Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänner’

Efter min lilla paus av återhämtning så kändes det fint att återgå till det stället jag trivs så bra på.. min arbetsplats. Jag är så tacksam för de fantastiska människor som finns omkring mig. De hjälper mig att läka genom att vara dem de är. Vi tycker om varandra och det både märks och känns. Vi vill varandra väl och vi hjälper varandra i stort och i smått. Det låter lite som en utopi för många.. men tro mig, det är 100% sanning där jag arbetar. Förutom den närmaste klicken jag är en del av så består givetvis arbetsplatsen av många fler medarbetare, kollegor, arbetskamrater. Den ena mer härlig än den andra. Aldrig tidigare har jag fått lov att arbeta med så många fina människor.

Det kan kännas utmanande att tycka lika mycket om alla. Rent av svårt faktiskt. Det behöver jag inte göra heller. Men jag respekterar mina medmänniskor och vill dem väl. På riktigt. Man behöver inte tycka lika mycket om alla.. men man behöver respektera alla. Eller åtminstone alla som förtjänar respekten jag har att ge. Beter man sig som en ärkeknöl så kan man nog förväntas bli behandlad och bemött därefter. Eller inte. Ibland är det smartare att bara vara tyst och lämna idioten och söka upp glädjen hos de andra i stället.

Då jag kom till min arbetsplats så fanns ett antal post-it lappar klistrade på mina två dataskärmar. Godhet, vänlighet och kärlek strömmade mot mig i form av dessa rara ord som skrivits till mig..! Jag menar… wow..! Alldeles rörd tackade jag ödmjukt för det fina välkomnandet. Det är inte svårt att känna glädje att jobba på ett sådant ställe… Tack från hjärtat alla fina människor som finns omkring mig på världens bästa arbetsplats. Ingen nämnd och absolut ingen glömd.

(92/100)

Annonser

Read Full Post »

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Read Full Post »

Inofficiellt bildades den idag. På ett kafé i vår vackra stad. Jag och vännen jag inte träffat på länge satt vid ett bord på detta ljuvliga kafé där man bejakar det gamla såväl som det nya.. det udda och det ordinära. Här förekommer muggar och kaffedrinkar, wraps, toasts och pajer.. men också kaffe i kopp med fat och hembakat. På Kafé Kuriosa sitter du i nostalgisk miljö och verkligen fikar. Och njuter. Doften av kaffe blandas med andra ljuvliga och lockande dofter av hembakat. Koppar som klirrar och skedar som rör om blandas med människors någorlunda lågmälda småprat. Underbart..!

Vi satt där, vännen och jag… pratade ikapp varandra sedan vi senast sågs och hördes av. Många steg har trampats upp på nya stigar sedan dess och ju mer vi pratade ikapp oss… desto mer upptäckte vi hur parallellt våra stigar ändå går. Därmed upptäckte vi också.. mitt i pratet.. att vi sannolikt kan hjälpa varandra när våra stigar möts. Vi har snubblat över samma typ av rötter och sparkat på liknande stenar. Vi har betraktat samma typ av trädkronor och sökt lösningar på livets gåtor. Vi har en del gemensamt. Att skriva och att läsa är bara ett par av dessa saker. Samtidigt kanske är de saker som riktigt driver oss och får oss att vandra framåt.. Ordets makt är mäktigt. Oavsett om det skapas av oss själva genom fingrars dans över tangenterna, eller om det läses i en bok vi valt att förlora oss i.

En av mina sorger just nu är ju att ännu inte förmå att läsa. Jag kan inte ens beskriva den sorgen men jag förstår att den är svår att begripa om man inte varit i närheten av den typen av sorg själv någon gång. Den här sorgen är så tung att jag ibland gråter. Verkligen gråter. Att läsa har varit något centralt och oerhört viktigt för mig sedan jag lärde mig läsa i 5-års åldern. Aldrig tidigare har förmågan att läsa varit borta så länge som nu. Jag vet att den finns där och väntar på att få börja finnas igen. Förmågan alltså. Men ännu vilar den. Väntar. Den väntar på att jag ska klara av det. Klara av att fokusera, att ta in.. att förlora mig in i en berättelse. Att leva i den. Den saknaden gör ont.

Så idag… idag såddes fröet till Norrköpings snävaste läsarcirkel. Kanske. Vi talade om den nämnda sorgen och försökte finna lösningar på den. Vännen har börjat kunna läsa igen efter att ha haft en oförmåga att göra så en tid. Kanske ska vi träffas någorlunda regelbundet framöver när livet lugnat sig något… kanske kan vi träffas och läsa högt för varandra. Ett kapitel i taget. Leva oss in i. Ta del av. Varannan gång med fokus på att faktiskt läsa. Varannan gång lyssna. Det kanske kan fungera?! Varför inte prova..

(29/100)

Read Full Post »

Jag föredrar egentligen ingen specifik typ av människa. Men de människor jag ändå föredrar har något gemensamt. De människor jag trivs med.. oavsett var, när eller hur vi möts.. har en gemensam komponent i sina personligheter. De människor jag söker mig till har samma egenskap på ett eller annat sätt.

De människor jag bjuder in i mitt liv.. de är äkta. Genuina. På riktigt.

Med dem behöver jag inte undra vilka de är. De visar det. Både det goda och det mindre goda. Med dem behöver jag inte fundera på skitsnack och omskrivningar, inlindade och sockersötade avsikter.. underliggande meningar. De talar klarspråk.

Att vara ärlig och tala klarspråk kan vara lite läskigt.. för det kan ju missuppfattas och blåsas upp i onödigt stora proportioner. Särskilt om man inte är van. Det kan kännas brutalt och abrupt att höra någon tala i klarspråk. Men också uppfriskande och härligt.. tycker jag. Nu talar jag inte bara om att vara direkt och brutalt ärlig med det man själv råkar uppfatta som sanningar och som man kan riskera att såra eller kränka någon annan med. Det kallar jag snarare åsikter. Och alla har ju rätt till en egen sådan. Åsikt alltså. Nej, jag menar mera att faktiskt våga vara så ärlig att inget i det man säger bör kunna missuppfattas. För visst är det väl ändå som så att en människa som är ärlig också uppfattas som trovärdig och pålitlig..?! Du får alltid ett ärligt och uppriktigt svar.. även om det inte är det svar du kanske vill höra.

Men visst är det lika viktigt att i sin ärlighet också vara lyhörd och respektfull. Vi behöver inte dra ärligheten till den punkt där den sårar eller kränker någon annan. Det finns inget värde i att förminska någon annan för att de inte tycker eller känner som vi själva. Men att vara uppriktig från början… att sträva efter att vara tydlig och ärlig.. det sparar tid och det eliminerar risken för missförstånd.

Den viktigaste lärdomen av alla är dock denna:

Ibland är det klokare att vara tyst. Helt tyst. Speciellt då vi egentligen har som mest att säga. Faktiskt.

(28/100)

Read Full Post »

En vecka fylld med möten av allehanda slag. Det faller sig så att det, enligt planerna, blir några möten med fina människor jag inte träffat på ett tag. Det känns helt underbart och något jag ser fram emot riktigt mycket. Det känns ibland om tiden inte räcker till. Jag vill träffa många. Vill ha tid att prata och riktigt komma ikapp med varandra.. gå på djupet och inte bara prata om vädret. Nu är det förvisso sällan jag bara talar om vädret med mina vänner.. men ändå.

Det började egentligen i lördags med ett planerat möte med en gammal kollega från mitt förra liv. Honom hade jag inte träffat på nästan åtta år. En fika och prat och planer på att ses snart igen. I veckan väntar minst ett par, tre möten till som inte blivit av på länge av olika skäl. Jag verkligen längtar. Det ska bli så himla gott att mötas igen.. kramas och komma ikapp.

Så reflekterar jag samtidigt över tacksamheten i allt detta. Jag är så oändligt tacksam över att ha så fina människor i mitt liv som jag får längta efter att träffa. Jag känner mig välsignad som har härliga vänner att krama om och att ha oerhört fint utbyte av och med. Jag känner mig rik som har vänner som vill träffa mig och ägna stunder av sina liv med att vara tillsammans med mig. Det är verkligen inget jag tar för givet. Jag är tacksam. Gränslöst tacksam. Tack alla fina vänner för att ni finns… och för att ni vill finnas i mitt liv.

Vänner är den familj vi själva väljer!

(27/100)

Read Full Post »

En helt vanlig lördag mitt i livet. Inte ett dugg lugn.. men bra ändå. Möten på stan.. både spontana möten och planerade möten men lika värdefulla ändå. Kramar och prat, planer att ses igen och lite kaffe på det. Sedan hem för att fixa lite wraps och packa matsäck. Ut i skogen för att grilla korv, leka, fika och vara tillsammans. Frisk luft och samvaro i stora mängder. Därefter storhandling på stormarknaden.

Hem igen… så var det dags att hylla Våfflornas Dag och Earth Hour. Man må tycka vad man behagar om dessa påfund men vi anammar dem traditionsenligt och med viss förnöjsamhet. Vi passade på att spela Maxi Yatzy i stearinljusets sken. Mysigt. Kroppen vrider sig i smärtor och sinnena känns helt dränerade. Men det var det värt en dag som denna. Nu fortsätter ungdomarna med att se mera Milla Jovovic i Resident Evil… och jag själv lyssnar på vad kroppen vill. Sova..

 

(25/100)

 

Read Full Post »

.. vila en liten stund. Så tänkte jag när jag kom hem efter en trevlig kväll med fina vänner som samlats för att krama om en raring som flyttat till USA men är hemma i Sverige en sväng för att hälsa på. Jag skulle bara blunda en minut eller två i soffan och sedan blogga och kanske se lite på TV innan jag gick och la mig för natten. Det gick ju sådär… Vaknade kring tre på morgonen och undrade i några sekunder var jag befann mig och varför jag befann mig där jag var. I soffan. Mitt i natten. Yrvaken.

Det visar sig att den där förbaskade tröttheten jag ständigt kämpar med och emot har börjat ta sig friheter och får mig att sova när och hur som helst. En klok människa skulle säga ”så bra, det behöver du” men kloka människan överröstas av den envisa, korkade som menar att jag kan ”bita ihop och fortsätta som vanligt”. Fast nu börjar den kloka människan att ta sig friheter och plötsligt sover jag löjligt mycket. På natten. På dagen. På kvällen. När som helst. För jag behöver det. Och nu.. under några dagar.. får det bli så. Jag tänker vara klok. En stund. Sen kör vi igen. Ett tag. Att tillåta vila är viktiga saker… Jag tror det börjar sjunka in nu.

(10/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: