Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Foto’ Category

Hon den där…

wpid-20150530_134538.jpgHon den där. Hon som är ljuset i mitt liv. Min stolthet och glädje. Hon som äger mitt hjärta som ingen annan någonsin kommer att kunna göra. Hon.. mitt barn. Mitt älskade barn. Hon fyller år idag.

För 26 år sedan kom du till världen. Genom hela livet har du givit mig fjärilar i magen av ren och pur kärlek. Jag känner evig tacksamhet och lycka över att du valt mig till att få vara din mamma.

Du är en sådan fantastisk människa! Så empatisk, så kärleksfull, kreativ, vacker, klok och så rolig. Du bejakar barnet i dig samtidigt som du är mogen och ansvarsfull. En ung vuxen med så otroligt mycket kraft.. det är så mycket härligt och roligt som ännu väntar dig i livet. Jag önskar att du kunde se dig så som jag ser dig. Då skulle du tappa andan och säga wow.. vilken tjej.

Grattis på din dag min älskade Sanna. Det är 26 år sedan du föddes.. vilket var mitt livs största mirakel. Det andra miraklet är ju att du snart är ikapp mor din. Jag fyller ju.. som du vet.. 27 nästa gång. Igen.

Read Full Post »

En dag i veckan föll det sig som så.. att dottern och jag tog oss tid för att kika in i kyrkan som ståtligt står mitt i min vackra stad. Jag har passerat den fler gånger än vad som går att räkna under de snart 4,5 år jag bott här. Den står verkligen mitt i stan och den heter St Olai kyrka. Läs gärna mer om kyrkan och dess historia här. Den nuvarande kyrkan härstammar från 1700-talet men har en historia som är ett par hundra år äldre än så.

Det var en underbar dag som bara skrek ”fantastisk höst”(bild 1). Kyrkan (bild 2) står en liten bit ifrån klockstapeln (bild 3). Den otroligt pampigt vackra dörren (bild 4) hälsar välkommen och strax där innanför finns en annan dörr.. inte riktigt lika stor men nog så vacker (bild 5) dörr som vi går igenom innan vi är inne i det vackra kyrkorummet. Här andas stillheten och historien i allt vi ser. Predikstolen (bild 6) med detaljer i guld.. det ljuvliga fönstret (bild 7).. den perfekt belysta altartavlan som visar nattvarden (bild 8). Vid båda sidorna av altaret står helt fantastiska ljusbärare.. (bild 9).. och vid sidan av dem kan vi se hur innovativa lösningar man gjort för att små bord ska passa att stå exakt där de står (bild 10).

Ovanför gången fram till altaret hänger det tre ljuskronor. Den mittersta av dessa är den största ljuskronan som tillverkats i Sverige (bild 11). Magnus Hultman har tillverkat denna och på Wikipedia kan vi läsa ”Den största ljuskronan han gjorde var 1740 i Sankt Olai kyrka som hade 40 stycken ljuspipor. Det sägs vara den största och ståtligaste som tillverkats i landet”.

Så mötte vi också Bosse Hörnestam (bild 12). Vilken kul kille. Bosse är vaktmästare och allt i allo.. han älskar att berätta roliga historier och skoja om det mesta. Han frågade om vi ville kolla in ljuskronan på lite närmare håll..!? SJÄLVKLART ville vi det. Så Bosse satte sig vid kontrollbordet och lät det magiska hända. Sakta.. mycket sakta sänktes denna magnifika ljuskrona ner mot golvet (bild 13). Vi kunde ställa oss och granska den riktigt nära (bild 14 och 15). Till och med jag såg liten ut bredvid den (bild 16).. och stod ju så nära att jag kunde ta en selfie i ”bottenkulan” (bild 17). Innan vi lämnade kyrkan tände vi ljus för många av våra älskade som finns i himlen (bild 18).

Det blir definitivt fler besök i denna vackra kyrka. Definitivt.

,,20161023_151526.png 20161023_151411.png 20161023_151449.png 20161023_151326.png 20161023_151254.png 20161023_150406.png 20161023_150435.png 20161023_150332.png 20161023_150743.png 20161019_153104.jpg 20161023_150211.png 20161023_151229.png 20161023_150835.png 20161023_150941.png 20161023_151158.png 20161023_150905.png 20161023_151128.png 20161019_152036.jpg

 

 

 

Read Full Post »

Jag har tidigare skrivit om hur jag ”tappat” förmågan att läsa böcker. Läst har jag gjort flitigt sedan jag var barn och nu när jag inte längre ”kan” så sörjer jag det djupt. Jag har försökt och klarat korta stunder.. men min hjärna är inte redo än. Jag har full tilltro till att det återvänder så småningom. Jag verkligen längtar tills jag klarar av att försvinna in i en bok och låta berättelsen sluka mig helt.

Något annat jag också ”tappat”, om än inte i samma utsträckning.. är musiken. Förmågan att ta till mig musiken, att njuta, lyssna, låta mig påverkas. Jag lyssnar visst till musik. Men i stor begränsning mot hur det varit. En låt här och där fungerar fint. Men mest har jag valt tystnad framför radio eller inspelningar av vilket slag de än må vara. Jag känner tydligt av hur hjärnan slår ifrån och hur pulsen ökar i obehag om det blir för mycket ljud och intryck. Och musik handlar om ljud och intryck. Musik har funnits i mitt liv som en oerhört viktig beståndsdel så länge jag kan minnas. Musik framkallar känslor och minnen.. sinnesstämningar och tankar.. som inget annat klarar av att göra. För det mesta blir jag bara glad. Rent av sprallig. Ibland vemodig, melankolisk. Men mest glad.. kanske till och med en smula lycklig. Men även musiken har varit frånvarande ett tag. Ganska länge. Jag har fått lägga energi och koncentration på andra saker.. som att klara mig igenom dagarna någorlunda.

Men nu.. nu tror jag att musiken är på väg tillbaka. Länge, länge har jag tänkt att uppdatera den där iPoden som vilat bra länge. Musikbiblioteket har samlat damm under alltför lång tid. I helgen började jag lägga in lite musik i det där programmet som sedan synkroniseras med den där lilla tingesten som man petar in hörlurarnas sladd i för att kunna lyssna på sin favoritmusik vart man än går. Tyckte jag tog i ordentligt, höll på i timmar.. men hade inte uppnått mer än en liten bråkdel av den lilla tingestens kapacitet. Skivorna gicks igenom.. lite i taget.. (bild 1).. och låtar valdes ut. En del skivor laddades in i sin helhet.

Den lilla tingesten, eller iPoden, togs med till arbetsplatsen. Där kan jag välja att plugga in de små fnuttarna i öronen så att bara jag hör (bild 2).. eller ställa tingesten i dockningsstationen som samtidigt är en hyfsad högtalare så att även andra kan njuta. Det blev lite av varje under arbetsdagen. Jag stötte på musik jag nästan glömt bort. En del skivor var så väl avlyssnade att skivfodralen nötts sönder i sina gängor (bild 3).

Musiken helar. Jag kände en tydlig skillnad i mitt mående när jag lät musiken bli min vän och följeslagare under en hel dag. Glädje. Goda tankar. Fina minnen. Lust att dansa.. och sjunga. Högt. Jag behärskade mig.. nästan. Dagarna som följde innebar mer inladdning i det där programmet som styr den lilla tingesten. Konverteringar i olika format. I datorn hittas ännu mer underbar musik som också kan konverteras till rätt format och få följa med vart jag än går.

Min älskade dotter har sett min längtan.. sörjt med mig. Nu har hon med glädje och entusiasm hjälpt mig att komma igång. När den där jäkla tingesten bestämde sig att lägga av efter en ynka dag så lånade hon ut sin egen.. och såg samma dag till att hjälpa mig att skaffa en ny.

Som Adolphson Falk så riktigt sjunger… ”Nu lever jag igen”

20160803_170023.jpg 20160803_141520.jpg 20160803_194905.jpg

Read Full Post »

Flaggning. Min vackra stad visar sitt tydliga stöd för allas lika värde. Prideflaggorna vajar vackra på Saltängsbron. Det gör mig varm i hjärtat. Att tydligt våga visa medmänsklighet är det vackraste som finns tycker jag (bild 1).

Godis. Ännu en ljuvlig kollega som vet vad som får igång tanten. Schweizernöt också.. absoluta favoriten. Tack lilla hjärtat! (bild 2)

Posering. Den här grabben alltså.. Jag blir bara så lycklig och hela mitt väsen fylls av glädje och tacksamhet över att få bo tillsammans med och vara nära en sådan här vacker varelse. Som bjuder (ut) på sig själv.. (bild 3)

Fika. Med dottern, modern och brodern slog vi oss ner på Brödernas Kafé en eftermiddag tidigt i veckan. Så trevligt att fika tillsammans. För mig och mamma blev det kaffe och ljumma scones med goda tillbehör. Aldrig fel. (bild 4)

After work. Just den här veckan blev det faktiskt två stycken. Tisdagens kväll avnjöts på Burgers&Bangers innan treans spårvagn tog hem mig strax innan kvällen blev natt. Med två härliga tjejer löste vi världsproblemen och avnjöt god mat och dricka. En hamburgare av nymalen köttfärs.. med getost och tunt skivade rödbetor.. Himmelskt gott! (bild 5). På torsdagen hamnade vi på Libanesiska hörnan. Hela 17 pers från den enheten jag kallar min på den statliga myndighet jag valt att arbeta på. Plus ett par andra.. såsom min dotter exempelvis. Även här bestod kvällen av otroligt god mat och gott att dricka.. en massa skratt och skoj med glada, härliga människor. (bild 6)

Blomma. En fantastisk bukett med rosa rosor fick jag. Så otroligt glad jag blev. Njuter verkligen av färska blommor i mitt hem. Det är något alldeles visst med det. Att någon bryr sig om och tänker på mig så mycket att de tar sig tid att köpa så vackra blommor… berör riktigt djupt. För det var jag värd tydligen. (bild 7)

Hemmavaro. Veckans hemmavaro har präglats en del av både vila och att få saker gjorda. Just söndagen blev en dag i vilans tecken.. vilket även Kejsare Karamellpudding höll med om. Han bara går omkring och är underbar.. om han inte ligger någonstans och sprider sin skönhet för alla som vill se. Ibland är han ett vackert fönstersmycke.. (bild 8)

 

20160728_160403.jpg 20160727_121802.jpg 20160730_201740.png 20160725_165007.jpg 20160726_215240.jpg fb_img_1469744355531.jpg 20160730_100530.jpg 20160731_184224.jpg

 

Read Full Post »

Ja, ungefär 140 steg går jag i den där älskade allén på väg till eller från jobbet varje arbetsdag. Det är en liten del av den Norra Promenaden. En av de tre fantastiska promenaderna som ramar in min vackra stad. Norra, Östra och Södra Promenaden.. och alla består de av underbara alléer med träd som står stolta på rad. Träd i tusental. Västra delen då? Där löper den gamla E4:n som en serpentin genom landskapet.

Norra Promenaden som ger mig ungefär 140 steg på väg till eller från min arbetsplats (bild 1). Träden ser ut att fortsätta i raka led i all evighet. Fast egentligen fortsätter de bara fram till Saltängen. Södra Promenaden fick också besök av mig i veckan som gick (bild 2). En promenad från mammas till Halvars legendariska glasskiosk. Långt fler än 140 steg.. men lika fantastiskt omslutet av ett tak av gröna löv som prasslar av sommarens ljumma vindar.

Veckan som gick har varit av det lite mer ovanliga slaget. Upptrappning i arbetstimmar, vilket utmanar mer än jag var beredd på. Jag kämpar.. och går inte in djupare i det ämnet just nu. Kärt besök från Finland. En kusin med fru hälsade på i några dagar (bild 3). Alltid roligt att ses.. och alldeles speciellt trevligt då det tyvärr går ganska långt mellan gångerna.

Sammanfattningsvis blev det en vecka med allé-promenader, skratt och glädje med släktingar från hemlandet.. det blev också mer jobb och även ett akut sjukhusbesök (mamma fick anafylaktisk allergichock och skrämde oss rejält men mår bra igen). Att klara mig igenom varje dag är en utmaning. Att kliva ur sängen varje morgon är en utmaning. Det syns sällan utanpå. Men det känns desto mer inuti. Men det ska gå. Ett steg i taget. Eller 140 steg i en underbar allé.. på väg till jobbet, till det som skapar struktur och ”normalitet”.. vad nu det är..?!

20160705_095343.jpg 20160705_180743.jpg 20160705_171322.jpg

 

Read Full Post »

När jag smög igång med att jobba igen förra veckan så samlade jag så många kramar att jag blev alldeles lycklig i hela kroppen och själen i flera dagar. Två timmar om dagen blev den första veckan mer som social träning med lite inslag av jobb. Planen var/är att vända på det under den här veckan. På mitt skrivbord väntade också en chokladbit.. vilket vittnar om att en del kollegor vet hur man förgyller vilken skitdag som helst, hur man lugnar nerver, hur man peppar, hur man välkomnar.. ja, ni fattar. Choklad liksom. Choklad. Fungerar alltid. Nästan. Fungerar inte choklad så är problemet allvarligt och djupt.

I alla fall.. de där kollegorna jag har är helt fantastiska. Det låter som en klyscha och det må så vara.. men det är helt sant. Jag har arbetat sedan jag var 16-17 år gammal och haft många, många underbara människor som kollegor. Några få finns kvar i mitt liv fortfarande… på ett eller annat sätt. Men de här kollegorna jag har nu.. Ja, hur ska jag förklara?! De är helt fantastiska. Jag kan samla hur många kramar som helst vilken sketen jobbdag som helst..! Bara en sån sak. Spontana kramar. Vi vill varandra väl. Vi skrattar tillsammans. Ibland gråter vi tillsammans. Vi gläds åt och med varandra. Det finns någonting genuint hos de allra flesta. Jag har aldrig upplevt något liknande någon annanstans.. och med mina 50 år har jag hunnit träffa en del människor och kollegor ändå. Jag omges av bra människor. Av äkta människor. Av fina människor. Av människor jag tycker om.

20160621_171151.jpgSom idag när jag kom till jobbet.. så hittar jag en helt underbar, väldoftande, bedårande pion i en vas på mitt skrivbord. Hon som plockat den i sin trädgård visste hur mycket jag skulle uppskatta den, hur glad jag skulle bli. Och det blev jag. Ända ner i tårna. Efter en stund smyger en av mina gullungar intill och viskar… ”jag har choklad på mitt bord”.. vilket alltid framkallar samma lilla glädjerus hos mig. Så hamnar en liten chokladbit hos mig, intill vasen med den fina blomman. Jag tar en tugga.. dricker lite kaffe.. låter chokladen smälta i munnen tillsammans med det starka kaffet. Samtidigt beundrar jag den vackra pionen och känner sådan oändlig tacksamhet över hur fina människor det finns och över att jag få vara en del i denna ovanligt härliga gemenskap som råder på min enhet. Tänk om folk visste hur mycket kärlek det finns i den där gråa betongkolossen som huserar det statliga verk som är min arbetsplats.

Read Full Post »

Ja, än så länge håller jag mig flytande. Jag började arbeta den här veckan. Hittills har mina två timmar om dagen på arbetsplatsen fungerat mer som social träning. Trots detta känner jag att det är ungefär vad jag mäktar med just nu. Jag är duktigt slutkörd av att åka iväg ”bara” dessa få timmar. Jag inser allt tydligare hur begränsad jag faktiskt är just nu. Acceptansen av detta är en långsam process hos mig. Jag vill, vill, vill.. och blir ledsen och frustrerad när jag inte kan. Jag har också fått lära mig att jag hela tiden måste vara vaksam på mig själv. Det är otroligt lätt att jag reagerar och agerar på ren reflex.. ”självklart gör jag, kan jag, vill jag…” fast min viktigaste läxa i dagsläget är att just hitta begränsningarna och hejda mig själv. Att kunna säga nej utan att känna dåligt samvete. Att sätta gränser och tacka ja till mig själv i stället. Min sjukskrivning är till för att jag ska må bra igen. Då kan jag ju inte fortsätta på det sättet som gjort mig sjuk. Det låter väl klokt och bra..?! Önskar att intellektet och känslan hittar varandra snart. Glappet består tyvärr än så länge.

20160616_130151.jpgÄntligen kom regnet. Det är ruskigt torrt i skog och mark. Luften har varit pollenrik och lite åt det kvava hållet då vindarna inte varit så aktiva. En del träd lider och börjar visa gulnande löv i protest. Regnet behövs och är efterlängtat. Idag kom det. Det har strilat, droppat, vräkt ner i omgångar under dagen. Det sköljer bort och rensar både luft och jord. Jag är tack och lov inte allergisk mot pollen.. men är ändå ganska less på detta gula, mjöliga som lägger sig på precis allting som befinner sig utomhus. Jag älskar regniga dagar.. om de inte tar över och dominerar helt. Underbart med ljudet av regn mot fönsterblecket.. vilsamt och meditativt.

20160616_193150.jpgIdag påbörjades den tredje av de tre mäktiga filmerna. Sagan om Konungens återkomst. Min favorit. Jag älskar, älskar, älskar den och kan se om den i all evighet. Precis allt är så fulländat i filmen.. effekterna, dramaturgin, språken (ja, det är flera), omgivningarna, musiken.. för att inte tala om skådespelarna. Speciellt han den där som till slut kröns till Konung. Vi orkade inte se klart hela ikväll… resten ser vi på söndag kväll när dottern är tillbaka hemma. Det är gråt-delen av filmen. Jag storgråter så snoret flyger nästan hela sista timmen.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: