Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykisk ohälsa’

Det är en sån dag idag. En dag då det behövs mycket kaffe. Det går åt en hel del energi att hålla virvlande tankar och känslor under någorlunda kontroll. Idag står jag öga mot öga med människor som har en helt annan typ av behov än vad jag har och jag lägger så mycket fokus jag förmår på att kunna hjälpa dem så gott jag kan.

Men det är en sån dag idag. När jag snubblar över trädrötter på min livsstig. Jag lyfter försiktigt fötterna för att inte ramla.

Annonser

Read Full Post »

Det känns fortfarande som att jag borde vara ”frisk” och i full fart lite överallt vid det här laget. Jag har ju jobbat heltid några månader nu. Är inte längre sjukskriven. Då måste jag ju vara frisk. Eller..?

Nej, jag är inte frisk än. Eller det beror på hur vi definierar frisk förresten. Men efter en utmattning är det inte alls ovanligt med symptom som hänger kvar i flera år ibland. Den som fått diagnosen får lära om inom många områden och det är där motståndet finns. I varje fall hos mig. Jag har JÄTTESVÅRT att acceptera mina begränsningar. Intellektuellt är det inga problem. Jag vet och jag förstår och jag skulle kunna föreläsa om hur det ligger till. Men känslomässigt finns det där glappet som ”stör”. Det är frustrerande att det är så svårt att acceptera. Jag är min egen största fiende som hindrar mitt tillfrisknande. Suck..

Det finns tillfällen då mina begränsningar märks mer än annars. Man använder ordet hjärntrött, vilket beskriver tillståndet ganska bra. Jag blir fort trött av yttre stimulans.. såsom ljus och ljud i diverse olika former. Folksamlingar, sociala sammanhang.. något så enkelt som ett biobesök eller en fika med vänner kräver vila efteråt. Jag måste ha omedelbar återhämtning i form av tystnad och stillhet en stund. Koncentrationen är nog den mest begränsande delen av hela utmattningskakan. Jag kämpar med att komma så långt att jag kan läsa en bok igen. Faktatexter på jobbet kräver allt jag har. Jag måste förbereda mig som aldrig förr om jag själv ska hålla någon typ av föreläsning.. stor eller liten. Ingenting flyter på som det alltid gjort förut. Allt kräver en ansträngning som aldrig tidigare behövts. Frustrationen är konstant. Likaså tröttheten.

Men vila då, säger de kloka som vill mig väl. Välj bort det som kan vänta. Skala bort allt och bara existera, säger de. Hur gör man då..? Hur stoppar man alla tankar som vill så mycket och som skapar så dåligt samvete för att jag inget orkar..? Jag önskar jag kunde stänga av och trycka igång igen.. lite sådär lagom smidigt utifrån dagsformen. Men det fungerar tyvärr inte så.

Så nog jobbar jag med mig själv alltid. Mer än vad någon kan förstå. Jag har det där nystanet av röd tråd som jag försöker reda ut lite i taget. Jag är inte ett dugg orolig för att jag inte ska klara det så småningom. Jag är bara otålig. Jag vet att jag duger som jag är.. även utan att prestera. Men jag känner inte så. Frustrerande.

Det är ett par veckor kvar till min semester. Då får jag fyra veckor på mig att öva på att bara vara. Om jag nu inte kommer på en massa annat som ska passas på att hinnas med. Inga planer finns dock.. utan dagarna får komma och gå lite som de vill. Jag förbereder mig mentalt för det i varje fall.. att bara vara.

Read Full Post »

Den här bilden illustrerar livet så otroligt tydligt. Förväntan på tillfrisknandet är pilen som pekar rakt upp. Verkligheten är det snåriga, trassliga intill. Där.. någonstans i den trassliga härvan.. finns jag med alla mina tankar och känslor som sliter och river mig åt alla håll. Det går absolut åt rätt håll. Ibland i varje fall. Men det tar tid. Tid kräver tålamod och det är olyckligtvis en bristvara hos mig. Men jag övar, jag lär mig.. för att jag vill och för att jag måste. Jag kämpar så hårt med mig själv så ingen skulle tro mig om jag försökte förklara. För det är självklarheter för så många. Men inte för mig. Jag övar i att tycka om mig själv och det är något av det svåraste jag någonsin gjort.

Märk dock väl att även i den trassliga, snåriga härvan så finns där i slutet en snutt av rak linje och även så en pil som pekar uppåt. Och dit ska jag. Faktiskt. För det jag saknar i tålamod har jag i stället överkompenserat med envishet.

Read Full Post »

Jag gick i mål även i år. Tredje året på raken. Ett hundra blogginlägg på ett hundra dagar. Utmaningen avklarad. Grattis till mig..!

Det känns som en dubbel seger med tanke på i vilken situation jag befinner mig för närvarande. Livet har varit, och är fortfarande, utmanande och jag kämpar med att acceptera de begränsningar min hjärntrötthet orsakar. Det kräver lite mer än vanligt att genomföra en del saker då bland annat koncentrationen inte är som den borde. Jag blir lätt distraherad och då tar många, till synes, enkla saker längre tid att göra. Det är frustrerande, irriterande och skapar negationer mot mig själv. Jag inser hur orimligt det låter och jag önskar jag kunde känna och fungera annorlunda.. men jag är inte där än. Jag är dock på väg.. men då jag är av den otåliga sorten så tycker jag nog inte att det går fort nog.

Utmaningen betydde lite mer just i år och just på grund av min nuvarande situation. Men jag gjorde det och tacksamheten och glädjen känns viktig och riktig. Så följer den sedvanliga frågan då utmaningen nu är avklarad..

Ska jag fortsätta skriva..?!

Skriver jag för att jag vill att någon ska läsa, eventuellt beröras och möjligen återkoppla på något vis..?! Självklart gör jag det. Det motiverar, gläder och inspirerar att få veta att någon annan läser det jag skriver och dessutom tar sig tid att på något vis lämna en kommentar eller annat bevis på att de tagit del av mina ord. Men allra mest skriver jag för min egen skull och det borde också vara det som möjligen driver mig att fortsätta. Hur det blir med det får vi väl se.

Till dem som eventuellt följt mina hundra inlägg vill jag rikta ett hjärtligt tack för att ni tagit er den tiden!

(100/100)

Read Full Post »

Jag fick ett sms i morse där det stod: Du är värdefull.

Någon tycker att jag är värdefull. Det betyder gränslöst mycket. Särskilt då denna någon är en person jag själv sätter ett stort värde på. Det gjorde mig så himla glad. Jag tänkte då att om någon tycker att jag är värdefull och tar sig tid att skriva ner det och skicka det till mig.. så borde jag åtminstone försöka att tycka att jag själv har det värde andra tillskriver mig. Det är inte lätt.. men jag både vill och ska försöka ännu hårdare att nå dit. Jag vet inte riktigt ännu hur men jag ska klura ut det också.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen: Det tar oerhört mycket kraft att tycka så illa om sig själv som jag gör. Jag fiskar inte efter bekräftelse för jag VET att jag är en bra människa och att jag duger som jag är. Men jag KÄNNER det inte. Inte ens lite. Intellekt kontra känsla har fortfarande ett stort glapp. Jag jobbar på det också. Jag jobbar på en massa olika saker. Ständigt jobbar min hjärna med att analysera, acceptera, formatera… Jag befinner mig i en process som kommer att ta tid. Det får ta tid för det ska bli riktigt bra. Bättre än bra. Livet är i förändring och jag tänker inte längre nöja mig med mindre än vad som är det allra bästa för mig.

(97/100)

Read Full Post »

Det ena behöver det andra. De är varandras kontraster och lika värdefulla båda två. Ljuset och mörkret. Eftersom jag tycker om metaforer.. både i tanke, ord och bild.. så omsätter jag gärna bekymmer och eventuella hinder till saker som är lättare att förstå. I varje fall om jag ska försöka beskriva för någon annan. Inne i mitt eget sinne rullar det där kaotiska nystanet runt och har minst fyra katter efter sig som inte låter nystanet vila alls.

I ljuset trivs de flesta. I dagsljus. I solljus. I trons ljus. I skimret och i strålarna av allt gott i världen. Det är så vi oftast tolkar ljuset. Som det goda, fina. Det vi föredrar och väljer. Vi söker oss ut i ljuset och vi umgås och kommer varandra närmare. Men ljuset behöver också vila och ljuset behöver skugga för att vi ska kunna se kontrasterna. Alltså är även mörkret ett klokt val ibland.

I mörkret.. om natten är det stilla. Mörkret tolkas mer som det tunga, sorgliga och dova. I mörkret får tankarna liv då de inte distraheras av allt som ljuset skapar i form av liv och lust. Stillheten kan vara behaglig och välbehövlig. Natten är till för vila och återhämtning. Mörkret tillåter tystnad och eftertanke. Mörkret kan också finnas inuti oss.. oavsett hur starkt ljuset strålar på oss. Detta mörker behöver tystnaden och stillheten men begränsas av det distraherande ljuset. Ibland behöver vi få vara kvar i mörkret en stund för att kunna hitta balansen igen mellan dessa två.

”När det regnar, sök efter regnbågen. När det är mörkt, sök efter stjärnorna”. Det här säger mig att hur mörkt det än blir så finns där något ljust att upptäcka och ta till sig. Det finns alltid, alltid något att glädjas åt och vara tacksam över. Det finns alltid ett eget val. Händer det något jag inte kan styra över så väljer jag ändå hur jag ska förhålla mig till det. Likaså säger ordspråket mig att också i flödande ljus har skuggan sin behagliga uppgift och mening. Båda är viktiga och behövs. I balansen hittar vi oss själva.

(91/100)

Read Full Post »

En mikropaus. En dag bara. En dag som bara är min. Så får det bli om jag inte ska gå sönder igen. Min rustning skaver och känns tung och jag behöver lyfta av den ett ögonblick. Jag behöver sova och gråta för mig själv en stund för att sedan kunna komma tillbaka med något mer stadig grund att utgå ifrån.

Det har varit en dag då en process startat. En viktig process har fått sin början och jag misstänker att den kommer att pågå under ganska lång tid. Den kommer att förändra mig till det bättre. Den kommer att hjälpa mig att hitta den balans jag måste respektera för att kunna fungera så bra som jag vill. Jag har en stor potential och så oändligt mycket att dela med mig av. Jag vet det. Nu ska jag också lära mig att känna det. Att tro på mig själv. Att inse vem jag är och vad jag kan. Att sluta tycka så illa om mig själv så jag i så hög grad ignorerar mig.

”För att kunna förändra ditt liv, måste du ändra dina prioriteringar”. Så klokt, insiktsfullt… så väldigt sant. För att kunna förändra livet till det bättre.. till det liv vi verkligen vill ha och förtjänar att leva.. så måste vi själva förändra våra prioriteringar och därmed också prioritera oss själva. Annars orkar vi inte att stråla, skina, ge, skapa.. annars orkar vi inte vara snälla mot oss själva. Och då kan man gå sönder. Man kan bli utbränd och knappt orka andas själv. Vi kan inte vänta tills någon annan drar våra gränser och prioriterar oss. Det är inte deras jobb. Det är vårt jobb.

(90/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: