Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trötthet’

Nu påbörjas nya utmaningar.. både i arbetslivet och i personliga livet. De hänger ju ihop. Målet där framme någonstans är att ha hittat en fin balans mellan mitt arbets-jag och mitt privata-jag. Båda är viktiga men det ena har dominerat lite för mycket och lite för länge. Jag har under året som gått sedan jag blev sjukskriven fått till mig många nyttiga och användbara verktyg. De flesta låter enkla men inget i detta är enkelt. Förändringar tar tid om de ska bli bra. Att slarva sig till något som bara håller en kort tid är helt ointressant. Jag har tänkt att må bra riktigt länge framöver. Att vara utmattad eller hjärntrött (det finns flera namn på min diagnos) är överväldigande. Det är oerhört svårt att acceptera alla begränsningar som följer med diagnosen. För mig i varje fall. Jag vill väldigt mycket mer än vad jag klarar av. Av begränsningarna följer frustration, sorg och ilska.. som föder ännu mer trötthet och utmattning och begränsningar.

Ett av verktygen strider mot mycket av vad den svenska mentaliteten står för. Åtminstone historiskt sett eller jag kanske generaliserar nu och det är inte min avsikt. Men vi svenskar (fast jag är ju finländare egentligen) har ju Jante att ta hänsyn till. Vi ska inte tro vi är något… och om vi nu mot förmodan ändå tror det… så ska vi då verkligen inte tro att vi är bättre än någon. Nej, vi ska veta vår plats och stå lite skämmigt vid sidan av och inte tro något så orimligt som att vi har ett värde och att vi törs visa det. Verktyget är något så självklart som Var snäll mot dig själv!

Var snäll mot dig själv. Smaka på den. Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Tja.. det är väl olika för olika människor. För mig innebär det att ge mig själv mer tid att göra saker jag mår bra av och blir glad av. Små saker. Stora saker. Men något jag själv väljer för min egen skull. Det innebär också att ge mig själv tid till återhämtning och vila. Att inte få skuldkänslor när jag ger mig själv den tiden. Att inse att den tiden är så viktig och att den hjälper mig att läka. Att inse att jag inte latar mig, utan jag tillåter mig att hämta nya krafter. Det betyder också att ibland säga nej till annat och andra. Inte för att jag nödvändigtvis inte vill följa med eller vara en del av.. utan för att jag behöver återhämtningen. Jag behöver lära mig att sitta och ha tråkigt. Jag får tvinga mig att sitta och betrakta en älskad katt eller ett skitigt fönster.. utan att samtidigt känna att jag måste prestera något. Vila. Måste vara ett av de finaste orden i vårt språk… vila.

Det må låta som självklarheter för många. Men för mig är det en stor utmaning att kunna göra detta utan att få dåligt samvete. För det är där nyckeln finns. Samvetet. Jag kan säga nej och jag kan minsann lata mig utan problem. Men jag får kämpa hårt med mitt dåliga samvete och känslan av uselhet och otillräcklighet varenda gång. Det är där min utmaning ligger. Att vara snäll mot mig själv utan att behöva förklara mig eller att få dåligt samvete. Det är dags nu.

(48/100)

Read Full Post »

En återhämtningsdag..? Bah…!! Inte riktigt.

Tidigt på morgonen hade jag det ärofyllda uppdraget att ta Iron Man till sjukhuset för röntgen. Gossen är van med kontroller och uppföljningar av allehanda slag då han är född med ett funktionshinder. Detta kompenseras dock storligen genom hans knivskarpa intelligens och hans gränslösa mundiarré. Den här killen snackar mer än sin faster, vilket inte säger lite. Så gott som varje gång vi talas vid förvånar han mig med sina kluriga tankar och sammanfattningar av allehanda ting han snappat upp. Han är ljuvlig och han skötte sig exemplariskt på sjukhuset. Faster fick vara med inne på röntgen och bära en mörkt röd blyväst för att inte bli strålande. He he he..

Lämnade Iron Man tillbaka på frita och for hem för att duscha och äta frukost. Sen en tur till staden för att vara med på viktigt möte tillsammans med dottern. Mötet avlöpte lysande och i positiv anda.
Vi promenerade runt hörnet från stället vi nyss suttit på möte i och tog del av absolut bästa kinamaten i vår vackra stad. Lunchbuffé av den riktigt goda sorten. Fräscht och gott. Riktigt gott. Fullständigt omöjligt att inte bli riktigt mätt på ett sådant ställe. Vi gick som övermätta pingviner därifrån, vaggandes.

Nästa anhalt var stället där man plattar ut sina tuttar vartannat år. Ja, om man fyllt 40 alltså. Jag uppskattar verkligen att de lyckats anställa så varlig och medkännande och lugn personal på det där stället. Det är inte som cellprovstagning… oh nej, långt därifrån. Men något utlämnande är det ändå att klä av sig inpå bara skinnet och stå där framför en främmande människa som ska ta på ens mer privata kroppsdelar. Med varma händer letade hon avvikelser och placerade mina attribut i rätt läge för utplattning och avläsning via någon typ av scanner eller röntgen eller något liknande. Helt otroligt hur tillplattade de kan bli..! Idag serveras pannkakor… liksom…!

Så var det lite fika på det.. och handla.. och det är möjligen något av det tråkigaste jag vet. Men det behöver göras och i sällskap får det ändå anses vara helt okej. Dottern var ju med. Väl hemma kände jag mig helt manglad.. trött.. dränerad. Hela kroppen värker fortfarande, många timmar senare. Av vilan blev det inte mycket. Telefonen har ringt och jag har fått känna mig behövd och nyttig. Men nu.. nu minsann.. är jag inte längre tillgänglig för någon annan än den där Kejsare Karamellpuddingen som jag hoppas ligger och värmer upp delar av min säng. Bästa stunden på dygnet är den då han lägger sig på mitt bröst när jag krupit ner i sängen.. spinner och borrar ner sin nos i min hand. Det kallas livskvalitet.

(41/100)

Read Full Post »

Bilden beskriver det himla bra. Dagsläget alltså. Mitt mående är instabilt just nu.. på alla sätt. Så vad behövs..?!

En kram tas tacksamt emot alla tider, alla dagar.. och delas ut frikostigt till dem som behöver eller vill ha. Jag är definitivt en kramare och jag tror benhårt på kramars välgörande kraft.

Kaffe är gott och livgivande. Jag vill bestämt påstå att det är mycket trovärdigt att kalla kaffe för livets dryck. Be mig aldrig om komplicerade saker eller… tala helst inte med mig alls i längre än tre ords meningar… förrän jag druckit minst en kopp kaffe på morgonen. Det skulle kunna vara så att jag inte riktigt uppfattar allt du säger annars. Jag älskar kaffe.

Två veckors sömn. Just nu känns det som fullt möjligt och till och med som något fullt rimligt. Jag önskar så att jag kunde sova bort den här djupa, tunga tröttheten. Hjärntrötthet eller själslig trötthet går inte att sova bort… sägs det. Men kanske två veckor skulle göra susen..?! Fast.. jag får så himla ont överallt om jag ligger för länge, så det är nog lika bra att kliva upp ändå.

Det kommer att bli bättre. Sen.

(30/100)

Read Full Post »

Varför säger man ens något som låter så dumt!? Hur trötta brukar as vara? Och avser man då as.. som i döda djur.. eller avser man människans akterdel? Tänker man på de döda djuren kan de ju anses vara väldigt trötta och oförmögna att göra något alls. Å andra sidan är ju aset då inte särskilt trött. Aset är ju dött. Aset är ingenting längre. Tänker man däremot på rumpan, stjärten, röven, baken eller arslet.. så blir det snudd på lika obegripligt ändå. Hur kan rumpan vara trött? Då är väl åtminstone benen också trötta?! Men man kanske tänker på arslen.. alltså människor som är riktiga idioter på alla sätt? Men varför skulle just idioterna vara trötta på något särskilt sätt?

Härmed har jag levererat ett blogginlägg om totalt oväsentliga tankar kring helt idiotiska saker. När jag är riktigt trött så kan det bli såhär. Då snurrar tankarna hej vilt och det är ingen ordning på allting (som Pippi Långstrump så klokt sa en gång). Jag har ägnat flera trötta stunder åt helt oviktiga funderingar.. såsom exempelvis har pingviner knän? Och ja, det har de. Nu vet ni det.

(26/100)

Read Full Post »

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

Read Full Post »

Drog på mig rustningen en stund idag för att ge mig ut på stadens gator. Egentligen hade jag alldeles för mycket ont och alldeles för lite ork.. men jag ville ha luft och jag ville träffa min mamma. Det spelar nog ingen roll i vilken ålder man befinner sig i.. behovet av att vara nära sin mamma finns i alla åldrar. Jag är innerligt tacksam att jag har min fina mamma i närheten och att vi kan umgås ibland. Det blev både lite shopping (hälsokost, leggings, påskpynt), lite mat (kycklingkebab) och lite fika (kaffe och hallongrotta).. och jag fick ta del av den luften jag så väl behövde. Med råge. Det blåste duktigt och det kändes som om jag blev ordentligt genomblåst (om jag nu inte var det innan). Har också under dagen haft ett längre telefonsamtal med bästa dottern. Så jag fick vara nära min mamma.. och jag fick också vara en närvarande mamma idag.

Men nu är rustningen av igen.. och återhämtningen fortgår.

(18/100)

Read Full Post »

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: