Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjukskriven’

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Annonser

Read Full Post »

fb_img_1463957806045.jpgKanske är det lika bra.. att våra tankar inte hörs. Vi kan tänka hur tokigt och galet som helst utan att behöva stå till svars eller ens förklara oss.

Idag har jag övat flitigt på att bara vara. Känner skuld över att inte göra något, vilket skapar ångest. Rastlösheten finns där men tvingas ta allt mindre plats. Känslan av otillräcklighet tar desto större utrymme. Men jag övar. Flitigt. Mitt intellekt surar över att få stå tillbaka för den starka känslan. Glappet mellan dessa två är under bearbetning.

Det blir film ikväll.. det är underbart mulet och ruggigt där ute..

(87/100)

Read Full Post »

Idag har jag övat på att gå ut bland folk och göra vardagliga saker där ute i stora världen. Vädret var (enligt facebookvänners uppdateringar) försommarvarmt och underbart. Vilket i klarspråk betyder lite för soligt och varmt i mitt tycke. Men jo, nog var det fint vårväder. Ännu är det inte alltför äckelsvettigt där ute i stora världen. Jackan behövde inte knäppas idag om vi säger så..

20160411_154050.jpgSå fort jag kom ut på stadens gator ökade pulsen och ångesten låg på lur att kunna attackera vid minsta lilla tecken på obalans eller oro. Min fokus låg på andning och att befinna mig ”här och nu”. Tog en gofika på det mysiga caféet där dottern jobbar för närvarande. Någon halvtimme kvar tills hon slutade.. och innan vi skulle på bio. Länge sen vi var på bio tillsammans. Innan bion hann vi med några kycklingbitar var på Donken.. så att inte bio-popcornen skulle landa i helt mat-tom mage. Filmen fick oss att skratta.. och därefter for vi hemåt.. via matvarubutiken då det var nästan slut på livsnödvändigheter som mjölk och kattmat hemma.

Detta lilla äventyr på sammanlagt 3,5 timmar tog musten ur mig. Jag har varit som en urvriden trasa resten av kvällen. Nu laddar jag för arbete i morgon. Kommer att åka iväg på ostadiga ben och det kommer att kosta en hel del kraft att klara dagen. Men om jag inte ens försöker så vet jag ju inte om jag klarar det. Jag måste få känna efter. Jag vill ju så gärna.. och att jobba är ju också en stor och glad och viktig del av den jag är. Önskar bara att jag inte var så himla trött.

(42/100)

Read Full Post »

Jag måste verkligen ta en stund i taget. När tankarna försöker leta sig längre fram så kommer ångesten. Det känns overkligt att vara så medveten om vad som händer men inte kunna kontrollera det på samma sätt som förut. Eller.. jo, det går nog.. men kräver då en ansats och en ansträngning som jag inte vet om jag besitter just idag.

20160405_135933.jpg 20160405_135943.jpgEn kopp kaffe, inhandlad på McDonald’s. En biltur till vackra Skogsviken vid Kolmården. Solsken och stillhet. Mamma som sällskap. Där satt vi på bryggan och bara fanns en stund. Småpratade och såg ut över glittrande vatten, lyssnade på måsarnas skrianden. Lugnare puls. Ångesten stillar sig en stund.

Stöd och uppmuntran från kära människor i mitt liv betyder så mycket mer än jag kan ge uttryck för. Det går rakt in och lägger sig som bomull runt min trasiga själ. Det berör på djupet. Jag är någon. Någon som andra kan bry sig om. På riktigt. Jag finns. Jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag vet att jag inte är det egentligen.. men jag känner mig så. Känslan är svår att skaka bort trots att intellektet säger annat.

20160405_174905.jpgVackra blommor. En favorit. Babyrosa nejlikor. Min älskade Mummis favoritblomma. Idag stod jag en bra stund och betraktade dem. Deras skönhet skänker glädje och påminner om vackra saker. Allt har sin tid, inget kan skyndas på. En blomma kan inte stressas att växa. Det måste få ta sin tid. Ja.. allt måste få ta sin tid om det ska bli riktigt bra. En stund i taget.. för två stunder i taget går inte.

(36/100)

Read Full Post »

bromssparSå fick det bli. Nu bromsar jag och försöker hitta den normala pulsen igen. Tar några dagar på mig för att komma ikapp lite. Det har varit en otroligt känslosam dag idag. Läkarbesöket rörde upp mycket mer än vad jag var beredd på. Ibland känner jag mig så överraskad och korkad i mina hyfsat intelligenta insikter. Det där lät konstigt. Det är det också.

Nu när jag släppt lite på mina skavande och strama tyglar av kontroll och självbehärskning så märker jag hur minimala, snudd på obefintliga, mina marginaler är. Det behövs inte mycket för att tårarna ska rinna. Klumpen i halsen är ständig. På jobbet idag möttes jag av medkänsla och omtanke i stora mått av dem som vet hur det står till. Det har berört djupt. Två gånger fick jag stanna bilen på vägen hem för att tårarna förblindade mig.

Jag känner mig vilsen. Som om jag tappat fotfästet en stund. Tankarna vandrar vilt, känslorna likaså. Jag saknar lugnet och ron jag kunde hitta inuti mig själv när det stormat omkring mig tidigare. Men det finns där inne någonstans. Det är jag helt säker på. Nu ska jag sitta still en stund.. låta goda tankar få plats. Jag har tänkt att gå ut i skogen och omfamna några träd. Jag älskar träd. Träd är liv..! Jag ska försöka börja läsa igen. Jag sörjer att jag tappat förmågan att läsa en bok. Det som varit så centralt och viktigt under större delen av mitt liv. Jag ska hitta kraften igen. Glädjen. Gnistan. Jag vill och jag ska.

Men nu.. nu bromsar jag. För att sedan kunna finna min väg igen.

(35/100)

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: