Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sorg’

Jag använder mig ofta av olika typer av filter. Nästan alltid. Jag monterar fast filtret speciellt stadigt de dagar som känns mest utmanande att gå ut i verklighetens vardag. När hälsan sviktar. När orken är så gott som borta. När smärtan är överväldigande.. både psykiskt och mentalt. Filtret hjälper. Det hjälper enormt mycket och är ett fungerande sätt att ta sig igenom dagarna. Tack i himlen för att filter finns och fungerar.

Det tar sin tid att lära sig att använda sina filter. Men övning ger färdighet. För mig är mina filter mina nödvändiga verktyg som hjälper mig igenom de mest utmanande dagarna. Så jag vårdar dem respektfullt. Några få av mina nära kan ändå se genom dessa filter. De kan se smärtan, ångesten eller utmattningen ändå. I förtroende har jag givit dem nyckeln och formeln att se förbi dessa filter.

Jag kallar dem filter för att jag skyddar mig själv bakom dem. De håller det svåra och tunga i någon slags kontroll. Jag behöver ha dem för att orka. För det allra mesta sitter de ändå hyfsat löst och jag är en positiv människa som föredrar att sprida glädje och att ha rätt mental inställning till livets krumbukter. Jag är fullt medveten om att jag alltid, i alla lägen, har ett eget val.. ett eget ansvar.. för hur jag hanterar saker och förhåller mig till de citroner som ibland kastas mot mig. Mitt val är ändå oftast att föredra glädjen framför allt annat. Det negativa finns där ändå.. det behöver inte få mer av min energi än det redan tar.

En snapchat-selfie får illustrera att även fullt synliga filter finns och fungerar. Jag är inget stort fan av att försköna verkligheten i vanliga fall. Den är som den är och det är lättare och mer givande att leva i den när den är äkta, genuin och utan lull-lull eller falska filter. Jag uppskattar rak kommunikation, brutal ärlighet och att få höra sanningen.. hur obehaglig och oönskad den än må vara. När den är förskönad, pyntad och omgjord för att imponera eller lura.. så blir besvikelsen och tilliten så oerhört skadad. Det är i min värld slöseri med tid och respekt.

Och på tal om filter.. något av de bästa filter som någonsin uppfunnits är kaffefilter. Faktiskt det filter jag använder allra mest och har allra störst glädje av.

(8/100)

Read Full Post »

Den här förlamande tröttheten.. Just nu lever jag i ett läge där jag kämpar hårt för att ta mig framåt, för att inte bryta ihop, för att klara dagen, för att låta insikterna landa i lugn och ro. Jag känner ibland (tyvärr ofta) att jag får försvara mitt mående. Uppenbarligen fungerar min strategi att lägga min energi på att klara arbetsdagarna lite för bra. Jag varken bryter ihop eller sitter och glor in i väggen. Jag verkar ju så glad och så positiv. Jag lägger ut positiva tankar och sprider glädje och klokheter på facebook. Då kan jag ju inte må dåligt.. vara utmattad och ha ångest..?!

Jo. Det kan jag. Faktiskt. Tro mig.. det är fullt möjligt. Jag blir bara så himla trött. Och ledsen.

Min ångest och mina tårar är på riktigt.. även om jag inte delar dem med världen omkring mig. Men också mitt skratt och min glädje är riktig. Jag låtsas inte. Det är det inte värt. Jag är den jag är.. det du ser är jag. Har många sidor.. men törs berätta även om de mörkare sidorna. De mörka, tunga sidorna som just nu dominerar. Jag behöver inte bryta ihop eller dramatisera mitt mående för att övertyga andra. Jag berättar om det för att avdramatisera attityden kring psykisk ohälsa. Något som de allra flesta berörs av under någon eller några gånger i livet.

20160420_173901.jpgFörresten.. idag såg himlen ut såhär..

 

(51/100)

Read Full Post »

Det var ett tag sedan vi tog en Dagens..

Humör:
Hyfsat stabilt. Det råder en obalans i sinnet just nu och jag kämpar varje dag med diverse utmaningar inom mig själv. Att klara dagen utan att rasa är det primära målet varje morgon. Just idag träff på djupet med vänner i ett par timmar. Det gav näring och energi att räcka en stund.
Planer:
Vid den här tiden på dygnet finns inga andra planer än en god natts sömn. Men om jag sträcker mig till morgondagen så är planen att ha en bra och givande arbetsdag och därefter en kreativ kväll hemma.
Roligaste:
Min nyfunna vänskap med vännens sambo. Hon klev rakt in. Tycker om.
OCH att jag slapp böter trots halvknasig parkering…
Tråkigaste:
Ångest är o-kul. Oro och ångest är inte roligt alls.
Godaste:
Min matlåda till jobbet. Spaghetti och dotterns goda köttfärssås.
Borde:
Lägga mig tidigare. Ja, verkligen. Problemet med att komma i säng är sannerligen svårlöst.. märkligt nog.
Längtan:
Jag längtar efter sinnesro och balans i livet. Jag längtar djupt efter förmågan att läsa en bok igen. Den saknar jag så det gör ont i mig.
Beroende:
Det är ju det där med kaffe…
Vill ha:
Tillbaka min glädje och min gnista. Och ett bra pris för min bil som strax kommer att vara till salu.
Frisyr:
På utväxt. En himla jobbig mellanperiod när inte mycket känns bra alls.
Klädsel:
På jobbet idag: Helsvart (silversmycken, blodröda naglar). Hemma: grå och vita mjukiskläder.
Person:
Hjärtebarnet Mika, 10 månader. Och dottern som började jobba på Nelins konditori och café idag.
Låt:
I morse spelades ”We are the champions” med Queen på radion.. den har hängt med hela dagen.
Bok:
Nej.. jag kan ännu inte ta mig igenom en bok. Det finns en mycket djup sorg i detta faktum. Jag saknar det så det gör ont i mig på riktigt. Jag vet att den glädjen kommer tillbaka.. men oj, så jag saknar förmågan just nu.

wp-1459084675827.jpeg

(30/100)

Read Full Post »

wpid-20150510_223001.pngSaker är inte alltid som de verkar vara. Vi bör inte döma så snabbt. Kloka ord och vanliga fraser vi både säger själva och hör andra säga ofta. Här ser vi en bit av himlen i en vattenpöl. Eller? Det är en pöl med vatten efter dagens skurar.. solen skiner och jag kan se en reflektion av himlen i dess blanka yta. Men det är en vattenpöl. För att se himlen behöver jag lyfta blicken långt över trädtopparna. Kan det vara så med oss människor också? Givetvis är det så. Det som syns utåt är sällan hela sanningen. Vi visar det vi vill att andra ska se. Det lär vi oss med tiden. Barn är mer spontana och äkta på det viset. De har inte ännu lärt sig att maskera sina känslor och sitt inre. De är omedelbara och visar vad de känner. Omgivningen behöver inte gissa.

Varför maskerar vi oss då? Det finns alldeles säkert lika många skäl som det finns människor. Själv strävar jag efter att vara så genuin och äkta som möjligt. Jag brukar välja glädje och vara positiv för det allra mesta. Det är så mycket lättare och roligare då. Men självklart har jag också saker att grubbla över och fundera kring. Mitt mående går upp och ner som hos de flesta. Livet har kantats av många sorger och flera trauman och det sätter sina spår förstås. Så är det ju det där med värken som tar en del kraft emellanåt. Ibland orkar jag inte hantera det så offentligt, så då maskerar jag. Det är enklare att gå på som vanligt och vara ”okej” än att fördjupa sig i och förklara orsaker till trötthet och melankoli. Så har jag ändå mina stunder då tårarna får rinna.. sorg och smärta, oro och ångest får pysa ut lite grann. Men nästa dag.. då har det slutat regna och så speglar sig himlen i vattenpölarna igen och allt ser ut att vara bra.

Jag lovar mig själv att vara mer lyhörd och ge fler kramar och omtanke om jag ser att mina medmänniskor kan behöva det. Och vem behöver väl inte kramar och omtanke?! Kanske den mest högljudda, mest obstinata och jobbiga behöver det allra mest. Den har förmodligen det svårast och jobbar hårdast med att dölja hur det egentligen känns inuti.

 

(71/100)

Read Full Post »

I mitt arbete, som jag älskar så mycket.. Ja, älskar. Faktiskt. Jag känner sådan djup glädje och tacksamhet över att få arbeta med det jag gör. Dessutom tillsammans med helt underbara kollegor. Jag skrattar varje dag. Jag lever i ödmjuk tacksamhet över att det här jobbet hittade mig då.. i oktober 2013. En livstid sedan.

snobbenglädjeEn av de allra roligaste delarna med mitt arbete är att möta människor. Hjälpa människor. Förstå människor. Varje dag är en otrolig mix av precis hela känsloregistret, inklusive dess ytterligheter åt båda håll. Det vill säga både bottenlös sorg men också glädje som förändrar livet.

Jag har både igår och idag haft den stora ynnesten att få delge människor livsavgörande beslut. Positiva beslut. Att stå framför en människa som lever med en ofattbar oro över nästa steg i livet. Oro av det slaget som innebär att kunna fortsätta leva i trygghet eller att riskera att dö. Att då få se en människa falla i gråt av lättnad och oändlig glädje över sig själv och sitt barn.. det berör ända in i märgen. Den blicken går inte att förklara. De tårarna går inte att hejda. När oron som tyngt så länge lättar som dimma i solsken.. att få bevittna det, vara en del av det innebär att vi är inne på medmänsklighet av episka mått.

Tack i himlen för att jag får vara en del av ett så viktigt och livsavgörande steg i människors liv.

 

(39/100)

Read Full Post »

En dag för inte så länge sedan fick jag bevittna två ytterligheter av föräldraskapets pedagogik. Det ena gjorde mig alldeles varm inuti och det andra gjorde mig så arg att jag inte kunde vara tyst.

På ICA Kvantum ser jag en gosse på kanske fem, sex år. Han hittade en lila låda som innehöll diverse pärlor att göra exempelvis egna armband av. Pojken står och håller i lådan, beundrar pärlorna som är färgsorterade i fack och nästan alla pärlor går att beundra genom plastfönstret på lådans ovansida.
Snälla mamma, kan jag få den här? Han höll i den som om han hittat den hemliga skatten. Kanske planerade han sina pysselstunder, vilka fina armband han skulle göra och vem eller vilka han skulle ge dem till. Gossen strålade och ville verkligen, verkligen ha pärlorna.
Gå genast och lägg tillbaka den där! Det där är ju för tjejer ser du väl?! Säger den urbota korkade modern i fråga.
För tjejer?? Var på lådan står det skrivet? Jag tror den är till för kreativa barn! Kunde inte låta bli att kommentera. Såg ju hur ljuset slocknade i gossens blick då han blev åthutad som om han borde skämmas över att vilja ha en TJEJGREJ.

Gick sedan och funderade på hur den där mamman egentligen tänkte och undrade vad hon var så rädd för så hon kände sig tvingad att förminska sin lille son på det viset. Handlade och körde hem, parkerade i garaget, tog mina kassar och traskade hemåt. Det regnade ganska ordentligt och vattenpölarna var inte längre små pölar, utan små lokala insjöar lite här och där. Vid utkanten av garagelängan/parkeringen fanns en jättestor lokal insjö, eller enorm vattenpöl om man så vill. Redan innan jag rundat hörnet och fått den i sikte hörde jag ett barns hjärtliga och höga skratt och ett plaskande som bara kunde beskrivas som ren lycka. Det jag fick se gjorde mig alldeles glad, varm och fluffig inuti. En mamma och hennes lilla flicka på kanske 3, 4 år stod i full mundering med galonbrallor (på barnet), stövlar, sydväst och regnjackor. De hoppade så det plaskade alldeles galet mycket. De skrattade, dansade och sjöng i regnet. En förälder trotsade vädret och delade barnets ultimata glädje i att få göra det som nästan alltid förbjuds. Hoppa inte i vattenpölarna! Jo.. hoppa, dansa, skutta och sjung i vattenpölarna! Det såg så underbart ut. Jag kan tänka mig att det blev ett minne för dem båda att bära med sig länge, länge.. kanske resten av livet. Kanske gick de sedan hem för att värma sig med varm choklad och mys under en filt.. vem vet.

Ytterligheter. Kontraster. Vi möter dem överallt, dagligen. Vilket av barnen känner mest glädje? Vilket av barnen lär sig att man måste passa in och anpassa sig? Vilket av barnen lär sig att bejaka barnet i sig och vara den man vill vara?

Det gäller inte bara barnen. Det gäller oss alla. För mig är det oerhört viktigt att få vara den jag är, att bejaka såväl barnet som den ålderdomliga och hyfsat kloka gamlingen i mig. Jag är fri att vara den jag vill vara. Jag är tillräckligt modig att inte längre anpassa mig för att duga åt någon annan. Jag har äntligen börjat att vilja och våga tycka om den jag är. Ja, här står jag och duger precis som jag är!

(4/100)

Read Full Post »

Sedan sist…

… har det hänt en del. Operationen gick lysande och har varit komplikationsfri hela vägen. Underbart. Dotterns operation, en dag och en månad efter min egen, har också varit utan större komplikationer. Vardagslivet ser en smula annorlunda ut numera, men det är i det stora hela ingen större skillnad. Annat än viktmässigt.. och då är ju allt som det ska. Sakta men säkert mot våra mål.

En mycket älskad närstående har somnat in i den eviga vilan. Plötsligt och snabbt gick det. Känns fortfarande ofattbart overkligt att tänka sig att vi inte längre kan kramas, skratta, spela kort, grilla, planera trädgården och så vidare. Vi reste till begravningen, dottern och jag. En begravning är alltid sorglig förstås.. men just den här var förutom den ofattbara sorgen också ljus och kärleksfull. Har inte upplevt det tidigare. Det kändes som om vi på något obeskrivligt vis ändå kunde sitta i tacksamhet och glädje över att ha fått vara en del av hans rika liv. En människa som verkligen fyllde sina år med liv, som uppskattade såväl det lilla som det stora i livet. Nöjd. Glad. Alltid. Vila i frid käraste du.. För alltid är du en del av våra liv. Tomhet återstår.. men också underbara minnen.

Snön kan få sluta ramla ner från himlen nu. Det räcker med vinter för den här gången. Våren är efterlängtad och välkommen och såhär veckan före påsk känns det som om det skulle vara trevligt med barmark och lite mer sol. Å andra sidan.. såhär ser det ju ut i vår del av världen såhär års. Tids nog blir det både vår och sommar och vem har väl egentligen bråttom..?!

Nu väntar livet.. och en massa projekt, stora som små, ligger och väntar på att realiseras. Ska bara hitta lite mer ork och kraft. Om ni hittar min energi någonstans, skicka den gärna i ett parfymerat kuvert med en leende på.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: