Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘insikter’

Jag gillar att tänka och tala metaforiskt. Det blir ibland lättare att både förklara och förstå om man kan göra en liknelse som beskriver det man försöker säga. När böcker skrivs och författaren använder metaforer.. så kallas språket ofta målande. Författaren målar en situation, ett landskap, en person, ett drama.. genom liknelser från de flestas vardagsliv. Metaforer. Bildligt språk.

Ett mycket bra exempel tycker jag är då jag försöker beskriva var i livet jag just nu befinner mig genom att tala om broar eller stigar.

”Det svåraste i livet är att veta vilken bro man ska gå över och vilken man ska bränna”

Att i vuxen ålder lära nytt sätt att tänka och agera är inte helt enkelt. Men ofta nödvändigt. Det sätt jag tidigare tänkt på och agerat utifrån har ju trots allt gjort mig sjuk. Alltså behöver jag lära mig tänka på nya sätt, eller traska över nya broar. Okända och lite skrämmande. Men jag tar kliven över bron för att jag vet att det som väntar på andra sidan är bättre än det som varit. Jag lämnar det trygga som jag befinner mig i och kliver ur tryggheten för att bli en bättre version av den jag är idag. Det okända utvecklar och stärker.

Minst lika viktigt är att bränna de broar jag inte längre har något behov av att använda. De som inte leder någonstans där jag kan må bra. Då är det verkligen rätt och bra att bränna dessa broar så att de inte längre kan locka mig tillbaka till gamla och destruktiva beteenden. Om det finns för många broar som fortfarande kan leda till mindre bra saker.. kan det bli förvirrande att veta vilka broar som är säkra att beträda. Alltså bränner jag dem. Vilket mer konkret innebär att jag tar mig igenom insikter som ibland smärtar för att bearbeta gammalt och lägga det där det hör hemma. I dåtiden. Jag ser framåt igen. Inte bakåt. Jag tar mig ur det jag möjligen fastnat i.

Kvar ska då finnas de broar och stigar som leder mig framåt. Det kan bli snårigt och ibland halkar jag. Men än så länge tar jag mig upp igen och fortsätter försöka tills det känns rätt. Man kan säga mycket om mig antar jag.. men ger upp, det gör jag aldrig. Inte om det är värt att kämpa för.

(50/100)

Read Full Post »

Jag har skrivit om det tidigare.. för inte så länge sedan. Men det är ju något av det viktigaste som finns!

Det du säger visar vem du vill vara. Det du gör visar vem du är.

En enkel sanning. Lätt att förstå. Okomplicerad. Vi kan ge uttryck för drömmar och visioner.. vi kan drömma, planera och vilja. Men oavsett var eller hur tanken föddes så måste det till en handling för att det ska bli till verklighet. För att tanken, planen, drömmen ska kliva in i verkligheten så måste vi faktiskt göra något. Mer än att prata om det alltså.

Kärlek. Det största, starkaste, mäktigaste och viktigaste som existerar. Det finns så oändligt av kärlekar i världen. Kärleken till en livspartner, ett barn, sina föräldrar, sin familj. Kärleken till oss själva. Kärlek till det vi gör och den vi är. Kärlek till ett husdjur. Kärleken till ett jobb, ett hem, ett land.. Vi har förmågan att älska och vi bör utnyttja och använda denna förmåga så långt och så mycket vi någonsin kan. Det är något vi kan slösa gränslöst med och ändå få mer av. Jag kan ärligt säga att jag också älskar mitt jobb och det som följer med jobbet. Människorna, möjligheten att hjälpa och göra skillnad för andra.. samspelet och glädjen av vänner och kollegor.. skrattet, buset och all fantastisk omtanke som finns där.

Men också här finns skillnaden i att säga och att göra. Vi kan uttrycka kärlek med målande ord och beskrivningar av vad som får hjärtat att slå snabbare. Men till slut är det våra handlingar som bekräftar orden, som tar dem in i verkligheten, som föder känslorna och skapar samspelet. Ge och få.

Så.. om vi tycker om eller om vi till och med älskar.. visa det i handling. Ord är också viktiga. Mycket viktiga. Men ord utan någon handling förblir bara ord. Om de bara förblir till ord så bleknar också kärleken kring orden och de mister sin betydelse. Visa att vi tycker om och att vi älskar. Ge komplimanger. Kramas. Skratta och le. Visa omtanke och kärlek.. och det kommer tillbaka tusenfalt.

Okej.. ett lite sockersliskigt inlägg kanske. Men inte mindre sant för det. Mer kärlek, skratt, kramar och glädje till alla. Det är min dröm och vision och jag försöker göra något varje dag för att det ska synas och kännas att jag tycker om någon eller något. Hur eller vad gör du..?

(42/100)

Read Full Post »

Ibland kommer insikterna som en käftsmäll mitt i ansiktet. Som denna..
Vilken tur att det inte gör mig något eller att det är särskilt viktigt för mig om jag anses vara ful eller vacker. Det jag värdesätter mer är människors inre. Det yttre håller jag hyfsat rent om så lite rufsigt och okammat. Mitt inre är under konstruktion.. i förändring. Förhoppningsvis till det bättre. Kanske kommer det att märkas även på utsidan. Allra helst i en mer öppen och vaken blick och i ännu fler leenden. När själen dansar så syns det utanpå. Det är mitt mål. Det är en bit kvar.. men sen så..

 

(35/100)

Read Full Post »

Mina marginaler har varit oroande små en tid.. och idag kändes det som om de försvann helt. Det fick mig att bestämma att dra i bromsen än en gång. Hitta min puls igen…

wp-1461561864560.jpegDagens insikt kom ifrån situationer på jobbet som normalt får mig att briljera. Jag älskar mitt jobb och jag ger allt jag har. Det som blev så tydligt idag var att det inte finns lika mycket att ge längre. Tempot och de dagliga utmaningarna utvecklar och undervisar. Interaktionen med människor och utmaningen att lösa alla typer av problem är det som gör jobbet så fantastiskt. Jag måste bara lära mig att det är okej att inte högprestera varje sekund av varje dag. Att jag duger fint ändå. Åter igen.. intellektet VET ju det. Men inte känslan. Det som utmanade på jobbet idag knäckte mig helt.. i stället för att trigga mig till briljans. Det skrämde mig och gjorde mig otroligt ledsen.

Nu tryter orken. Jag är så trött. Jag behöver vila. Släppa allting en stund och bara andas. För att orka mer igen om en stund. Jag vägrar ge upp eller falla platt. Jag kan, jag vill och jag ska jobba för att hitta mig själv igen. För det är jag värd. Det vet jag ju. Egentligen.

20160425_202313.jpgKvällens himmel var såhär vacker..

 

(56/100)

Read Full Post »

Har haft en ruskigt lång dag idag och både kroppen och själen skriker efter vila. Timmen är sen och det är dags att ladda sinnet för en ny arbetsdag i morgon. Besök hos Previa i morse resulterade i lite ”hemläxa” och hjälp till självhjälp i form av nya verktyg att tänka utifrån..

Åter igen.. det är oerhört svårt att vara medveten om, ha insikter om och inse sin situation.. men vara känslomässigt bunden till att bete sig annat än klokt och rationellt. Det glappar mellan intellekt och känsla och det skapar kaos och ångest i stora mått. Jag är fånge i mina känslospår som skapats under många, många år.. de känslospår som motarbetar min egen utveckling. De känslospår där jag bara duger om jag presterar och där jag då också är otillräcklig och värdelös när jag inte orkar prestera. Svårt att förklara något som låter så dumt och självdestruktivt. Svårt att förklara hur stark den sanningen är hos mig.. då jag ändå samtidigt förstår hur skadlig den ”sanningen” är.

20160418_143518.jpg 20160418_164056.jpgVidareutbildning i mitt andra jobb under eftermiddagen och en del av kvällen. Dokumentteknik och lite utlänningslagar på det. Underbart och mycket givande. Jag kan inte säga det ofta nog.. Jag älskar mina jobb och är så enormt tacksam över att jag hamnat på dessa båda ställen med så mycket humanism och glädje.. för att inte tala om alla roliga, härliga, fantastiska människor.

Jag har bestämt att kämpa för att inte hamna i sjukskrivning. Men det innebär i så fall att jag måste bli tydligare med att sätta gränser och att vara snällare mot mig själv. Att det ska vara så himla svårt.. när det är så himla lätt att råda andra att göra samma sak.

(49/100)

Read Full Post »

Idag har det varit första dagen då jag känt små, små glimtar av det som borde vara självklart. För det mesta har jag dåligt samvete över allting jag inte orkar göra. Jag har höga krav på mig själv.. som så många andra. Ett ganska vanligt ”problem”. Ständigt dåligt samvete.. på gränsen till ångest ibland. Det är ju självklart helt okej att bara vara. Att inte göra något alls. Man måste inte alltid vara igång som en duracell-kanin. Man måste inte ens vara igång hela tiden. Jag vet ju det. Mitt intellekt vet det. Men det känns ändå inte okej. Varför är det så?

wp-1460230773590.jpegMen idag har jag som sagt fått den där känslan vid ett par korta ögonblick. Känslan av att det faktiskt är helt ok att bara vara. Jag befinner mig i detta läge av en anledning. Insikterna är många och kloka (om jag får säga det själv).. och ändå är det ofta så långt mellan den kloka insikten, tanken.. och känslan långt där inne. Jag får faktiskt göra absolut inget alls utan att det gör något alls. Men varför ska det kännas så fel..?

Jag andas lite lugnare idag. Men jag inser också att jag har en lång bit kvar att gå. Tanken på att återgå till jobbet om några dagar kittlar lite. En annorlunda vecka rent arbetsmässigt väntar.. med dagar av både kort- och långtidsplanering. Jag vill ogärna missa det. Men tills dess.. fortsätter jag att fokusera på pulsen och att klara mig igenom stunderna av ångest och otillräcklighet.

(40/100)

Read Full Post »

Jag beundrar humlor och känner vissa likheter med dem. Främst för det uppenbara rent fysiska.. små, knubbiga och så surrar de mycket och ofta. Men också för att de egentligen inte ska kunna flyga. De är liksom inte skapta på det sättet att det ska vara möjligt. Men då ingen har talat om det för dem så flyger de ändå. Det beundrar jag!

wpid-wp-1433799708520.jpegJag ser dem som en förebild i det avseendet. Jag har bestämt mig för att inte lyssna så mycket på hur andra tycker att jag ska vara, se ut, tycka eller bete mig. Jag är fullt kapabel att avgöra det själv. Jag har dessutom nått den insikten (och åldern) då det känns tämligen meningslöst att lägga ner massor av energi på att försöka forma sig efter andras mallar. Varför ska jag försöka sträva efter att vara någon annan när jag kan slappna av och vara mig själv..?! Om detta av diverse anledningar inte faller andra i smaken så känns det inte som om problemet finns hos mig.

Att vara sann mot mig själv och det jag tror på och vill är att leva så mycket rikare och ärligare. Ibland stöter man foten i trösklar längs med vägen i livets labyrint. Det kan göra förfärligt ont men jag lär mig något varje gång. På det viset kan jag aldrig förlora när livet utmanar mig. Antingen vinner jag eller så lär jag mig något viktigt. Det känns så himla skönt att ha kommit så pass långt att andras åsikter och eventuella fördömanden inte längre styr mig. Jag vet vem jag är och jag vet att jag är värd lika mycket som andra. Inte mer men inte heller mindre. Lika mycket.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: