Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ångest’

Jag tar en stund i taget. Kippar efter luft ibland. Svarar att allt är okej om någon frågar. Det blir enklast så. Tungsinne är inget man generellt orkar dela med sig utav bara sådär. Vi har svårt att tala om sådana ”jobbiga” saker. Inte alla och inte alltid, men med många och ofta är det så. Känslan av att man inte bör klaga finns långt fram i medvetandet. Det är dessutom fortfarande ganska obekvämt och olustigt att prata om hur man egentligen mår. Psykisk ohälsa.

Fast det är ju inte mer märkligt än att må dåligt i magen, ryggen eller i knäet. Faktiskt. Då är det så befogat och legitimt att uppsöka läkare, få piller och salvor.. och kanske till och med kryckor eller bandage så att det verkligen syns hur dåligt man mår. Om vi mår dåligt i själen så syns det inte lika tydligt. Kanske kan någon man känner väl lyckas skymta något i ens blick.. där sorgen och tungsinnet oftast lyser igenom tydligast. Om man ser efter.

En människa som är kantstött i själen kan också skratta, skoja och ta sig igenom arbetsdagar och sociala åtaganden. Men det kostar ganska mycket energi att spela normal, att hålla skenet uppe, att bibehålla masken på. Men det kan kännas nödvändigt för att orka ta sig igenom livet just där och då. Kanske orkar man inte bryta ihop och förklara sig. Det kanske inte ens går att förklara. För man vet inte själv. Det finns kanske inte en förklaringsbar orsak. Det kanske är ett hopkok av massor med orsaker. Eller så är det kanske så att själen är trött för att den gått på högvarv och varit galet aktiv alldeles för länge. Kanske har återhämtningen varje människa behöver inte varit tillräcklig.. eller ens funnits alls. Kanske finns det en sorg man bär som man inte ens orkar hantera. Kanske är det bara så att man måste få vara riktigt ledsen ibland.

wp-1457258441112.jpegSå just nu tar jag en dag i taget. Ibland en stund i taget för att en hel dag känns för mycket att greppa. Jag kämpar. De flesta känslor ligger nära ytan och jag kan skratta och vara tokig utan att låtsas. Men jag gråter också mycket och jag lever med ångest som tar mycket kraft. Jag vågar prata om hur jag mår, för jag vägrar skämmas och låtsas som att allt är bra när det inte är så. Livet är underbart och jag lever i tacksamhet varje dag. Men för tillfället innehåller livet lite fler nyanser av mörker. Det finns ljusglimtar varje dag som bär mig vidare till nästa dag. Idag bestod den i ett nästan två timmar långt samtal med någon jag tycker mycket om och gärna både skrattar och gråter tillsammans med. Tack!

Mer om psykisk ohälsa följer då och då. Det är viktigt att våga prata om. Viktigt.

(17/100)

Read Full Post »

wpid-20150510_223001.pngSaker är inte alltid som de verkar vara. Vi bör inte döma så snabbt. Kloka ord och vanliga fraser vi både säger själva och hör andra säga ofta. Här ser vi en bit av himlen i en vattenpöl. Eller? Det är en pöl med vatten efter dagens skurar.. solen skiner och jag kan se en reflektion av himlen i dess blanka yta. Men det är en vattenpöl. För att se himlen behöver jag lyfta blicken långt över trädtopparna. Kan det vara så med oss människor också? Givetvis är det så. Det som syns utåt är sällan hela sanningen. Vi visar det vi vill att andra ska se. Det lär vi oss med tiden. Barn är mer spontana och äkta på det viset. De har inte ännu lärt sig att maskera sina känslor och sitt inre. De är omedelbara och visar vad de känner. Omgivningen behöver inte gissa.

Varför maskerar vi oss då? Det finns alldeles säkert lika många skäl som det finns människor. Själv strävar jag efter att vara så genuin och äkta som möjligt. Jag brukar välja glädje och vara positiv för det allra mesta. Det är så mycket lättare och roligare då. Men självklart har jag också saker att grubbla över och fundera kring. Mitt mående går upp och ner som hos de flesta. Livet har kantats av många sorger och flera trauman och det sätter sina spår förstås. Så är det ju det där med värken som tar en del kraft emellanåt. Ibland orkar jag inte hantera det så offentligt, så då maskerar jag. Det är enklare att gå på som vanligt och vara ”okej” än att fördjupa sig i och förklara orsaker till trötthet och melankoli. Så har jag ändå mina stunder då tårarna får rinna.. sorg och smärta, oro och ångest får pysa ut lite grann. Men nästa dag.. då har det slutat regna och så speglar sig himlen i vattenpölarna igen och allt ser ut att vara bra.

Jag lovar mig själv att vara mer lyhörd och ge fler kramar och omtanke om jag ser att mina medmänniskor kan behöva det. Och vem behöver väl inte kramar och omtanke?! Kanske den mest högljudda, mest obstinata och jobbiga behöver det allra mest. Den har förmodligen det svårast och jobbar hårdast med att dölja hur det egentligen känns inuti.

 

(71/100)

Read Full Post »

« Newer Posts

%d bloggare gillar detta: