Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hänsyn’

Det är ingen hemlighet att jag är en person av den otåliga sorten. Åratal av övning har dock resulterat i att jag hanterar bristen av denna dygd intill perfektion. Okej, okej.. det beror på vad det handlar om.. men jag menar generellt sett. Livet har lärt mig att det är klokt att lugna sina sinnen och vänta. Vänta och se. Min paradgren!

Sen att det sjuder inuti mig mest hela tiden är en annan sak. Jag hanterar det också. Jag hanterar det mesta faktiskt. Är till och med hyfsat skicklig emellanåt. Man lär sig liksom. Det är klokt att välja sina strider och för att kunna göra det så måste man kunna behärska sig, ha tålamod. Skulle jag reagera synligt på allt som driver mig till vansinne så skulle jag vara ett vandrande, gapande, ilsket monster. Tålamod. Jag kan det där med tålamod. Jodå.

Så serverar livet en käftsmäll som heter duga! Hejdå tålamod, behärskning och alla andra bra-att-ha-egenskaper.

Att det händer saker vi inte kunnat eller velat förutse är inget konstigt. Vid min aktningsvärda ålder har det hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna konstatera att.. ”okej, nu igen…”. Vi hanterar saker och ting olika utifrån vad vi själva bär med oss i våra ryggsäckar. Men vi har också fått lära oss att respekt, vänlighet, hänsyn och empati är egenskaper som för oss framåt och som låter oss fungera fint tillsammans i sociala sammanhang. Det är synd att den lektionen har missats av så pass många människor ändå.

Mitt tålamod brann inne helt i veckan som gick. Jag imploderade både i sorg och i ilska. Det gjorde ont att vara både så ledsen och arg samtidigt. Efter ett par dagar hade mitt inre kommit fram till att det är förfärligt obehagligt att stanna kvar i sorg och ilska. Det är mycket mer konstruktivt och belönande att se klart och att göra det bästa av den givna situationen. Sorgen och ilskan finns kvar men är mer hanterbar nu.

Däremot är tålamodet helt jävla borta. Åtminstone när det kommer till det där med en del människors brist på respekt, vänlighet, hänsyn och empati.. eller vanligt hyfs om man så vill. Det är inte okej att som vuxen bete sig hur man vill överallt. Var elak och orättvis om du vill.. men var det där ingen ser eller hör dig. Var allt du vill med dina likasinnade stackare till ”vänner”.. men inte ibland oss andra som uppskattar vanligt hyfs. Tålamodet när det gäller praktarslen är helt borta. Egoistiska, barnsliga och elaka människor har inte min respekt. Inte längre. Och viktigast av allt.. om ni väljer att döma andra utifrån era skeva värderingar.. glöm då inte att granska er själva och era handlingar först så att ni kan stå rakryggade och utan skuld och döma andra.

Det finns alldeles fantastiskt mycket fint och bra att fokusera på i stället. Jag tror jag ska göra det..

Annonser

Read Full Post »

Varför skriker de..? Illvrålar faktiskt. Barn alltså. Jag vet att barn normalt skriker ibland. Illvrålar också emellanåt. Men då misstänker jag att de har anledning till det. Kanske är de ilskna eller har gjort illa sig.. eller så får de inte som de vill helt enkelt. Finns lika många skäl som det finns skrikande barn. Och vuxna. Men det här förfärliga gapandet i tid och otid.. och precis överallt. Jag begriper det inte. Det är något så urbota korkat och irriterande att lyssna på skrikande människor (oftast barn, men som sagt.. även vuxna) som verkar skrika för skrikandets skull.

Ibland behöver man höja rösten för att höras eller för att markera något. Jag vet. Barn låter. Jag vet det också. Men det där gapandet kan väl få vara situationsanpassat på något vis.. eller..?! I vissa lekar så låter det mer. Det är helt okej. Skrattande, stojande, busande barn är underbart. De är friska och mår bra. Vuxna har olika tonlägen när de pratar.. en del låter lite mer än andra. Inget konstigt. Men det är inte dem jag pratar om. Nej.. jag menar dessa som illvrålar för vrålandets skull i tid och otid. Något jag också reagerar på är när föräldrar till skrikande barn inte reagerar nämnvärt..!? Är föräldrarna så avtrubbade eller så vana med sina små änglars skränanden att de inte längre orkar eller vill bry sig. Jag förstår inte.

illvrålAllra värst är det när man befinner sig i en miljö med många människor. Det kan vara på spårvagnen eller bussen, på en konsert, på ett museum av något slag.. eller i ett varuhus som inte nödvändigtvis säljer matvaror. Okej.. var som helst. Om barnen skriker rakt ut.. precis hela tiden.. så indikerar det (i min värld) på att barnet inte vill vara där eller att barnet av någon anledning kräver uppmärksamhet. Snälla, rara föräldrar.. GE BARNEN DEN UPPMÄRKSAMHETEN eller TA BARNEN DÄRIFRÅN. Det är irriterande, stressande, obehagligt att lyssna till. Det är inte svårt att ha med något som distraherar ett barn på en resa till exempel. Det borde heller inte vara svårt att ta med barnet ut från butiken. Ni kan handla en annan gång eller fixa barnvakt.

Så.. min önskan, min längtan.. är att man kanske kan börja klura lite på att ta hänsyn till sin omgivning. Vad tror ni..? Känns det omöjligt..? Nej, inte alls.. tänkte väl det. Tack på förhand!

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: