Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Filosofi’ Category

Jag gillar att tänka och tala metaforiskt. Det blir ibland lättare att både förklara och förstå om man kan göra en liknelse som beskriver det man försöker säga. När böcker skrivs och författaren använder metaforer.. så kallas språket ofta målande. Författaren målar en situation, ett landskap, en person, ett drama.. genom liknelser från de flestas vardagsliv. Metaforer. Bildligt språk.

Ett mycket bra exempel tycker jag är då jag försöker beskriva var i livet jag just nu befinner mig genom att tala om broar eller stigar.

”Det svåraste i livet är att veta vilken bro man ska gå över och vilken man ska bränna”

Att i vuxen ålder lära nytt sätt att tänka och agera är inte helt enkelt. Men ofta nödvändigt. Det sätt jag tidigare tänkt på och agerat utifrån har ju trots allt gjort mig sjuk. Alltså behöver jag lära mig tänka på nya sätt, eller traska över nya broar. Okända och lite skrämmande. Men jag tar kliven över bron för att jag vet att det som väntar på andra sidan är bättre än det som varit. Jag lämnar det trygga som jag befinner mig i och kliver ur tryggheten för att bli en bättre version av den jag är idag. Det okända utvecklar och stärker.

Minst lika viktigt är att bränna de broar jag inte längre har något behov av att använda. De som inte leder någonstans där jag kan må bra. Då är det verkligen rätt och bra att bränna dessa broar så att de inte längre kan locka mig tillbaka till gamla och destruktiva beteenden. Om det finns för många broar som fortfarande kan leda till mindre bra saker.. kan det bli förvirrande att veta vilka broar som är säkra att beträda. Alltså bränner jag dem. Vilket mer konkret innebär att jag tar mig igenom insikter som ibland smärtar för att bearbeta gammalt och lägga det där det hör hemma. I dåtiden. Jag ser framåt igen. Inte bakåt. Jag tar mig ur det jag möjligen fastnat i.

Kvar ska då finnas de broar och stigar som leder mig framåt. Det kan bli snårigt och ibland halkar jag. Men än så länge tar jag mig upp igen och fortsätter försöka tills det känns rätt. Man kan säga mycket om mig antar jag.. men ger upp, det gör jag aldrig. Inte om det är värt att kämpa för.

(50/100)

Read Full Post »

Nu påbörjas nya utmaningar.. både i arbetslivet och i personliga livet. De hänger ju ihop. Målet där framme någonstans är att ha hittat en fin balans mellan mitt arbets-jag och mitt privata-jag. Båda är viktiga men det ena har dominerat lite för mycket och lite för länge. Jag har under året som gått sedan jag blev sjukskriven fått till mig många nyttiga och användbara verktyg. De flesta låter enkla men inget i detta är enkelt. Förändringar tar tid om de ska bli bra. Att slarva sig till något som bara håller en kort tid är helt ointressant. Jag har tänkt att må bra riktigt länge framöver. Att vara utmattad eller hjärntrött (det finns flera namn på min diagnos) är överväldigande. Det är oerhört svårt att acceptera alla begränsningar som följer med diagnosen. För mig i varje fall. Jag vill väldigt mycket mer än vad jag klarar av. Av begränsningarna följer frustration, sorg och ilska.. som föder ännu mer trötthet och utmattning och begränsningar.

Ett av verktygen strider mot mycket av vad den svenska mentaliteten står för. Åtminstone historiskt sett eller jag kanske generaliserar nu och det är inte min avsikt. Men vi svenskar (fast jag är ju finländare egentligen) har ju Jante att ta hänsyn till. Vi ska inte tro vi är något… och om vi nu mot förmodan ändå tror det… så ska vi då verkligen inte tro att vi är bättre än någon. Nej, vi ska veta vår plats och stå lite skämmigt vid sidan av och inte tro något så orimligt som att vi har ett värde och att vi törs visa det. Verktyget är något så självklart som Var snäll mot dig själv!

Var snäll mot dig själv. Smaka på den. Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Tja.. det är väl olika för olika människor. För mig innebär det att ge mig själv mer tid att göra saker jag mår bra av och blir glad av. Små saker. Stora saker. Men något jag själv väljer för min egen skull. Det innebär också att ge mig själv tid till återhämtning och vila. Att inte få skuldkänslor när jag ger mig själv den tiden. Att inse att den tiden är så viktig och att den hjälper mig att läka. Att inse att jag inte latar mig, utan jag tillåter mig att hämta nya krafter. Det betyder också att ibland säga nej till annat och andra. Inte för att jag nödvändigtvis inte vill följa med eller vara en del av.. utan för att jag behöver återhämtningen. Jag behöver lära mig att sitta och ha tråkigt. Jag får tvinga mig att sitta och betrakta en älskad katt eller ett skitigt fönster.. utan att samtidigt känna att jag måste prestera något. Vila. Måste vara ett av de finaste orden i vårt språk… vila.

Det må låta som självklarheter för många. Men för mig är det en stor utmaning att kunna göra detta utan att få dåligt samvete. För det är där nyckeln finns. Samvetet. Jag kan säga nej och jag kan minsann lata mig utan problem. Men jag får kämpa hårt med mitt dåliga samvete och känslan av uselhet och otillräcklighet varenda gång. Det är där min utmaning ligger. Att vara snäll mot mig själv utan att behöva förklara mig eller att få dåligt samvete. Det är dags nu.

(48/100)

Read Full Post »

”Jag har nått en punkt i livet där det inte längre känns nödvändigt att imponera på andra. Om människor gillar mig som jag är så är det trevligt och om de inte gillar mig är det deras förlust”

Jag tycker det är så otroligt behagligt att ha kommit så långt i livet där omgivningens tyckande inte längre styr mig. Det har inte gjort det på många år i och för sig… men ibland kommer tacksamheten tillbaka en sväng, som för att kolla att insikten verkligen landat och fortfarande finns kvar. Och ja, den finns kvar. Visst fanns det en tid då jag var ung och osäker och försökte smälta in. Den tiden finns nog i de flestas liv. Jag minns ärligt talat inte om jag var så osäker i skolan.. men jag minns att i början av arbetslivet fanns den där.. ständigt och vakande. Det var ju viktigt att försöka göra ett gott intryck och jobba på bra så att man fick fina referenser. Jag har dock alltid strävat efter att få vara mig själv.. mest för att det är så himla jobbigt att försöka göra sig till.

Med åldern kommer visheten sägs det. Nåja.. det är väl en sanning med modifikation. Men med åldern kom i varje fall tryggheten i att vara sig själv. Idag känner jag att jag aldrig skulle kunna göra mig till eller anpassa mig långt utanför min personlighet. Det är helt enkelt inte värt det för mig. Om jag inte duger sådan som jag är så är jag på fel ställe eller med fel människor. Det är såklart inte helt oviktigt vad människorna i mitt liv tycker om mig.. men det är inget som längre får mig att försöka duga eller passa in.

Det betyder såklart inte att jag bufflar på som en bulldozer och hävdar min rätt att få vara den jag är. Givetvis anpassar jag mig så att jag tar hänsyn i olika situationer. Egentligen är det inte ens någon anpassning.. det handlar snarare om respekt och vanligt hyfs. Men det är så himla skönt att inte behöva anstränga sig för att vara någon annan till lags.. att få vara den jag är. Befriande skönt.

(47/100)

Read Full Post »

Jag har skrivit om det tidigare.. för inte så länge sedan. Men det är ju något av det viktigaste som finns!

Det du säger visar vem du vill vara. Det du gör visar vem du är.

En enkel sanning. Lätt att förstå. Okomplicerad. Vi kan ge uttryck för drömmar och visioner.. vi kan drömma, planera och vilja. Men oavsett var eller hur tanken föddes så måste det till en handling för att det ska bli till verklighet. För att tanken, planen, drömmen ska kliva in i verkligheten så måste vi faktiskt göra något. Mer än att prata om det alltså.

Kärlek. Det största, starkaste, mäktigaste och viktigaste som existerar. Det finns så oändligt av kärlekar i världen. Kärleken till en livspartner, ett barn, sina föräldrar, sin familj. Kärleken till oss själva. Kärlek till det vi gör och den vi är. Kärlek till ett husdjur. Kärleken till ett jobb, ett hem, ett land.. Vi har förmågan att älska och vi bör utnyttja och använda denna förmåga så långt och så mycket vi någonsin kan. Det är något vi kan slösa gränslöst med och ändå få mer av. Jag kan ärligt säga att jag också älskar mitt jobb och det som följer med jobbet. Människorna, möjligheten att hjälpa och göra skillnad för andra.. samspelet och glädjen av vänner och kollegor.. skrattet, buset och all fantastisk omtanke som finns där.

Men också här finns skillnaden i att säga och att göra. Vi kan uttrycka kärlek med målande ord och beskrivningar av vad som får hjärtat att slå snabbare. Men till slut är det våra handlingar som bekräftar orden, som tar dem in i verkligheten, som föder känslorna och skapar samspelet. Ge och få.

Så.. om vi tycker om eller om vi till och med älskar.. visa det i handling. Ord är också viktiga. Mycket viktiga. Men ord utan någon handling förblir bara ord. Om de bara förblir till ord så bleknar också kärleken kring orden och de mister sin betydelse. Visa att vi tycker om och att vi älskar. Ge komplimanger. Kramas. Skratta och le. Visa omtanke och kärlek.. och det kommer tillbaka tusenfalt.

Okej.. ett lite sockersliskigt inlägg kanske. Men inte mindre sant för det. Mer kärlek, skratt, kramar och glädje till alla. Det är min dröm och vision och jag försöker göra något varje dag för att det ska synas och kännas att jag tycker om någon eller något. Hur eller vad gör du..?

(42/100)

Read Full Post »

Han är så otroligt klok den där Sir Anthony Hopkins. En förebild av rang. En stor skådespelare. Mycket stor (i mitt tycke). Så stor att han blivit adlad för sin förmåga. Han har dessutom komponerat en vals (And the waltz goes on) som är så vacker så jag blir tårögd när jag lyssnar till den. Klicka här så kan ni också njuta av den.

Han är en av mina absoluta favoritskådespelare. Trots sin storhet och i sin konst… så är han så ödmjuk. Se bara här vad han har att säga:

Min filosofi är: Det angår mig inte vad människor säger om mig eller tycker om mig. Jag är den jag är och jag gör det jag gör. Jag förväntar mig inget och accepterar allting. Och det gör livet så mycket enklare.

Som sagt.. jag tycker om honom. Inte bara en fantastisk skådespelare. Han är klok. Mycket klok.

(31/100)

Read Full Post »

Jag föredrar egentligen ingen specifik typ av människa. Men de människor jag ändå föredrar har något gemensamt. De människor jag trivs med.. oavsett var, när eller hur vi möts.. har en gemensam komponent i sina personligheter. De människor jag söker mig till har samma egenskap på ett eller annat sätt.

De människor jag bjuder in i mitt liv.. de är äkta. Genuina. På riktigt.

Med dem behöver jag inte undra vilka de är. De visar det. Både det goda och det mindre goda. Med dem behöver jag inte fundera på skitsnack och omskrivningar, inlindade och sockersötade avsikter.. underliggande meningar. De talar klarspråk.

Att vara ärlig och tala klarspråk kan vara lite läskigt.. för det kan ju missuppfattas och blåsas upp i onödigt stora proportioner. Särskilt om man inte är van. Det kan kännas brutalt och abrupt att höra någon tala i klarspråk. Men också uppfriskande och härligt.. tycker jag. Nu talar jag inte bara om att vara direkt och brutalt ärlig med det man själv råkar uppfatta som sanningar och som man kan riskera att såra eller kränka någon annan med. Det kallar jag snarare åsikter. Och alla har ju rätt till en egen sådan. Åsikt alltså. Nej, jag menar mera att faktiskt våga vara så ärlig att inget i det man säger bör kunna missuppfattas. För visst är det väl ändå som så att en människa som är ärlig också uppfattas som trovärdig och pålitlig..?! Du får alltid ett ärligt och uppriktigt svar.. även om det inte är det svar du kanske vill höra.

Men visst är det lika viktigt att i sin ärlighet också vara lyhörd och respektfull. Vi behöver inte dra ärligheten till den punkt där den sårar eller kränker någon annan. Det finns inget värde i att förminska någon annan för att de inte tycker eller känner som vi själva. Men att vara uppriktig från början… att sträva efter att vara tydlig och ärlig.. det sparar tid och det eliminerar risken för missförstånd.

Den viktigaste lärdomen av alla är dock denna:

Ibland är det klokare att vara tyst. Helt tyst. Speciellt då vi egentligen har som mest att säga. Faktiskt.

(28/100)

Read Full Post »

Jag fortsätter att gå. Det känns ju dumt.. rent av korkat att stanna kvar i ett helvete. Betydligt klokare att fortsätta gå och komma vidare. Alla har vi våra strider att ta oss igenom, våra krig att vinna. Livet tar oss på en rejäl åktur och det är precis som det ska vara. Motgångar är oftast lärdomar.. även om de inte känns så just när vi möter dem. De stärker oss och rustar oss för kommande strider. Motgångar kan också hjälpa oss att sätta saker och ting i ett bättre perspektiv.

Att stanna upp och reflektera är ändå inte så dumt. Att stanna upp tillräckligt länge för att se var i helvetet man befinner sig och varför. Att reflektera tillräckligt länge för att klura ut hur vi kan undvika att hamna där igen. Just det där med att stanna upp är viktigt. Oerhört viktigt. Har vi för bråttom så missar vi otroligt viktiga saker eller lärdomar.. och riskerar därmed att hamna i en ond cirkel och upprepa våra misstag. Det vore ju dumt.

Två tips som livet lärt mig.. Det första är att inte bara höra vad som sägs till mig, utan också lyssna. Verkligen lyssna. Vara uppmärksam på den som talar och inte distrahera sig med mobiltelefoner eller tankar på annat håll. Lyssna! Du lär dig något då och du vidgar ditt synfält och går utanför din egna, snäva cirkel. Det andra är att inte bara titta, utan faktiskt också se. Ta dig tid för att se vad du har framför dig. Låt inte blicken flacka, utan verkligen se med alla dina sinnen. Du kan se så väldigt mycket mer om du inte bara låter blicken svepa förbi lite snabbt.

Jag säger inte att det är lätt. Nej.. det kan vara riktigt utmanande och något man får öva på ett tag. Men jag vill påstå att det absolut är värt besväret. Att se och att lyssna i stället för att bara titta och höra.

(23/100)

 

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: