kanske fyra gånger bara. Men det hjälper inte.. verkligheten vittnar om att det gått två veckor sedan jag var på arbetsplatsen senast. Hur var semester då? Tja.. ungefär såhär..

Vädret
Behöver egentligen inte någon närmare förklaring till vad jag tycker om den typen av väder som råder just nu. Förjävlavarmt är väl ett ganska bra ord i sammanhanget. Jooo, jag gillar också sol och värme. Men inte när det blir av typ tropikhetta. Den hör tropikerna till och när jag gick i skolan fick jag lära mig att tropikerna är placerade mycket långt ifrån Sverige. Gissa till exempel hur det känns att åka spårvagn med två miljoner förskolebarn som ska på utflykt när spårvagnen håller obehagliga 30+ grader. Inte kul. Dallrande äckelhetta. Men det är sommar och jag skulle lätt kunna ge Nobelpriset till den människa som uppfunnit fläkten.

Utflykter
Det har blivit två. Eller tre kan man säga. Först fick jag underbar kvalitetstid med en riktigt kär vän som tog med mig på sina barndoms vägar några mil härifrån. Vi hamnade även på en handelsträdgård och fick sedan också uppleva den största, mäktigaste räkmackan i Skärblacka den dagen. En fantastisk början på semestern var det. Min idol Cool-Hugo var också med. En söndag tog en av bröderna med sin syster till IKEA en sväng. Bara för att liksom. Trevligt..! Alla vet ju att jag älskar IKEA. Därför blev det ytterligare en tripp dit några dagar efteråt. Den utflykten började med att vi körde till Gamla Linköping.. denna pärla bland pärlor om man gillar historia och hantverk. Och godis för all del. Cloettas fabriksbutik är rent fysiskt omöjlig att undgå när man är där. Och trots att man ska ”hålla igen”.. så blir det minst en kasse med ut därifrån. Jag menar.. en stor påse Polly för tio kronor! Kriminellt att låta bli ju. När man ändå var i närheten så slinker man liksom in på IKEA igen trots att man nyligen var där. Köttbullar och värmeljus. Och lite till. Så blev det.

Maten
Några gånger har vi fått igång grillen. Och gott som bara den har det varit. Det har uppskattats stort av dem som varit här och ätit med oss. Egengjord tårta har vi också hunnit göra ett par, tre gånger under dessa semesterveckor. En av tårt-tillfällena var då vi firade en fasterälskling som fyllde 16 år. I övrigt har det mest druckits vatten. I kopiösa mängder. Gissa varför..? (se första rubriken) Denna kärringens urinblåsa har utmanats rejält dessa veckor. Att ha semester innebär dessutom att man slipper tänka på matlådor, vilket är ganska skönt. Nu börjar matlådeplanerandet igen. Måndagens är klar. Resten av veckan är oviss i lunchväg.. men det ordnar sig, som det alltid gör. Frysen är full med möjligheter i matväg. Det är väl det där med orken och inspirationen som ligger lite lågt just nu. Med lite tur så känner dottern annorlunda.

Aktiviteter
Har det varit sparsamt med. Men en dag kom vi så ändå iväg till Centralbadet. Deras 50-meters utebassäng var precis så ljuvlig som den såg ut att vara. Det är ju så otroligt skönt att vara i vatten, att simma. Vi prickade in simmandet under en av de obarmhärtigt varmaste dagarna dessutom. Mycket folk men inte alls trångt någonstans. Perfekt. Så en bastu på det med hårinpackning och allt. Det blir inte bättre än så.

Så har det liksom inte fått plats med så mycket mer. Två veckor går fort. En del vila och återhämtning. Inte så mycket som jag skulle behövt, men något ändå. Ett läkarbesök som resulterade i fortsatt deltidssjukskrivning ännu en tid framöver. Några sovmornar.. välbehövliga sådana. Flera ljuvliga och lata stunder med min älskade Kejsare Karamellpudding. En del organisering och rensning här hemma.. både ute och inne, vilket känns suveränt bra. En hel del hjälp av min hjältinna Melina som jag för evigt är tacksam för att ha i mitt liv. Hennes Eric har också hjälpt till. Så nu är det jobb igen som gäller.. i hela nio veckor till innan nästa semesteromgång påbörjas. Då är det underbar september gott folk. Jag längtar!

Read Full Post »

Ja.. jag älskar.

Djupt, innerligt, genuint, äkta, gränslöst, på riktigt.

Du då..?

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: