Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘otillräcklighet’

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

Read Full Post »

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

Read Full Post »

.. allt vore lika lätt som att gå upp i vikt..?! Visst är det märkligt hur enkelt de där hektona och kilona fastnar och lika märkligt hur svårt det är att bli av med dem. Ja, ja, ja.. jag vet vad det handlar om. Tro mig. Jag är snudd på expert med tanke på hur många år jag varit överviktig. Numera är jag snarare jätteviktig och de där kilona är inte lika viktiga som tidigare. Det är däremot viktigt att må bra och just nu känns det inte så bra. Jag har ont. Förfärligt ont. Kropp och knopp hör ihop och om man ignorerar stress och ångest tillräckligt länge ser kroppen till att få ut den smärtan i fysisk form i stället. Lägger man då till den värken som redan finns där sedan tidigare så blir det ibland lite utmanande att smidigt klara vardagen.

Just nu pågår återhämtning för min del, vilket i praktiken just idag inneburit att jag gjort absolut minsta möjliga. Jag kämpar med att inte känna dåligt samvete för det. Att det ska vara så svårt…

(9/100)

Read Full Post »

Jag använder mig ofta av olika typer av filter. Nästan alltid. Jag monterar fast filtret speciellt stadigt de dagar som känns mest utmanande att gå ut i verklighetens vardag. När hälsan sviktar. När orken är så gott som borta. När smärtan är överväldigande.. både psykiskt och mentalt. Filtret hjälper. Det hjälper enormt mycket och är ett fungerande sätt att ta sig igenom dagarna. Tack i himlen för att filter finns och fungerar.

Det tar sin tid att lära sig att använda sina filter. Men övning ger färdighet. För mig är mina filter mina nödvändiga verktyg som hjälper mig igenom de mest utmanande dagarna. Så jag vårdar dem respektfullt. Några få av mina nära kan ändå se genom dessa filter. De kan se smärtan, ångesten eller utmattningen ändå. I förtroende har jag givit dem nyckeln och formeln att se förbi dessa filter.

Jag kallar dem filter för att jag skyddar mig själv bakom dem. De håller det svåra och tunga i någon slags kontroll. Jag behöver ha dem för att orka. För det allra mesta sitter de ändå hyfsat löst och jag är en positiv människa som föredrar att sprida glädje och att ha rätt mental inställning till livets krumbukter. Jag är fullt medveten om att jag alltid, i alla lägen, har ett eget val.. ett eget ansvar.. för hur jag hanterar saker och förhåller mig till de citroner som ibland kastas mot mig. Mitt val är ändå oftast att föredra glädjen framför allt annat. Det negativa finns där ändå.. det behöver inte få mer av min energi än det redan tar.

En snapchat-selfie får illustrera att även fullt synliga filter finns och fungerar. Jag är inget stort fan av att försköna verkligheten i vanliga fall. Den är som den är och det är lättare och mer givande att leva i den när den är äkta, genuin och utan lull-lull eller falska filter. Jag uppskattar rak kommunikation, brutal ärlighet och att få höra sanningen.. hur obehaglig och oönskad den än må vara. När den är förskönad, pyntad och omgjord för att imponera eller lura.. så blir besvikelsen och tilliten så oerhört skadad. Det är i min värld slöseri med tid och respekt.

Och på tal om filter.. något av de bästa filter som någonsin uppfunnits är kaffefilter. Faktiskt det filter jag använder allra mest och har allra störst glädje av.

(8/100)

Read Full Post »

Man ska vara snäll. Det lär vi oss redan som barn. För några försvinner den självklarheten längs med livets stig av olika anledningar. Hos de flesta finns uppmaningen dock kvar. Den sitter inmurad i ryggraden från de tusentals gånger vi fått uppmaningen. Om vi lyckas vara snälla åtminstone för det mesta… så flyter livet på något lite enklare än annars. Chansen att vi får vänlighet tillbaka ökar markant om vi själva är snälla, vänliga. En värld fylld med vänlighet och leenden, hjälpsamhet och empati låter ju fantastiskt. Det skulle kunna vara en sanning om alla ville samma sak och inte stirrade sig blinda på makt och medel. Det är vad jag tror.

Det börjar ju med någonting någonstans. Allting har en början. Varje vana. Varje förändring. Allting. Det finns något som verkar självklart men visat sig vara något av det svåraste vi förmår att bemästra. Men om vi börjar här så kanske det finns hopp om en mer global förändring i en långsiktig vision. Om vi börjar med att vara snälla mot oss själva. Vad tror ni om det?

Jag har under det senaste året fått uppmaningen många, många gånger. Nästan irriterande många gånger. Av läkare. Av min samtalskontakt. Av min chef. Av arbetskamrater. Av familj och vänner. Var snäll mot dig själv! Låt din kropp och själ vila. Låt din läkning ta tid. Ha inte bråttom. Var snäll mot dig själv.

Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Min tolkning säger att jag behöver sluta att klanka ner på mig själv över allt jag inte gör.. och i stället inse att jag gör en hel del. Jag behöver tillåta mig själv att göra sådant som är bra för mig.. utan att ha dåligt samvete för att annat ”viktigare” inte blir gjort. Mitt värde ligger inte i vad jag presterar, utan i vem jag är.. oavsett om jag presterar eller inte. Jag VET ju det.. men det känns inte så. Om jag ”latar mig” så har jag ständigt dåligt samvete. Återhämtningen uteblir förstås då. Även om jag ligger på soffan. För det dåliga samvetet får igång tankar och reaktioner så det räcker och blir över. För att restaurera mitt egenvärde måste jag alltså prestera något igen. Suck… jag har en del kvar att lära. Varför ska det vara så svårt när det låter så självklart och enkelt?

(6/100)

Read Full Post »

img_1564.pngMin bästa tid är nu. Det kan omöjligt ha undgått någon som någon gång varit i min närhet. Hösten är den tid då jag mår allra bäst. Gråväder är underbart. Krispig och klar luft. Friska vindar. Naturen klär sig i en färgprakt som får mig att tappa andan.. innan den går till vila över vintern för att sedan orka börja på nytt, spirande och dripp-droppande fram på vårkanten. Regnar gör det också ibland.. och om det blir för mycket regn är det ju inte så kul. Men det är det inte någon gång på året. Lagom är bäst.. speciellt i vårt land. Landet Lagom.

Arbetar halvtid. Mycket nya tankemönster ska bära mig framåt till friskhet igen. Det tar tid och jag har förfärligt svårt att acceptera det. Men jag är ändå tacksam. Så tacksam för att jag kan jobba halvtid. För att det är höst. För att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.

Ett mål är att skriva mer. Ett ständigt mål kan man tycka. Det här är en början..

Read Full Post »

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: