Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ångest’

Jag inleder med att be om ursäkt för mitt språkbruk i detta inlägg. Det kan råka smita in en svordom. Kanske flera. Det handlar om ångest. Man kan se det som ett ord bara. Ångest. Eller så kan man känna det och då räcker det inte att beskriva känslan med ett ord. Då heter det helvetes jävla skitångest.

Just nu är jag inne i ett träsk som består av stora delar svår, tung, vidrig ångest. Det begränsar mig oerhört. Får mig att ständigt brista i gråt. Vad är det som känns jobbigt..? Precis allting. Min erfarenhet och mitt intellekt försöker ibland lugna mig och påminna om att det går över, blir bra igen. Jag vet det. Men det gör inte mindre ont för det. Jag gråter inte mindre för det. Jag känner mig dysfunktionell.

Det går stunder, ibland timmar, då jag bara glider igenom dagen och känner mig helt okej. Sen slår det till, som om någon lägger en blöt yllefilt över allt som är jag. Jag tyngs ner. Det gör fysiskt ont när det knyter sig i hela mitt inre. Hela tiden finns det en inre röst som försöker trösta, övertyga.. som säger Andas..! Så jag gör det. Jag andas och gråter och har ont i varje fiber av min varelse. Sen snyter jag mig och så är det okej en stund igen. Dock med en känsla av en trötthet som är monumental. På något märkligt sätt är jag ändå tacksam över att kunna känna även såhär. Det är ju kontrasterna som är hela grejen. Livet liksom. Det ljuvliga blir så mycket ljuvligare när jag någon gång känt det vidrigaste vidriga. Även det här behövs i min process. Men fy så jobbigt det är.

Det går över. Absolut. Snart, hoppas jag verkligen. Men just nu är det inihelvete, förbannat, jävla skitjobbigt. Efteråt kommer jag att känna mig starkare än någonsin tidigare. När glädjen återvänder. Då ni…

Read Full Post »

Jag har enormt mycket att vara tacksam över. Och det är jag verkligen också. Varje dag känner jag tacksamhet för det lilla och det stora i livet. Men ibland räcker inte det. Ibland är jag ledsen och måste få tillåta mig att vara det. Idag har varit en sådan dag. En del dagar skaver den där masken jag sätter på mig mer än vanligt.. och det blir tungt att finnas till en stund. Det blir många tårar och det blir till och med svårt att andas för att sorg och tunga tankar tar mycket plats och mycket kraft. Det är inte farligt. Men det är väldigt jobbigt.

Jag har varit utanför hemmet idag och det var trevligt och bra. Men efter en stund kändes det som att jag bara måste få komma hem. Hemma kan jag bara släppa allt och vara. Känner mig skör och hudlös. Inte rädd eller orolig alls. Bara så himla ledsen. Det är inget särskilt som triggat mina tårar eller tankar. Ingen händelse eller något bemötande. Det bara är såhär ibland. Min sorg och mitt tungsinne finns där ständigt.. men det är inte så ofta jag släpper fram den.

Men idag har jag gjort det och nu är jag helt slutkörd.. och kan ändå inte sova. Ångest är hemskt. Riktigt hemskt. I morgon är en ny dag och ingen vet ännu vad som väntar. Jag står inför nya utmaningar i veckan som kommer. Känner mig redo och försiktigt förväntansfull.. väl medveten om att tröttheten kommer att vara en av de större utmaningarna att bemästra.

(67/100)

Read Full Post »

Härliga dagar. Tankeväckande, nyttiga och bra diskussioner. Skratt och socialt samspel. Efterlängtat. Välbehövt. Roligt. Mycket njutbart.

Årets två planeringsdagar är genomförda. Villa Fridhem är ett mycket vackert ställe där alla sinnen får sitt. Omgivningen, byggnaden, maten, servicen.. och arbetsgruppen. Allt i fint samspel. Vi har talat om vad som har varit, vad som är och vad som komma skall. Vissheten om att vi är en fantastisk arbetsgrupp har bekräftats.

Och ändå föds ångesten.. lägger sig som en blöt filt över allt som är jag. Kanske är det alldeles för många intryck som kräver sortering på allt för kort tid, vilket blir en utmaning då förmågan att sortera är så sorgligt begränsad fortfarande. Kanske är grundmåendet lite vacklande. Kanske finns det en djup känsla av mitt eget otillräckliga värde och prestation som dominerar i de mest olämpliga sammanhang. Kanske.

Gråten blandas med ångesten i bröstet men jag håller tillbaka så mycket jag bara orkar och kan… tills det känns tryggt att kunna släppa fram den. I ensamhet. Där inga förklaringar behövs eller krävs. Där tiden får stå still en stund tills jag orkar andas lugnt igen. Tills varje tanke av granskning av mitt egna jag inte längre smärtar och vänder omkull allt intellektuellt som faktiskt också finns där någonstans. Tills jag orkar bekräfta mitt värde inför mig själv igen. Eller tills jag orkar låtsas igen.

(56/100)

 

Read Full Post »

Omgivningen har, inte helt sällan, svårt att förhålla sig till en medmänniska som lider av utmattningssyndrom, utbrändhet, psykisk ohälsa… eller vad man nu vill kalla det. I slutet av detta inlägg lägger jag in nio saker som är ”typiska” för någon som har ångest. Har man aldrig varit i närheten av ångest så vill jag påstå att det är nära på omöjligt att förstå känslan. Vi har hamnat i den här situationen av olika skäl förstås och det är ytterst individuellt hur länge vi blir kvar där eller hur djupt problemet sitter.

vilaJag själv känner mig ganska trasig just nu. Har tidigare skrivit om glappet mellan intellektet och känslan och min strävan mot att hitta balansen i livet igen. Läkaren jag till slut träffade tog sig tid att förklarad vad som hänt… rent fysiskt och psykiskt inuti mig och vad som krävs för att bli frisk igen. Jag trodde mig veta vad det handlade om.. men jag visste bara en liten del, trots att jag befunnit mig i den här situationen tidigare för många, många år sedan. Läkaren förklarade varför vila och återhämtning är så otroligt viktigt. Då menade hon verkligen vila i ordets rätta bemärkelse. Vila, som att ta det lugnt och helst inte göra något alls. Inte stimulera hjärnan särskilt mycket. Givetvis ska jag göra saker.. men då saker i en helt annan takt än vad den är van vid numera. Jag fick också order om att hitta de saker i livet.. stora eller små.. som skapar glädje och ett lugn. Såsom att läsa, att kanske skriva.. eller att lyssna till musik, vara ute i naturen. Men bara i begränsad omfattning. Det är tystnaden och stillheten som läker och helar mig (det.. och katten förstås, min healer). Att undvika stimulans av hjärnan.. förutom några få timmar per dag. Stimulans i form av tv och datorer ska helst begränsas. I just mitt fall.. som varit så högpresterande.. behövs tystnaden mer än någonsin. Min rehabilitering består i att hitta det totalt motsatta läget mot det jag befunnit mig i alltför länge.

Har tittat in på arbetsplatsen vid ett par tillfällen då jag haft anledning att uträtta ärenden där. Lämna läkarintyg, återkalla semester och sådant. Många kramar och en omtanke som känns äkta och som gör väldigt gott. Och så finns det några som i all välmening kommer med förslag på hur jag ska bete mig och vad jag ska göra för att bli frisk så fort som möjligt. Någon tyckte att jag borde försöka komma tillbaka och få lite att göra på dagarna i stället. Men jag har ju försökt! Hela våren försökte jag.. och klarade av det. Men sen tog det stopp då jag och min själ insåg att jag inte var eller är någon maskin. Andra tycker jag borde aktivera mig mer.. göra något vettigt och inte bara sitta hemma. Alla har vi olika saker som ger oss energi eller som helar oss, som vi mår bra av. Att ta flera timmars promenader eller att springa är inte något som tilltalar mig. Inte alls. Jag borde skriva mer strukturerat och med avsikt att publicera det jag skriver. Absolut! Så härligt det vore. En dröm faktiskt. Men kanske inte just nu.

Jag vet att de menar väl. De säger det de säger i all välmening.. men det stärker min känsla av otillräcklighet.. av att vara värdelös och oduglig. Tyvärr. Åter igen.. intellektet vet att det inte är så, men känslan vinner. Känslan bekräftar det som en sanning. Tänk.. jag klarar inte ens av att jobba. Jag klarar inte att skriva, att texta, att långpromenera eller jogga. Jag klarar inte av någonting alls just nu känns det som. De menar så väl.. men jag blev så himla ledsen. De förstår inte att jag jobbar stenhårt med att bara finnas till och klara mig genom varje dag och att jag inget hellre skulle vilja än att jobba varje dag igen.. att orka och att kunna göra det.

Jag är på väg dit.. men det tar tid. Jag är otålig och rastlös för att det inte går fort nog. Men jag är också trött på ett sätt som jag inte ens kan försöka beskriva. Det är en trötthet som inte går att sova bort. Jag är in-i-benmärgen-trött. Men det kommer att bli bra till slut. Jag tvivlar inte alls på det.

Här följer nio brutalt ärliga saker som en person med ångest känner (kopierat från http://www.topphalsa.se)

1. Ångest ger fysiska symptom
Ångest är inte bara en känsla. Ofta ger den även fysiska symptom så som svettningar, tryck över bröstet, bultande hjärta och spända muskler. Kraftig ångest kan dessutom ge symptom så som illamående, yrsel, frossa, domningar och klåda.

2. Vi kan inte alltid kontrollera det
Även om vi anstränger oss så går det inte alltid att styra.

3. Vi förstår inte alltid varför
Plötsligt är den bara där. Ibland är det tydligt var den uppstår ifrån, men ibland förstår vi den inte alls…

4. Mycket av lidandet sker i det tysta
Nej, oftast säger vi ingenting till andra. Ofta låser vi in oss istället.

5. Även enkla små saker kan trigga den
En liten grej kan öka i storlek, och helt ologiskt ta över kroppen.

6. När den kommer är den förlamande
Ångest kan stoppa upp livet. Den bedövar och förlamar. Inte förrän den är borta kan vi röra oss helt fritt igen.

7. Det syns inte alltid utanpå
Ångest sker inuti. Men inuti kan den vara STOR. Även om vi ler så kan det finnas ett tryck över bröstet och tankarna vara någon helt annanstans.

8. Det kan kännas som att det aldrig kommer gå över
Även om det gör det.

9. Vi behöver dig (även om vi drar oss undan)
Även om vi vill bli lämnade ifred, även om vi drar oss tillbaka och drar täcket över huvudet, så hjälper det att veta att någon finns där. När vi är redo att krypa fram igen – var bara där

(85/100)

Read Full Post »

En helt vanlig söndag mitt i livet.. Tidig morgon. Regn. Uniform. Skratt. Trött. Skjutsa bror. Vila. Värma mat. TV. Dusch. Och lite ångest som sipprar ut här och där. Smärtan från h**vetet rasar i kroppen. Kaos i känslolivet. Stress som visar sig både psykiskt och fysiskt. Vackert på himlen oavsett väder. Bilderna nedan är tagna med ett par timmar emellan.

20160417_134011.jpg  20160417_200606.jpg

(48/100)

Read Full Post »

På schemat idag.. inte välplanerat, någorlunda spontant.. var inomhusloppis i Mässhallen i Himmelstalundsområdet här i min vackra stad. Bästa Jeanette och jag. Och lilla Alva (som blir tonåring i morgon.. grattis lillhjärtat). Vi strålade samman redan kvart i nio och preparerade sedan vårt försäljningsbord som stod klart och lockade köpare när loppis öppnade för allmänheten klockan elva (bild nr 1). Sålde knappt hälften av vad jag släpat med mig.. men vi hade himla trevligt tillsammans. Det gör vi om! En hel del folk tog sig dit ändå.. Det är roligt med loppis.. både att sälja själv och att besöka och eventuellt fynda.

Ett besök hos lillebror.. där också mamma och en annan bror redan fanns. Dit kom även dottern med pojkvän. Självklart var även knähunden Lukas med (bild nr 2). Fika och hockey på tv.

Hemma igen. Lillebror ringer och säger.. ”lika bra att byta däcken på en gång så är det gjort”.. Underbara han..! (Bild nr 3). Nu har bilen sommarskorna på. De kollades på lufttryck också och fick en skvätt av luft där det behövdes.

Dessa fantastiska himlar. Jag verkligen älskar dem och kan sitta och betrakta dem hur länge som helst. I kvällningen idag såg den ut såhär.. (bild nr 4)

Dagen har varit aktiv och ångesten har sipprat upp på ytan några gånger.. men det har känts hanterbart. Idag har jag lyckats att inte tänka så mycket på mitt mående idag, vilket känns bra. Å andra sidan är jag helt slutkörd till kropp och själ.. kommer att somna ovaggad ikväll.

20160416_104550.jpg 20160416_162103.jpg 20160416_191416.jpg 20160416_193750.jpg

 

(47/100)

Read Full Post »

Den höll sig inom någon typ av kontroll i några dagar. Låg på lur lite här och där.. nosade på ytan. Men.. under kontroll. Så mycket annat tog plats och tid och kraft. Så mycket roligt och nytt och annorlunda. Men nu tog den sats minsann.. ökade i galen takt och kom ikapp i morse. Jävla ångest. Den överraskade som en blöt yllevante rakt i ansiktet.

jobbFick mig att andas tungt och kämpa med den välbekanta klumpen i bröstet. Längtan efter att fly ökade i takt med de rusande tankarna och hamrande pulsen. Jobbet.. kramar, möten, djupa andetag. Det här ska gå bra! Hur mår du..? Skit..! Sväljer gråten. Kämpar vidare. Klarar av.. fixar.. presterar. Samtal.. kloka ord. Lugnare puls. Jag klarade dagen.

Ärenden.. trötthet. Förberedelser inför helgens eskapader som jag ser fram emot. Mycket. Sen men god och enkel middag.. (stekt fläskkotlett med morot+bulgur)

Men..

Jag klarade av dagen. Trots grym ångest. Tror inte ens att alla jag mötte såg det. I morgon är en ny dag. Tack i himlen för det.

(46/100)

Read Full Post »

Min starkaste längtan just nu är att få må bra igen. Att hitta tillbaka till glädjen och energin som lurar där inne någonstans. Den är inte alls borta men har tagit några steg tillbaka ett tag. Jag saknar den. Optimismen.. den djupa glädjen över livet och allt det goda och underbara som mitt liv består av. Tacksamheten.. den finns också kvar men har inte riktigt lika stort fokus just nu. Jag saknar mig själv förfärligt mycket. Jag har tappat förmågan att läsa böcker.. att koncentrera mig.. att förlora mig i något.. att drömma. Jag sörjer det.. djupt och ärligt. Jag längtar efter att återfå det.

Det känns lite skrämmande att vara så medveten om vad som är annorlunda och ändå inte kunna påverka det nämnvärt. Eller jo.. nog kan jag påverka det.. men inte så snabbt som jag skulle önska. Det tar tid att konstatera att just nu mår jag inte bra. Jag behöver hjälp. Jag är vilse. Det är svårt och jobbigt att erkänna det.. ens för mig själv.

Jag fungerar ju. Jag tar mig igenom dagarna. Marginalerna har dock minskat markant. Ibland känns de helt borta. Stundtals kommer tårarna av ingen egentlig orsak.. trots att det finns tusen orsaker. Att hålla känslorna tillbaka när de är såhär råa och på ytan.. kostar enormt med energi. Jag har ännu inte riktigt förlikat mig med att det är som det är. Ännu skaver det dåliga samvetet över min otillräcklighet och oduglighet. Jag har alltid presterat och genom prestationer skapat mig ett värde. För mig själv åtminstone. Nu när prestationerna ligger riktigt lågt.. så ligger också mitt egenvärde på botten. Åter igen.. ett krig mellan intellekt och känsla.

Jag ska testa att jobba lite den här veckan. Jag saknar mina kollegor och pulsen på arbetsplatsen trots allt. En stund i taget gäller dock just nu. Jag försöker, jag kämpar för att klara av en stund i taget. Att släppa lite, lite på oron och ångesten. Just nu, just idag, i denna stund.. är det okej.

20151019_234048.jpgMin egen healer hjälper mig.. han finns oftast nära och hans existens i min närhet lugnar och läker. Han får lyssna på alla mina tankar och han finns där med sin underbarhet när tårarna rinner. Han spinner mig lugn.. han är ren kärlek. Kejsare Karamellpudding.. den vackraste varelsen i världen.

 

(41/100)

Read Full Post »

Idag har det varit första dagen då jag känt små, små glimtar av det som borde vara självklart. För det mesta har jag dåligt samvete över allting jag inte orkar göra. Jag har höga krav på mig själv.. som så många andra. Ett ganska vanligt ”problem”. Ständigt dåligt samvete.. på gränsen till ångest ibland. Det är ju självklart helt okej att bara vara. Att inte göra något alls. Man måste inte alltid vara igång som en duracell-kanin. Man måste inte ens vara igång hela tiden. Jag vet ju det. Mitt intellekt vet det. Men det känns ändå inte okej. Varför är det så?

wp-1460230773590.jpegMen idag har jag som sagt fått den där känslan vid ett par korta ögonblick. Känslan av att det faktiskt är helt ok att bara vara. Jag befinner mig i detta läge av en anledning. Insikterna är många och kloka (om jag får säga det själv).. och ändå är det ofta så långt mellan den kloka insikten, tanken.. och känslan långt där inne. Jag får faktiskt göra absolut inget alls utan att det gör något alls. Men varför ska det kännas så fel..?

Jag andas lite lugnare idag. Men jag inser också att jag har en lång bit kvar att gå. Tanken på att återgå till jobbet om några dagar kittlar lite. En annorlunda vecka rent arbetsmässigt väntar.. med dagar av både kort- och långtidsplanering. Jag vill ogärna missa det. Men tills dess.. fortsätter jag att fokusera på pulsen och att klara mig igenom stunderna av ångest och otillräcklighet.

(40/100)

Read Full Post »

Det var ett tag sedan vi tog en Dagens..

Humör:
Hyfsat stabilt. Det råder en obalans i sinnet just nu och jag kämpar varje dag med diverse utmaningar inom mig själv. Att klara dagen utan att rasa är det primära målet varje morgon. Just idag träff på djupet med vänner i ett par timmar. Det gav näring och energi att räcka en stund.
Planer:
Vid den här tiden på dygnet finns inga andra planer än en god natts sömn. Men om jag sträcker mig till morgondagen så är planen att ha en bra och givande arbetsdag och därefter en kreativ kväll hemma.
Roligaste:
Min nyfunna vänskap med vännens sambo. Hon klev rakt in. Tycker om.
OCH att jag slapp böter trots halvknasig parkering…
Tråkigaste:
Ångest är o-kul. Oro och ångest är inte roligt alls.
Godaste:
Min matlåda till jobbet. Spaghetti och dotterns goda köttfärssås.
Borde:
Lägga mig tidigare. Ja, verkligen. Problemet med att komma i säng är sannerligen svårlöst.. märkligt nog.
Längtan:
Jag längtar efter sinnesro och balans i livet. Jag längtar djupt efter förmågan att läsa en bok igen. Den saknar jag så det gör ont i mig.
Beroende:
Det är ju det där med kaffe…
Vill ha:
Tillbaka min glädje och min gnista. Och ett bra pris för min bil som strax kommer att vara till salu.
Frisyr:
På utväxt. En himla jobbig mellanperiod när inte mycket känns bra alls.
Klädsel:
På jobbet idag: Helsvart (silversmycken, blodröda naglar). Hemma: grå och vita mjukiskläder.
Person:
Hjärtebarnet Mika, 10 månader. Och dottern som började jobba på Nelins konditori och café idag.
Låt:
I morse spelades ”We are the champions” med Queen på radion.. den har hängt med hela dagen.
Bok:
Nej.. jag kan ännu inte ta mig igenom en bok. Det finns en mycket djup sorg i detta faktum. Jag saknar det så det gör ont i mig på riktigt. Jag vet att den glädjen kommer tillbaka.. men oj, så jag saknar förmågan just nu.

wp-1459084675827.jpeg

(30/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: