Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Böcker’

Inofficiellt bildades den idag. På ett kafé i vår vackra stad. Jag och vännen jag inte träffat på länge satt vid ett bord på detta ljuvliga kafé där man bejakar det gamla såväl som det nya.. det udda och det ordinära. Här förekommer muggar och kaffedrinkar, wraps, toasts och pajer.. men också kaffe i kopp med fat och hembakat. På Kafé Kuriosa sitter du i nostalgisk miljö och verkligen fikar. Och njuter. Doften av kaffe blandas med andra ljuvliga och lockande dofter av hembakat. Koppar som klirrar och skedar som rör om blandas med människors någorlunda lågmälda småprat. Underbart..!

Vi satt där, vännen och jag… pratade ikapp varandra sedan vi senast sågs och hördes av. Många steg har trampats upp på nya stigar sedan dess och ju mer vi pratade ikapp oss… desto mer upptäckte vi hur parallellt våra stigar ändå går. Därmed upptäckte vi också.. mitt i pratet.. att vi sannolikt kan hjälpa varandra när våra stigar möts. Vi har snubblat över samma typ av rötter och sparkat på liknande stenar. Vi har betraktat samma typ av trädkronor och sökt lösningar på livets gåtor. Vi har en del gemensamt. Att skriva och att läsa är bara ett par av dessa saker. Samtidigt kanske är de saker som riktigt driver oss och får oss att vandra framåt.. Ordets makt är mäktigt. Oavsett om det skapas av oss själva genom fingrars dans över tangenterna, eller om det läses i en bok vi valt att förlora oss i.

En av mina sorger just nu är ju att ännu inte förmå att läsa. Jag kan inte ens beskriva den sorgen men jag förstår att den är svår att begripa om man inte varit i närheten av den typen av sorg själv någon gång. Den här sorgen är så tung att jag ibland gråter. Verkligen gråter. Att läsa har varit något centralt och oerhört viktigt för mig sedan jag lärde mig läsa i 5-års åldern. Aldrig tidigare har förmågan att läsa varit borta så länge som nu. Jag vet att den finns där och väntar på att få börja finnas igen. Förmågan alltså. Men ännu vilar den. Väntar. Den väntar på att jag ska klara av det. Klara av att fokusera, att ta in.. att förlora mig in i en berättelse. Att leva i den. Den saknaden gör ont.

Så idag… idag såddes fröet till Norrköpings snävaste läsarcirkel. Kanske. Vi talade om den nämnda sorgen och försökte finna lösningar på den. Vännen har börjat kunna läsa igen efter att ha haft en oförmåga att göra så en tid. Kanske ska vi träffas någorlunda regelbundet framöver när livet lugnat sig något… kanske kan vi träffas och läsa högt för varandra. Ett kapitel i taget. Leva oss in i. Ta del av. Varannan gång med fokus på att faktiskt läsa. Varannan gång lyssna. Det kanske kan fungera?! Varför inte prova..

(29/100)

Read Full Post »

.. en läsande och skrivande människa.

Hela det röriga året 2016 som nyss gick till historien kämpade jag med saknaden. Den tärande, stickande, sorgliga saknaden jag fortfarande har. Jag saknar och jag längtar efter att hitta tillbaka till förmågan att läsa och skriva. Dessa två egenskaper har definierat en stor del av det som är Jag så långt tillbaka jag kan minnas.

lasagustavJag lärde mig läsa när jag var 5 år gammal. Det är ett tag sen. Att ha minst en bok, ibland två, på gång.. att befinna mig i en helt annan värld. Att lära mig om andra kulturer, andra tidsåldrar.. och platser så fjärran att inget tåg eller flyg kan ta mig dit. Att gå och fundera över vad som händer härnäst. Att vara djupt inne i en annan värld, ett annat liv.. att bli en del av denna andra värld, detta andra liv. Det saknar jag. Jag saknar det så att det faktiskt gör ont i mig. Att läsa ger mig så oändligt mycket och det har alltid varit en välkommen kontrast till det övriga i livet. Ett sätt att ladda batterierna. Men förmågan att läsa är borta. Alldeles säkert är det tillfälligt. Men jag saknar det. Gränslöst mycket. Jag känner mig bortkommen och vilsen utan böcker. Böckerna finns där och de väntar på mig. Men jag klarar inte av att hålla fokus länge nog för att klara av ens en sida.

skrivaJag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig att skriva. Inte så gammal. Har för mig att jag kunde skriva lite redan när skolan började. Att skriva blev tidigt min stora glädje i livet. Min grej liksom. I skolan fullkomligt älskade jag att skriva uppsatser. Jag hade brevvänner och jag gick sällan någonstans utan papper och penna. Senare i livet kom även mitt arbete att handla främst om att skriva. Som informatör och kommunikatör finns det alltid anledning att skriva något till någon. Som redaktör består det främsta arbetet i att skriva, att formulera sig, att förmedla information.. och känslor. Men jag har tappat även det. Jag skriver nästan aldrig längre. Mitt nuvarande arbete kräver det sällan. Egna formuleringar behövs liksom inte. Jag smyger in lite eget här och där ändå.. av födsel och ohejdad vana antar jag. Men jag saknar även det. Pennan, pappret eller tangenterna.. spelar ingen roll. Formuleringarna och tankearbetet saknar jag otroligt mycket. Min barndomsdröm är att skriva en bok. Fiktiv eller dokumentär känns oviktigt… men en bok likväl.

Så i minst ett år har jag saknat och längtat efter dessa två egenskaper. Levt i skuggan av denna nästan obeskrivligt tunga saknad. Den är svår att förklara.. men den är mycket verklig för mig. Jag sörjer. På riktigt. Därför måste jag nu.. för att inte tappa bort mig själv helt.. faktiskt tvinga mig själv till förändring. Kanske fungerar det. Kanske inte. Jag vill inte längre vara en människa som saknar och längtar efter att läsa och skriva. Jag vill vara.. jag är.. en läsande och skrivande människa.

Att väcka liv i bloggen är ett sätt att påbörja förändringen..

Read Full Post »

Idag har jag gjort två saker som fört mig framåt på min stig och i mitt mående. Små saker.. sannolikt snudd på betydelselösa för andra. Men för mig är de stora. Mentalt stora. Det är saker som på sätt och vis definierar delar av mig och som jag tappat längs vägen på min snåriga, mörka, smala stig. Jag har fullt sjå att försöka ha koll på vart jag ska sätta ner foten härnäst. Så att ha tagit dessa små… men (för mig) stora kliv känns befriande. Det ger mig tilltro, hopp. Det kommer att ta tid.. me oj så bra det ska bli!

20160607_211856.jpgJag skrev nyligen om att jag läst två böcker. Om hur omvälvande det var för mig då sorgen över att inte längre förmå att läsa är så stor. Jag har ganska många olästa böcker som väntar på mig. Böcker jag verkligen vill läsa. Idag ställde jag mig framför min bokhylla och riktigt sökte. Jag ville få den där känslan av längtan och nyfikenhet. Det tog en bra stund. Men till slut hade jag en bok i handen. En bok jag inte ville ställa tillbaka. Jag började läsa.. och fick äntligen tillbaka den där känslan. Känslan av att jag vill ta med mig boken överallt.. jag vill läsa mer.. jag längtar till att förlora mig in i författarens skapade värld. Just den här nedskrivna världen var mycket verklig. Djupt berörande. Underbart språk.

20160607_194111.jpgMina naglar är något så ovanligt som en del av min kropp jag gillar. Jag tycker om att pyssla om dem och måla dem i vackra färger. Men de sista veckorna.. eller kanske månaderna.. har jag inte brytt mig. Alls. Jag klippte ner dem och ignorerade dem. Utbudet av nagellack i butikerna har inte fått minsta lilla uppmärksamhet från mig. Men idag var det dags. Jag lyxade till det med en peeling av händerna först. Sedan noggrann omvårdnad av naglarna. Lite för att gottgöra den långa nonchalansen. Nu glädjer de mig igen.. ljust rosa och glänsande.

(99/100)

Read Full Post »

20160605_181711.pngJag har till och med läst två böcker. Idag. Jag är så himla glad. Rent av lycklig. Jag har burit en så stor sorg över att jag inte klarat av att läsa så himla länge. Jag som levt så nära böcker i nästan hela mitt liv. Att inte förmå att läsa har varit riktigt svårt och tungt. Koncentrationen har helt enkelt inte funnits där. Jag vet inte om jag klarar av det i den utsträckning jag skulle önska. Kanske inte riktigt än. Men ändå. Jag har läst två böcker idag. Det är stort. För mig är det enormt.

Tack älskade unge för att du kom på den briljanta idén att få mig att läsa dessa två böcker. Just bara för att äntligen kunna säga att.. jag har läst ut en bok!

(97/100)

Read Full Post »

Det var ett tag sedan vi tog en Dagens..

Humör:
Hyfsat stabilt. Det råder en obalans i sinnet just nu och jag kämpar varje dag med diverse utmaningar inom mig själv. Att klara dagen utan att rasa är det primära målet varje morgon. Just idag träff på djupet med vänner i ett par timmar. Det gav näring och energi att räcka en stund.
Planer:
Vid den här tiden på dygnet finns inga andra planer än en god natts sömn. Men om jag sträcker mig till morgondagen så är planen att ha en bra och givande arbetsdag och därefter en kreativ kväll hemma.
Roligaste:
Min nyfunna vänskap med vännens sambo. Hon klev rakt in. Tycker om.
OCH att jag slapp böter trots halvknasig parkering…
Tråkigaste:
Ångest är o-kul. Oro och ångest är inte roligt alls.
Godaste:
Min matlåda till jobbet. Spaghetti och dotterns goda köttfärssås.
Borde:
Lägga mig tidigare. Ja, verkligen. Problemet med att komma i säng är sannerligen svårlöst.. märkligt nog.
Längtan:
Jag längtar efter sinnesro och balans i livet. Jag längtar djupt efter förmågan att läsa en bok igen. Den saknar jag så det gör ont i mig.
Beroende:
Det är ju det där med kaffe…
Vill ha:
Tillbaka min glädje och min gnista. Och ett bra pris för min bil som strax kommer att vara till salu.
Frisyr:
På utväxt. En himla jobbig mellanperiod när inte mycket känns bra alls.
Klädsel:
På jobbet idag: Helsvart (silversmycken, blodröda naglar). Hemma: grå och vita mjukiskläder.
Person:
Hjärtebarnet Mika, 10 månader. Och dottern som började jobba på Nelins konditori och café idag.
Låt:
I morse spelades ”We are the champions” med Queen på radion.. den har hängt med hela dagen.
Bok:
Nej.. jag kan ännu inte ta mig igenom en bok. Det finns en mycket djup sorg i detta faktum. Jag saknar det så det gör ont i mig på riktigt. Jag vet att den glädjen kommer tillbaka.. men oj, så jag saknar förmågan just nu.

wp-1459084675827.jpeg

(30/100)

Read Full Post »

Alltså.. här pratar vi drama. Diana Gabaldon har skrivit åtta böcker i Outlander-serien och dessa har börjat filmas. Det är en episk resa i tid och rum. Bokstavligen.. Första bokens intro beskriver det såhär:

Andra världskriget är över och Claire Randall och hennes man reser till Skottland för att lära känna varandra igen efter krigsårens påtvingade separation. Vid en utflykt till häxringen Craigh na Dun hemsöks Claire av magiska krafter som ett viljelöst offer dras hon in i en klyfta i stenformationerna.

Tidsresan har börjat. Året är nu 1743. Claire är en främling i en oförsonlig tid. De skotska klanerna kämpar ett blodigt frihetskrig mot den engelska kungamakten. Claire misstänks vara engelsk spion och tas till fånga av klanen MacKenzie. Hon möter nu Jamie Fraser som blir hennes beskyddare och älskare. Mellan dem växer en passion som är starkare än tid och rum. Claire inser att Jamie är mannen hon väntat på i hela sitt liv. Med fruktan ser hon fram mot den stund då hon måste välja mellan honom och att återvända till sin egen tid …

Outlander-2Förstår ni..?! Från mitten av 1940-talet .. booom .. rakt in i 1743. Skotska högländerna, kiltar, klaner .. en helt annan värld. Det är så fängslande att jag känner mig helt tagen. Måste se mer. Måste läsa böckerna (vilket jag tyvärr inte gjort). Läs gott folk. Följ den filmade serien. Bli berörd.

 

(37/100)

Read Full Post »

Idag har bokens värld ett totalt grepp om mig. Jag kan inte sluta läsa. Ååh som jag längtat efter den här känslan. Den är underbar!

Jag befinner mig i Stockholms närhet.. det är i slutet av 1700-talet och Gustav III är Sveriges Konung. Författarinnan lyckas få mig att höra stadens ljud, känna dofterna såväl som stanken.. och lära känna personerna i historien riktigt väl. Delvis utspelar sig historien utanför huvudstaden.. kring Sollentuna, Edsviken och Rotebro.. för mig mycket välkända trakter då jag bott i närheten i 25 år. Carl Michael Bellman är i ropet och komponerar den ena populära episteln efter den andra. Romanens huvudfigur träffar honom och det känns som om jag träffat honom i egen hög person.

Emellanåt måste ju dock annat göras. Som att äta, gå på toa och dylika måsten. För varje gång jag lägger ifrån mig boken känns det lite tomt och jag längtar till att få öppna den igen. Samtidigt som jag vill sluka berättelsen så vill jag ju inte att den ska ta slut så fort. Bara dryga hundra sidor kvar nu.. sen är det dags att söka sig en ny tidsålder.. ett nytt äventyr att försvinna in i.

NejlikorSe så vackert nejlikorna står än! Det var min mormors favoritblomma och den känns lite bortglömd i våra dagar. Jag älskar nejlikan. Den är vacker, tålig och sprider sådan glädje. Faktiskt doftar den lite lite svagt av blomsteraffär.. alltså gott. Då jag fick buketten av älskade människor så påminns jag varje gång jag ser den om hur bra jag har det med människor omkring mig som bryr sig om och visar det. Jag är så tacksam för hur gott livet är att leva. Vilket påminner mig om att dottern lovat grädda pannkakor till middag idag.. himmel så gott det ska bli. Kung Kirre håller sig i närheten.. min egen healer. Men nu.. tillbaka till 1700-talet..

Boken? Ljusets dotter av Elisabet Nemert

(63/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: