Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘tacksamhet’ Category

Helena

Du finns inte mer. Men så kan man väl inte säga..? Du finns visst. Jag tror inte på att man kan begrava en själ. Speciellt inte en sådan som din Helena. Hur ska man kunna bränna den eller låsa in den i en kista..?! Omöjligt. Bara tanken är ju löjlig.

När din ena syster kontaktade mig den där måndagen för ett antal veckor sedan för att meddela att du somnat in i den eviga vilan.. så ramlade jag rakt ner i overkligheten. Vi skulle ju ses och dricka kaffe, fluff-kramas och skvallra oss hesa några dagar senare. Vi skulle ju grilla ute vid din täppa i Kråkvilan. Vi skulle samla PLUSsarna och äta Gabis ost tills vi rapade i kör. Då kan man väl inte bara gå och dö sådär..?! Vad hände..? Hur kunde du..? Det fanns ju så mycket kvar att göra och du hade precis börjat få skörda lite godhet och flyt efter år av strul i alla former.

En rugguggla är du. Ja, jag säger är.. för mig finns du ännu nära. En rugguggla är klok, vacker och ovanlig. Som du. Dessutom är du kort och kompakt, som jag. Alltså blev våra kramar extra fluffigt goda och varma.. för vi stod inte bara på ungefär samma höjd över havet och med samma typ av anatomi. Nej, vi stod också på samma våglängd rent själsligt. En kram oss emellan var så mycket mer än en omfamning, Så är det med riktiga kramar. De är liksom mer än kramar. Precis så är det med vissa människor i ens liv. De är liksom mer än bara människor. Som du. Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag saknar allt med dig.. speciellt ditt skratt, dina kramar och din humor. Du hittade alltid ord som inte fanns men som borde finnas. Du visste hur man drack kaffe och dig kunde man inget annat än att vara sig själv med.

Du blev en av de första som klev in i mitt hjärta här i Norrköping. En vän. En själasyster. För det mesta älskade jag dig och din helt underbara humor. Ibland drev du mig till vansinne med hur du såg på.. och behandlade dig själv. Många, långa diskussioner om det där. Vi talade sarkasm flytande båda två och självironin blev ibland så brutal att vi båda kunde skutta till en smula. Sen skrattade vi så att gardinerna fladdrade och vi fick ont i magen. Vi var många som såg alla dina fantastiska kompetenser, din underbara personlighet och vi beundrade alla din helt sanslösa humor igenom alla svårigheter. Alla gånger din cykel havererat, alla gånger du snubblat och dragit näsan i backen, alla galenskaper som bara du kunde råka ut för. Vi var många som såg allt det goda, fina. Varför gjorde inte du det Helena..? Varför kunde inte du se vilken magnifik människa du var och hur mycket du gav till alla andra.. utom till dig själv..?!

Att begrava en vän som du var något av det svåraste jag gjort hittills i livet. Kistan var så otroligt vacker.. med solrosorna som tronade på locket. När dina barn klev in i kapellet.. la en tjock bok framför kistan.. en sekatör.. och din ukulele.. då brast det helt för mig. De där tre sakerna fångade dig på ett så fint sätt. Du verkligen älskade att läsa, att påta i jorden och med växter.. fast den där kopplingen till ukulelen är jag fortfarande osäker på. Men det är klart du älskade din ukulele. Det är ju lite ovanligt.. så ingen är förvånad. Jag försökte få något sagt där vid din kista.. men det var svårt att hitta orden. Inga ord gjorde den gränslösa sorgen rättvisa. Din bror talade så fint till dig. Din stora familj var där. Många vänner var där. Dina fina ungar var där. Och du var där. Det kände jag.

Jag försöker hitta tröst i att du inte längre behöver strula med allt. Jag är helt säker på att inga krämpor eller allergier finns där du är nu. Jag hoppas och önskar så innerligt att du har det riktigt fint.. med dem du älskar som gått före oss. Jag hörde någon säga att en möjlig dödsorsak var att ditt hjärta var förstorat. Där ser du..! Du hade bokstavligt talat ett riktigt stort hjärta. Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta för allt du var, för allt du gav och för att du tog mig och min lillstrumpa till ditt hjärta. Du var en stor del i att introducera oss i vår nya stad. Mitt största och varmaste tack vill jag dock ge för den sista gåvan du gav mig.. du gav mig närheten till dina barn och nya, fina vänner i dina systrar. Tack Helena. Jag är så tacksam för att jag fick vara en del av ditt liv en tid. För mig finns du alltid kvar. Alltid.. i all tid.

Annonser

Read Full Post »

Så ser livet ut för de allra flesta. Vi lever ömsom i ljus och skugga.. och båda behövs. Jag vill till och med påstå att båda är lika viktiga. En del trivs bäst i ljuset och blir därmed också möjligen lättare oseende för kontrasterna livet erbjuder. Vi kan bli lite blinda för det vi behöver för att stå stadigt och röra oss stabilt. Det är inte optimalt att ständigt sitta i skuggan heller. Där kan vi stelna och frysa till.. få svårt att röra oss och ont i själ och hjärta.

Det varierar hur ljus- och skuggan kommer och går i våra liv. Ibland badar vi i sol och ljus. Vi får kisa lite och vi ser allt i ett skimmer som suddar bort mörkret. Det är glass, ballonger, solsken, gapskratt och bad i havet. Livet flyter på ungefär som det är tänkt. Vi vaggas in i en rytm som passar oss fint och justerar livet in i rytmen och kanske, kanske tror vi någonstans.. eller åtminstone hoppas vi att det ska förbli så. Men den där skuggan behövs faktiskt också. Vi behöver kontrasten som låter oss vila i skuggan en stund för att så småningom kunna uppskatta ljuset ännu mer. Skuggan behöver inte vara tråkig eller oönskad. Inte alls. Skuggan ger också vila, svalka och ett lugn som tillåter eftertanke och insikter att gro i en annan takt än vad ljuset någonsin orkar tillåta. Men i skuggan vilar också tungsinnet och sorgen. Och dessa behövs minst lika mycket som glass och ballonger och det där andra. Balans är viktigt. Jag uppskattar båda delarna fast på olika sätt. De kompletterar varandra. De kompletterar mig som den människa jag vill vara.

 

Read Full Post »

Jag gick i mål även i år. Tredje året på raken. Ett hundra blogginlägg på ett hundra dagar. Utmaningen avklarad. Grattis till mig..!

Det känns som en dubbel seger med tanke på i vilken situation jag befinner mig för närvarande. Livet har varit, och är fortfarande, utmanande och jag kämpar med att acceptera de begränsningar min hjärntrötthet orsakar. Det kräver lite mer än vanligt att genomföra en del saker då bland annat koncentrationen inte är som den borde. Jag blir lätt distraherad och då tar många, till synes, enkla saker längre tid att göra. Det är frustrerande, irriterande och skapar negationer mot mig själv. Jag inser hur orimligt det låter och jag önskar jag kunde känna och fungera annorlunda.. men jag är inte där än. Jag är dock på väg.. men då jag är av den otåliga sorten så tycker jag nog inte att det går fort nog.

Utmaningen betydde lite mer just i år och just på grund av min nuvarande situation. Men jag gjorde det och tacksamheten och glädjen känns viktig och riktig. Så följer den sedvanliga frågan då utmaningen nu är avklarad..

Ska jag fortsätta skriva..?!

Skriver jag för att jag vill att någon ska läsa, eventuellt beröras och möjligen återkoppla på något vis..?! Självklart gör jag det. Det motiverar, gläder och inspirerar att få veta att någon annan läser det jag skriver och dessutom tar sig tid att på något vis lämna en kommentar eller annat bevis på att de tagit del av mina ord. Men allra mest skriver jag för min egen skull och det borde också vara det som möjligen driver mig att fortsätta. Hur det blir med det får vi väl se.

Till dem som eventuellt följt mina hundra inlägg vill jag rikta ett hjärtligt tack för att ni tagit er den tiden!

(100/100)

Read Full Post »

Hur kan du vara så glad nästan jämt..? Det är svårt att förstå att du för en så hård kamp med dig själv. Ingen skulle kunna tro att du lider av utmattning.

Jag är en glad människa i grunden.. men jag gör också ett aktivt val varje dag och jag väljer glädje. Jag väljer att se möjligheterna och lösningarna i stället för hindren och problemen. Jag väljer att vara tacksam för det jag har i stället för att lägga energi på det jag saknar.

Det behövs faktiskt bara en gnutta av insikt och en någorlunda objektiv syn på var och hur vi lever här. I jämförelse med oändligt många andra människor runt om i världen.. har vi det otroligt bra. De allra flesta av oss har tak över huvudet och mat för dagen. Vi lever i ett land som har ett fantastiskt system för skolgång och sjukvård bland annat. För det mesta begriper vi inte ens hur lyckligt lottade vi är som bor här.. i fred och i frihet och med demokrati och grundlagar som värnar om våra rättigheter. Vi får dock inte glömma att vi också har skyldigheter. Vi har skyldigheter mot oss själva och mot vår omvärld.

Jag älskar mitt jobb och jag tycker de flesta av mina kollegor är härliga, fina människor. Jag har en ljuvlig familj, ett hem där jag trivs.. jag har tillgång till allt jag behöver. Jag har en fantastisk dotter som är ljuset och glädjen i mitt liv och jag har världens vackraste katt. Jag kan se, höra, röra, tala, skriva, läsa, smaka, känna.. jag kan tänka, drömma, förnimma.. och jag kan både gråta och skratta. Jag kan vara seriös och allvarlig.. men också skvatt galen och skämtsam. Jag talar flera språk flytande.. varav sarkasm är det jag använder alltmer flitigt.

Jag är glad. Och tacksam. För att jag både vill och kan. Alla kan. Men alla vill inte. Det tycker jag är synd.

(99/100)

Read Full Post »

Ett par gånger om året tar vi chansen att haka på bussresan till vår vackra huvudstad. Nämnda bussresor arrangeras av fritidsföreningen på min arbetsplats. Bussen lämnar Norrköping tidigt på morgonen och vänder hemåt igen sent på eftermiddagen. Jag och dottern har varit med några gånger nu och det är lika trevligt varje gång. Vi bodde ju i trakten så himla länge.. och dottern är född och uppvuxen där. Det blir lite som att komma ”hem” en stund. Gatorna och platserna är välkända och vi hittar runt utan problem. Många åker med för att shoppa en heldag.. andra för att besöka sevärdheter eller kanske träffa vänner. Vi följer med för att gå runt och njuta.. och bara vara. Hur mycket jag än älskar Norrköping så saknar jag ändå Stockholm emellanåt. Det är en fantastiskt vacker stad på så många sätt.

Vi reser bekvämt i en supermodern buss (bild 1) och utanför glider landskapet förbi i en behaglig fart. Rapsfälten är knallgula just nu (bild 2). Just den här lördagen råkade det vara årets Stockholm Maraton, vilket gjorde att staden var lite extra avstängd här och där (bild 3). Vi började med en fika på Café Avenyn på Kungsgatan (bild 4). Mysig miljö men fruktansvärt otrevlig och sur personal. Dit går vi nog tyvärr inte fler gånger. Vi brukar dyka in på Vetekatten som är en riktig favorit.. men där var knökfullt. Så strosade vi Drottninggatan fram och där finns alltid något värt att stanna till för.. något att uppleva. Den här gången en marionett-artist (bild 5). Han alternerade mellan tre dockor och var himla duktig. På många ställen i city byggs det just nu.. (bild 6 och 7). Staden är i förändring. Vi styrde mot Kungsträdgården i hopp om att kunna sitta på en bänk och kanske ta en glass. Tji fick vi! Maratonlöparna passerade intill och avspärrningarna samlade mängder av människor i klungor precis överallt. Hela Kungsan hade dessutom förvandlats till ett enormt Food Court. Vagnar med all sorts mat och gott du kan tänka dig stod i långa rader.. enkla bord med bänkar fanns för matgästerna både här och där. Det är nu några veckor sedan körsbärsträden stod i magisk blom.. men vi såg faktiskt någon enstaka blomma som envist dröjde kvar i trädet (bild 8). Vi mötte också kollegan och vännen Ingela med sin son Gustaf där (bild 9). De hade varit på ett evenemang dagen innan och var nu på väg hem men stannade till för en snabb lunch innan hemfärd. Vi kramades lite, pratade lite och sa sedan hej och vi ses hemma sen. Minnesväggen som spontant skapades på den plats där lastbilen kraschade in i Åhléns-varuhuset den 7 april i år.. efter sin vansinnesfärd på Drottninggatan där galningen mejade ner, dödade och skadade människor och djur.. den har flyttats till Kulturhuset och gjorts om till en slags utställning. Väggen står inne i Kulturhuset nu (bild 10) och kommer att göras om till en permanent minnesutställning framöver. Vi klev också in på NK en sväng (bild 11).. strosade runt, köpte praliner, ett block och en vacker penna. Satte oss sedan framför Hötorgsskraporna för att bara sitta och njuta av dagen, staden och betrakta folkvimlet.. (bild 12 och 13). Lite mat på ett Steakhouse på Kungsgatan och så hemfärd. Nöjda efter en behaglig dagstur i våra gamla hemtrakter.. (bild 14). Vädret var helt perfekt. Mulet men lagom varmt. Allt var perfekt. Mest av allt sällskapet.. min älskade unge.

(95/100)

Read Full Post »

Jag har lovat mig själv att leva mer i nuet. Att inte fastna med blicken i backspegeln är viktigt. Det är nog klokt att snegla i den ibland för att se vart jag kommer ifrån och hur det tagit mig till där jag befinner mig idag. Det finns ett värde i att se vad som händer idag och också inse hur det påverkar i morgon.

Det är lika viktigt att inte stirra mig blind framåt. Allt blir bra sen. Jag tycker inte om ”sen”.. jag vill leva nu. Jovisst är det bra att se åt vilket håll jag rör mig och vad jag vill uppnå där framme. Det måste jag ju ha koll på om jag ska kunna ta mig dit. Att gå och famla i blindo går sällan bra.

Att leva idag är en konst och samtidigt det häftigaste vi kan göra. Att vara medveten om livet här och nu. Vara tacksam för allt jag har och inte lägga för stor sorg i vad jag förlorat eller i vad jag aldrig kan uppnå. Det är inte alltid lätt.. men det är alltid rätt.

(94/100)

 

Read Full Post »

Efter min lilla paus av återhämtning så kändes det fint att återgå till det stället jag trivs så bra på.. min arbetsplats. Jag är så tacksam för de fantastiska människor som finns omkring mig. De hjälper mig att läka genom att vara dem de är. Vi tycker om varandra och det både märks och känns. Vi vill varandra väl och vi hjälper varandra i stort och i smått. Det låter lite som en utopi för många.. men tro mig, det är 100% sanning där jag arbetar. Förutom den närmaste klicken jag är en del av så består givetvis arbetsplatsen av många fler medarbetare, kollegor, arbetskamrater. Den ena mer härlig än den andra. Aldrig tidigare har jag fått lov att arbeta med så många fina människor.

Det kan kännas utmanande att tycka lika mycket om alla. Rent av svårt faktiskt. Det behöver jag inte göra heller. Men jag respekterar mina medmänniskor och vill dem väl. På riktigt. Man behöver inte tycka lika mycket om alla.. men man behöver respektera alla. Eller åtminstone alla som förtjänar respekten jag har att ge. Beter man sig som en ärkeknöl så kan man nog förväntas bli behandlad och bemött därefter. Eller inte. Ibland är det smartare att bara vara tyst och lämna idioten och söka upp glädjen hos de andra i stället.

Då jag kom till min arbetsplats så fanns ett antal post-it lappar klistrade på mina två dataskärmar. Godhet, vänlighet och kärlek strömmade mot mig i form av dessa rara ord som skrivits till mig..! Jag menar… wow..! Alldeles rörd tackade jag ödmjukt för det fina välkomnandet. Det är inte svårt att känna glädje att jobba på ett sådant ställe… Tack från hjärtat alla fina människor som finns omkring mig på världens bästa arbetsplats. Ingen nämnd och absolut ingen glömd.

(92/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: