Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘värdelös’

Den här bilden illustrerar livet så otroligt tydligt. Förväntan på tillfrisknandet är pilen som pekar rakt upp. Verkligheten är det snåriga, trassliga intill. Där.. någonstans i den trassliga härvan.. finns jag med alla mina tankar och känslor som sliter och river mig åt alla håll. Det går absolut åt rätt håll. Ibland i varje fall. Men det tar tid. Tid kräver tålamod och det är olyckligtvis en bristvara hos mig. Men jag övar, jag lär mig.. för att jag vill och för att jag måste. Jag kämpar så hårt med mig själv så ingen skulle tro mig om jag försökte förklara. För det är självklarheter för så många. Men inte för mig. Jag övar i att tycka om mig själv och det är något av det svåraste jag någonsin gjort.

Märk dock väl att även i den trassliga, snåriga härvan så finns där i slutet en snutt av rak linje och även så en pil som pekar uppåt. Och dit ska jag. Faktiskt. För det jag saknar i tålamod har jag i stället överkompenserat med envishet.

Annonser

Read Full Post »

Härliga dagar. Tankeväckande, nyttiga och bra diskussioner. Skratt och socialt samspel. Efterlängtat. Välbehövt. Roligt. Mycket njutbart.

Årets två planeringsdagar är genomförda. Villa Fridhem är ett mycket vackert ställe där alla sinnen får sitt. Omgivningen, byggnaden, maten, servicen.. och arbetsgruppen. Allt i fint samspel. Vi har talat om vad som har varit, vad som är och vad som komma skall. Vissheten om att vi är en fantastisk arbetsgrupp har bekräftats.

Och ändå föds ångesten.. lägger sig som en blöt filt över allt som är jag. Kanske är det alldeles för många intryck som kräver sortering på allt för kort tid, vilket blir en utmaning då förmågan att sortera är så sorgligt begränsad fortfarande. Kanske är grundmåendet lite vacklande. Kanske finns det en djup känsla av mitt eget otillräckliga värde och prestation som dominerar i de mest olämpliga sammanhang. Kanske.

Gråten blandas med ångesten i bröstet men jag håller tillbaka så mycket jag bara orkar och kan… tills det känns tryggt att kunna släppa fram den. I ensamhet. Där inga förklaringar behövs eller krävs. Där tiden får stå still en stund tills jag orkar andas lugnt igen. Tills varje tanke av granskning av mitt egna jag inte längre smärtar och vänder omkull allt intellektuellt som faktiskt också finns där någonstans. Tills jag orkar bekräfta mitt värde inför mig själv igen. Eller tills jag orkar låtsas igen.

(56/100)

 

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: