Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘otillräcklighet’

Man ska vara snäll. Det lär vi oss redan som barn. För några försvinner den självklarheten längs med livets stig av olika anledningar. Hos de flesta finns uppmaningen dock kvar. Den sitter inmurad i ryggraden från de tusentals gånger vi fått uppmaningen. Om vi lyckas vara snälla åtminstone för det mesta… så flyter livet på något lite enklare än annars. Chansen att vi får vänlighet tillbaka ökar markant om vi själva är snälla, vänliga. En värld fylld med vänlighet och leenden, hjälpsamhet och empati låter ju fantastiskt. Det skulle kunna vara en sanning om alla ville samma sak och inte stirrade sig blinda på makt och medel. Det är vad jag tror.

Det börjar ju med någonting någonstans. Allting har en början. Varje vana. Varje förändring. Allting. Det finns något som verkar självklart men visat sig vara något av det svåraste vi förmår att bemästra. Men om vi börjar här så kanske det finns hopp om en mer global förändring i en långsiktig vision. Om vi börjar med att vara snälla mot oss själva. Vad tror ni om det?

Jag har under det senaste året fått uppmaningen många, många gånger. Nästan irriterande många gånger. Av läkare. Av min samtalskontakt. Av min chef. Av arbetskamrater. Av familj och vänner. Var snäll mot dig själv! Låt din kropp och själ vila. Låt din läkning ta tid. Ha inte bråttom. Var snäll mot dig själv.

Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Min tolkning säger att jag behöver sluta att klanka ner på mig själv över allt jag inte gör.. och i stället inse att jag gör en hel del. Jag behöver tillåta mig själv att göra sådant som är bra för mig.. utan att ha dåligt samvete för att annat ”viktigare” inte blir gjort. Mitt värde ligger inte i vad jag presterar, utan i vem jag är.. oavsett om jag presterar eller inte. Jag VET ju det.. men det känns inte så. Om jag ”latar mig” så har jag ständigt dåligt samvete. Återhämtningen uteblir förstås då. Även om jag ligger på soffan. För det dåliga samvetet får igång tankar och reaktioner så det räcker och blir över. För att restaurera mitt egenvärde måste jag alltså prestera något igen. Suck… jag har en del kvar att lära. Varför ska det vara så svårt när det låter så självklart och enkelt?

(6/100)

Read Full Post »

img_1564.pngMin bästa tid är nu. Det kan omöjligt ha undgått någon som någon gång varit i min närhet. Hösten är den tid då jag mår allra bäst. Gråväder är underbart. Krispig och klar luft. Friska vindar. Naturen klär sig i en färgprakt som får mig att tappa andan.. innan den går till vila över vintern för att sedan orka börja på nytt, spirande och dripp-droppande fram på vårkanten. Regnar gör det också ibland.. och om det blir för mycket regn är det ju inte så kul. Men det är det inte någon gång på året. Lagom är bäst.. speciellt i vårt land. Landet Lagom.

Arbetar halvtid. Mycket nya tankemönster ska bära mig framåt till friskhet igen. Det tar tid och jag har förfärligt svårt att acceptera det. Men jag är ändå tacksam. Så tacksam för att jag kan jobba halvtid. För att det är höst. För att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.

Ett mål är att skriva mer. Ett ständigt mål kan man tycka. Det här är en början..

Read Full Post »

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Read Full Post »

slutkördJag känner mig helt tom just nu. Både fysiskt och mentalt. Det finns inte mycket att säga. Orden känns för stora eller för små och min centrifug av känslor måste få stilla sig innan jag ens försöker reda ut något. Jag vill gråta.. men orkar inte det heller. Så just nu finns jag bara. Det räcker så.

(57/100)

Read Full Post »

Mina marginaler har varit oroande små en tid.. och idag kändes det som om de försvann helt. Det fick mig att bestämma att dra i bromsen än en gång. Hitta min puls igen…

wp-1461561864560.jpegDagens insikt kom ifrån situationer på jobbet som normalt får mig att briljera. Jag älskar mitt jobb och jag ger allt jag har. Det som blev så tydligt idag var att det inte finns lika mycket att ge längre. Tempot och de dagliga utmaningarna utvecklar och undervisar. Interaktionen med människor och utmaningen att lösa alla typer av problem är det som gör jobbet så fantastiskt. Jag måste bara lära mig att det är okej att inte högprestera varje sekund av varje dag. Att jag duger fint ändå. Åter igen.. intellektet VET ju det. Men inte känslan. Det som utmanade på jobbet idag knäckte mig helt.. i stället för att trigga mig till briljans. Det skrämde mig och gjorde mig otroligt ledsen.

Nu tryter orken. Jag är så trött. Jag behöver vila. Släppa allting en stund och bara andas. För att orka mer igen om en stund. Jag vägrar ge upp eller falla platt. Jag kan, jag vill och jag ska jobba för att hitta mig själv igen. För det är jag värd. Det vet jag ju. Egentligen.

20160425_202313.jpgKvällens himmel var såhär vacker..

 

(56/100)

Read Full Post »

Den är bra härlig ändå.. den där fredagskänslan. Bästa dagen i veckan. Efter en lååång vecka på jobbet så drar det ihop sig till helg. Den här helgen innebär sovmorgnar och lite kalas. En bror och en brorsson har fyllt år i veckan och ska firas. Mest av allt ska jag dock bara försöka att vara. Jag ska hålla mig i närheten av min älskade healer.. Kejsare Karamellpudding och tanka godhet och kärlek från honom. Absolut bästa medicinen. Och den är helt gratis. Att vara i närheten av någon man älskar helhjärtat är mycket helande.

wp-1460839636746.jpegOrden sitter långt inne idag. Både de sagda och de skrivna. Jag ser fram emot mycket tystnad under dessa dagar. Tystnad och healing.

(53/100)

Read Full Post »

Den här förlamande tröttheten.. Just nu lever jag i ett läge där jag kämpar hårt för att ta mig framåt, för att inte bryta ihop, för att klara dagen, för att låta insikterna landa i lugn och ro. Jag känner ibland (tyvärr ofta) att jag får försvara mitt mående. Uppenbarligen fungerar min strategi att lägga min energi på att klara arbetsdagarna lite för bra. Jag varken bryter ihop eller sitter och glor in i väggen. Jag verkar ju så glad och så positiv. Jag lägger ut positiva tankar och sprider glädje och klokheter på facebook. Då kan jag ju inte må dåligt.. vara utmattad och ha ångest..?!

Jo. Det kan jag. Faktiskt. Tro mig.. det är fullt möjligt. Jag blir bara så himla trött. Och ledsen.

Min ångest och mina tårar är på riktigt.. även om jag inte delar dem med världen omkring mig. Men också mitt skratt och min glädje är riktig. Jag låtsas inte. Det är det inte värt. Jag är den jag är.. det du ser är jag. Har många sidor.. men törs berätta även om de mörkare sidorna. De mörka, tunga sidorna som just nu dominerar. Jag behöver inte bryta ihop eller dramatisera mitt mående för att övertyga andra. Jag berättar om det för att avdramatisera attityden kring psykisk ohälsa. Något som de allra flesta berörs av under någon eller några gånger i livet.

20160420_173901.jpgFörresten.. idag såg himlen ut såhär..

 

(51/100)

Read Full Post »

Självklart fick Bamse följa med hem från Vildmarkshotellet i Kolmården. Jag behöver en stor stark björn.. som komplement till Kejsare Karamellpudding som regerar i mitt hem. Dottern.. som älskat Bamse i princip hela sitt liv blev också jätteglad förstås.

wp-1460653160674.jpegPlaneringsdagar med underbara kollegor. Det har varit intensivt, kreativt, givande.. och samtidigt dränerande. Jag har deltagit aktivt och haft roligt.. men det har kostat mig massor av kraft. Kraft jag egentligen inte har. Men jag hade inte förväntat mig annat. Jag kände mig mentalt förberedd på det och jag ville ju prova på att ta del av jobb och vardag igen.

Många tankar, känslor snurrar i mitt system och jag är så trött.. så trött. Men glad och nöjd att jag deltagit och fått dessa dagar där vid Bråvikens strand.

Så fortsätter jag nu.. en stund i taget.

(45/100)

Read Full Post »

Min starkaste längtan just nu är att få må bra igen. Att hitta tillbaka till glädjen och energin som lurar där inne någonstans. Den är inte alls borta men har tagit några steg tillbaka ett tag. Jag saknar den. Optimismen.. den djupa glädjen över livet och allt det goda och underbara som mitt liv består av. Tacksamheten.. den finns också kvar men har inte riktigt lika stort fokus just nu. Jag saknar mig själv förfärligt mycket. Jag har tappat förmågan att läsa böcker.. att koncentrera mig.. att förlora mig i något.. att drömma. Jag sörjer det.. djupt och ärligt. Jag längtar efter att återfå det.

Det känns lite skrämmande att vara så medveten om vad som är annorlunda och ändå inte kunna påverka det nämnvärt. Eller jo.. nog kan jag påverka det.. men inte så snabbt som jag skulle önska. Det tar tid att konstatera att just nu mår jag inte bra. Jag behöver hjälp. Jag är vilse. Det är svårt och jobbigt att erkänna det.. ens för mig själv.

Jag fungerar ju. Jag tar mig igenom dagarna. Marginalerna har dock minskat markant. Ibland känns de helt borta. Stundtals kommer tårarna av ingen egentlig orsak.. trots att det finns tusen orsaker. Att hålla känslorna tillbaka när de är såhär råa och på ytan.. kostar enormt med energi. Jag har ännu inte riktigt förlikat mig med att det är som det är. Ännu skaver det dåliga samvetet över min otillräcklighet och oduglighet. Jag har alltid presterat och genom prestationer skapat mig ett värde. För mig själv åtminstone. Nu när prestationerna ligger riktigt lågt.. så ligger också mitt egenvärde på botten. Åter igen.. ett krig mellan intellekt och känsla.

Jag ska testa att jobba lite den här veckan. Jag saknar mina kollegor och pulsen på arbetsplatsen trots allt. En stund i taget gäller dock just nu. Jag försöker, jag kämpar för att klara av en stund i taget. Att släppa lite, lite på oron och ångesten. Just nu, just idag, i denna stund.. är det okej.

20151019_234048.jpgMin egen healer hjälper mig.. han finns oftast nära och hans existens i min närhet lugnar och läker. Han får lyssna på alla mina tankar och han finns där med sin underbarhet när tårarna rinner. Han spinner mig lugn.. han är ren kärlek. Kejsare Karamellpudding.. den vackraste varelsen i världen.

 

(41/100)

Read Full Post »

Idag har det varit första dagen då jag känt små, små glimtar av det som borde vara självklart. För det mesta har jag dåligt samvete över allting jag inte orkar göra. Jag har höga krav på mig själv.. som så många andra. Ett ganska vanligt ”problem”. Ständigt dåligt samvete.. på gränsen till ångest ibland. Det är ju självklart helt okej att bara vara. Att inte göra något alls. Man måste inte alltid vara igång som en duracell-kanin. Man måste inte ens vara igång hela tiden. Jag vet ju det. Mitt intellekt vet det. Men det känns ändå inte okej. Varför är det så?

wp-1460230773590.jpegMen idag har jag som sagt fått den där känslan vid ett par korta ögonblick. Känslan av att det faktiskt är helt ok att bara vara. Jag befinner mig i detta läge av en anledning. Insikterna är många och kloka (om jag får säga det själv).. och ändå är det ofta så långt mellan den kloka insikten, tanken.. och känslan långt där inne. Jag får faktiskt göra absolut inget alls utan att det gör något alls. Men varför ska det kännas så fel..?

Jag andas lite lugnare idag. Men jag inser också att jag har en lång bit kvar att gå. Tanken på att återgå till jobbet om några dagar kittlar lite. En annorlunda vecka rent arbetsmässigt väntar.. med dagar av både kort- och långtidsplanering. Jag vill ogärna missa det. Men tills dess.. fortsätter jag att fokusera på pulsen och att klara mig igenom stunderna av ångest och otillräcklighet.

(40/100)

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

%d bloggare gillar detta: