Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Den där känslan

En arbetsvecka är slut. Det är fredag och helgen står orörd och till synes behagligt lång framför mig. Årets första arbetsvecka är avklarad. Jag är trött som en kolikmamma och kroppen protesterar våldsamt och onödigt ihärdigt. Smärtan är nästan konstant och det känns som om jag har grus i lederna, småjävlar som sliter i musklerna.. och ett gäng helvetesnissar som sliter i senor och nerver. Men det är halvdag på jobbet så jag får möjligheten att gå därifrån i dagsljus för första gången på väldigt länge.

En del ärenden uträttades på hemvägen.. inkluderande en mor, en bror och en brorsson. Fick gosa massor med pälsklingen Lukas också. Den där närapå 60 kg tunga godingen som tror han är en liten knähund och beter sig därefter.

Hemma tidigare än vanligt trots ärendena. Frusen. Jag njuter av tystnaden. Pussar på och småpratar med katten. Tar en riktigt varm och lång dusch så jag får upp värmen igen. Jag är kvar i duschen så länge så att fingrarna är rynkiga som russin när jag är klar. Smörjer in mig. Tar på mig en ren hemmauniform som doftar gott av sköljmedel och friska vindar. Mjukt och behagligt mot kroppen. Jag andas friare i pyjamasbyxor och nån favorittröja.

Tänker att jag ska sträcka ut mig i soffan en stund. Tog smärtlindring och ger det en chans att börja göra sitt under tiden som jag bara blundar en liten stund. Givetvis somnar jag. Vaknar upp efter en knapp timme och nu är klockan ungefär som den brukar vara när jag plockar ihop och loggar ut på jobbet en vanlig fredag. Nu väntar helgen och den är helt oplanerad. Det är då jag verkligen känner det där ni vet… den där fredagskänslan när både kroppen och själen kan andas ut och gå till vila en stund innan nästa utmaning tar vid. Bilden bjuder jag på. Toktrött och med en smärtstregring från helvetet. Frisyren kallas ”nyvaken efter att ha somnat med fuktigt hår”. Ofiltrerad, brutal sanning. Men det är jag. Med russinfingrar och allt.

Trevlig helg gott folk..!

 

Annonser

Den där summeringen..

Som brukligt är så är det åter dags för någon typ av summering av året som gick och någon typ av plan (eller struktur.. eller vilja..) som ska hjälpa mig att forma detta nya år. Känslan är ungefär densamma vid varje årsskifte. Jag ser bakåt och tar till mig erfarenheter, insikter och lärdomar.. och jag gläds åt att ha ett helt nytt, härligt år framför mig att planera och väva drömmar kring.

2017. Vad hände..? Det var på sätt och vis ett år i förändring. Både arbetsmässigt och personligt. Ändå känns det som om förändringarna bara tagit sin början och att det mesta som ska leda mig framåt ännu återstår, vilket bara känns bra.

Arbetslivet var som sådant att jag jobbade halvtid januari och halva februari och gick upp till 75% fram till i maj då jag började arbeta heltid igen. Då hade ett helt år gått med sjukskrivning. Först helt i ett par, tre månader och så upptrappning i sakta mak. En del kompetenshöjande utbildningar har jag glädjande nog fått ta del av. April gav mig en tvådagars utbildning inom området Arbetsmiljö, då jag valts till Arbetsmiljöombud på mitt jobb. Otroligt bra utbildning som lämnade kvar ett starkt citat i mitt sinne: Vi är varandras arbetsmiljö! Med allt vad det innebär. I maj reste jag på ytterligare en tvådagars utbildning men denna gång i egenskap av lärare i Migrationsverkets introduktionsprogram. Utbildningen hölls i Solna och heter Train-the-trainer och riktar sig till alla verkets lärare som, precis som jag, utbildar kollegor. Något av det roligaste jag vet..! Mitt andra jobb, som gränskontrollant, har fått stå tillbaka under min långa sjukskrivning.. men jag fick in en jobbhelg på flygplatsen i somras ändå. Som alltid, hade jag semester ganska sent. Från halva augusti till i mitten av september njöt jag av sensommaren och av höstens början. Det kan omöjligt ha undgått någon hur mycket jag älskar hösten. Under septembers andra halva började jag att få läraruppdrag. Det kändes genast att jag hittat min grej. Himmel så roligt att undervisa! Tacksamma och vetgiriga kollegor är drömelever. Läraruppdraget har också tagit mig till Flen och Jönköping där jag fått den stora förmånen att utöva mitt värv och träffa ännu fler kollegor. November bjöd sedan på ytterligare två dagars utbildning i vår vackra huvudstad. Denna gången i Framförandeteknik för lärare. December bestod i lite mer jobb än vanligt men också en trevlig julfest för medarbetarna i Region Öst. Relaterat till arbetslivet har det under året funnits en del föreläsningar och seminarier av givande karaktär inom mina intresseområden.. och även ett gäng mycket trevliga After Work-tillfällen runt om i min vackra stad.

Hälsolivet har varit lite upp och ner. Då jag inte alls tycker om att dela med mig av det eller delge detaljer som är personliga och privata.. så kan det bara få sammanfattas med att denna envisa kärring aldrig ger sig. Jag är på väg. Jag får den hjälp jag behöver. Den har jag sökt och fått. Det pågår och kommer att pågå länge än. Jag har mycket kvar att lära men är inne i en process som heter duga och som kommer att hjälpa mig att bli den människa jag egentligen är och inte minst den människa jag verkligen vill vara. Det finns hinder ännu av både kroppslig och mental karaktär.. men som sagt, det kommer att bli bra!

Övriga livet har bjudit på många viktiga lärdomar såväl som flera guldkorn. Det har varit smärtsamt att se hur långt människor kan gå när de styrs av osäkerhet, okunnighet och illvilja. Falskhet och skitprat bakom ryggen visar till slut vilka man kan lita på. Nyttiga men tunga och ledsamma lärdomar. Guldkornen består i fantastiska människor och möten. Genuina, äkta människor som ger stillsam glädje och trygghet och en värme som stannar kvar. Tyvärr fick jag också vara med och säga farväl till en fin människa som somnade in i evigheten alldeles för tidigt. Plötsligt, oväntat, chockartat och oändligt sorgligt. Hon lämnade kvar en värme som jag alltid kommer att bära med mig. Min egen lilla skyddsängel. Den bästa fluffkramaren i universum.

Fanns tydligen mycket att dela med sig av. För att inte tråka ihjäl eventuella läsare så kommer framtidsutsikterna och tankarna kring 2018 i ett eget blogginlägg vilken dag som helst!

Måndag hela veckan

Ja, så känns det ibland. Som måndag hela veckan. Måndagar har vi ju diverse associationer till och sällan är de av det positiva slaget. Lite beroende på hur helgen varit kanske. Mycket beroende på hur livet ser ut i övrigt. Inget konstigt med det.

Själv tillhör jag sorten som mestadels är otroligt tacksam och glad över att få gå till mitt jobb. Framför allt är jag oändligt tacksam över att ha ett arbete att gå till. Men just nu är det lite motvind av flera olika anledningar. Just nu känns det som måndag, måndag, måndag, måndag, fredaglördagsöndag… och så måndag igen.

Men med en tro på att livet ljusnar och med en hel del starkt kaffe kommer jag att ta mig igenom det här också. Tills dess ska jag anstränga mig för att tycka ännu mer om måndagar.

Att rensa och sortera

Det vet vi ju.. att ibland är det nödvändigt att rensa, sortera och organisera. Nödvändigt för att gammalt behöver kastas så att nytt kan ta plats. Vi bär ofta på sådant vi inte alls behöver men har svårt att släppa.

Ryggsäcken blir allt tyngre att bära och det blir svårt att komma framåt. Det gamla väger för tungt.. det saktar ner våra steg, hindrar oss.

Det är inte alltid lätt att släppa taget. Men oftast är det nödvändigt och för det mesta leder det oss ändå framåt och ger därmed också mer plats för mer glädje i sinom tid.

Jag är på en plats i livet där ryggsäcken står öppnad och jag har börjat granska innehållet med kritisk blick och med mig själv i fokus. Det känns ovant och lite läskigt.. men också spännande och intressant. Sortering och gallring pågår. Det kommer inte att bli helt lätt.. men det kommer absolut att vara värt det.

Helena

Du finns inte mer. Men så kan man väl inte säga..? Du finns visst. Jag tror inte på att man kan begrava en själ. Speciellt inte en sådan som din Helena. Hur ska man kunna bränna den eller låsa in den i en kista..?! Omöjligt. Bara tanken är ju löjlig.

När din ena syster kontaktade mig den där måndagen för ett antal veckor sedan för att meddela att du somnat in i den eviga vilan.. så ramlade jag rakt ner i overkligheten. Vi skulle ju ses och dricka kaffe, fluff-kramas och skvallra oss hesa några dagar senare. Vi skulle ju grilla ute vid din täppa i Kråkvilan. Vi skulle samla PLUSsarna och äta Gabis ost tills vi rapade i kör. Då kan man väl inte bara gå och dö sådär..?! Vad hände..? Hur kunde du..? Det fanns ju så mycket kvar att göra och du hade precis börjat få skörda lite godhet och flyt efter år av strul i alla former.

En rugguggla är du. Ja, jag säger är.. för mig finns du ännu nära. En rugguggla är klok, vacker och ovanlig. Som du. Dessutom är du kort och kompakt, som jag. Alltså blev våra kramar extra fluffigt goda och varma.. för vi stod inte bara på ungefär samma höjd över havet och med samma typ av anatomi. Nej, vi stod också på samma våglängd rent själsligt. En kram oss emellan var så mycket mer än en omfamning, Så är det med riktiga kramar. De är liksom mer än kramar. Precis så är det med vissa människor i ens liv. De är liksom mer än bara människor. Som du. Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag saknar allt med dig.. speciellt ditt skratt, dina kramar och din humor. Du hittade alltid ord som inte fanns men som borde finnas. Du visste hur man drack kaffe och dig kunde man inget annat än att vara sig själv med.

Du blev en av de första som klev in i mitt hjärta här i Norrköping. En vän. En själasyster. För det mesta älskade jag dig och din helt underbara humor. Ibland drev du mig till vansinne med hur du såg på.. och behandlade dig själv. Många, långa diskussioner om det där. Vi talade sarkasm flytande båda två och självironin blev ibland så brutal att vi båda kunde skutta till en smula. Sen skrattade vi så att gardinerna fladdrade och vi fick ont i magen. Vi var många som såg alla dina fantastiska kompetenser, din underbara personlighet och vi beundrade alla din helt sanslösa humor igenom alla svårigheter. Alla gånger din cykel havererat, alla gånger du snubblat och dragit näsan i backen, alla galenskaper som bara du kunde råka ut för. Vi var många som såg allt det goda, fina. Varför gjorde inte du det Helena..? Varför kunde inte du se vilken magnifik människa du var och hur mycket du gav till alla andra.. utom till dig själv..?!

Att begrava en vän som du var något av det svåraste jag gjort hittills i livet. Kistan var så otroligt vacker.. med solrosorna som tronade på locket. När dina barn klev in i kapellet.. la en tjock bok framför kistan.. en sekatör.. och din ukulele.. då brast det helt för mig. De där tre sakerna fångade dig på ett så fint sätt. Du verkligen älskade att läsa, att påta i jorden och med växter.. fast den där kopplingen till ukulelen är jag fortfarande osäker på. Men det är klart du älskade din ukulele. Det är ju lite ovanligt.. så ingen är förvånad. Jag försökte få något sagt där vid din kista.. men det var svårt att hitta orden. Inga ord gjorde den gränslösa sorgen rättvisa. Din bror talade så fint till dig. Din stora familj var där. Många vänner var där. Dina fina ungar var där. Och du var där. Det kände jag.

Jag försöker hitta tröst i att du inte längre behöver strula med allt. Jag är helt säker på att inga krämpor eller allergier finns där du är nu. Jag hoppas och önskar så innerligt att du har det riktigt fint.. med dem du älskar som gått före oss. Jag hörde någon säga att en möjlig dödsorsak var att ditt hjärta var förstorat. Där ser du..! Du hade bokstavligt talat ett riktigt stort hjärta. Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta för allt du var, för allt du gav och för att du tog mig och min lillstrumpa till ditt hjärta. Du var en stor del i att introducera oss i vår nya stad. Mitt största och varmaste tack vill jag dock ge för den sista gåvan du gav mig.. du gav mig närheten till dina barn och nya, fina vänner i dina systrar. Tack Helena. Jag är så tacksam för att jag fick vara en del av ditt liv en tid. För mig finns du alltid kvar. Alltid.. i all tid.

Prioriteringar

Sommaren kom och den gick. Likaså semestern.. som för min del var placerad i slutet av nämnda sommar. När semestern var slut så var sommaren också över. Den älskade hösten är här nu..! Jag har varit tillbaka i arbetet i två veckor och tänk så fort det går att glida in i vardagsrutinerna igen. Semestern minns jag knappt längre..

Så mycket har hänt och så mycket händer. Livet är föränderligt. Jag jobbar fortsatt med mig själv.. mer aktivt än någonsin tidigare och med hjälp av någon som får mig att hitta de verktyg som behövs för att komma vidare. Jag ramlar in i insikter om mig själv och om andra. Lärorikt men jobbigt. Insikter som förändrar är oftast av den jobbiga sorten.. men leder nästan uteslutande till något bättre.

En av de viktigaste insikterna som jag sakta men säkert anammar i livet är just det här med prioriteringar. Om jag är nöjd med hur jag har det så är det ju bara att fortsätta som jag alltid har gjort. Men vill jag må bättre och hitta det läge där livet är i någorlunda balans.. ja då krävs det att jag lär mig att prioritera. Vad är det jag vill..? Vad är egentligen viktigt och vad är faktiskt rent av oviktigt..? Låter enkelt.. men är allt annat än just det. Att välja mer av det som är bra för mig och därmed också välja bort det som tar onödig energi, det som inte leder någonstans. Att våga prioritera mig själv.

 

Övning pågår

 Önskar det var lika lätt som det låter..

%d bloggare gillar detta: