Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘återhämtning’

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

Read Full Post »

Drog på mig rustningen en stund idag för att ge mig ut på stadens gator. Egentligen hade jag alldeles för mycket ont och alldeles för lite ork.. men jag ville ha luft och jag ville träffa min mamma. Det spelar nog ingen roll i vilken ålder man befinner sig i.. behovet av att vara nära sin mamma finns i alla åldrar. Jag är innerligt tacksam att jag har min fina mamma i närheten och att vi kan umgås ibland. Det blev både lite shopping (hälsokost, leggings, påskpynt), lite mat (kycklingkebab) och lite fika (kaffe och hallongrotta).. och jag fick ta del av den luften jag så väl behövde. Med råge. Det blåste duktigt och det kändes som om jag blev ordentligt genomblåst (om jag nu inte var det innan). Har också under dagen haft ett längre telefonsamtal med bästa dottern. Så jag fick vara nära min mamma.. och jag fick också vara en närvarande mamma idag.

Men nu är rustningen av igen.. och återhämtningen fortgår.

(18/100)

Read Full Post »

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

Read Full Post »

Ja, så trött är jag. Så att min trötthet är trött. Jag är trött på att vara trött dessutom. Då säger förnuftet att jag borde vila. Men jag och mitt förnuft kommunicerar ganska dåligt numera. Vilket leder till ännu mer trötthet och samtidigt föder det frustration och irritation. För att jag är trött. En del dagar känns glappet mellan intellekt, kunskap å ena sidan och känslan å andra sidan som något monumentalt och oförklarligt. Men jag jobbar på det. När jag inte är för trött. Även då jag sitter rakt upp och ner eller ligger i något som ser ut som total vila.. så arbetar min hjärna i en hastighet som är snudd på absurd. VILA. Hur gör man då..? Hur stänger man av stress och tankar som befinner sig i en inre centrifug? Jag ska nog komma på det. Envis är jag också. Och trött. Löjligt trött.

(7/100)

Read Full Post »

Tre veckor in i semestern. Sista och fjärde semesterveckan började idag. Sedan är den här omgången av ledighet slut. Resterande semesterveckor finns det ännu inga planer för.. men det är gott att de finns där om lusten eller behovet gör sig påmint.

Jag har använt tiden precis som jag hade tänkt. Med att leva helt oplanerat, fokusera på återhämtning och öva på att vara snäll mot mig själv. Jag har vilat en del.. då just den ständiga tröttheten känns så svår. Utmattning i ordets rätta bemärkelse.

Jag kämpar. Jag verkligen kämpar. Med mig själv, med mina tankar.. känslor och mina invanda beteenden som driver mig hårdare än nödvändigt. Jag kämpar med att känna att jag duger och har ett värde även då jag inte presterar till max. Jag håller på att lära mig även jag är viktig nog att tas omhand och få tröst, kärlek och erkänsla.. villkorslöst. Jag lär mig sakta men grundligt att skala bort energitjuvar och det som sårar och skaver. Det är svårt.. men nödvändigt.

Jag lär mig också.. motvilligt.. att det tar tid. Lång tid. Frustrationen hälsar på alltför ofta. Jag tycker att det inte går fort nog. Men jag vet och förstår att det måste få ta tid. Grundläggande livsförändringar tar lång tid. Jag måste låta det ta tid och låta insikterna landa i lugn och ro.

Så.. jag har påbörjat den viktigaste resan jag någonsin kommer att göra. Resan mot ett hälsosammare och klokare jag. Målet är att tycka om mig själv.. och att hitta energin och gnistan igen.

fb_img_1472931339266.jpg

Read Full Post »

20150408_182306.pngHan den där mannen i mitt liv.. den där Pälsklingen jag skrev om härom dagen.. ni vet. Han är så full av kärlek och allt gott i livet.. att till och med hans vackra bakdel har formen av ett hjärta. Det andas kärlek och godhet om honom. Idag har vi haft en mycket lat och ledig dag, mannen och jag. Vi har hållt oss i varandras närhet och bara njutit av att finnas.

Nu ikväll kom också den unga kvinnan i mitt liv hem. Min dotter. Ljuset i mitt liv. Jag är så oändligt tacksam och lyckligt lottad som har två så helt fantastiska liv i min omedelbara närhet. De finns här för mig och jag för dem. Alltid. Lägg därtill ett par riktigt härliga jobb, den bästa familjen och ett gäng ljuvliga vänner.. så är det inte konstigt att jag lever i enorm tacksamhet över allt fint livet innehåller.

Att kroppen och själen sedan behöver pausas lite ibland är inget konstigt eller skrämmande. Den här veckan (utom i morgon, för då jobbar jag) kommer att handla om att komma ikapp med mig själv lite grann. Ett ärligt försök i varje fall. Och med en Pälskling som har en sådan här vacker hjärterumpa så kan det ju inte bli fel..!

(7/100)

Read Full Post »

Lägesrapport

Det virvlar kring mig nu. Så mycket händer i min omedelbara omgivning.. Glädje och sorg. Lycka och förtvivlan. Stress och återhämtning. Skratt och gråt. Jag kastas mellan ytterligheterna som ett maskrosfrö i full storm. Känner mig ganska trött och dränerad. Men det är ju bara timmar kvar till semestern. Efter mitt söndagspass som gränskontrollant klär jag av mig uniformen och arbetsansvaret och blir bara Annukka i tre veckor. Det känns helt underbart just nu.. att ha denna tid till förfogande då måsten och vardagsrutiner får stå åt sidan en stund. Min plan är att ha fokus på vad som får mig att må bra. Missförstå mig rätt.. jag mår bra av att få arbeta.. men inte bara arbeta. Jag ska ladda energinivåerna för att kunna ge den underbara hösten och alla förändringar på jobbet de allra bästa förutsättningarna för att bli så bra de någonsin kan bli.

Jag är så tacksam över så mycket. Det har blivit tydligare än någonsin denna tokiga vecka hur mycket jag har att har att vara tacksam över i mitt liv. Visst vacklar hälsan lite till och från, små gropar dyker upp då och då på livets stig, orken och tålamodet prövas friskt ibland. Men i det stora hela.. så har jag det oerhört bra. Det är lättare, roligare och mer givande att tänka på allt positivt livet erbjuder. Det negativa finns liksom där ändå men behöver ingen extra uppmärksamhet, tycker jag.

Jag har en fantastisk dotter. Jag har en underbar familj. Jag har en vacker, stor kattpojke som totalt äger mitt hjärta. Jag har inte bara ett arbete, utan två och jag trivs och utvecklas genom dels det jag gör men också med hjälp av människorna jag möter.. såväl kollegor som andra. Jag har ett hem jag trivs i. Jag bor i en vacker stad i ett land där kriget är långt borta. Jag har vänner som berikar mitt liv och som får mig att skratta och må bra.

Nu.. är det en arbetshelg som pågår. Några timmar kvar.. sen väntar den där semestern. Vad ska du göra…? frågar vännerna. Så lite som möjligt.. svarar jag. Bara det som får mig att le och må bra. Jag är dessutom helt väderokänslig så jag bryr mig inte ett dugg om det är sol eller molnigt. Jag är ju ledig.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: