Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utmattningssyndrom’

Jag gick i mål även i år. Tredje året på raken. Ett hundra blogginlägg på ett hundra dagar. Utmaningen avklarad. Grattis till mig..!

Det känns som en dubbel seger med tanke på i vilken situation jag befinner mig för närvarande. Livet har varit, och är fortfarande, utmanande och jag kämpar med att acceptera de begränsningar min hjärntrötthet orsakar. Det kräver lite mer än vanligt att genomföra en del saker då bland annat koncentrationen inte är som den borde. Jag blir lätt distraherad och då tar många, till synes, enkla saker längre tid att göra. Det är frustrerande, irriterande och skapar negationer mot mig själv. Jag inser hur orimligt det låter och jag önskar jag kunde känna och fungera annorlunda.. men jag är inte där än. Jag är dock på väg.. men då jag är av den otåliga sorten så tycker jag nog inte att det går fort nog.

Utmaningen betydde lite mer just i år och just på grund av min nuvarande situation. Men jag gjorde det och tacksamheten och glädjen känns viktig och riktig. Så följer den sedvanliga frågan då utmaningen nu är avklarad..

Ska jag fortsätta skriva..?!

Skriver jag för att jag vill att någon ska läsa, eventuellt beröras och möjligen återkoppla på något vis..?! Självklart gör jag det. Det motiverar, gläder och inspirerar att få veta att någon annan läser det jag skriver och dessutom tar sig tid att på något vis lämna en kommentar eller annat bevis på att de tagit del av mina ord. Men allra mest skriver jag för min egen skull och det borde också vara det som möjligen driver mig att fortsätta. Hur det blir med det får vi väl se.

Till dem som eventuellt följt mina hundra inlägg vill jag rikta ett hjärtligt tack för att ni tagit er den tiden!

(100/100)

Read Full Post »

En mikropaus. En dag bara. En dag som bara är min. Så får det bli om jag inte ska gå sönder igen. Min rustning skaver och känns tung och jag behöver lyfta av den ett ögonblick. Jag behöver sova och gråta för mig själv en stund för att sedan kunna komma tillbaka med något mer stadig grund att utgå ifrån.

Det har varit en dag då en process startat. En viktig process har fått sin början och jag misstänker att den kommer att pågå under ganska lång tid. Den kommer att förändra mig till det bättre. Den kommer att hjälpa mig att hitta den balans jag måste respektera för att kunna fungera så bra som jag vill. Jag har en stor potential och så oändligt mycket att dela med mig av. Jag vet det. Nu ska jag också lära mig att känna det. Att tro på mig själv. Att inse vem jag är och vad jag kan. Att sluta tycka så illa om mig själv så jag i så hög grad ignorerar mig.

”För att kunna förändra ditt liv, måste du ändra dina prioriteringar”. Så klokt, insiktsfullt… så väldigt sant. För att kunna förändra livet till det bättre.. till det liv vi verkligen vill ha och förtjänar att leva.. så måste vi själva förändra våra prioriteringar och därmed också prioritera oss själva. Annars orkar vi inte att stråla, skina, ge, skapa.. annars orkar vi inte vara snälla mot oss själva. Och då kan man gå sönder. Man kan bli utbränd och knappt orka andas själv. Vi kan inte vänta tills någon annan drar våra gränser och prioriterar oss. Det är inte deras jobb. Det är vårt jobb.

(90/100)

Read Full Post »

Härliga dagar. Tankeväckande, nyttiga och bra diskussioner. Skratt och socialt samspel. Efterlängtat. Välbehövt. Roligt. Mycket njutbart.

Årets två planeringsdagar är genomförda. Villa Fridhem är ett mycket vackert ställe där alla sinnen får sitt. Omgivningen, byggnaden, maten, servicen.. och arbetsgruppen. Allt i fint samspel. Vi har talat om vad som har varit, vad som är och vad som komma skall. Vissheten om att vi är en fantastisk arbetsgrupp har bekräftats.

Och ändå föds ångesten.. lägger sig som en blöt filt över allt som är jag. Kanske är det alldeles för många intryck som kräver sortering på allt för kort tid, vilket blir en utmaning då förmågan att sortera är så sorgligt begränsad fortfarande. Kanske är grundmåendet lite vacklande. Kanske finns det en djup känsla av mitt eget otillräckliga värde och prestation som dominerar i de mest olämpliga sammanhang. Kanske.

Gråten blandas med ångesten i bröstet men jag håller tillbaka så mycket jag bara orkar och kan… tills det känns tryggt att kunna släppa fram den. I ensamhet. Där inga förklaringar behövs eller krävs. Där tiden får stå still en stund tills jag orkar andas lugnt igen. Tills varje tanke av granskning av mitt egna jag inte längre smärtar och vänder omkull allt intellektuellt som faktiskt också finns där någonstans. Tills jag orkar bekräfta mitt värde inför mig själv igen. Eller tills jag orkar låtsas igen.

(56/100)

 

Read Full Post »

Ja, så trött är jag. Så att min trötthet är trött. Jag är trött på att vara trött dessutom. Då säger förnuftet att jag borde vila. Men jag och mitt förnuft kommunicerar ganska dåligt numera. Vilket leder till ännu mer trötthet och samtidigt föder det frustration och irritation. För att jag är trött. En del dagar känns glappet mellan intellekt, kunskap å ena sidan och känslan å andra sidan som något monumentalt och oförklarligt. Men jag jobbar på det. När jag inte är för trött. Även då jag sitter rakt upp och ner eller ligger i något som ser ut som total vila.. så arbetar min hjärna i en hastighet som är snudd på absurd. VILA. Hur gör man då..? Hur stänger man av stress och tankar som befinner sig i en inre centrifug? Jag ska nog komma på det. Envis är jag också. Och trött. Löjligt trött.

(7/100)

Read Full Post »

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: