Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jobb’

Livet består av kontraster lite varstans. Ljus och mörker. Sol och regn. Vitt och svart. Glädje och sorg. Dag och natt. Skratt och gråt. Idag har varit en dag med kontraster.. så stora att det varit riktigt omtumlande.

Dagen har innehållit ett par riktigt långa, riktigt djupa och riktigt viktiga samtal. Samtal som har stark bäring framåt. Samtal där båda parter verkligen lyssnat och arbetat fram förslag på möjliga lösningar och tankar om hur dessa lösningar ska nås. Dessa samtal dränerade mig på något vis. Ockuperade hela min varelse en stund.. för att sedan lägga sig i bakgrunden igen så att vardagen fick plats att fortsätta med det vardagen behövde få gjort just idag.

Dagen har också innehållit gapskratt. Ni vet sådant där gapskratt så tårarna rinner. Mina kollegor är underbart knäppa och härligt galna på flera sätt. Vi har verkligen roligt på jobbet.. trots att det vi arbetar med bär sådan sorg i botten. Kanske just därför förresten. Vi gör vår arbete med känslan av stolthet och glädje över att kunna hjälpa andra. Och det finns alltid ett allvar i botten. Arbetet vi utför är korrekt och seriöst.. och vi gör det utifrån förvaltningslagar och annat byråkratiskt och jätteseriöst och allvarligt. Så kanske är det ännu viktigare att vi kan skratta tillsammans så till den milda grad att tårarna rinner och vi kippar efter luft.

För första dagen på ett ganska bra tag känner jag att jag åstadkommit något. Jag har fått något gjort idag. Viktiga saker. För mig.. men även för andra. Just idag kände jag att mina insatser gjorde skillnad och behövdes. Jag minns inte ens när jag känt så sist. Jag önskar bara att jag får känna det fler gånger. Att jag gjorde något bra. Att jag dög. Även inför mig själv.

(22/100)

 

Read Full Post »

img_1564.pngMin bästa tid är nu. Det kan omöjligt ha undgått någon som någon gång varit i min närhet. Hösten är den tid då jag mår allra bäst. Gråväder är underbart. Krispig och klar luft. Friska vindar. Naturen klär sig i en färgprakt som får mig att tappa andan.. innan den går till vila över vintern för att sedan orka börja på nytt, spirande och dripp-droppande fram på vårkanten. Regnar gör det också ibland.. och om det blir för mycket regn är det ju inte så kul. Men det är det inte någon gång på året. Lagom är bäst.. speciellt i vårt land. Landet Lagom.

Arbetar halvtid. Mycket nya tankemönster ska bära mig framåt till friskhet igen. Det tar tid och jag har förfärligt svårt att acceptera det. Men jag är ändå tacksam. Så tacksam för att jag kan jobba halvtid. För att det är höst. För att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.

Ett mål är att skriva mer. Ett ständigt mål kan man tycka. Det här är en början..

Read Full Post »

När jag smög igång med att jobba igen förra veckan så samlade jag så många kramar att jag blev alldeles lycklig i hela kroppen och själen i flera dagar. Två timmar om dagen blev den första veckan mer som social träning med lite inslag av jobb. Planen var/är att vända på det under den här veckan. På mitt skrivbord väntade också en chokladbit.. vilket vittnar om att en del kollegor vet hur man förgyller vilken skitdag som helst, hur man lugnar nerver, hur man peppar, hur man välkomnar.. ja, ni fattar. Choklad liksom. Choklad. Fungerar alltid. Nästan. Fungerar inte choklad så är problemet allvarligt och djupt.

I alla fall.. de där kollegorna jag har är helt fantastiska. Det låter som en klyscha och det må så vara.. men det är helt sant. Jag har arbetat sedan jag var 16-17 år gammal och haft många, många underbara människor som kollegor. Några få finns kvar i mitt liv fortfarande… på ett eller annat sätt. Men de här kollegorna jag har nu.. Ja, hur ska jag förklara?! De är helt fantastiska. Jag kan samla hur många kramar som helst vilken sketen jobbdag som helst..! Bara en sån sak. Spontana kramar. Vi vill varandra väl. Vi skrattar tillsammans. Ibland gråter vi tillsammans. Vi gläds åt och med varandra. Det finns någonting genuint hos de allra flesta. Jag har aldrig upplevt något liknande någon annanstans.. och med mina 50 år har jag hunnit träffa en del människor och kollegor ändå. Jag omges av bra människor. Av äkta människor. Av fina människor. Av människor jag tycker om.

20160621_171151.jpgSom idag när jag kom till jobbet.. så hittar jag en helt underbar, väldoftande, bedårande pion i en vas på mitt skrivbord. Hon som plockat den i sin trädgård visste hur mycket jag skulle uppskatta den, hur glad jag skulle bli. Och det blev jag. Ända ner i tårna. Efter en stund smyger en av mina gullungar intill och viskar… ”jag har choklad på mitt bord”.. vilket alltid framkallar samma lilla glädjerus hos mig. Så hamnar en liten chokladbit hos mig, intill vasen med den fina blomman. Jag tar en tugga.. dricker lite kaffe.. låter chokladen smälta i munnen tillsammans med det starka kaffet. Samtidigt beundrar jag den vackra pionen och känner sådan oändlig tacksamhet över hur fina människor det finns och över att jag få vara en del i denna ovanligt härliga gemenskap som råder på min enhet. Tänk om folk visste hur mycket kärlek det finns i den där gråa betongkolossen som huserar det statliga verk som är min arbetsplats.

Read Full Post »

20160520_002941.pngFör mig är både tussilagon och maskrosor synonyma med glädje. Därav ordet glädjeprickar. De flesta avskyr dem. Eller åtminstone så anses de vara till problem eller bekymmer. Jag föredrar också att beundra dem på andra ställen än min gräsmatta.. men det poppar upp en och annan ändå. I ren trots, tror jag.. Vad är det för glatt med dem då? Tja.. de är solgula.. de är livskraftiga, starka. När vi ser dem är det definitivt vår.. eller till och med sommar. Ljusets tid. Och så tycker jag att de är söta att se på. Gulliga. Hade de sålts i handelsträdgårdar eller på plantskolor.. ja då hade det varit rusning efter dem. Tror jag..

Glädjeprickar finns det gott om även på min arbetsplats. Fast de är av en annan sort. De kallas kollegor, vänner och fantastiska medmänniskor. Jag hälsade på där idag. Skulle ju lämna det där sjukintyget. Möttes av massor med glädje och varma kramar. Vilken ego-boost!! Det värmde långt in i hjärteroten och djupt in i den trasiga och trötta själen. Jag berördes innerligt och tänker ĺeva på detta underbara bemötande en bra stund. Det tål att upprepas: Jag har världens bästa kollegor och världens bästa jobb. Och chef. Absolut bästa chefen också.

(80/100)

Read Full Post »

Jag ska acceptera att det nu är som det är med livet och hälsan just nu. Jag måste. Det hjälper knappast att envist motverka det uppenbara. Inte heller att fortsätta låtsas att allt är bra. Nu är det som det är och ju fortare jag landar i den sanningen.. desto fortare kan jag börja läka.

20160517_121324.jpgLäkarbesök idag. Fortsatt sjukskrivning och en plan för upptrappning i arbete därefter. Det låter bra. Jag erkänner.. något motvilligt.. att det faktiskt behövs. Jag ska vårda mig själv så jag räcker länge. Men.. varför känns det så fel? Varför känner jag mig så lat och oduglig? Jag VET ju att jag har ett värde och att jag duger även om jag inte presterar. Jag vet ju det! Så varför kan jag inte känna det? Varför, varför, varför..?!

(79/100)

Read Full Post »

wpid-wp-1433799708520.jpegJag är envis. Som en blå gris. Den samlade bedömningen säger att jag borde sjukskrivas en tid.. men jag vill inte. Jag vill få det att fungera i stället.. lära mig av mina misstag, utmana mig själv och förtydliga min självbild. Jag vill lära mig att förstå att jag duger och har ett värde trots att jag inte högpresterar. Just nu klarar jag inte av att högprestera. Bara att skriva ner den meningen får pulsen att öka. Åter igen.. intellektuellt begriper jag, vet jag, förstår jag allt det där. Men känslomässigt. Känslan är en helt annan. Känslan av att vara otillräcklig, värdelös och oduglig dominerar mina dagar.. och det är jobbigt, gör ont.

Så.. en kompromiss blir det. Jag går till läkaren, lovar att lyssna och ta till mig av det som sägs. Idag har jag haft två bra möten på arbetsplatsen för att gå igenom hur vi lägger upp en bra och hållbar strategi när jag kommer tillbaka. Bra så. Jag nöjer mig med det. Jag övar på att vara snäll mot mig själv och ännu mer på att inte få dåligt samvete över det.

Envis. En stark egenskap.. på både gott och ont.

(65/100)

Read Full Post »

Har haft en ruskigt lång dag idag och både kroppen och själen skriker efter vila. Timmen är sen och det är dags att ladda sinnet för en ny arbetsdag i morgon. Besök hos Previa i morse resulterade i lite ”hemläxa” och hjälp till självhjälp i form av nya verktyg att tänka utifrån..

Åter igen.. det är oerhört svårt att vara medveten om, ha insikter om och inse sin situation.. men vara känslomässigt bunden till att bete sig annat än klokt och rationellt. Det glappar mellan intellekt och känsla och det skapar kaos och ångest i stora mått. Jag är fånge i mina känslospår som skapats under många, många år.. de känslospår som motarbetar min egen utveckling. De känslospår där jag bara duger om jag presterar och där jag då också är otillräcklig och värdelös när jag inte orkar prestera. Svårt att förklara något som låter så dumt och självdestruktivt. Svårt att förklara hur stark den sanningen är hos mig.. då jag ändå samtidigt förstår hur skadlig den ”sanningen” är.

20160418_143518.jpg 20160418_164056.jpgVidareutbildning i mitt andra jobb under eftermiddagen och en del av kvällen. Dokumentteknik och lite utlänningslagar på det. Underbart och mycket givande. Jag kan inte säga det ofta nog.. Jag älskar mina jobb och är så enormt tacksam över att jag hamnat på dessa båda ställen med så mycket humanism och glädje.. för att inte tala om alla roliga, härliga, fantastiska människor.

Jag har bestämt att kämpa för att inte hamna i sjukskrivning. Men det innebär i så fall att jag måste bli tydligare med att sätta gränser och att vara snällare mot mig själv. Att det ska vara så himla svårt.. när det är så himla lätt att råda andra att göra samma sak.

(49/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: