Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barn’

Varför skriker de..? Illvrålar faktiskt. Barn alltså. Jag vet att barn normalt skriker ibland. Illvrålar också emellanåt. Men då misstänker jag att de har anledning till det. Kanske är de ilskna eller har gjort illa sig.. eller så får de inte som de vill helt enkelt. Finns lika många skäl som det finns skrikande barn. Och vuxna. Men det här förfärliga gapandet i tid och otid.. och precis överallt. Jag begriper det inte. Det är något så urbota korkat och irriterande att lyssna på skrikande människor (oftast barn, men som sagt.. även vuxna) som verkar skrika för skrikandets skull.

Ibland behöver man höja rösten för att höras eller för att markera något. Jag vet. Barn låter. Jag vet det också. Men det där gapandet kan väl få vara situationsanpassat på något vis.. eller..?! I vissa lekar så låter det mer. Det är helt okej. Skrattande, stojande, busande barn är underbart. De är friska och mår bra. Vuxna har olika tonlägen när de pratar.. en del låter lite mer än andra. Inget konstigt. Men det är inte dem jag pratar om. Nej.. jag menar dessa som illvrålar för vrålandets skull i tid och otid. Något jag också reagerar på är när föräldrar till skrikande barn inte reagerar nämnvärt..!? Är föräldrarna så avtrubbade eller så vana med sina små änglars skränanden att de inte längre orkar eller vill bry sig. Jag förstår inte.

illvrålAllra värst är det när man befinner sig i en miljö med många människor. Det kan vara på spårvagnen eller bussen, på en konsert, på ett museum av något slag.. eller i ett varuhus som inte nödvändigtvis säljer matvaror. Okej.. var som helst. Om barnen skriker rakt ut.. precis hela tiden.. så indikerar det (i min värld) på att barnet inte vill vara där eller att barnet av någon anledning kräver uppmärksamhet. Snälla, rara föräldrar.. GE BARNEN DEN UPPMÄRKSAMHETEN eller TA BARNEN DÄRIFRÅN. Det är irriterande, stressande, obehagligt att lyssna till. Det är inte svårt att ha med något som distraherar ett barn på en resa till exempel. Det borde heller inte vara svårt att ta med barnet ut från butiken. Ni kan handla en annan gång eller fixa barnvakt.

Så.. min önskan, min längtan.. är att man kanske kan börja klura lite på att ta hänsyn till sin omgivning. Vad tror ni..? Känns det omöjligt..? Nej, inte alls.. tänkte väl det. Tack på förhand!

Read Full Post »

.. av stolthet, glädje, lycka och tacksamhet sköljer över mig ibland. Det kan finnas många olika skäl till det. Men alldeles speciellt då jag tänker på mitt älskade barn.

fb_img_1463034207425.jpgHon är ljuset och glädjen i mitt liv. Och ibland.. så betraktar jag henne sådär särskilt ingående, följer hennes gester, skrattar åt hennes tokigheter eller försöker hänga med i hennes förklaringar och funderingar om saker som är helt främmande eller nya för mig. När jag riktigt betraktar henne.. så känner jag en obeskrivlig värme och glädje över att få vara en del av hennes liv. Kärleken till henne är gränslös och den är villkorslös.

wpid-20150604_162930.jpgJag ser idag den unga vuxna kvinnan som är otroligt klok och som har en stark och bestämd känsla av vad som är rätt och fel. Hon värnar om djurens rätt och om rättvisa och jämlikhet för alla människor. Människors lika värde är lika självklart som att havet är blött. Alla människor ska få se ut hur de vill, tro på vad eller vem de vill.. och framför allt få älska och älskas av vem de vill. Hon är helt enkelt en bra människa. En riktigt bra människa.

Jag är så stolt över denna vackra, unga kvinna. Så himla stolt. Tack älskade unge för att jag fick bli din mamma.

(74/100)

Read Full Post »

En dag för inte så länge sedan fick jag bevittna två ytterligheter av föräldraskapets pedagogik. Det ena gjorde mig alldeles varm inuti och det andra gjorde mig så arg att jag inte kunde vara tyst.

På ICA Kvantum ser jag en gosse på kanske fem, sex år. Han hittade en lila låda som innehöll diverse pärlor att göra exempelvis egna armband av. Pojken står och håller i lådan, beundrar pärlorna som är färgsorterade i fack och nästan alla pärlor går att beundra genom plastfönstret på lådans ovansida.
Snälla mamma, kan jag få den här? Han höll i den som om han hittat den hemliga skatten. Kanske planerade han sina pysselstunder, vilka fina armband han skulle göra och vem eller vilka han skulle ge dem till. Gossen strålade och ville verkligen, verkligen ha pärlorna.
Gå genast och lägg tillbaka den där! Det där är ju för tjejer ser du väl?! Säger den urbota korkade modern i fråga.
För tjejer?? Var på lådan står det skrivet? Jag tror den är till för kreativa barn! Kunde inte låta bli att kommentera. Såg ju hur ljuset slocknade i gossens blick då han blev åthutad som om han borde skämmas över att vilja ha en TJEJGREJ.

Gick sedan och funderade på hur den där mamman egentligen tänkte och undrade vad hon var så rädd för så hon kände sig tvingad att förminska sin lille son på det viset. Handlade och körde hem, parkerade i garaget, tog mina kassar och traskade hemåt. Det regnade ganska ordentligt och vattenpölarna var inte längre små pölar, utan små lokala insjöar lite här och där. Vid utkanten av garagelängan/parkeringen fanns en jättestor lokal insjö, eller enorm vattenpöl om man så vill. Redan innan jag rundat hörnet och fått den i sikte hörde jag ett barns hjärtliga och höga skratt och ett plaskande som bara kunde beskrivas som ren lycka. Det jag fick se gjorde mig alldeles glad, varm och fluffig inuti. En mamma och hennes lilla flicka på kanske 3, 4 år stod i full mundering med galonbrallor (på barnet), stövlar, sydväst och regnjackor. De hoppade så det plaskade alldeles galet mycket. De skrattade, dansade och sjöng i regnet. En förälder trotsade vädret och delade barnets ultimata glädje i att få göra det som nästan alltid förbjuds. Hoppa inte i vattenpölarna! Jo.. hoppa, dansa, skutta och sjung i vattenpölarna! Det såg så underbart ut. Jag kan tänka mig att det blev ett minne för dem båda att bära med sig länge, länge.. kanske resten av livet. Kanske gick de sedan hem för att värma sig med varm choklad och mys under en filt.. vem vet.

Ytterligheter. Kontraster. Vi möter dem överallt, dagligen. Vilket av barnen känner mest glädje? Vilket av barnen lär sig att man måste passa in och anpassa sig? Vilket av barnen lär sig att bejaka barnet i sig och vara den man vill vara?

Det gäller inte bara barnen. Det gäller oss alla. För mig är det oerhört viktigt att få vara den jag är, att bejaka såväl barnet som den ålderdomliga och hyfsat kloka gamlingen i mig. Jag är fri att vara den jag vill vara. Jag är tillräckligt modig att inte längre anpassa mig för att duga åt någon annan. Jag har äntligen börjat att vilja och våga tycka om den jag är. Ja, här står jag och duger precis som jag är!

(4/100)

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: