Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Mitt i det snåriga

Den här bilden illustrerar livet så otroligt tydligt. Förväntan på tillfrisknandet är pilen som pekar rakt upp. Verkligheten är det snåriga, trassliga intill. Där.. någonstans i den trassliga härvan.. finns jag med alla mina tankar och känslor som sliter och river mig åt alla håll. Det går absolut åt rätt håll. Ibland i varje fall. Men det tar tid. Tid kräver tålamod och det är olyckligtvis en bristvara hos mig. Men jag övar, jag lär mig.. för att jag vill och för att jag måste. Jag kämpar så hårt med mig själv så ingen skulle tro mig om jag försökte förklara. För det är självklarheter för så många. Men inte för mig. Jag övar i att tycka om mig själv och det är något av det svåraste jag någonsin gjort.

Märk dock väl att även i den trassliga, snåriga härvan så finns där i slutet en snutt av rak linje och även så en pil som pekar uppåt. Och dit ska jag. Faktiskt. För det jag saknar i tålamod har jag i stället överkompenserat med envishet.

Annonser

Musik ska byggas utav glädje

Det är åter dags för den där musikfestivalen i min vackra stad. Den som sägs vara den största av sitt slag i landet med dryga 50 000 sålda biljetter. Femtiotusen! Och det märks runtom i staden.. att befolkningen tillfälligt ökat avsevärt. Många är givetvis från trakten.. men vi välkomnar musikälskare från hela landet såväl som från annorstädes i Europa. Himla trevligt faktiskt.

Självaste musikfesten hålls en liten bit utanför staden. På ett STORT fält där militära aktiviteter tidigare hållits. Dit kan man nu i dagarna fyra ta sig alldeles gratis med kommunala medel såsom buss och spårvagn. Stadens två spårvagnslinjer (tvåan som är röd och trean som är grön) kompletteras dessa dagar med fyran som är blå. Den går i skytteltrafik mellan staden och det där gamla militärfältet. Eller nåväl.. nästan ända fram. Man får traska en bit efter ändhållplatsen. Men det verkar inte bekymra de där musikälskarna det minsta, trots att många av dem kånkar på otympliga ryggsäckar, sovsäckar, ihopfällbara stolar av diverse storlek och kvalitet.. och så vidare.

Vid Resecentrum, som jag dagligen passerar till och från arbetet, står nu dessa faciliteter till de kissnödigas stora tröst och glädje. Det kallas service. På själva festivalområdet finns allehanda bajamajor strategiskt utplacerade. Jag hörde rykten om att där också finns vattentoaletter.. och jag råkar veta att där också finns åtminstone ett kisstält (jo, faktiskt). Men nöden har ingen lag och måste man så måste man. Handsprit kan rädda kräkreflexerna från att få fritt spelrum…

Jag hoppas och önskar innerligt att alla festivalgäster njuter, skrattar, sjunger och dansar av hjärtats lust. Jag hoppas och önskar också att det är totalt fokus på just musiken och sommaren och glädjen över att få njuta av så mycket musik i flera dagar i sträck.. och inget annat. Snart nog är det vardag igen.. men musiken, den tystnar aldrig någonsin. För musik ska byggas utav glädje.. precis så som Lill Lindfors sjöng en gång. Och i min värld är musik och glädje synonyma med varandra.

Pinsamt

För en stund tror jag att hon lät mig göra det med flit.. för hon blev minsann så lycklig att hon nästan kissade på sig i ren glädje när mitt nybörjarmisstag bedagades. Hon visste nog.. den luriga lilla pärlan jag jobbar med. Och hon lät mig sitta där hela dagen.. ordentligt och nogsamt.. och göra det jag inte alls hade behövt göra. Läxan gick hem.. jag gör inte om det igen! När jag lite lagom generad och skamsen berättade för Teamledaren log han bara och sa.. ”been there, done that”.. Men ändå! Usch så pinsamt. Jag brukar vara smartare än så. För det mesta. Dock inte idag.

Vi behöver inte gå in i detaljer.. men det handlar om rutiner kring en av de viktigare uppgifterna vi i mitt team pysslar med. En gång i veckan ska det göras. Minst en gång. Ibland görs allt klart på en och samma gång och ibland ska det till ytterligare ett moment följande vardag. Jag är hyfsat ny på just den här biten i mitt jobb och jag är lika barnsligt lycklig som alltid när jag får lära mig något nytt. De sista två veckorna har jag provat på att flyga solo.. klara det själv. Ja, vi kan ju enkelt konstatera att idag gick det sådär. Ingen annan tar dock skada.. mer än jag och mitt ego. Tack och lov.

Egentligen är jag dubbelt så korkad som också skriver ner det som ett vittnesmål om mitt pinsamma misstag. Det kan ju vara så att chefen också läser här.. och lönesamtalet väntar runt knuten. Å andra sidan har jag ju också lärt mig något värdefullt och jag följer min eviga linje.. som innebär att jag står för vem jag är och för vad jag gör. Det betyder ju också något, eller hur..?! Fast just idag.. kanske inte lika mycket som annars.

Pinsamt var det. Pinsamt.

Tålamod

Det är ingen hemlighet att jag är en person av den otåliga sorten. Åratal av övning har dock resulterat i att jag hanterar bristen av denna dygd intill perfektion. Okej, okej.. det beror på vad det handlar om.. men jag menar generellt sett. Livet har lärt mig att det är klokt att lugna sina sinnen och vänta. Vänta och se. Min paradgren!

Sen att det sjuder inuti mig mest hela tiden är en annan sak. Jag hanterar det också. Jag hanterar det mesta faktiskt. Är till och med hyfsat skicklig emellanåt. Man lär sig liksom. Det är klokt att välja sina strider och för att kunna göra det så måste man kunna behärska sig, ha tålamod. Skulle jag reagera synligt på allt som driver mig till vansinne så skulle jag vara ett vandrande, gapande, ilsket monster. Tålamod. Jag kan det där med tålamod. Jodå.

Så serverar livet en käftsmäll som heter duga! Hejdå tålamod, behärskning och alla andra bra-att-ha-egenskaper.

Att det händer saker vi inte kunnat eller velat förutse är inget konstigt. Vid min aktningsvärda ålder har det hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna konstatera att.. ”okej, nu igen…”. Vi hanterar saker och ting olika utifrån vad vi själva bär med oss i våra ryggsäckar. Men vi har också fått lära oss att respekt, vänlighet, hänsyn och empati är egenskaper som för oss framåt och som låter oss fungera fint tillsammans i sociala sammanhang. Det är synd att den lektionen har missats av så pass många människor ändå.

Mitt tålamod brann inne helt i veckan som gick. Jag imploderade både i sorg och i ilska. Det gjorde ont att vara både så ledsen och arg samtidigt. Efter ett par dagar hade mitt inre kommit fram till att det är förfärligt obehagligt att stanna kvar i sorg och ilska. Det är mycket mer konstruktivt och belönande att se klart och att göra det bästa av den givna situationen. Sorgen och ilskan finns kvar men är mer hanterbar nu.

Däremot är tålamodet helt jävla borta. Åtminstone när det kommer till det där med en del människors brist på respekt, vänlighet, hänsyn och empati.. eller vanligt hyfs om man så vill. Det är inte okej att som vuxen bete sig hur man vill överallt. Var elak och orättvis om du vill.. men var det där ingen ser eller hör dig. Var allt du vill med dina likasinnade stackare till ”vänner”.. men inte ibland oss andra som uppskattar vanligt hyfs. Tålamodet när det gäller praktarslen är helt borta. Egoistiska, barnsliga och elaka människor har inte min respekt. Inte längre. Och viktigast av allt.. om ni väljer att döma andra utifrån era skeva värderingar.. glöm då inte att granska er själva och era handlingar först så att ni kan stå rakryggade och utan skuld och döma andra.

Det finns alldeles fantastiskt mycket fint och bra att fokusera på i stället. Jag tror jag ska göra det..

Jag gjorde det..!

Jag gick i mål även i år. Tredje året på raken. Ett hundra blogginlägg på ett hundra dagar. Utmaningen avklarad. Grattis till mig..!

Det känns som en dubbel seger med tanke på i vilken situation jag befinner mig för närvarande. Livet har varit, och är fortfarande, utmanande och jag kämpar med att acceptera de begränsningar min hjärntrötthet orsakar. Det kräver lite mer än vanligt att genomföra en del saker då bland annat koncentrationen inte är som den borde. Jag blir lätt distraherad och då tar många, till synes, enkla saker längre tid att göra. Det är frustrerande, irriterande och skapar negationer mot mig själv. Jag inser hur orimligt det låter och jag önskar jag kunde känna och fungera annorlunda.. men jag är inte där än. Jag är dock på väg.. men då jag är av den otåliga sorten så tycker jag nog inte att det går fort nog.

Utmaningen betydde lite mer just i år och just på grund av min nuvarande situation. Men jag gjorde det och tacksamheten och glädjen känns viktig och riktig. Så följer den sedvanliga frågan då utmaningen nu är avklarad..

Ska jag fortsätta skriva..?!

Skriver jag för att jag vill att någon ska läsa, eventuellt beröras och möjligen återkoppla på något vis..?! Självklart gör jag det. Det motiverar, gläder och inspirerar att få veta att någon annan läser det jag skriver och dessutom tar sig tid att på något vis lämna en kommentar eller annat bevis på att de tagit del av mina ord. Men allra mest skriver jag för min egen skull och det borde också vara det som möjligen driver mig att fortsätta. Hur det blir med det får vi väl se.

Till dem som eventuellt följt mina hundra inlägg vill jag rikta ett hjärtligt tack för att ni tagit er den tiden!

(100/100)

Jag väljer glädje

Hur kan du vara så glad nästan jämt..? Det är svårt att förstå att du för en så hård kamp med dig själv. Ingen skulle kunna tro att du lider av utmattning.

Jag är en glad människa i grunden.. men jag gör också ett aktivt val varje dag och jag väljer glädje. Jag väljer att se möjligheterna och lösningarna i stället för hindren och problemen. Jag väljer att vara tacksam för det jag har i stället för att lägga energi på det jag saknar.

Det behövs faktiskt bara en gnutta av insikt och en någorlunda objektiv syn på var och hur vi lever här. I jämförelse med oändligt många andra människor runt om i världen.. har vi det otroligt bra. De allra flesta av oss har tak över huvudet och mat för dagen. Vi lever i ett land som har ett fantastiskt system för skolgång och sjukvård bland annat. För det mesta begriper vi inte ens hur lyckligt lottade vi är som bor här.. i fred och i frihet och med demokrati och grundlagar som värnar om våra rättigheter. Vi får dock inte glömma att vi också har skyldigheter. Vi har skyldigheter mot oss själva och mot vår omvärld.

Jag älskar mitt jobb och jag tycker de flesta av mina kollegor är härliga, fina människor. Jag har en ljuvlig familj, ett hem där jag trivs.. jag har tillgång till allt jag behöver. Jag har en fantastisk dotter som är ljuset och glädjen i mitt liv och jag har världens vackraste katt. Jag kan se, höra, röra, tala, skriva, läsa, smaka, känna.. jag kan tänka, drömma, förnimma.. och jag kan både gråta och skratta. Jag kan vara seriös och allvarlig.. men också skvatt galen och skämtsam. Jag talar flera språk flytande.. varav sarkasm är det jag använder alltmer flitigt.

Jag är glad. Och tacksam. För att jag både vill och kan. Alla kan. Men alla vill inte. Det tycker jag är synd.

(99/100)

Det där med eget ansvar

Att alltid skylla på någon eller något leder aldrig någonstans. Det bli ingen lärdom av det. Det leder oss inte framåt. Att lägga ansvaret utanför sig själv är förödande. Att ta sitt ansvar för allt man säger och gör kan vara utmanande och jobbigt.. men otroligt nyttigt och moget. Det får oss att lära av våra misstag, att växa som människor, att utvecklas.. att röra oss framåt.

Det är så lätt att lägga vårt liv där framme någonstans. Allt blir bra eller bättre sen. Men sen ligger alltid framför oss. Och även om den plan vi har uttalat… med mål och sikte ligger där framme någonstans, så måste vi hitta delmål och befinna oss i rörelse och vara aktiva för att ha en chans att komma dit. Om vi ska komma till det läge när sen blir nu.. så måste vi agera. Inget sker av sig själv. Och ingen gör jobbet åt oss.

Gör det nu. Ibland blir senare till aldrig i stället.
Du kan få resultat, eller hitta på ursäkter.
Aldrig både och.

För att få resultat.. för att nå våra mål.. måste vi göra något. Sluta vänta på rätt tillfälle, rätt läge, rätt tid. Sluta vänta på att någon annan ska göra något först. Sluta vänta på att någon annan ska bereda din väg. Sluta vänta på att det ska kännas perfekt eller ens bra. Sluta vänta..!

Vill du förändra ditt liv eller något i ditt liv, vill du nå dina mål.. vill du utvecklas och växa som människa..? Ja, då krävs ett visst mått av arbete, ansträngning.. och en handfull av insikter. Som så många gånger tidigare vill jag då påstå att det kanske inte är enkelt eller roligt varje dag (fast det kan det ju också vara förstås).. men det är värt det i slutändan..!

Att nå mina mål.. att komma i mål och att ha förändrat mitt liv till det bättre.. är i min värld den finaste gåvan av alla och värt varje steg jag fått ta för att nå dit.

(98/100)

 

 

%d bloggare gillar detta: