Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läsa’

Det går inte fort.. men jag har läst 17 sidor sen igår. Förr i världen hade det tagit mig några minuter.. men det var då. Idag känns det som om jag äger världen.. för jag menar SJUTTON SIDOR. På en dag. Ingen annan behöver förstå värdet av det.. men för mig är det stort. Det innebär att jag är en läsande människa igen. En människa som läser löjligt sakta.. men en människa som läser.

(88/100)

Annonser

Read Full Post »

Nu är det dags att prova igen. Saknaden är extrem och den gör ont i mig varje dag. Det händer till och med att jag gråter ibland. Det är ju en del av den människa jag är som saknas så svårt. Jag är en läsande människa och jag har inte förmått att läsa på långt mer än ett år.. kanske närmare två år.. jag har tappat räkningen. Jag har inte ens vågat prova att läsa igen på ett tag. Har provat några gånger tidigare och misslyckats.. vilket fördjupat sorgen mer.

Men nu är det dags. Jag ska läsa igen. Jag blir otroligt lätt distraherad och har svårt att koncentrera mig fortfarande.. men jag får hitta mina vägar.. envist fortsätta tills det går. Jag måste få läsa igen. Har längtat så.. Det är en sådan viktig del som fattats alltför länge. Så många böcker väntar nu på mig.

Önska mig lycka till..

(87/100)

Read Full Post »

Inofficiellt bildades den idag. På ett kafé i vår vackra stad. Jag och vännen jag inte träffat på länge satt vid ett bord på detta ljuvliga kafé där man bejakar det gamla såväl som det nya.. det udda och det ordinära. Här förekommer muggar och kaffedrinkar, wraps, toasts och pajer.. men också kaffe i kopp med fat och hembakat. På Kafé Kuriosa sitter du i nostalgisk miljö och verkligen fikar. Och njuter. Doften av kaffe blandas med andra ljuvliga och lockande dofter av hembakat. Koppar som klirrar och skedar som rör om blandas med människors någorlunda lågmälda småprat. Underbart..!

Vi satt där, vännen och jag… pratade ikapp varandra sedan vi senast sågs och hördes av. Många steg har trampats upp på nya stigar sedan dess och ju mer vi pratade ikapp oss… desto mer upptäckte vi hur parallellt våra stigar ändå går. Därmed upptäckte vi också.. mitt i pratet.. att vi sannolikt kan hjälpa varandra när våra stigar möts. Vi har snubblat över samma typ av rötter och sparkat på liknande stenar. Vi har betraktat samma typ av trädkronor och sökt lösningar på livets gåtor. Vi har en del gemensamt. Att skriva och att läsa är bara ett par av dessa saker. Samtidigt kanske är de saker som riktigt driver oss och får oss att vandra framåt.. Ordets makt är mäktigt. Oavsett om det skapas av oss själva genom fingrars dans över tangenterna, eller om det läses i en bok vi valt att förlora oss i.

En av mina sorger just nu är ju att ännu inte förmå att läsa. Jag kan inte ens beskriva den sorgen men jag förstår att den är svår att begripa om man inte varit i närheten av den typen av sorg själv någon gång. Den här sorgen är så tung att jag ibland gråter. Verkligen gråter. Att läsa har varit något centralt och oerhört viktigt för mig sedan jag lärde mig läsa i 5-års åldern. Aldrig tidigare har förmågan att läsa varit borta så länge som nu. Jag vet att den finns där och väntar på att få börja finnas igen. Förmågan alltså. Men ännu vilar den. Väntar. Den väntar på att jag ska klara av det. Klara av att fokusera, att ta in.. att förlora mig in i en berättelse. Att leva i den. Den saknaden gör ont.

Så idag… idag såddes fröet till Norrköpings snävaste läsarcirkel. Kanske. Vi talade om den nämnda sorgen och försökte finna lösningar på den. Vännen har börjat kunna läsa igen efter att ha haft en oförmåga att göra så en tid. Kanske ska vi träffas någorlunda regelbundet framöver när livet lugnat sig något… kanske kan vi träffas och läsa högt för varandra. Ett kapitel i taget. Leva oss in i. Ta del av. Varannan gång med fokus på att faktiskt läsa. Varannan gång lyssna. Det kanske kan fungera?! Varför inte prova..

(29/100)

Read Full Post »

.. en läsande och skrivande människa.

Hela det röriga året 2016 som nyss gick till historien kämpade jag med saknaden. Den tärande, stickande, sorgliga saknaden jag fortfarande har. Jag saknar och jag längtar efter att hitta tillbaka till förmågan att läsa och skriva. Dessa två egenskaper har definierat en stor del av det som är Jag så långt tillbaka jag kan minnas.

lasagustavJag lärde mig läsa när jag var 5 år gammal. Det är ett tag sen. Att ha minst en bok, ibland två, på gång.. att befinna mig i en helt annan värld. Att lära mig om andra kulturer, andra tidsåldrar.. och platser så fjärran att inget tåg eller flyg kan ta mig dit. Att gå och fundera över vad som händer härnäst. Att vara djupt inne i en annan värld, ett annat liv.. att bli en del av denna andra värld, detta andra liv. Det saknar jag. Jag saknar det så att det faktiskt gör ont i mig. Att läsa ger mig så oändligt mycket och det har alltid varit en välkommen kontrast till det övriga i livet. Ett sätt att ladda batterierna. Men förmågan att läsa är borta. Alldeles säkert är det tillfälligt. Men jag saknar det. Gränslöst mycket. Jag känner mig bortkommen och vilsen utan böcker. Böckerna finns där och de väntar på mig. Men jag klarar inte av att hålla fokus länge nog för att klara av ens en sida.

skrivaJag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig att skriva. Inte så gammal. Har för mig att jag kunde skriva lite redan när skolan började. Att skriva blev tidigt min stora glädje i livet. Min grej liksom. I skolan fullkomligt älskade jag att skriva uppsatser. Jag hade brevvänner och jag gick sällan någonstans utan papper och penna. Senare i livet kom även mitt arbete att handla främst om att skriva. Som informatör och kommunikatör finns det alltid anledning att skriva något till någon. Som redaktör består det främsta arbetet i att skriva, att formulera sig, att förmedla information.. och känslor. Men jag har tappat även det. Jag skriver nästan aldrig längre. Mitt nuvarande arbete kräver det sällan. Egna formuleringar behövs liksom inte. Jag smyger in lite eget här och där ändå.. av födsel och ohejdad vana antar jag. Men jag saknar även det. Pennan, pappret eller tangenterna.. spelar ingen roll. Formuleringarna och tankearbetet saknar jag otroligt mycket. Min barndomsdröm är att skriva en bok. Fiktiv eller dokumentär känns oviktigt… men en bok likväl.

Så i minst ett år har jag saknat och längtat efter dessa två egenskaper. Levt i skuggan av denna nästan obeskrivligt tunga saknad. Den är svår att förklara.. men den är mycket verklig för mig. Jag sörjer. På riktigt. Därför måste jag nu.. för att inte tappa bort mig själv helt.. faktiskt tvinga mig själv till förändring. Kanske fungerar det. Kanske inte. Jag vill inte längre vara en människa som saknar och längtar efter att läsa och skriva. Jag vill vara.. jag är.. en läsande och skrivande människa.

Att väcka liv i bloggen är ett sätt att påbörja förändringen..

Read Full Post »

20160605_181711.pngJag har till och med läst två böcker. Idag. Jag är så himla glad. Rent av lycklig. Jag har burit en så stor sorg över att jag inte klarat av att läsa så himla länge. Jag som levt så nära böcker i nästan hela mitt liv. Att inte förmå att läsa har varit riktigt svårt och tungt. Koncentrationen har helt enkelt inte funnits där. Jag vet inte om jag klarar av det i den utsträckning jag skulle önska. Kanske inte riktigt än. Men ändå. Jag har läst två böcker idag. Det är stort. För mig är det enormt.

Tack älskade unge för att du kom på den briljanta idén att få mig att läsa dessa två böcker. Just bara för att äntligen kunna säga att.. jag har läst ut en bok!

(97/100)

Read Full Post »

Som min fina vän så metaforiskt beskrev i ett blogginlägg för någon dag sedan.. så kan ibland tankarna fara omkring likt glaskulor som spillts ut över ett golv. Jag låter mina glaskulor rulla omkring utan att jaga rätt på dem..

  • Så glad jag blev då vännen M hälsade på en stund. Gav mig energi. Spontana och förutsättningslösa besök är som energipiller.
  • Kvällens teveutbud.. onsdagar är traditionellt soffkvällar hos oss. Yngsta mästerkocken och Grey’s Anatomy. Vardagsglädje.
  • Dottern gör grym köttfärssås till spaghettin. Den beställde jag till middag idag. Känner mig bortskämd.
  • Äntligen satte jag mig till bords med papper och penna för att författa brev. Att det satt så långt inne.. det som jag så gärna vill och tycker så mycket om.
  • Undrar vart allt som opereras ur våra kroppar tar vägen efter operation? Kastas? Bränns? Analyseras? Det måste ju finnas en duktig mängd mänskligt ”avfall” efter alla operationer som genomförs i landet dagligen. En amputerad fot? Blindtarm? Livmoder fylld med tumörer? Flera kilo hud efter en bukplastik? Har nog för mycket tid att fundera på udda saker just nu..
  • Byter fantasimiljö från sena 1700-talets Stockholm med omnejd.. till sena 1800-talets Paris. Läste klart boken i morse och påbörjade genast nästa.. Gaston Leroux – Fantomen på Operan. Filmen från 2004 med Gerard Butler och Emmy Rossum i huvudrollerna är magiskt bra.. Älskade musikalversionen som jag såg två gånger på Oscarsteatern i Stockholm i mitten av 90-talet.
  • Så mysigt det var med ösregn på eftermiddagen. Myset bestod i att kunna ligga i soffan under en filt och höra det piska mot rutorna.
  • Med hjälp av vännen M så släppte en del av ogräs-ångesten. Hon tyckte gott att en del av det kunde få stå kvar. Som marktäckande grönt, vackert där i ena hörnet. Givetvis tyckte jag det också.
  • Kung Kirre av allt underbart som finns är någon jag blir mer och mer betagen i för varje dag. Vilken skönhet. En sådan healer. Han fortsätter hålla sig nära, nära. Spinner. Sprider sin kärlek och är SÅ älskad.
  • Choklad är rysligt gott ibland.

Nu får det vara färdigrullat med kulor för idag. En dusch väntar och så sängen.. orkar nog inte ens läsa ikväll :O

(64/100)

 

Read Full Post »

Idag har bokens värld ett totalt grepp om mig. Jag kan inte sluta läsa. Ååh som jag längtat efter den här känslan. Den är underbar!

Jag befinner mig i Stockholms närhet.. det är i slutet av 1700-talet och Gustav III är Sveriges Konung. Författarinnan lyckas få mig att höra stadens ljud, känna dofterna såväl som stanken.. och lära känna personerna i historien riktigt väl. Delvis utspelar sig historien utanför huvudstaden.. kring Sollentuna, Edsviken och Rotebro.. för mig mycket välkända trakter då jag bott i närheten i 25 år. Carl Michael Bellman är i ropet och komponerar den ena populära episteln efter den andra. Romanens huvudfigur träffar honom och det känns som om jag träffat honom i egen hög person.

Emellanåt måste ju dock annat göras. Som att äta, gå på toa och dylika måsten. För varje gång jag lägger ifrån mig boken känns det lite tomt och jag längtar till att få öppna den igen. Samtidigt som jag vill sluka berättelsen så vill jag ju inte att den ska ta slut så fort. Bara dryga hundra sidor kvar nu.. sen är det dags att söka sig en ny tidsålder.. ett nytt äventyr att försvinna in i.

NejlikorSe så vackert nejlikorna står än! Det var min mormors favoritblomma och den känns lite bortglömd i våra dagar. Jag älskar nejlikan. Den är vacker, tålig och sprider sådan glädje. Faktiskt doftar den lite lite svagt av blomsteraffär.. alltså gott. Då jag fick buketten av älskade människor så påminns jag varje gång jag ser den om hur bra jag har det med människor omkring mig som bryr sig om och visar det. Jag är så tacksam för hur gott livet är att leva. Vilket påminner mig om att dottern lovat grädda pannkakor till middag idag.. himmel så gott det ska bli. Kung Kirre håller sig i närheten.. min egen healer. Men nu.. tillbaka till 1700-talet..

Boken? Ljusets dotter av Elisabet Nemert

(63/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: