Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tacksamhet’

Jag hör ofta uttrycket.. ”var tar tiden vägen..?” och vi vet ju att den inte tar vägen någonstans egentligen. Tiden tickar på som den har gjort i eviga tider. Det har ju snarare att göra med hur vi använder tiden, vad vi fyller våra dagar med. Ett annat uttryck är… ”tiden går fort när vi har roligt”. Det kan ju kännas så för vi vill ju inte att det som känns roligt ska ta slut. När det är mindre roligt känns det som om tiden går oändligt sakta. Allt handlar ju om vad vi gör och hur vi gör det.

Varje dag är en gåva. Varje morgon vaknar vi till nya möjligheter och vi bestämmer själva hur dagen ska bli. Vi styr självklart inte vad vi utmanas med.. men vi bestämmer helt klart hur vi ska förhålla oss till det. Ibland flyter livet på ganska behagligt och ibland utmanas vi i tålamod och uthållighet, bland annat. Vi behöver inte tycka om allt vi gör. Ibland får vi göra saker ändå. Det är också en del av livet och en lärdom att förhålla sig till. Om allt vore maximalt roligt så försvinner ju det roliga i det hela efter ett tag. Vi behöver kontrasterna för att kunna uppskatta det som är bra.

Jag tror bergfast på att om vi gör gott så får vi gott i slutändan. Att vara en så god människa som möjligt och leva utifrån insikten att livet är en gåva och något vi ska uppskatta och värdera.. är vad som ger mitt liv en mening. Jag lever i tacksamhet över allt jag har och allt jag får. Tar inget för givet. Det är något av det mest ledsamma som finns.. att bli tagen för given. Ger du ditt leende till människor du möter så får du leenden tillbaka. Ger du bitterhet och hat så bemöts du med detsamma. Du bestämmer själv. Bara du.

Men är det så enkelt..? Ja, det är ju det. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är alltid värt det.

Eget ansvar i allt du säger och allt du gör. Ta inget eller ingen för given någonsin. Sprid glädje och ärliga komplimanger. Ät choklad.

(76/100)

Read Full Post »

Telefonvett. Det är inte alls något bara äldre personer eller hörselskadade personer gör.. utan det finns tokstollar som gör detta i alla ålderskategorier. Utan att ens fundera på att ta hänsyn till sin omgivning SKRIKER de i sina telefoner. Ingen annan är intresserad av era samtal. Ingen vill lyssna. Det är inte roligt, coolt eller ens lite intressant. Dämpa er. Speciellt på spårvagnen eller bussen. Snälla.

Vitsippor. Så alldeles underbart det är med dessa vitsippor som lyser upp både här och där i vår vackra natur. De visar så tydligt hur magiskt det är med våra årstider.. då de här skönheterna är bland de första som bär med sig våren varje år. Så igår tog jag med mig en liten bit av våren in i mitt kök.. och i morse gav de mig en fin start på veckan när de bara fanns där med sin enkla och skira skönhet.

Spottloskor. Sluta för bövelen att spotta överallt! Ni som känner er tvingade att spotta ständigt och överallt… gå i KBT-terapi eller något motsvarande för att vänja er av med denna vidriga ovana. Att behöva parera mellan loskorna på gångvägar och trottoarer är inget mindre än grisigt och äckligt. Det ser dessutom fruktansvärt töntigt ut när ni står och spottar och försöker verka coola.

Ögonbryn. Just nu är det tydligen snyggt och trendigt att ha markerade ögonbryn. Lite mörkare, lite mer definierade, lite tjockare. Några har dock missat avsikten med råge då det ser ut som om de hittat en svart märkpenna av den bredare sorten och dragit ett varsitt streck över ögonen lite på måfå. Alldeles särskilt gräsligt ser det ut på flickorna som är väldigt ljusa i både håret och i hyn.

Omtanke. Vad jag är tacksam över den fina omtanken som finns omkring mig. Jag kämpar så hårt med mig själv och min tillvaro och jag tillåts att få vara mig själv då jag behöver det som mest. Kraven jag ständigt känner finns bara hos mig själv. Jag är så oändligt tacksam för att det finns människor som bryr sig om mig.. speciellt då jag inte förmår att riktigt bry mig om mig själv. För alltid kommer ni att finnas i mitt hjärta..

(75/100)

Read Full Post »

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Read Full Post »

Ja faktiskt! Varje dag finns det något att vara tacksam över. Oavsett hur dagen sett ut, hur hemsk den än må ha varit eller vad den än har innehållit eller manglat oss igenom. Även då de värsta dagarna och stunderna låter oss skaka om riktigt ordentligt… så har vi något att vara tacksamma över. Alltid.

Ibland tar det bara en lite längre stund att komma på vad det är. Ibland märks det och känns det genast. Det kan vara något så litet så det nästan inte märks eller att det snudd på glöms bort i det kaos man lever med just då. Men det finns där. Alltid.

Det grundläggande och uppenbara är ju livet i sig. Vi lever och fick på morgonen vakna till ännu en dag. En dag innehållande möjligheter och hopp.. om så i absolut minsta möjliga form. Men det finns där. Alltid.

Just idag är jag så himla tacksam över att jag fått möjligheten att genomföra en fantastiskt bra utbildning i tre dagar. Jag har fått lära mig massor med bra saker som jag kommer att ha stor nytta av i mitt jobb. Jag orkade hänga med dessa dagar även om jag känt mig mer död än levande när jag kommit hem. Jag har mött trevliga, härliga människor och fått nya bekantskaper. Jag känner mig inspirerad och förväntansfull och jag längtar efter att få omsätta mina nya kunskaper i praktiken. Tacksamhet i det lilla och i det stora. Alltid.

(36/100)

Read Full Post »

En vecka fylld med möten av allehanda slag. Det faller sig så att det, enligt planerna, blir några möten med fina människor jag inte träffat på ett tag. Det känns helt underbart och något jag ser fram emot riktigt mycket. Det känns ibland om tiden inte räcker till. Jag vill träffa många. Vill ha tid att prata och riktigt komma ikapp med varandra.. gå på djupet och inte bara prata om vädret. Nu är det förvisso sällan jag bara talar om vädret med mina vänner.. men ändå.

Det började egentligen i lördags med ett planerat möte med en gammal kollega från mitt förra liv. Honom hade jag inte träffat på nästan åtta år. En fika och prat och planer på att ses snart igen. I veckan väntar minst ett par, tre möten till som inte blivit av på länge av olika skäl. Jag verkligen längtar. Det ska bli så himla gott att mötas igen.. kramas och komma ikapp.

Så reflekterar jag samtidigt över tacksamheten i allt detta. Jag är så oändligt tacksam över att ha så fina människor i mitt liv som jag får längta efter att träffa. Jag känner mig välsignad som har härliga vänner att krama om och att ha oerhört fint utbyte av och med. Jag känner mig rik som har vänner som vill träffa mig och ägna stunder av sina liv med att vara tillsammans med mig. Det är verkligen inget jag tar för givet. Jag är tacksam. Gränslöst tacksam. Tack alla fina vänner för att ni finns… och för att ni vill finnas i mitt liv.

Vänner är den familj vi själva väljer!

(27/100)

Read Full Post »

En låda med liv

Näe, det är det ju inte. Men det är en låda vars innehåll håller mig vid liv. Eller åtminstone hjälper det till avsevärt. Mediciner. Så många att de måste doseras för att jag rimligtvis ska få i mig alla i rätt dag och tid. Jag tänker inte gå in på vilka mediciner det är och varför jag har dem.. för det känns helt oviktigt för alla andra utom mig själv. Det är inte alls roligt att vara beroende av såhär många piller per vecka (84 stycken för att vara exakt) men här är ändå inte smärtlindringen medräknad. Den tas ju vid behov. Ibland är behovet flera om dagen, många dagar i sträck… ibland behövs ingen alls.

Jag är så tacksam över att leva i ett land där det är möjligt att få de mediciner man behöver ha. Jag är tacksam över att de inte helt ruinerar mig, utan att vi har ett högkostnadssystem. Jag är tacksam över att vi har läkare som kan konstatera vad jag behöver och också se till att jag kan få de mediciner jag behöver. Jag är så oändligt tacksam över att mina mediciner finns.. för det innebär att också jag kan få fortsätta att finnas.

(11/100)

Read Full Post »

Det finns flera människor som besitter en särställning i mitt liv. Inte jättemånga.. men några stycken. En del människor finns där bara. I periferin kan man säga. Några finns där i något eller några år innan man glider isär, helt utan egentlig anledning. Inget konstigt. Vi kan få skilda intressen, annan livsrytm, flytta, få en annan familjekonstellation.. orsakerna är lika många som människorna. Alla de människor man i barndomen trodde skulle finnas i ens liv för evigt.. Hur många finns kvar? Säkert en del. Men hur nära? Jag själv har via sociala media hittat tillbaka till många av barndomens människor, vilket gläder mig gränslöst. Men jag har också flyttat ifrån barndomens stad för 30 år sedan.. så de människorna finns inte närvarande i den omedelbara vardagen längre. Vi följer varandra på lite avstånd. Det är minst lika betydelsefullt som något annat. Arbetsplatser jag haft har också tillfört människor av högt värde i mitt liv. Några saknar jag mycket.. andra är jag rent av lycklig åt att inte ha kvar i mitt liv. Så finns även det jag kallar för Guldkorn. De där människorna som under livets gång kliver rakt in i mitt hjärta, i min själ. De tillför så mycket glädje och så mycket kraft och kärlek att det känns som om det funnits en plats i hjärtat som väntat på att de ska kliva in. Dessa värdesätter jag enormt. Några få finns sedan ungdomen och har en alldeles särskild plats i mitt inre.. andra har tillkommit på senare år.

20170225_160206.jpgOch så finns hon. Min människa. Hon och jag har följts åt i livet i dryga 40 år nu, vilket känns helt absurt då vi inte är SÅ gamla än. Men jag hoppas och önskar att vi kan och får bli gamla tillsammans. En människa som är en del av den jag är. Hon är en del av mig och hela min familj. Min syster. Vår syster, moster, dotter. En älskad vän. Innerligt, gränslöst älskad är hon. Och hennes barn. Jag är moster till hennes barn.. så som hon är moster till mitt. Hon har mitt fulla förtroende och hon är min trygghet. Även om det går en tid mellan våra möten eller samtal.. så känns det inte konstigt. Vår vänskap tål det. Ibland skulle jag vilja ha henne hos mig hela tiden.. även om vi båda vet att vi skulle vilja slå ihjäl varandra efter en vecka eller två. Men egentligen är hon hos mig alltid. Inte fysiskt såklart.. men likväl är hon här. Hon är ju en del av mig. Tack i himlen för att du finns i mitt liv min Nette.

(5/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: