Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘otillräcklighet’

Vi kan känna oss tvingade att göra sådant vi egentligen inte vill göra. Men allt handlar om prioriteringar. Faktiskt. Vi kanske gör det där tråkiga för att vi ser att det leder till någonting bättre längre fram. Eller så gör vi saker för att vi är vanemänniskor och inte vet eller förstår bättre.

Om du vantrivs på ditt arbete.. gör då allt du kan för att hitta ett annat jobb..! Eller förändra hur du tänker och hur du väljer att reagera och agera så kanske vantrivseln kan förvandlas till något annat. Om du mår dåligt av någon men ändå umgås med denne. Säg ifrån. Det går att vara vänlig och samtidigt tydlig. Tacka inte ja till möten och umgänge utan säg nej. Blir du lovad saker som aldrig infrias.. ta en kritisk titt på situationen och inse att det aldrig kommer att hända. Du förtjänar bättre. Vi kan inte förändra någon annan men vi kan alltid förändra oss själva och hur vi bemöter andra. Gör det till en prioritet att må bra.. oavsett var du jobbar, vem du möter och bemöter. Oavsett allt. Jag påstår inte att det är enkelt.. men jag påstår att det är värt det.

”Ingen är för upptagen. Det handlar om prioriteringar.”

Så står det i dagens bild. Det är helt sant. Vi hittar ursäkter i oändlighet om det är något vi inte vill göra. Tänk så mycket enklare det vore och hur mycket tid och sårade känslor vi kunde bespara oss och andra om vi i stället var ärliga och sa som det var.

Jag är idag tacksam för att jag valde att prioritera mig själv. Efter att ångesten tog över mina sinnen igår så behövde jag få vara i ensamhet och stillhet en stund. Jag sov i över tolv timmar. Tårar gör mig trött. Idag fanns det ingen möjlighet att ta på mig rustningen och bära masken. Men i morgon är en ny dag. Batteriet är fortfarande lågt men dock något laddat.

(57/100)

Read Full Post »

Härliga dagar. Tankeväckande, nyttiga och bra diskussioner. Skratt och socialt samspel. Efterlängtat. Välbehövt. Roligt. Mycket njutbart.

Årets två planeringsdagar är genomförda. Villa Fridhem är ett mycket vackert ställe där alla sinnen får sitt. Omgivningen, byggnaden, maten, servicen.. och arbetsgruppen. Allt i fint samspel. Vi har talat om vad som har varit, vad som är och vad som komma skall. Vissheten om att vi är en fantastisk arbetsgrupp har bekräftats.

Och ändå föds ångesten.. lägger sig som en blöt filt över allt som är jag. Kanske är det alldeles för många intryck som kräver sortering på allt för kort tid, vilket blir en utmaning då förmågan att sortera är så sorgligt begränsad fortfarande. Kanske är grundmåendet lite vacklande. Kanske finns det en djup känsla av mitt eget otillräckliga värde och prestation som dominerar i de mest olämpliga sammanhang. Kanske.

Gråten blandas med ångesten i bröstet men jag håller tillbaka så mycket jag bara orkar och kan… tills det känns tryggt att kunna släppa fram den. I ensamhet. Där inga förklaringar behövs eller krävs. Där tiden får stå still en stund tills jag orkar andas lugnt igen. Tills varje tanke av granskning av mitt egna jag inte längre smärtar och vänder omkull allt intellektuellt som faktiskt också finns där någonstans. Tills jag orkar bekräfta mitt värde inför mig själv igen. Eller tills jag orkar låtsas igen.

(56/100)

 

Read Full Post »

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

Read Full Post »

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

Read Full Post »

.. allt vore lika lätt som att gå upp i vikt..?! Visst är det märkligt hur enkelt de där hektona och kilona fastnar och lika märkligt hur svårt det är att bli av med dem. Ja, ja, ja.. jag vet vad det handlar om. Tro mig. Jag är snudd på expert med tanke på hur många år jag varit överviktig. Numera är jag snarare jätteviktig och de där kilona är inte lika viktiga som tidigare. Det är däremot viktigt att må bra och just nu känns det inte så bra. Jag har ont. Förfärligt ont. Kropp och knopp hör ihop och om man ignorerar stress och ångest tillräckligt länge ser kroppen till att få ut den smärtan i fysisk form i stället. Lägger man då till den värken som redan finns där sedan tidigare så blir det ibland lite utmanande att smidigt klara vardagen.

Just nu pågår återhämtning för min del, vilket i praktiken just idag inneburit att jag gjort absolut minsta möjliga. Jag kämpar med att inte känna dåligt samvete för det. Att det ska vara så svårt…

(9/100)

Read Full Post »

Jag använder mig ofta av olika typer av filter. Nästan alltid. Jag monterar fast filtret speciellt stadigt de dagar som känns mest utmanande att gå ut i verklighetens vardag. När hälsan sviktar. När orken är så gott som borta. När smärtan är överväldigande.. både psykiskt och mentalt. Filtret hjälper. Det hjälper enormt mycket och är ett fungerande sätt att ta sig igenom dagarna. Tack i himlen för att filter finns och fungerar.

Det tar sin tid att lära sig att använda sina filter. Men övning ger färdighet. För mig är mina filter mina nödvändiga verktyg som hjälper mig igenom de mest utmanande dagarna. Så jag vårdar dem respektfullt. Några få av mina nära kan ändå se genom dessa filter. De kan se smärtan, ångesten eller utmattningen ändå. I förtroende har jag givit dem nyckeln och formeln att se förbi dessa filter.

Jag kallar dem filter för att jag skyddar mig själv bakom dem. De håller det svåra och tunga i någon slags kontroll. Jag behöver ha dem för att orka. För det allra mesta sitter de ändå hyfsat löst och jag är en positiv människa som föredrar att sprida glädje och att ha rätt mental inställning till livets krumbukter. Jag är fullt medveten om att jag alltid, i alla lägen, har ett eget val.. ett eget ansvar.. för hur jag hanterar saker och förhåller mig till de citroner som ibland kastas mot mig. Mitt val är ändå oftast att föredra glädjen framför allt annat. Det negativa finns där ändå.. det behöver inte få mer av min energi än det redan tar.

En snapchat-selfie får illustrera att även fullt synliga filter finns och fungerar. Jag är inget stort fan av att försköna verkligheten i vanliga fall. Den är som den är och det är lättare och mer givande att leva i den när den är äkta, genuin och utan lull-lull eller falska filter. Jag uppskattar rak kommunikation, brutal ärlighet och att få höra sanningen.. hur obehaglig och oönskad den än må vara. När den är förskönad, pyntad och omgjord för att imponera eller lura.. så blir besvikelsen och tilliten så oerhört skadad. Det är i min värld slöseri med tid och respekt.

Och på tal om filter.. något av de bästa filter som någonsin uppfunnits är kaffefilter. Faktiskt det filter jag använder allra mest och har allra störst glädje av.

(8/100)

Read Full Post »

Man ska vara snäll. Det lär vi oss redan som barn. För några försvinner den självklarheten längs med livets stig av olika anledningar. Hos de flesta finns uppmaningen dock kvar. Den sitter inmurad i ryggraden från de tusentals gånger vi fått uppmaningen. Om vi lyckas vara snälla åtminstone för det mesta… så flyter livet på något lite enklare än annars. Chansen att vi får vänlighet tillbaka ökar markant om vi själva är snälla, vänliga. En värld fylld med vänlighet och leenden, hjälpsamhet och empati låter ju fantastiskt. Det skulle kunna vara en sanning om alla ville samma sak och inte stirrade sig blinda på makt och medel. Det är vad jag tror.

Det börjar ju med någonting någonstans. Allting har en början. Varje vana. Varje förändring. Allting. Det finns något som verkar självklart men visat sig vara något av det svåraste vi förmår att bemästra. Men om vi börjar här så kanske det finns hopp om en mer global förändring i en långsiktig vision. Om vi börjar med att vara snälla mot oss själva. Vad tror ni om det?

Jag har under det senaste året fått uppmaningen många, många gånger. Nästan irriterande många gånger. Av läkare. Av min samtalskontakt. Av min chef. Av arbetskamrater. Av familj och vänner. Var snäll mot dig själv! Låt din kropp och själ vila. Låt din läkning ta tid. Ha inte bråttom. Var snäll mot dig själv.

Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Min tolkning säger att jag behöver sluta att klanka ner på mig själv över allt jag inte gör.. och i stället inse att jag gör en hel del. Jag behöver tillåta mig själv att göra sådant som är bra för mig.. utan att ha dåligt samvete för att annat ”viktigare” inte blir gjort. Mitt värde ligger inte i vad jag presterar, utan i vem jag är.. oavsett om jag presterar eller inte. Jag VET ju det.. men det känns inte så. Om jag ”latar mig” så har jag ständigt dåligt samvete. Återhämtningen uteblir förstås då. Även om jag ligger på soffan. För det dåliga samvetet får igång tankar och reaktioner så det räcker och blir över. För att restaurera mitt egenvärde måste jag alltså prestera något igen. Suck… jag har en del kvar att lära. Varför ska det vara så svårt när det låter så självklart och enkelt?

(6/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: