Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nedstämdhet’

Jag har hittat min arbetsglädje igen! Eller åtminstone har jag återfunnit stigen som leder fram till den. Jag hade gått mer vilse än jag varit medveten om. Men när det vänder så blir kontrasten uppenbar.

Jag har låtit andra människor diktera mitt värde, trots att jag mycket väl vet att ingen annan egentligen kan göra det. Jag har tagit åt mig och lyssnat på dem som dömer mig utan att veta någonting alls. Oavsett om de människorna har gjort det grundat på egen osäkerhet, okunskap eller helt enkelt elakhet så har jag låtit det krypa innanför mitt skinn och påverka mitt mående. Känslan av att inte ha ett värde, att inte duga har fått ta orimligt stor plats. Samtidigt pågår min egen process som tar mycket energi och då min kropp bestämt sig för att utmana mig lite extra mycket just nu.

Lärdomen blir lika tydlig som om den stod skriven i neon och blinkade. Jobba på att hitta den egna tryggheten i vem jag är och vad jag gör. Bara för att det jag gör eller hur jag gör det inte passar någon annan så tänker jag inte längre låta det bli mitt problem. Alldeles speciellt om det det kommer till mig i form av skitsnack bakom ryggen. Det är bara ovärdigt. Tar man sig inte ens tid att tala direkt till mig så förtjänar det ingen energi från min sida. Punkt.

En mycket klok kvinna i min arbetsvardag lärde mig något viktigt. Hon berättade om en händelse i sina barns uppväxt som hjälpte mig att få perspektiv på den kränkning jag kände att jag utsatts för. Hennes ena dotter kom gråtande och talade om för sin mamma att brodern hade sagt att hon var dum i huvudet. Mamman frågade dottern lugnt: ”Är du det då?”.. varmed dottern genast svarar.. ”Näe, det är jag inte”.. och mamman kontrar då med ”Men dåså..”

Svårare än så behöver det inte vara.

 

Annonser

Read Full Post »

Ni som möjligtvis känner mig vet att jag inte tillhör skaran som prisar sol och värme. Sol är väl helt okej.. om jag får vara i skuggan. Värme är acceptabelt.. om jag får sitta i skuggan, helst med tillgång till någon typ av fläkt. Vinden utomhus och propeller inomhus (eller min kära luftkonditioneringsapparat). Jag prisar däremot ljuset som kommer med våren och sommaren. Det är helt underbart. Grönskan likaså. Blommor och blad.. och den mättade doften av dessa utomhus. Att slippa ta på jacka och varma skor är också behagligt. Speciellt vår- och sommarkvällar är fantastiska. Grilla. Sitta ute sent. Mysigt..

Men annars.. Näe. Varmt och svettigt. Äckligt. Insekter överallt. Gräs som ska hållas efter. Men mest av allt är det värmen och solgass jag avskyr. Verkligen avskyr. Jag mår rent av fysiskt dåligt av det. Mår illa och svettas. Eftersom jag dessutom befinner mig i den där åldern då kvinnfolk svettas ännu mer till och från.. så blir det ett rent helvete. På riktigt.

Så.. ge mig vår och höst och jag njuter. Hejdlöst. Då kan jag andas. Naturen är minst lika fantastisk då. Jag känner enorm tacksamhet över att leva på en plats på jorden som bjuder på årstidens växlingar på ett så magiskt sätt som här i Norden. Jag tycker väl inte direkt om ifall det spöregnar i dagar, veckor.. men annars så njuter jag av gråväder, dimma, lite krispig luft och svalka. Tar mycket hellre på mig en kofta och ett par strumpor, tänder ljus i mängder (det gör jag förresten året runt) och mår riktigt bra. Njuter av varma drycker eller drycker som värmer.. gärna i goda vänners sällskap.

regnIdag har vi haft gråväder med lite regn till och från. Underbart! Ändå kring 16-18 grader varmt. Detta väder minskar också min stress över att prestera. Det är liksom mer ”tillåtet” att vara inomhus när vädret anses vara dåligt. Att bara vara. Jag jobbar så intensivt med mina tankar.. och vilar när jag inte orkar tänka mer. Sömnen eller slumret räddar mig från vansinnet ibland. Jag är försiktig med att planera in något alls just nu. Jag börjar inse att min otålighet är av ondo. Det smärtar att inse begränsningarna som följer med situationen jag hamnat i. Första steget är dock att acceptera läget för att därefter kunna läka. Jag både vill och ska dit.

(88/100)

Read Full Post »

fb_img_1460499756303.jpgSöndag i total tystnad. Eller nästan tystnad. Jag har pratat med Pälskling förstås. Han har lyssnat på mina tankar och jag på hans. Jag borde ha gjort en massa andra saker.. men det har jag inte gjort. Jag har tänkt, gråtit och bara varit kvar här i min kokong, i trygghet.. hemma. Jag har lovat ringa vänner.. men har inte orkat det heller. En hel dag i pyjamas och i tystnad. Inte helt fel.

Jag har också tänkt på allt jag har att vara tacksam för. Även när jag mår riktigt dåligt.. så glömmer jag inte att jag har otroligt mycket att vara tacksam över. Det ger perspektiv och ankrar mig tillbaka i verkligheten när smärtan vill ta över. Jag önskar bara att jag inte var så himla trött hela tiden.

(55/100)

Read Full Post »

smiles faces group. 3D rendering

En av de mest förekommande reaktionerna jag fått sedan jag börjat vara mer öppen kring mitt mående.. är och har varit.. ”men du ser ju inte ut att må dåligt”.. ”du är ju alltid så glad”.. ”det syns verkligen inte på dig”. Okej. Det innebär för mig att jag lyckats med att behålla mitt mående för mig själv. Men ändå.. hur ska jag se ut när jag mår dåligt då? Måste det synas utanpå för att vara sant..?

Är det legitimt att må dåligt om jag har rödgråtna ögon.. om jag struntar i att duscha eller klä mig rent? Är det tydligt att jag mår dåligt om jag blir disträ.. om jag faller i gråt.. om jag är lättrörd eller irriterad..?

Ingen har en aning om den kamp jag för med mig själv varje dag och vad den kostar mig. Det är också svårt och tungt att prata om. Mest för att det skrämmer så många. De flesta har.. i all välmening.. så många kloka råd till hur jag ska göra för att må bra så fort som möjligt. Jag är tacksam för det. Tveklöst. Men om det vore enkelt och självklart.. så skulle jag göra precis så som råden säger. Tro mig.. Men.. Ingen ser min sorg. Mina tårar i ensamhet hemma.

Det är inte synd om mig. Inte alls. Inte är det ”farligt” att må såhär dåligt heller. Det är däremot hyfsat klokt att stanna upp och komma ikapp lite. Precis som jag gör nu. Jag försöker hitta strategier för hur jag kan undvika att falla nedåt i den här snabba spiralen jag befinner mig i.. och därmed må sämre. Insikter landar inuti mig.. och de genererar förändringar i både tankemönster och beteenden.

Hur ska jag göra för att må bättre..? Hur ska jag vara snällare mot mig själv..?  Hur ska jag hitta tillbaka till glädjen och energierna..? Det vet jag inte än. Det är just det jag ska komma fram till. Lite i taget. En dag i sänder. Det måste få ta tid. Jag har inte bråttom.. för det här ska bli bra. Mer än bra.

(38/100)

Read Full Post »

20150617_122916.jpgDen här killen är den som får mig att känna mig hel. Komplett. Med någonting så ljuvligt i sin närhet blir det betydligt svårare att dyka djupt ner i mörkret. Han pratar mycket med mig. Jag lovar att vi har meningsfulla diskussioner flera gånger dagligen. Han kommer och lägger sig nära, nära.. tätt intill. Han spinner och ”knorrar”.. det vill säga.. han pratar lite tyst samtidigt som han spinner. Knorrar alltså. Han får min puls att normaliseras och min ångest att blekna.

Är jag i köket så kommer han oftast och kollar läget och om det möjligen finns en chans till något lite extra att smaska på. Han får sina Dreamies ibland.. och vankas det matlagning där någon typ av kött ingår.. så får han sin beskärda del förstås. Egen kokt skinka finns i kylen.. bara för honom. Torrfoder står alltid framme. Vatten dricks färskt i handfatet. Han säger ifrån när han är törstig.

cropped-img_5944.jpgOm vi skämmer bort honom..?! Absolut. Självklart. Givetvis. Och vi gör det med stor glädje och alldeles avsiktligt. Vi älskar att skämma bort honom och älska honom gränslöst. Vi gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt och han återgäldar det tusenfalt genom att gå omkring och vara den underbara Pälskling han är. Kejsare Karamellpudding.. ers Kungliga Underbarhet.. Kung Kirre.

(37/100)

Read Full Post »

Jag måste verkligen ta en stund i taget. När tankarna försöker leta sig längre fram så kommer ångesten. Det känns overkligt att vara så medveten om vad som händer men inte kunna kontrollera det på samma sätt som förut. Eller.. jo, det går nog.. men kräver då en ansats och en ansträngning som jag inte vet om jag besitter just idag.

20160405_135933.jpg 20160405_135943.jpgEn kopp kaffe, inhandlad på McDonald’s. En biltur till vackra Skogsviken vid Kolmården. Solsken och stillhet. Mamma som sällskap. Där satt vi på bryggan och bara fanns en stund. Småpratade och såg ut över glittrande vatten, lyssnade på måsarnas skrianden. Lugnare puls. Ångesten stillar sig en stund.

Stöd och uppmuntran från kära människor i mitt liv betyder så mycket mer än jag kan ge uttryck för. Det går rakt in och lägger sig som bomull runt min trasiga själ. Det berör på djupet. Jag är någon. Någon som andra kan bry sig om. På riktigt. Jag finns. Jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag vet att jag inte är det egentligen.. men jag känner mig så. Känslan är svår att skaka bort trots att intellektet säger annat.

20160405_174905.jpgVackra blommor. En favorit. Babyrosa nejlikor. Min älskade Mummis favoritblomma. Idag stod jag en bra stund och betraktade dem. Deras skönhet skänker glädje och påminner om vackra saker. Allt har sin tid, inget kan skyndas på. En blomma kan inte stressas att växa. Det måste få ta sin tid. Ja.. allt måste få ta sin tid om det ska bli riktigt bra. En stund i taget.. för två stunder i taget går inte.

(36/100)

Read Full Post »

bromssparSå fick det bli. Nu bromsar jag och försöker hitta den normala pulsen igen. Tar några dagar på mig för att komma ikapp lite. Det har varit en otroligt känslosam dag idag. Läkarbesöket rörde upp mycket mer än vad jag var beredd på. Ibland känner jag mig så överraskad och korkad i mina hyfsat intelligenta insikter. Det där lät konstigt. Det är det också.

Nu när jag släppt lite på mina skavande och strama tyglar av kontroll och självbehärskning så märker jag hur minimala, snudd på obefintliga, mina marginaler är. Det behövs inte mycket för att tårarna ska rinna. Klumpen i halsen är ständig. På jobbet idag möttes jag av medkänsla och omtanke i stora mått av dem som vet hur det står till. Det har berört djupt. Två gånger fick jag stanna bilen på vägen hem för att tårarna förblindade mig.

Jag känner mig vilsen. Som om jag tappat fotfästet en stund. Tankarna vandrar vilt, känslorna likaså. Jag saknar lugnet och ron jag kunde hitta inuti mig själv när det stormat omkring mig tidigare. Men det finns där inne någonstans. Det är jag helt säker på. Nu ska jag sitta still en stund.. låta goda tankar få plats. Jag har tänkt att gå ut i skogen och omfamna några träd. Jag älskar träd. Träd är liv..! Jag ska försöka börja läsa igen. Jag sörjer att jag tappat förmågan att läsa en bok. Det som varit så centralt och viktigt under större delen av mitt liv. Jag ska hitta kraften igen. Glädjen. Gnistan. Jag vill och jag ska.

Men nu.. nu bromsar jag. För att sedan kunna finna min väg igen.

(35/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: