Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘otillräcklig’

Välkommen! Dagens special är:
Brist på sömn, upp alldeles för tidigt och brist på tålamod. Tack och välkommen åter!!

En sån dag idag.. Jag klev upp tidigt och jag har gjort det som förväntas i arbetsväg. Jag har varit iväg och handlat och jag har haft en trevlig kväll framför veckans avsnitt av Prison Break – Sequel. Spännande och bra. Älskar’t.

Varmt har det varit också. För varmt. Jag trivs ju inte i sol och värme. Ge mig svalka och gråväder.. eller åtminstone lite skugga och en bris.

I morgon är en ny dag och inte vilken dag som helst. Fredag minsann!

(78/100)

Read Full Post »

Tre veckor in i semestern. Sista och fjärde semesterveckan började idag. Sedan är den här omgången av ledighet slut. Resterande semesterveckor finns det ännu inga planer för.. men det är gott att de finns där om lusten eller behovet gör sig påmint.

Jag har använt tiden precis som jag hade tänkt. Med att leva helt oplanerat, fokusera på återhämtning och öva på att vara snäll mot mig själv. Jag har vilat en del.. då just den ständiga tröttheten känns så svår. Utmattning i ordets rätta bemärkelse.

Jag kämpar. Jag verkligen kämpar. Med mig själv, med mina tankar.. känslor och mina invanda beteenden som driver mig hårdare än nödvändigt. Jag kämpar med att känna att jag duger och har ett värde även då jag inte presterar till max. Jag håller på att lära mig även jag är viktig nog att tas omhand och få tröst, kärlek och erkänsla.. villkorslöst. Jag lär mig sakta men grundligt att skala bort energitjuvar och det som sårar och skaver. Det är svårt.. men nödvändigt.

Jag lär mig också.. motvilligt.. att det tar tid. Lång tid. Frustrationen hälsar på alltför ofta. Jag tycker att det inte går fort nog. Men jag vet och förstår att det måste få ta tid. Grundläggande livsförändringar tar lång tid. Jag måste låta det ta tid och låta insikterna landa i lugn och ro.

Så.. jag har påbörjat den viktigaste resan jag någonsin kommer att göra. Resan mot ett hälsosammare och klokare jag. Målet är att tycka om mig själv.. och att hitta energin och gnistan igen.

fb_img_1472931339266.jpg

Read Full Post »

Så har en sommarvecka till passerat. Det är mitt i semestertider.. dock inte för mig. Jag arbetar en dryg månad till innan jag tar ledigt. Kämpar på en dag i taget. Jag försöker fokusera på det jag klarar av och vara tacksam över det.. men kan ändå inte låta bli att sörja det jag inte klarar av just nu. Jag har verkligen svårt att acceptera mina begränsningar. Det omtalade glappet.. det där mellan intellektet (som mycket väl vet hur och varför) och känslan (som ständigt tar strid för att vinna över intellektet.. och tyvärr oftast lyckas). Känslan som bekräftar min otillräcklighet och som låter mina begränsningar definiera mig. Frustrationen över kraftlösheten. Alla säger att det tar tid och att det måste få ta den tid som behövs. Jag VET ju det.. och ändå tycker jag att jag borde må mycket bättre och orka mycket mer vid det här laget. Det är förfärligt jobbigt att tycka så illa om sig själv hela tiden trots att man gör sitt allra bästa. Intellekt och känsla.. vad jag önskar ni kunde börja samarbeta mer.

20160717_161939.jpg 20160717_171853.jpgIdag är huset fullt av ljud från diverse spel.. skratt från ungdomarna.. och babbel på såväl svenska som engelska. Dottern med pojkvän.. samt min fina kollega (som är i dotterns ålder) och hennes sambo (relativt nyinflyttad från USA).. spelar.. eehh… spel. Vi åt god mat och fikade efteråt med dotterns goda blåbärspaj. En trevlig avslutning på ännu en sommarvecka.

Jag tar ett djupt andetag. Tänker på allt jag har att vara tacksam över.. vilket är mycket. Har fått flera bra verktyg att jobba med för att komma till rätta med mina bekymmer. Tröttheten förlamar.. vilket innebär att struktur och rätt prioritering kring mat och sömn är viktigare än någonsin. Jag tänker sitta en stund och meditera på mitt eget vis.. under tiden ungdomarna är ute på en promenad (för att jaga fler Pokémons). En typ av meditation som fungerar för mig är den då jag sitter, ligger eller står bekvämt.. och fokuserar på mina andetag. Bara så. Tankarna kommer.. och går. Jag andas. Lugnt och ända ner i magen. Ibland funkar det i mindre än en minut. Ibland i en kvart eller mer. Huvudsaken är att det fungerar.

Read Full Post »

wp-1464624472483.jpegIdag är det inte mycket som fungerar som det borde. Allra minst jag själv. Själen bestämde sig för att göra en djupdykning.. som för att kolla hur länge jag klarar av att hålla andan under vattnet. Det kommer bättre dagar såklart. Men idag är det tydligt hur försvinnande små marginalerna är. Ångesten ligger som en blöt filt över mig. Så idag.. är jag ur funktion. I morgon är en ny dag med nya möjligheter. Jag har inte tappat hoppet och tron på nya dagar med nya möjligheter. Tack och lov.

(91/100)

 

Read Full Post »

fb_img_1463957806045.jpgKanske är det lika bra.. att våra tankar inte hörs. Vi kan tänka hur tokigt och galet som helst utan att behöva stå till svars eller ens förklara oss.

Idag har jag övat flitigt på att bara vara. Känner skuld över att inte göra något, vilket skapar ångest. Rastlösheten finns där men tvingas ta allt mindre plats. Känslan av otillräcklighet tar desto större utrymme. Men jag övar. Flitigt. Mitt intellekt surar över att få stå tillbaka för den starka känslan. Glappet mellan dessa två är under bearbetning.

Det blir film ikväll.. det är underbart mulet och ruggigt där ute..

(87/100)

Read Full Post »

Jag träffade min samtalskontakt igen idag. Hon gav mig hemläxa! Det är några år sedan sist.. kan man säga. Jag har en del att lära.. så som de flesta av oss har ibland.

Jag behöver lära mig mer om mig själv och varför jag inte är lika snäll mot mig själv som mot andra. Jag behöver lära mig att dra ner på de omänskliga krav jag ställer på mig själv. Och så behöver jag lära mig vad vila innebär. Det är just detta hemläxan består av denna gång..

Jag ska ha helt oplanerade dagar. Lära mig att bli vän med tystnaden. Att någon eller några dagar faktiskt känna efter vad jag vill eller orkar göra och agera därefter. Inte mer. Inte mindre.

Jag måste understimulera mig. Bara för att lära kroppen och själen att den inte behöver stå beredd i attackläge precis hela tiden. Jag måste inte ständigt prestera. Faktiskt. Låter självklart. Enkelt. Men en riktigt svår utmaning för mig.

wp-1463948454419.jpegHjärnan.. sinnet.. jobbar på i maximal hastighet. Skapar oro och ångest. Inte konstigt att jag är så himla trött..

(86/100)

Read Full Post »

Omgivningen har, inte helt sällan, svårt att förhålla sig till en medmänniska som lider av utmattningssyndrom, utbrändhet, psykisk ohälsa… eller vad man nu vill kalla det. I slutet av detta inlägg lägger jag in nio saker som är ”typiska” för någon som har ångest. Har man aldrig varit i närheten av ångest så vill jag påstå att det är nära på omöjligt att förstå känslan. Vi har hamnat i den här situationen av olika skäl förstås och det är ytterst individuellt hur länge vi blir kvar där eller hur djupt problemet sitter.

vilaJag själv känner mig ganska trasig just nu. Har tidigare skrivit om glappet mellan intellektet och känslan och min strävan mot att hitta balansen i livet igen. Läkaren jag till slut träffade tog sig tid att förklarad vad som hänt… rent fysiskt och psykiskt inuti mig och vad som krävs för att bli frisk igen. Jag trodde mig veta vad det handlade om.. men jag visste bara en liten del, trots att jag befunnit mig i den här situationen tidigare för många, många år sedan. Läkaren förklarade varför vila och återhämtning är så otroligt viktigt. Då menade hon verkligen vila i ordets rätta bemärkelse. Vila, som att ta det lugnt och helst inte göra något alls. Inte stimulera hjärnan särskilt mycket. Givetvis ska jag göra saker.. men då saker i en helt annan takt än vad den är van vid numera. Jag fick också order om att hitta de saker i livet.. stora eller små.. som skapar glädje och ett lugn. Såsom att läsa, att kanske skriva.. eller att lyssna till musik, vara ute i naturen. Men bara i begränsad omfattning. Det är tystnaden och stillheten som läker och helar mig (det.. och katten förstås, min healer). Att undvika stimulans av hjärnan.. förutom några få timmar per dag. Stimulans i form av tv och datorer ska helst begränsas. I just mitt fall.. som varit så högpresterande.. behövs tystnaden mer än någonsin. Min rehabilitering består i att hitta det totalt motsatta läget mot det jag befunnit mig i alltför länge.

Har tittat in på arbetsplatsen vid ett par tillfällen då jag haft anledning att uträtta ärenden där. Lämna läkarintyg, återkalla semester och sådant. Många kramar och en omtanke som känns äkta och som gör väldigt gott. Och så finns det några som i all välmening kommer med förslag på hur jag ska bete mig och vad jag ska göra för att bli frisk så fort som möjligt. Någon tyckte att jag borde försöka komma tillbaka och få lite att göra på dagarna i stället. Men jag har ju försökt! Hela våren försökte jag.. och klarade av det. Men sen tog det stopp då jag och min själ insåg att jag inte var eller är någon maskin. Andra tycker jag borde aktivera mig mer.. göra något vettigt och inte bara sitta hemma. Alla har vi olika saker som ger oss energi eller som helar oss, som vi mår bra av. Att ta flera timmars promenader eller att springa är inte något som tilltalar mig. Inte alls. Jag borde skriva mer strukturerat och med avsikt att publicera det jag skriver. Absolut! Så härligt det vore. En dröm faktiskt. Men kanske inte just nu.

Jag vet att de menar väl. De säger det de säger i all välmening.. men det stärker min känsla av otillräcklighet.. av att vara värdelös och oduglig. Tyvärr. Åter igen.. intellektet vet att det inte är så, men känslan vinner. Känslan bekräftar det som en sanning. Tänk.. jag klarar inte ens av att jobba. Jag klarar inte att skriva, att texta, att långpromenera eller jogga. Jag klarar inte av någonting alls just nu känns det som. De menar så väl.. men jag blev så himla ledsen. De förstår inte att jag jobbar stenhårt med att bara finnas till och klara mig genom varje dag och att jag inget hellre skulle vilja än att jobba varje dag igen.. att orka och att kunna göra det.

Jag är på väg dit.. men det tar tid. Jag är otålig och rastlös för att det inte går fort nog. Men jag är också trött på ett sätt som jag inte ens kan försöka beskriva. Det är en trötthet som inte går att sova bort. Jag är in-i-benmärgen-trött. Men det kommer att bli bra till slut. Jag tvivlar inte alls på det.

Här följer nio brutalt ärliga saker som en person med ångest känner (kopierat från http://www.topphalsa.se)

1. Ångest ger fysiska symptom
Ångest är inte bara en känsla. Ofta ger den även fysiska symptom så som svettningar, tryck över bröstet, bultande hjärta och spända muskler. Kraftig ångest kan dessutom ge symptom så som illamående, yrsel, frossa, domningar och klåda.

2. Vi kan inte alltid kontrollera det
Även om vi anstränger oss så går det inte alltid att styra.

3. Vi förstår inte alltid varför
Plötsligt är den bara där. Ibland är det tydligt var den uppstår ifrån, men ibland förstår vi den inte alls…

4. Mycket av lidandet sker i det tysta
Nej, oftast säger vi ingenting till andra. Ofta låser vi in oss istället.

5. Även enkla små saker kan trigga den
En liten grej kan öka i storlek, och helt ologiskt ta över kroppen.

6. När den kommer är den förlamande
Ångest kan stoppa upp livet. Den bedövar och förlamar. Inte förrän den är borta kan vi röra oss helt fritt igen.

7. Det syns inte alltid utanpå
Ångest sker inuti. Men inuti kan den vara STOR. Även om vi ler så kan det finnas ett tryck över bröstet och tankarna vara någon helt annanstans.

8. Det kan kännas som att det aldrig kommer gå över
Även om det gör det.

9. Vi behöver dig (även om vi drar oss undan)
Även om vi vill bli lämnade ifred, även om vi drar oss tillbaka och drar täcket över huvudet, så hjälper det att veta att någon finns där. När vi är redo att krypa fram igen – var bara där

(85/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: