Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tacksamhet’

På min vanliga promenadrunda här i området passerar jag detta mäktiga, gamla, majestätiska träd. Det är tydligt att man tagit hänsyn till trädets placering då man någon gång i världen planerat bostäderna såväl som hur spårvagnens spår ska dras. Trädet har fått bestämma hur spåret ska löpa genom landskapet och hur gångvägarna ska få flyta mellan detta spår och husen som bildar den stadsdel jag bor i. Trädet måste helt enkelt ha varit alltför vackert och mäktigt redan då man planerade att påbörja utformningen av detta område någon gång på 70-talet.

Men trädet har ju tronat där i många, många år innan dessa byggplaner utformades. Tänk om det kunde berätta vad den fått vara med om. Vad har det här trädet fått bevittna genom åren..? Hur såg världen häromkring ut när trädet var blott en ung och tunn slana. Förmodligen var den omgiven av andra träd i olika storlekar och sorter. Var det bara skog här.. eller fanns det annan bebyggelse i närheten..? Fanns här en väg eller stig som användes av människor till fots.. eller åkte man kanske häst och vagn..? Man gjorde sannolikt både och.

Har det kanske stått ungdomar och svärmat, lutandes mot denna stam..? Kanske har man tagit skydd från ett sommarregn under dess skyddande krona..? Har man stått och gömt sig bakom stammen i en lek eller möjligen i en farofylld situation..?

Jag passerar som sagt ofta trädet på mina promenader och jag noterar dess skönhet. Jag får en god känsla och jag känner tacksamhet över att få uppleva något så mäktigt och vackert. Det slog mig också idag att också jag genom mina promenader nu är en del av detta träds historia. Jag ler lite och viskar ett hej när jag passerar i tron att trädet känner glädje över att någon ser det.

Vi är inte så olika ändå.. träden och vi människor.

Read Full Post »

Lite tankepärlor som virvlar i huvudet kan få hamna i skrift här, tänkte jag.. och om det verkar rörigt så är det inget mot hur det känns..

Vädret. Det ser ut som att vi fått en tidig vår med värmande sol och plusgrader. Erfarenheten säger att det bara är på låtsas och att det kommer mer snö och kyla. Men för varje dag jag kan se en skymt av något som liknar blå himmel, konstaterar att plusgraderna håller i sig än om de är få.. så tänker jag låtsas att det är vår. Snön får för övrigt gärna hålla sig borta. Var den inte intresserad av att visa sig i december när det var efterlängtat så kan den faktiskt hålla sig borta till.. låt oss säga advent. Ska vi säga så..?!

Humöret. Det skiftar i samma hastighet som typiskt aprilväder. Friska vindar åt alla håll. Ibland ösregn och mörker som verkligen tynger. Mycket gråt. Men också dagar med sol i sinnet där det är nära till glädjen. Och där emellan är det bara som det är. Jag lever för varje stund och påminner mig om allt jag har att känna tacksamhet över. Har påbörjat min behandling som kostar mycket energi. Men hur jobbigt det än är så är det värt varje sekund av det. Allt blir bra. Jag kommer att bli frisk igen. Det vet jag helt säkert. Livet är fantastiskt ändå. Vilken tur att jag är en optimistisk människa i grunden. Och tacksam. Alltid tacksam.

Rensa och organisera. Det blev ett tiotal kassar med böcker som rensades ut. Nu njuter jag ännu mer av att se mina bokhyllor då de är hyfsat organiserade. Jag ser också att ännu fler böcker ska bort. Dessutom börjar årets bokrea nästa vecka. Filmerna är också utrensade. En stor kasse filmer skänktes till Erikshjälpen tillsammans med böckerna. Så har jag också gått igenom det stora skåpet i tvättstugan. Jag fyllde fyra säckar med handdukar, dukar och gardiner jag inte behöver. FYRA SÄCKAR. Vem samlar på 50,000 handdukar..?! Jag tydligen..! Har gett bort några kassar till en kär vän och resten åker till Erikshjälpen. Eller till återvinningen, beroende på skicket. Det är en fröjd att öppna skåpet igen. Nu har jag börjat nosa i klädkammaren samtidigt som jag sneglar på skivsamlingen som ska minska ordentligt. Spotify finns ju. Efter det så ska köksskåpen få sig en utrensning och därefter väntar det lilla extrarummet vi har. Pysselrummet. Musikrummet. Kattens rum. Kärt barn har många namn.. och alldeles för många prylar.

Läsa och skriva. Jag läser igen. Det är så mäktigt så det går inte ens att finna ord som kan beskriva den känslan. Jag som definierar mig som en läsande människa och som inte klarat av att läsa en bok på över tre år. Det har varit smärtsamt. Att nu kunna ta till sig en bok igen är så himla stort. Just nu läser jag ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross igen. Läste den för många år sedan. En fantastisk bok. Det går inte lika fort som det gjorde förr.. men vad gör väl det. Och så skriver jag mer. Både här i bloggen och med papper och penna. Det känns som om jag hittat tillbaka till kärnan i mig. Jag är en läsande och skrivande människa.

 

Read Full Post »

Ärlighet

Ärlighet sparar tid. Läs det igen. Sakta. Ta in det riktigt..

Om vi alltid är ärliga så behöver vi heller inte komma ihåg vad vi sagt. Men det följer alltid ett ansvar när vi talar, agerar, planerar, genomför. Allt vi säger och gör får konsekvenser och det behöver vi helst ta med i ekvationen innan vi öppnar truten. Att vara en ärlig människa innebär verkligen inte att man alltid måste säga vad man tycker och tänker högt. Men det innebär att det man väljer att säga och tycka ska vara sanningen. Åtminstone så som man själv ser den. Det är ofta klokare att vara tyst om det jag tycker riskerar att såra någon annan. Jag behöver heller inte ge mig själv rättigheten att dryfta min sanning om det inte leder någonstans annat än i sårade känslor hos dem som lyssnar.

Ibland.. eller till och med ganska ofta, har vi inte hela bilden klar framför oss. Vi vet inte varför människor säger som de säger eller gör som de gör. Vi borde inte döma så fort. Vi har ingen aning om vad de bär med sig i livet. Det finns alltid en anledning och det är sällan vi faktiskt vet den anledningen. Döm inte så hårt utan att veta. Våga fråga i stället i så fall. Om du genuint vill veta alltså.. inte annars. Låt bli att fråga om det bara handlar om nyfikenhet eller att spä på dina egna fördomar.

Tycker vi att människor är konstiga, annorlunda, beter sig märkligt. Det är inte så svårt att bara låta dem vara. Fokusera hellre på dig själv. Hur beter du dig själv..? Är du en bra förebild..? En bra vän..? När du önskar någon väl.. menar du det från hjärtat då..?

Att vara ärlig är stort. Det är, i min värld, grunden till allt gott. Att vara ärlig mot mig själv i det jag känner och i det jag gör. Att omsorgsfullt och ödmjukt välja mina ord och hur jag levererar dem. Att alltid vara en person jag själv skulle uppskatta att möta. Att ständigt sträva efter just det ger mig enormt mycket kraft och godhet tillbaka. Sedan så orkar inte heller jag alla dagar och stunder.. och då är det så himla bra att mest vara i tystnad med sig själv och låta det som tynger bara läka ut av sig själv.

Så var alltid ärlig i ord och handling. Mot din familj, dina vänner, dina medmänniskor.. men allra mest mot dig själv.

Read Full Post »

Den här processen som just nu utmanar mig mer än vanligt, den kallas ju livet. Efter ett antal trauman och turbulenser så pågår nu bearbetning och förändring som leder till ett helande. För att klara av gå igenom allt som livet bjudit på så har jag tvingats att hitta strategier för att komma framåt. Överleva. Dessa strategier har inte alltid varit av godo. En del har skapat mönster och beteenden som håller i sig och som gör mer skada än nytta i en förlängning. Att totalt ignorera sig själv och sina behov till exempel. Att alltid kasta sig in i arbete och i andras problem för att undvika att tänka på sig själv är ännu ett exempel. Det leder till en massa dåligt mående i slutändan kan jag vittna om.

Jag håller på att hitta mig själv. Den jag är ämnad att vara. Den absolut bästa versionen av den som är jag. Jag lär mig att skala bort det som hindrar mig från att vara mig själv. Jag lever i tacksamhet över livet och dess innehåll. Bra och dåligt. Jag läste för bara någon dag sedan att om man äger ett kylskåp så tillhör man 30% av de rikaste i världen. Perspektiv som heter duga.

Jag går in i mig själv och bygger upp mig sakta men säkert för att sedan kunna leva fullt ut och omfamna all glädje och sorg som kommer min väg. Ännu är jag skör och behöver tid. Ännu är min hjärna trött och utmattad. Ännu tvivlar jag på min förmåga och på mitt värde.

Men en sak är säker. Helt 100% säker. Jag kommer att landa i glädje.

 

Read Full Post »

Jag inleder med att be om ursäkt för mitt språkbruk i detta inlägg. Det kan råka smita in en svordom. Kanske flera. Det handlar om ångest. Man kan se det som ett ord bara. Ångest. Eller så kan man känna det och då räcker det inte att beskriva känslan med ett ord. Då heter det helvetes jävla skitångest.

Just nu är jag inne i ett träsk som består av stora delar svår, tung, vidrig ångest. Det begränsar mig oerhört. Får mig att ständigt brista i gråt. Vad är det som känns jobbigt..? Precis allting. Min erfarenhet och mitt intellekt försöker ibland lugna mig och påminna om att det går över, blir bra igen. Jag vet det. Men det gör inte mindre ont för det. Jag gråter inte mindre för det. Jag känner mig dysfunktionell.

Det går stunder, ibland timmar, då jag bara glider igenom dagen och känner mig helt okej. Sen slår det till, som om någon lägger en blöt yllefilt över allt som är jag. Jag tyngs ner. Det gör fysiskt ont när det knyter sig i hela mitt inre. Hela tiden finns det en inre röst som försöker trösta, övertyga.. som säger Andas..! Så jag gör det. Jag andas och gråter och har ont i varje fiber av min varelse. Sen snyter jag mig och så är det okej en stund igen. Dock med en känsla av en trötthet som är monumental. På något märkligt sätt är jag ändå tacksam över att kunna känna även såhär. Det är ju kontrasterna som är hela grejen. Livet liksom. Det ljuvliga blir så mycket ljuvligare när jag någon gång känt det vidrigaste vidriga. Även det här behövs i min process. Men fy så jobbigt det är.

Det går över. Absolut. Snart, hoppas jag verkligen. Men just nu är det inihelvete, förbannat, jävla skitjobbigt. Efteråt kommer jag att känna mig starkare än någonsin tidigare. När glädjen återvänder. Då ni…

Read Full Post »

De tre ben i livet som fattats mig så länge börjar åter finna sin väg tillbaka i mening att återställa min länge försvunna balans. Helt ärligt trodde jag på riktigt att det var borta för alltid och att jag skulle ställa in mig på att leva på annorlunda vis. Vilka tre ben..? Läsandet. Skrivandet. Musiken. De tre ting som givit mig glädje, skapat balans och återhämtning i svåra tider och oändligt med glädje och inspiration i glada tider. Tre viktiga essenser i mitt liv. Tre viktiga ingredienser i det som är jag.

I dryga tre år har jag inte förmått att läsa. Inte läsa alls. Jo, det som behöver läsas för att klara av arbetet har fungerat. Likaså har det gått att läsa in förberedelser för den undervisning/workshops jag bedriver emellanåt i mitt jobb. Nyheter. Skrifter. Instruktioner. Men böcker snackar vi om nu. Jag har läst sedan jag var barn. Gärna och mycket. Rent av slukat böcker. I perioder har jag läst mer än annars och ibland lite mindre. Men jag har alltid minst en bok på gång. Så att inte kunna läsa en enda bok på dryga tre år har varit smärtsamt och sorgligt. Plågsamt rent av.

I somras bad min dotter mig att läsa en bok som hon precis läst ut och som var viktig för henne. Den berättar om en kvinna som fick sin diagnos vid 32-års ålder. Samma diagnos som min dotter nu fått som 27-åring. Boken är självbiografisk och igenkänningsfaktorn är relativt hög. Mycket skiljer sig men en hel del går att relatera till. Det blev min första bok på mycket länge. ”Konsten att fejka arabiska, en bok om autism” av Lina Liman. Med hjälp av min dotters vädjan och Lina Limans välskrivna bok var jag åter en läsande människa. Känslan var obeskrivlig. Därefter har jag läst ett par böcker till och njuter av att ha återfått denna viktiga del av den jag är och vill vara. Jag läser inte lika fort länge men vad gör väl det. Jag läser.

Musiken har också letat sig tillbaka till viss del. Ett premiumkonto på Spotify hjälper till. Musik är dock otroligt intimt ihopkopplat med känslor för mig och därför väljer jag fortfarande ganska ofta tystnaden. Men lyssnar dock mer än vad jag gjort på mycket länge. Det får ta den tid det tar. Jag kan välja att spela högt så det garanterat stör och fuldansa till det… eller lyssna i hörlurarna och gråta till det. Med musik är allt möjligt. Musiken har alltid funnits till både glädje och till vemod och viss del också sorg genom livet. För att inte tala om hur musik kan trösta. Men för all del också framkalla tårarna, vilket är nog så viktigt det också ibland.

Skrivandet. Det går ju sådär som ni märkt om ni noterat när jag senast uppdaterade här. Men man kan som bekant skriva på många olika sätt. Jag har skrivit brev för hand, skapat egna julkort med dottern, skriver ner goda och glada tankar i en jättefin, knallröd anteckningsbok med hårda pärmar. Älskar att skriva hur jag än väljer att forma orden.. med penna eller via ett tangentbord. När jag besökte vår vackra huvudstad i våras köpte jag den röda anteckningsboken i en av favoritbutikerna.. Ordning och Reda på NK. Där hittade jag också en penna jag blev förälskad i. Onödigt dyr men just där och då kändes det otroligt nödvändigt att inhandla den, vilket jag gjorde. Jag känner en speciell glädje varje gång jag håller i pennan. Jag räknar kallt med att jag har den tills jag dör.

Nytt år, nya möjligheter och något vingliga än så länge, men inom kort stadiga ben, som hjälper till med den där livsbalansen. Jag är så tacksam. För orden, för musiken, för livet. Inget är självklart. Faktiskt.

Read Full Post »

Ja.. jag älskar.

Djupt, innerligt, genuint, äkta, gränslöst, på riktigt.

Du då..?

Read Full Post »

Ja, så känns det ibland. Som måndag hela veckan. Måndagar har vi ju diverse associationer till och sällan är de av det positiva slaget. Lite beroende på hur helgen varit kanske. Mycket beroende på hur livet ser ut i övrigt. Inget konstigt med det.

Själv tillhör jag sorten som mestadels är otroligt tacksam och glad över att få gå till mitt jobb. Framför allt är jag oändligt tacksam över att ha ett arbete att gå till. Men just nu är det lite motvind av flera olika anledningar. Just nu känns det som måndag, måndag, måndag, måndag, fredaglördagsöndag… och så måndag igen.

Men med en tro på att livet ljusnar och med en hel del starkt kaffe kommer jag att ta mig igenom det här också. Tills dess ska jag anstränga mig för att tycka ännu mer om måndagar.

Read Full Post »

Helena

Du finns inte mer. Men så kan man väl inte säga..? Du finns visst. Jag tror inte på att man kan begrava en själ. Speciellt inte en sådan som din Helena. Hur ska man kunna bränna den eller låsa in den i en kista..?! Omöjligt. Bara tanken är ju löjlig.

När din ena syster kontaktade mig den där måndagen för ett antal veckor sedan för att meddela att du somnat in i den eviga vilan.. så ramlade jag rakt ner i overkligheten. Vi skulle ju ses och dricka kaffe, fluff-kramas och skvallra oss hesa några dagar senare. Vi skulle ju grilla ute vid din täppa i Kråkvilan. Vi skulle samla PLUSsarna och äta Gabis ost tills vi rapade i kör. Då kan man väl inte bara gå och dö sådär..?! Vad hände..? Hur kunde du..? Det fanns ju så mycket kvar att göra och du hade precis börjat få skörda lite godhet och flyt efter år av strul i alla former.

En rugguggla är du. Ja, jag säger är.. för mig finns du ännu nära. En rugguggla är klok, vacker och ovanlig. Som du. Dessutom är du kort och kompakt, som jag. Alltså blev våra kramar extra fluffigt goda och varma.. för vi stod inte bara på ungefär samma höjd över havet och med samma typ av anatomi. Nej, vi stod också på samma våglängd rent själsligt. En kram oss emellan var så mycket mer än en omfamning, Så är det med riktiga kramar. De är liksom mer än kramar. Precis så är det med vissa människor i ens liv. De är liksom mer än bara människor. Som du. Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag saknar allt med dig.. speciellt ditt skratt, dina kramar och din humor. Du hittade alltid ord som inte fanns men som borde finnas. Du visste hur man drack kaffe och dig kunde man inget annat än att vara sig själv med.

Du blev en av de första som klev in i mitt hjärta här i Norrköping. En vän. En själasyster. För det mesta älskade jag dig och din helt underbara humor. Ibland drev du mig till vansinne med hur du såg på.. och behandlade dig själv. Många, långa diskussioner om det där. Vi talade sarkasm flytande båda två och självironin blev ibland så brutal att vi båda kunde skutta till en smula. Sen skrattade vi så att gardinerna fladdrade och vi fick ont i magen. Vi var många som såg alla dina fantastiska kompetenser, din underbara personlighet och vi beundrade alla din helt sanslösa humor igenom alla svårigheter. Alla gånger din cykel havererat, alla gånger du snubblat och dragit näsan i backen, alla galenskaper som bara du kunde råka ut för. Vi var många som såg allt det goda, fina. Varför gjorde inte du det Helena..? Varför kunde inte du se vilken magnifik människa du var och hur mycket du gav till alla andra.. utom till dig själv..?!

Att begrava en vän som du var något av det svåraste jag gjort hittills i livet. Kistan var så otroligt vacker.. med solrosorna som tronade på locket. När dina barn klev in i kapellet.. la en tjock bok framför kistan.. en sekatör.. och din ukulele.. då brast det helt för mig. De där tre sakerna fångade dig på ett så fint sätt. Du verkligen älskade att läsa, att påta i jorden och med växter.. fast den där kopplingen till ukulelen är jag fortfarande osäker på. Men det är klart du älskade din ukulele. Det är ju lite ovanligt.. så ingen är förvånad. Jag försökte få något sagt där vid din kista.. men det var svårt att hitta orden. Inga ord gjorde den gränslösa sorgen rättvisa. Din bror talade så fint till dig. Din stora familj var där. Många vänner var där. Dina fina ungar var där. Och du var där. Det kände jag.

Jag försöker hitta tröst i att du inte längre behöver strula med allt. Jag är helt säker på att inga krämpor eller allergier finns där du är nu. Jag hoppas och önskar så innerligt att du har det riktigt fint.. med dem du älskar som gått före oss. Jag hörde någon säga att en möjlig dödsorsak var att ditt hjärta var förstorat. Där ser du..! Du hade bokstavligt talat ett riktigt stort hjärta. Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta för allt du var, för allt du gav och för att du tog mig och min lillstrumpa till ditt hjärta. Du var en stor del i att introducera oss i vår nya stad. Mitt största och varmaste tack vill jag dock ge för den sista gåvan du gav mig.. du gav mig närheten till dina barn och nya, fina vänner i dina systrar. Tack Helena. Jag är så tacksam för att jag fick vara en del av ditt liv en tid. För mig finns du alltid kvar. Alltid.. i all tid.

Read Full Post »

Så ser livet ut för de allra flesta. Vi lever ömsom i ljus och skugga.. och båda behövs. Jag vill till och med påstå att båda är lika viktiga. En del trivs bäst i ljuset och blir därmed också möjligen lättare oseende för kontrasterna livet erbjuder. Vi kan bli lite blinda för det vi behöver för att stå stadigt och röra oss stabilt. Det är inte optimalt att ständigt sitta i skuggan heller. Där kan vi stelna och frysa till.. få svårt att röra oss och ont i själ och hjärta.

Det varierar hur ljus- och skuggan kommer och går i våra liv. Ibland badar vi i sol och ljus. Vi får kisa lite och vi ser allt i ett skimmer som suddar bort mörkret. Det är glass, ballonger, solsken, gapskratt och bad i havet. Livet flyter på ungefär som det är tänkt. Vi vaggas in i en rytm som passar oss fint och justerar livet in i rytmen och kanske, kanske tror vi någonstans.. eller åtminstone hoppas vi att det ska förbli så. Men den där skuggan behövs faktiskt också. Vi behöver kontrasten som låter oss vila i skuggan en stund för att så småningom kunna uppskatta ljuset ännu mer. Skuggan behöver inte vara tråkig eller oönskad. Inte alls. Skuggan ger också vila, svalka och ett lugn som tillåter eftertanke och insikter att gro i en annan takt än vad ljuset någonsin orkar tillåta. Men i skuggan vilar också tungsinnet och sorgen. Och dessa behövs minst lika mycket som glass och ballonger och det där andra. Balans är viktigt. Jag uppskattar båda delarna fast på olika sätt. De kompletterar varandra. De kompletterar mig som den människa jag vill vara.

 

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: