Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läkarbesök’

Jag ska acceptera att det nu är som det är med livet och hälsan just nu. Jag måste. Det hjälper knappast att envist motverka det uppenbara. Inte heller att fortsätta låtsas att allt är bra. Nu är det som det är och ju fortare jag landar i den sanningen.. desto fortare kan jag börja läka.

20160517_121324.jpgLäkarbesök idag. Fortsatt sjukskrivning och en plan för upptrappning i arbete därefter. Det låter bra. Jag erkänner.. något motvilligt.. att det faktiskt behövs. Jag ska vårda mig själv så jag räcker länge. Men.. varför känns det så fel? Varför känner jag mig så lat och oduglig? Jag VET ju att jag har ett värde och att jag duger även om jag inte presterar. Jag vet ju det! Så varför kan jag inte känna det? Varför, varför, varför..?!

(79/100)

Read Full Post »

wpid-wp-1433799708520.jpegJag är envis. Som en blå gris. Den samlade bedömningen säger att jag borde sjukskrivas en tid.. men jag vill inte. Jag vill få det att fungera i stället.. lära mig av mina misstag, utmana mig själv och förtydliga min självbild. Jag vill lära mig att förstå att jag duger och har ett värde trots att jag inte högpresterar. Just nu klarar jag inte av att högprestera. Bara att skriva ner den meningen får pulsen att öka. Åter igen.. intellektuellt begriper jag, vet jag, förstår jag allt det där. Men känslomässigt. Känslan är en helt annan. Känslan av att vara otillräcklig, värdelös och oduglig dominerar mina dagar.. och det är jobbigt, gör ont.

Så.. en kompromiss blir det. Jag går till läkaren, lovar att lyssna och ta till mig av det som sägs. Idag har jag haft två bra möten på arbetsplatsen för att gå igenom hur vi lägger upp en bra och hållbar strategi när jag kommer tillbaka. Bra så. Jag nöjer mig med det. Jag övar på att vara snäll mot mig själv och ännu mer på att inte få dåligt samvete över det.

Envis. En stark egenskap.. på både gott och ont.

(65/100)

Read Full Post »

låg-batterinivåBatteriet är urladdat. Nästan. Mitt batteri alltså. Under en tid har jag känt mig.. tja.. låg. Sliten. Trasig. Sådär som de flesta gör någon gång ibland. Livet går upp och ner.. inget konstigt med det. Men mitt batteri har fortsatt att ladda ur. Till viss del vet jag givetvis varför och vad jag borde gjort annorlunda för att inte hamna här. Till slut går det inte längre. Allting känns mörkt.

Jag vill oerhört mycket. Men orkar oerhört lite. Min energi går åt till att ”spela normal” och klara av mitt jobb. När jag kommer hem så gråter jag oftast bara. Jag är trött på ett sätt som man inte kan sova bort. Jag sover bra! Riktigt bra. Men jag är ändå trött. Långt in i själen och märgen trött. Jag ställer in saker, undviker en del som jag egentligen tycker är väldigt roligt. Jag är ganska hård mot mig själv. Känner mig värdelös för det mesta. Intellektet säger en sak.. känslan och hjärtat något annat. Det är en ständig kamp som dränerar mig. I helgen var jag iväg i två timmar och träffade under den tiden en vän jag inte träffat på tre år. De två timmarna tog helt slut på mig. Jag hade planerat att samla mina syskon och mamma för en fika under helgen men fick lämna återbud. Jag klarar inte av det hur gärna jag än vill. Det gör mig så sorgsen.

Jag kan skratta trots att jag mår dåligt. Jag kan skoja och sköta mitt jobb. Jag behöver inte ens låtsas. Jag älskar mina jobb och människorna jag arbetar med. Jag är otroligt tacksam och glad över att få göra det jag gör. Det har inte alls med mitt mående att göra. Psykisk ohälsa är något vi inte pratar om. Det är skämmigt. Pinsamt. Fult. Men varför då egentligen? Jag är inte dum i huvudet. Inget fel på min intelligens. Jag törs bara erkänna att jag just nu lever i ett slags mörker som jag behöver hjälp med att ta mig ur från. Det har varit lite för mycket lite för länge. Kan inte peka ut något specifikt.. det är lite av varje som är i obalans.

Jag är osäker på om jag kommer att fortsätta blogga just nu. Det känns lite som om jag bloggar för bloggandets skull och att ingen faktiskt är särskilt intresserad. Jag kan ju fortsätta skriva för mig själv. När jag gick igenom mitt livs största kris för ett tiotal år sedan så bloggade jag varje dag. Anonymt. Jag fick fantastisk respons och kunde skriva hämningslöst och brutalt ärligt och naket om exakt vad jag kände och hur livet var in i minsta detalj. Jag behövde inte stå till svars för någon eller undvika känsliga saker. Ingen visste ju vem jag var. Det skrivandet hjälpte mig mycket att ta mig igenom den svåra tiden. Idag känns det mest som att jag sitter ensam i ett stort, ekande rum och skriver.

Hur som helst.. I morgon träffar jag en läkare. Jag tar det därifrån sen.. ett steg i taget. Det kommer att bli ljust och bra igen.. det vet jag. Men jag behöver hjälp med att hitta dit.

(34/100)

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: