Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘nedstämdhet’ Category

Över fyra månader sedan något alls hände på den här sidan. Usch då. Livet har varit lite mer krångligt än annars och det har svalt så gott som all energi att hålla mig flytande. Mycket har hänt. Mycket händer. Det är det som kallas livet. Jag tänker ofta på hur mycket jag verkligen älskar att skriva och hur mycket jag saknar det. Jag saknar att skriva, att läsa, att lyssna på musik. Jag saknar det som i alla tider varit så centralt och viktigt för mig. Jag saknar mig.

Men för att kunna vända uppåt igen måste man helt klart ända ner på botten och där göra ett sjuhelsickes avstamp. Jag är ganska nära den där botten nu skulle jag tro. Jag befinner mig på helt (nåväl inte helt, men nästan) okänt territorium i hur jag mår, hur jag tänker, hur jag känner och planerar. Hur jag tar beslut och mer än något annat… hur jag drar gränser. Jag är på väg att bli den jag är ämnad att vara. Jag är för evigt klar med att bita ihop och bara stampa på med ett leende som om allt är bra.

Det tar tid. Det tar längre tid än vad jag är bekväm med, otålig som jag är. Det gör ont. Det gör så ont så jag nästan inte orkar andas emellanåt. Jag VET att det kommer att bli bra till slut. Men det är inte bra än. Inte bra alls. Jag har så mycket tunga stenar i min ryggsäck och det tar en stund att plocka ur dem och lägga dem tillbaka i botten av bäcken där vattnet dansande kan skölja bort det mörka, dammiga, svåra.

Tanken är att mina ord ska ner på pränt. Åtminstone lite då och då. Om det blir så återstår att se. Men det är tanken och viljan. Som heltidssjukskriven har jag fått order om att göra det som är lustfyllt och skänker mig glädje. Som att skriva. Alltså skriver jag.

 

Annonser

Read Full Post »

Jag har hittat min arbetsglädje igen! Eller åtminstone har jag återfunnit stigen som leder fram till den. Jag hade gått mer vilse än jag varit medveten om. Men när det vänder så blir kontrasten uppenbar.

Jag har låtit andra människor diktera mitt värde, trots att jag mycket väl vet att ingen annan egentligen kan göra det. Jag har tagit åt mig och lyssnat på dem som dömer mig utan att veta någonting alls. Oavsett om de människorna har gjort det grundat på egen osäkerhet, okunskap eller helt enkelt elakhet så har jag låtit det krypa innanför mitt skinn och påverka mitt mående. Känslan av att inte ha ett värde, att inte duga har fått ta orimligt stor plats. Samtidigt pågår min egen process som tar mycket energi och då min kropp bestämt sig för att utmana mig lite extra mycket just nu.

Lärdomen blir lika tydlig som om den stod skriven i neon och blinkade. Jobba på att hitta den egna tryggheten i vem jag är och vad jag gör. Bara för att det jag gör eller hur jag gör det inte passar någon annan så tänker jag inte längre låta det bli mitt problem. Alldeles speciellt om det det kommer till mig i form av skitsnack bakom ryggen. Det är bara ovärdigt. Tar man sig inte ens tid att tala direkt till mig så förtjänar det ingen energi från min sida. Punkt.

En mycket klok kvinna i min arbetsvardag lärde mig något viktigt. Hon berättade om en händelse i sina barns uppväxt som hjälpte mig att få perspektiv på den kränkning jag kände att jag utsatts för. Hennes ena dotter kom gråtande och talade om för sin mamma att brodern hade sagt att hon var dum i huvudet. Mamman frågade dottern lugnt: ”Är du det då?”.. varmed dottern genast svarar.. ”Näe, det är jag inte”.. och mamman kontrar då med ”Men dåså..”

Svårare än så behöver det inte vara.

 

Read Full Post »

Helena

Du finns inte mer. Men så kan man väl inte säga..? Du finns visst. Jag tror inte på att man kan begrava en själ. Speciellt inte en sådan som din Helena. Hur ska man kunna bränna den eller låsa in den i en kista..?! Omöjligt. Bara tanken är ju löjlig.

När din ena syster kontaktade mig den där måndagen för ett antal veckor sedan för att meddela att du somnat in i den eviga vilan.. så ramlade jag rakt ner i overkligheten. Vi skulle ju ses och dricka kaffe, fluff-kramas och skvallra oss hesa några dagar senare. Vi skulle ju grilla ute vid din täppa i Kråkvilan. Vi skulle samla PLUSsarna och äta Gabis ost tills vi rapade i kör. Då kan man väl inte bara gå och dö sådär..?! Vad hände..? Hur kunde du..? Det fanns ju så mycket kvar att göra och du hade precis börjat få skörda lite godhet och flyt efter år av strul i alla former.

En rugguggla är du. Ja, jag säger är.. för mig finns du ännu nära. En rugguggla är klok, vacker och ovanlig. Som du. Dessutom är du kort och kompakt, som jag. Alltså blev våra kramar extra fluffigt goda och varma.. för vi stod inte bara på ungefär samma höjd över havet och med samma typ av anatomi. Nej, vi stod också på samma våglängd rent själsligt. En kram oss emellan var så mycket mer än en omfamning, Så är det med riktiga kramar. De är liksom mer än kramar. Precis så är det med vissa människor i ens liv. De är liksom mer än bara människor. Som du. Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag saknar allt med dig.. speciellt ditt skratt, dina kramar och din humor. Du hittade alltid ord som inte fanns men som borde finnas. Du visste hur man drack kaffe och dig kunde man inget annat än att vara sig själv med.

Du blev en av de första som klev in i mitt hjärta här i Norrköping. En vän. En själasyster. För det mesta älskade jag dig och din helt underbara humor. Ibland drev du mig till vansinne med hur du såg på.. och behandlade dig själv. Många, långa diskussioner om det där. Vi talade sarkasm flytande båda två och självironin blev ibland så brutal att vi båda kunde skutta till en smula. Sen skrattade vi så att gardinerna fladdrade och vi fick ont i magen. Vi var många som såg alla dina fantastiska kompetenser, din underbara personlighet och vi beundrade alla din helt sanslösa humor igenom alla svårigheter. Alla gånger din cykel havererat, alla gånger du snubblat och dragit näsan i backen, alla galenskaper som bara du kunde råka ut för. Vi var många som såg allt det goda, fina. Varför gjorde inte du det Helena..? Varför kunde inte du se vilken magnifik människa du var och hur mycket du gav till alla andra.. utom till dig själv..?!

Att begrava en vän som du var något av det svåraste jag gjort hittills i livet. Kistan var så otroligt vacker.. med solrosorna som tronade på locket. När dina barn klev in i kapellet.. la en tjock bok framför kistan.. en sekatör.. och din ukulele.. då brast det helt för mig. De där tre sakerna fångade dig på ett så fint sätt. Du verkligen älskade att läsa, att påta i jorden och med växter.. fast den där kopplingen till ukulelen är jag fortfarande osäker på. Men det är klart du älskade din ukulele. Det är ju lite ovanligt.. så ingen är förvånad. Jag försökte få något sagt där vid din kista.. men det var svårt att hitta orden. Inga ord gjorde den gränslösa sorgen rättvisa. Din bror talade så fint till dig. Din stora familj var där. Många vänner var där. Dina fina ungar var där. Och du var där. Det kände jag.

Jag försöker hitta tröst i att du inte längre behöver strula med allt. Jag är helt säker på att inga krämpor eller allergier finns där du är nu. Jag hoppas och önskar så innerligt att du har det riktigt fint.. med dem du älskar som gått före oss. Jag hörde någon säga att en möjlig dödsorsak var att ditt hjärta var förstorat. Där ser du..! Du hade bokstavligt talat ett riktigt stort hjärta. Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta för allt du var, för allt du gav och för att du tog mig och min lillstrumpa till ditt hjärta. Du var en stor del i att introducera oss i vår nya stad. Mitt största och varmaste tack vill jag dock ge för den sista gåvan du gav mig.. du gav mig närheten till dina barn och nya, fina vänner i dina systrar. Tack Helena. Jag är så tacksam för att jag fick vara en del av ditt liv en tid. För mig finns du alltid kvar. Alltid.. i all tid.

Read Full Post »

Det är en sån dag idag. En dag då det behövs mycket kaffe. Det går åt en hel del energi att hålla virvlande tankar och känslor under någorlunda kontroll. Idag står jag öga mot öga med människor som har en helt annan typ av behov än vad jag har och jag lägger så mycket fokus jag förmår på att kunna hjälpa dem så gott jag kan.

Men det är en sån dag idag. När jag snubblar över trädrötter på min livsstig. Jag lyfter försiktigt fötterna för att inte ramla.

Read Full Post »

Det känns fortfarande som att jag borde vara ”frisk” och i full fart lite överallt vid det här laget. Jag har ju jobbat heltid några månader nu. Är inte längre sjukskriven. Då måste jag ju vara frisk. Eller..?

Nej, jag är inte frisk än. Eller det beror på hur vi definierar frisk förresten. Men efter en utmattning är det inte alls ovanligt med symptom som hänger kvar i flera år ibland. Den som fått diagnosen får lära om inom många områden och det är där motståndet finns. I varje fall hos mig. Jag har JÄTTESVÅRT att acceptera mina begränsningar. Intellektuellt är det inga problem. Jag vet och jag förstår och jag skulle kunna föreläsa om hur det ligger till. Men känslomässigt finns det där glappet som ”stör”. Det är frustrerande att det är så svårt att acceptera. Jag är min egen största fiende som hindrar mitt tillfrisknande. Suck..

Det finns tillfällen då mina begränsningar märks mer än annars. Man använder ordet hjärntrött, vilket beskriver tillståndet ganska bra. Jag blir fort trött av yttre stimulans.. såsom ljus och ljud i diverse olika former. Folksamlingar, sociala sammanhang.. något så enkelt som ett biobesök eller en fika med vänner kräver vila efteråt. Jag måste ha omedelbar återhämtning i form av tystnad och stillhet en stund. Koncentrationen är nog den mest begränsande delen av hela utmattningskakan. Jag kämpar med att komma så långt att jag kan läsa en bok igen. Faktatexter på jobbet kräver allt jag har. Jag måste förbereda mig som aldrig förr om jag själv ska hålla någon typ av föreläsning.. stor eller liten. Ingenting flyter på som det alltid gjort förut. Allt kräver en ansträngning som aldrig tidigare behövts. Frustrationen är konstant. Likaså tröttheten.

Men vila då, säger de kloka som vill mig väl. Välj bort det som kan vänta. Skala bort allt och bara existera, säger de. Hur gör man då..? Hur stoppar man alla tankar som vill så mycket och som skapar så dåligt samvete för att jag inget orkar..? Jag önskar jag kunde stänga av och trycka igång igen.. lite sådär lagom smidigt utifrån dagsformen. Men det fungerar tyvärr inte så.

Så nog jobbar jag med mig själv alltid. Mer än vad någon kan förstå. Jag har det där nystanet av röd tråd som jag försöker reda ut lite i taget. Jag är inte ett dugg orolig för att jag inte ska klara det så småningom. Jag är bara otålig. Jag vet att jag duger som jag är.. även utan att prestera. Men jag känner inte så. Frustrerande.

Det är ett par veckor kvar till min semester. Då får jag fyra veckor på mig att öva på att bara vara. Om jag nu inte kommer på en massa annat som ska passas på att hinnas med. Inga planer finns dock.. utan dagarna får komma och gå lite som de vill. Jag förbereder mig mentalt för det i varje fall.. att bara vara.

Read Full Post »

Så ser livet ut för de allra flesta. Vi lever ömsom i ljus och skugga.. och båda behövs. Jag vill till och med påstå att båda är lika viktiga. En del trivs bäst i ljuset och blir därmed också möjligen lättare oseende för kontrasterna livet erbjuder. Vi kan bli lite blinda för det vi behöver för att stå stadigt och röra oss stabilt. Det är inte optimalt att ständigt sitta i skuggan heller. Där kan vi stelna och frysa till.. få svårt att röra oss och ont i själ och hjärta.

Det varierar hur ljus- och skuggan kommer och går i våra liv. Ibland badar vi i sol och ljus. Vi får kisa lite och vi ser allt i ett skimmer som suddar bort mörkret. Det är glass, ballonger, solsken, gapskratt och bad i havet. Livet flyter på ungefär som det är tänkt. Vi vaggas in i en rytm som passar oss fint och justerar livet in i rytmen och kanske, kanske tror vi någonstans.. eller åtminstone hoppas vi att det ska förbli så. Men den där skuggan behövs faktiskt också. Vi behöver kontrasten som låter oss vila i skuggan en stund för att så småningom kunna uppskatta ljuset ännu mer. Skuggan behöver inte vara tråkig eller oönskad. Inte alls. Skuggan ger också vila, svalka och ett lugn som tillåter eftertanke och insikter att gro i en annan takt än vad ljuset någonsin orkar tillåta. Men i skuggan vilar också tungsinnet och sorgen. Och dessa behövs minst lika mycket som glass och ballonger och det där andra. Balans är viktigt. Jag uppskattar båda delarna fast på olika sätt. De kompletterar varandra. De kompletterar mig som den människa jag vill vara.

 

Read Full Post »

Det är ingen hemlighet att jag är en person av den otåliga sorten. Åratal av övning har dock resulterat i att jag hanterar bristen av denna dygd intill perfektion. Okej, okej.. det beror på vad det handlar om.. men jag menar generellt sett. Livet har lärt mig att det är klokt att lugna sina sinnen och vänta. Vänta och se. Min paradgren!

Sen att det sjuder inuti mig mest hela tiden är en annan sak. Jag hanterar det också. Jag hanterar det mesta faktiskt. Är till och med hyfsat skicklig emellanåt. Man lär sig liksom. Det är klokt att välja sina strider och för att kunna göra det så måste man kunna behärska sig, ha tålamod. Skulle jag reagera synligt på allt som driver mig till vansinne så skulle jag vara ett vandrande, gapande, ilsket monster. Tålamod. Jag kan det där med tålamod. Jodå.

Så serverar livet en käftsmäll som heter duga! Hejdå tålamod, behärskning och alla andra bra-att-ha-egenskaper.

Att det händer saker vi inte kunnat eller velat förutse är inget konstigt. Vid min aktningsvärda ålder har det hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna konstatera att.. ”okej, nu igen…”. Vi hanterar saker och ting olika utifrån vad vi själva bär med oss i våra ryggsäckar. Men vi har också fått lära oss att respekt, vänlighet, hänsyn och empati är egenskaper som för oss framåt och som låter oss fungera fint tillsammans i sociala sammanhang. Det är synd att den lektionen har missats av så pass många människor ändå.

Mitt tålamod brann inne helt i veckan som gick. Jag imploderade både i sorg och i ilska. Det gjorde ont att vara både så ledsen och arg samtidigt. Efter ett par dagar hade mitt inre kommit fram till att det är förfärligt obehagligt att stanna kvar i sorg och ilska. Det är mycket mer konstruktivt och belönande att se klart och att göra det bästa av den givna situationen. Sorgen och ilskan finns kvar men är mer hanterbar nu.

Däremot är tålamodet helt jävla borta. Åtminstone när det kommer till det där med en del människors brist på respekt, vänlighet, hänsyn och empati.. eller vanligt hyfs om man så vill. Det är inte okej att som vuxen bete sig hur man vill överallt. Var elak och orättvis om du vill.. men var det där ingen ser eller hör dig. Var allt du vill med dina likasinnade stackare till ”vänner”.. men inte ibland oss andra som uppskattar vanligt hyfs. Tålamodet när det gäller praktarslen är helt borta. Egoistiska, barnsliga och elaka människor har inte min respekt. Inte längre. Och viktigast av allt.. om ni väljer att döma andra utifrån era skeva värderingar.. glöm då inte att granska er själva och era handlingar först så att ni kan stå rakryggade och utan skuld och döma andra.

Det finns alldeles fantastiskt mycket fint och bra att fokusera på i stället. Jag tror jag ska göra det..

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: