Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Livet’ Category

Sommaren kom och den gick. Likaså semestern.. som för min del var placerad i slutet av nämnda sommar. När semestern var slut så var sommaren också över. Den älskade hösten är här nu..! Jag har varit tillbaka i arbetet i två veckor och tänk så fort det går att glida in i vardagsrutinerna igen. Semestern minns jag knappt längre..

Så mycket har hänt och så mycket händer. Livet är föränderligt. Jag jobbar fortsatt med mig själv.. mer aktivt än någonsin tidigare och med hjälp av någon som får mig att hitta de verktyg som behövs för att komma vidare. Jag ramlar in i insikter om mig själv och om andra. Lärorikt men jobbigt. Insikter som förändrar är oftast av den jobbiga sorten.. men leder nästan uteslutande till något bättre.

En av de viktigaste insikterna som jag sakta men säkert anammar i livet är just det här med prioriteringar. Om jag är nöjd med hur jag har det så är det ju bara att fortsätta som jag alltid har gjort. Men vill jag må bättre och hitta det läge där livet är i någorlunda balans.. ja då krävs det att jag lär mig att prioritera. Vad är det jag vill..? Vad är egentligen viktigt och vad är faktiskt rent av oviktigt..? Låter enkelt.. men är allt annat än just det. Att välja mer av det som är bra för mig och därmed också välja bort det som tar onödig energi, det som inte leder någonstans. Att våga prioritera mig själv.

 

Annonser

Read Full Post »

 Önskar det var lika lätt som det låter..

Read Full Post »

Det är en sån dag idag. En dag då det behövs mycket kaffe. Det går åt en hel del energi att hålla virvlande tankar och känslor under någorlunda kontroll. Idag står jag öga mot öga med människor som har en helt annan typ av behov än vad jag har och jag lägger så mycket fokus jag förmår på att kunna hjälpa dem så gott jag kan.

Men det är en sån dag idag. När jag snubblar över trädrötter på min livsstig. Jag lyfter försiktigt fötterna för att inte ramla.

Read Full Post »

Det är aldrig för sent att lära nytt. Vill man ha en förändring så finns det inte så mycket att välja på. En fantastisk sanning är ju den att jag själv bestämmer hur jag vill att mitt liv ska se ut. Enkelt är det då verkligen inte. Men likafullt är det mitt eget ansvar. Förändringar kan vara nog så utmanande och jobbiga.. men alldeles nödvändiga om målet är att förändra något som inte känns eller fungerar som jag önskar.

Jag kan skylla ifrån mig på annat och andra till nästa istid.. men det hjälper knappast någon. Allra minst mig själv. Det leder ingenstans. De där förändringarna kan kännas lite gnälligt tråkiga, ansträngande, ovilliga, jobbiga. Men faktum kvarstår.. vill jag förändra så måste jag förändras. Mår jag inte bra så får jag göra något åt det. Jag! Ingen annan. Jag är skyldig att fråga mig själv vad jag tänker göra åt saken..?! Ibland blir svaret att jag inte orkar, att jag inte är redo, att jag inte vill.. och då får det vara så just då. Men då är jag åtminstone medveten om var ansvaret ligger och varför ingenting händer.

Att skylla på andra eller annat är ju garanterat lönlöst. Att sitta och vänta på att någon annan tar tag i något som berör mitt liv är ju nästan pinsamt. Det är väl många gånger det vore tacksamt och smidigt att kunna skylla sin situation på andra.. men det är ju inte riktigt så det fungerar. En del drabbas ju av orättvisor, sjukdomar, hemskheter och så vidare.. Ja, det är sant och det är så livet ser ut för de flesta till och från. Då handlar det snarare om hur jag väljer att förhålla mig till det jag står inför. Just där ligger det egna ansvaret då. Ska jag ge upp och skylla på situationen som uppkommit eller ska jag se förbi det och klura ut hur jag ska hantera det..?! Det blir inte alltid som vi tänkt.. men det kan bli bra ändå.  Ibland behöver sinnet ställa om till något annat än det man förberett eller planerat inför. Att i det läget lägga massor med energi på att ifrågasätta det jag ändå inte kan göra något åt.. känns ju som slöseri av värdefull tid. Lätt att säga. Svårt att göra. Man behöver inte alltid tycka om det man står inför.. men man tvingas hantera det likafullt.

På stigen som leder till det egna ansvaret stöter vi garanterat på rötter att snubbla över. Är vi inte uppmärksamma så blir det mycket snubbel. Det fina i det hela är ju ändå att vi lär oss något för varje gång vi ramlar. Eller kanske är vi så vana att gå på det enda sätt vi lärt oss att vi ser rötterna som något irriterande som hindrar oss.. i stället för något nödvändigt vi kan lära oss något av..?! Till slut kanske vi lär oss att lyfta på fötterna för att slippa ramla. Eller så fortsätter vi att gå som vi alltid gått och så skyller vi på rötterna varje gång vi ramlar.

Flera områden i mitt liv behöver en översyn. Jag behöver lära mig att lyfta på fötterna bättre än vad jag hittills gjort på min livsstig. Att lära nytt är inte alltid välkommet eller självklart. Men för mig är det viktigt att hålla fokus på vad det nya leder till. Om jag vill ha en förändring i mitt liv så kan jag helt enkelt inte vänta på att det händer av sig själv eller att någon annan gör förändringen åt mig. Jag både kan och ska göra det själv!

Read Full Post »

Det känns fortfarande som att jag borde vara ”frisk” och i full fart lite överallt vid det här laget. Jag har ju jobbat heltid några månader nu. Är inte längre sjukskriven. Då måste jag ju vara frisk. Eller..?

Nej, jag är inte frisk än. Eller det beror på hur vi definierar frisk förresten. Men efter en utmattning är det inte alls ovanligt med symptom som hänger kvar i flera år ibland. Den som fått diagnosen får lära om inom många områden och det är där motståndet finns. I varje fall hos mig. Jag har JÄTTESVÅRT att acceptera mina begränsningar. Intellektuellt är det inga problem. Jag vet och jag förstår och jag skulle kunna föreläsa om hur det ligger till. Men känslomässigt finns det där glappet som ”stör”. Det är frustrerande att det är så svårt att acceptera. Jag är min egen största fiende som hindrar mitt tillfrisknande. Suck..

Det finns tillfällen då mina begränsningar märks mer än annars. Man använder ordet hjärntrött, vilket beskriver tillståndet ganska bra. Jag blir fort trött av yttre stimulans.. såsom ljus och ljud i diverse olika former. Folksamlingar, sociala sammanhang.. något så enkelt som ett biobesök eller en fika med vänner kräver vila efteråt. Jag måste ha omedelbar återhämtning i form av tystnad och stillhet en stund. Koncentrationen är nog den mest begränsande delen av hela utmattningskakan. Jag kämpar med att komma så långt att jag kan läsa en bok igen. Faktatexter på jobbet kräver allt jag har. Jag måste förbereda mig som aldrig förr om jag själv ska hålla någon typ av föreläsning.. stor eller liten. Ingenting flyter på som det alltid gjort förut. Allt kräver en ansträngning som aldrig tidigare behövts. Frustrationen är konstant. Likaså tröttheten.

Men vila då, säger de kloka som vill mig väl. Välj bort det som kan vänta. Skala bort allt och bara existera, säger de. Hur gör man då..? Hur stoppar man alla tankar som vill så mycket och som skapar så dåligt samvete för att jag inget orkar..? Jag önskar jag kunde stänga av och trycka igång igen.. lite sådär lagom smidigt utifrån dagsformen. Men det fungerar tyvärr inte så.

Så nog jobbar jag med mig själv alltid. Mer än vad någon kan förstå. Jag har det där nystanet av röd tråd som jag försöker reda ut lite i taget. Jag är inte ett dugg orolig för att jag inte ska klara det så småningom. Jag är bara otålig. Jag vet att jag duger som jag är.. även utan att prestera. Men jag känner inte så. Frustrerande.

Det är ett par veckor kvar till min semester. Då får jag fyra veckor på mig att öva på att bara vara. Om jag nu inte kommer på en massa annat som ska passas på att hinnas med. Inga planer finns dock.. utan dagarna får komma och gå lite som de vill. Jag förbereder mig mentalt för det i varje fall.. att bara vara.

Read Full Post »

Det behöver inte krånglas till alls. Det här är en mycket enkel sanning. Lätt att förstå om man är åtminstone hyfsat normalbegåvad. Om du tycker att det är jobbigt.. läs det sakta fler gånger tills det sitter som en självklarhet.

Respekt förtjänas. Det är inget som bara finns där av sig självt. Respekt är något vi förtjänar genom vårt sätt att bete oss mot våra medmänniskor. Hur bemöter vi andra..? En bra tumregel kan vara att fundera på hur vi själva vill bli bemötta och agera därefter. Ta sig tiden att bjuda på den där komplimangen eller det där lilla leendet kan göra enorm skillnad för dem vi möter. Prova.. det är gratis!

Ärlighet uppskattas. Visst låter det självklart..?! Det är tyvärr inte självklart för alla. Somliga tror att de vinner på att slira på sanningen. Men i längden blir det sällan eller aldrig så. Att ljuga tyder på osäkerhet och svaghet. Vad är vi rädda för..? Sanningen kan vara tung och svår att leverera men är ändå att föredra framför en lögn i alla lägen. Alltid. En sanning kan svida en stund.. men en lögn sårar och skadar djupt och länge. Att bära på en lögn innebär att det finns en extra sten som tynger våra axlar. Ärlighet sparar tid och eliminerar missförstånd. Våga vara ärlig.

Tillit förvärvas. Hur många i vår omgivning kan vi lita på till 100%..? Det tar tid att bygga tillit och att våga och kunna lita på någon annan människa fullkomligt är en stor gåva. Den eller de personer vi kan lita på villkorslöst blir vår familj.. oavsett om vi har blodsband till dem eller inte. Även med tillit handlar det om en relation som är djup och äkta.. och ömsesidig. För att känna tillit så bör det även finnas respekt och ärlighet som viktiga komponenter i relationen. Jag skulle vilja påstå att det till och med är nödvändigt.

Lojalitet returneras. Uppfyller vi det andra så får vi obrottslig lojalitet tillbaka. Vi har en medmänniska i vår närhet som ställer upp i alla väder. En människa som vill oss väl. En människa vi både vill och kan lita på.

Det låter enkelt och självklart.. men är det såhär vi beter oss..?! Att leva efter dessa riktlinjer skulle göra oss till riktigt bra förebilder för våra barn och ungdomar. Vi måste börja någonstans och vi måste stanna till en sekund och inse att det vi gör faktiskt betyder något för någon eller några andra. Lyft blicken och ta ansvar..! Hur ska våra barn och ungdomar lära om vi inte visar..? Jag vill vara en bra förebild för de barn och ungdomar som finns i mitt liv så långt jag förmår.. alltså tänker jag jobba på att vara mer uppmärksam på hur jag beter mig och vad det visar vidare. Hur tänker du..?

Read Full Post »

Så ser livet ut för de allra flesta. Vi lever ömsom i ljus och skugga.. och båda behövs. Jag vill till och med påstå att båda är lika viktiga. En del trivs bäst i ljuset och blir därmed också möjligen lättare oseende för kontrasterna livet erbjuder. Vi kan bli lite blinda för det vi behöver för att stå stadigt och röra oss stabilt. Det är inte optimalt att ständigt sitta i skuggan heller. Där kan vi stelna och frysa till.. få svårt att röra oss och ont i själ och hjärta.

Det varierar hur ljus- och skuggan kommer och går i våra liv. Ibland badar vi i sol och ljus. Vi får kisa lite och vi ser allt i ett skimmer som suddar bort mörkret. Det är glass, ballonger, solsken, gapskratt och bad i havet. Livet flyter på ungefär som det är tänkt. Vi vaggas in i en rytm som passar oss fint och justerar livet in i rytmen och kanske, kanske tror vi någonstans.. eller åtminstone hoppas vi att det ska förbli så. Men den där skuggan behövs faktiskt också. Vi behöver kontrasten som låter oss vila i skuggan en stund för att så småningom kunna uppskatta ljuset ännu mer. Skuggan behöver inte vara tråkig eller oönskad. Inte alls. Skuggan ger också vila, svalka och ett lugn som tillåter eftertanke och insikter att gro i en annan takt än vad ljuset någonsin orkar tillåta. Men i skuggan vilar också tungsinnet och sorgen. Och dessa behövs minst lika mycket som glass och ballonger och det där andra. Balans är viktigt. Jag uppskattar båda delarna fast på olika sätt. De kompletterar varandra. De kompletterar mig som den människa jag vill vara.

 

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: