Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kontraster’

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Read Full Post »

Jag känner alltid tacksamhet. Även när jag är väldigt ledsen. Jag glömmer inte allt jag har att vara tacksam över. Men befinner mig ändå i ett slags dovt mörker.

16925806-8tedt.jpgJag hittar inte orden. Ändå virvlar tankar och känslor i våldsam hastighet i mitt inre. Orden fastnar. De är för få. Eller för många. De behöver landa.. och sorteras.

Jag saknar jobbet. Men förmår inte att vara där just nu. Jag vill men kan verkligen inte. En ny känsla för mig. Att acceptera denna oförmåga är extremt svårt.

Kontraster. Förvirring. Kraftlöshet. Och så denna ångest som knockar mig helt varje gång den överraskar. Tyvärr ganska regelbundet för närvarande.

Ljuset. Det efterlängtade, hyllade. Både det ljus som förlänger dagarna vid denna tid på året.. men också det ljus som symboliserar ett bättre mående och en gladare själ. Båda finns där. Det ena väldigt konkret och närvarande.. det andra ännu långt bak i sinnet. Men båda finns. Existerar.

Kontraster. Dessa ska arbetas med.. kämpas och gråtas igenom. För målet är att hitta balansen mellan alla dessa kontraster till slut.

(59/100)

Read Full Post »

wpid-wp-1444338619847.jpegDå livet bjuder på tempo utöver det vanliga. Då stressen vinner över vilan. Då ljuden omkring överröstar varje tanke. Då längtar jag efter stillhet. Då väljer jag bort musiken, teven, pratet. Jag väljer tystnaden.. för att ha en chans att komma ikapp mig själv. Där någonstans befinner jag mig just nu.

Kontrasterna är viktiga.. och att hitta balansen mellan ytterligheterna. Så det ska jag öva på i några dagar nu. Men innan det blir tyst igen tänker jag se på andra chansen i Melodifestivalen. För hur mycket jag än längtar efter stillhet och tystnad emellanåt.. så är musik synonymt med mycket glädje. Godis och musik.. en perfekt kombination en lördagkväll som denna.

(5/100)

Read Full Post »

En dag för inte så länge sedan fick jag bevittna två ytterligheter av föräldraskapets pedagogik. Det ena gjorde mig alldeles varm inuti och det andra gjorde mig så arg att jag inte kunde vara tyst.

På ICA Kvantum ser jag en gosse på kanske fem, sex år. Han hittade en lila låda som innehöll diverse pärlor att göra exempelvis egna armband av. Pojken står och håller i lådan, beundrar pärlorna som är färgsorterade i fack och nästan alla pärlor går att beundra genom plastfönstret på lådans ovansida.
Snälla mamma, kan jag få den här? Han höll i den som om han hittat den hemliga skatten. Kanske planerade han sina pysselstunder, vilka fina armband han skulle göra och vem eller vilka han skulle ge dem till. Gossen strålade och ville verkligen, verkligen ha pärlorna.
Gå genast och lägg tillbaka den där! Det där är ju för tjejer ser du väl?! Säger den urbota korkade modern i fråga.
För tjejer?? Var på lådan står det skrivet? Jag tror den är till för kreativa barn! Kunde inte låta bli att kommentera. Såg ju hur ljuset slocknade i gossens blick då han blev åthutad som om han borde skämmas över att vilja ha en TJEJGREJ.

Gick sedan och funderade på hur den där mamman egentligen tänkte och undrade vad hon var så rädd för så hon kände sig tvingad att förminska sin lille son på det viset. Handlade och körde hem, parkerade i garaget, tog mina kassar och traskade hemåt. Det regnade ganska ordentligt och vattenpölarna var inte längre små pölar, utan små lokala insjöar lite här och där. Vid utkanten av garagelängan/parkeringen fanns en jättestor lokal insjö, eller enorm vattenpöl om man så vill. Redan innan jag rundat hörnet och fått den i sikte hörde jag ett barns hjärtliga och höga skratt och ett plaskande som bara kunde beskrivas som ren lycka. Det jag fick se gjorde mig alldeles glad, varm och fluffig inuti. En mamma och hennes lilla flicka på kanske 3, 4 år stod i full mundering med galonbrallor (på barnet), stövlar, sydväst och regnjackor. De hoppade så det plaskade alldeles galet mycket. De skrattade, dansade och sjöng i regnet. En förälder trotsade vädret och delade barnets ultimata glädje i att få göra det som nästan alltid förbjuds. Hoppa inte i vattenpölarna! Jo.. hoppa, dansa, skutta och sjung i vattenpölarna! Det såg så underbart ut. Jag kan tänka mig att det blev ett minne för dem båda att bära med sig länge, länge.. kanske resten av livet. Kanske gick de sedan hem för att värma sig med varm choklad och mys under en filt.. vem vet.

Ytterligheter. Kontraster. Vi möter dem överallt, dagligen. Vilket av barnen känner mest glädje? Vilket av barnen lär sig att man måste passa in och anpassa sig? Vilket av barnen lär sig att bejaka barnet i sig och vara den man vill vara?

Det gäller inte bara barnen. Det gäller oss alla. För mig är det oerhört viktigt att få vara den jag är, att bejaka såväl barnet som den ålderdomliga och hyfsat kloka gamlingen i mig. Jag är fri att vara den jag vill vara. Jag är tillräckligt modig att inte längre anpassa mig för att duga åt någon annan. Jag har äntligen börjat att vilja och våga tycka om den jag är. Ja, här står jag och duger precis som jag är!

(4/100)

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: