Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘oduglig’ Category

Idag har jag klurat mycket på det där glappet jag har mellan det jag vet och det jag känner. Känner mig lite som en idiot som inte får ihop dessa två. Är det för att jag är hjärntrött som jag inte får ihop det.. eller är det något annat..?! Förfärligt ledsamt är det oavsett.

Ja, här står jag och duger som jag är. Jag vet ju det. Men ändå känns det inte som om jag duger till någonting alls riktigt. Jag kämpar en frustrerad kamp mot min känsla av otillräcklighet. Undviker att prata högt om det för att jag inte vill framstå som någon som söker bekräftelse eller beröm. Jag vet mitt värde och en del dagar klarar jag av att gå rakryggad och även säga det högt. Säga att jag är bra och att jag kan. Men det låter fel. Det känns ju inte som att jag vare sig är bra eller kan. Kanske ska jag säga det högt varje dag tills det inte längre känns konstigt och fel.. utan låter rätt och naturligt. Suck…

Det ligger ju också i vår uppfostran att inte tro att vi är något. Vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan och nåde den som törs tro på sig själv och sin förmåga..! Men jag vet också att jag inte är bättre än någon annan. Inte heller sämre. Det är inte heller det jag strävar efter. Jag vill känna att jag duger och är bra för min egen del.. inte för någon annan. Ändå tror jag att en människa som är i balans med vem han eller hon är.. också strålar klarare och presterar bättre.. för att inte tala om att de mår bättre. Jag har inget behov att visa mitt värde för någon annan än mig själv. Fast visst är det oerhört trevligt och värdefullt att få det bekräftat av ens omgivning någon gång ibland.

Nu har jag en hel dag kvar av återhämtning innan jag ska till det där stället där så mycket rolighet och kärlek och humanitet finns. Till min arbetsplats.

(19/100)

Read Full Post »

Jag, precis som de flesta andra, bär på en rustning. Min rustning har jag fått lägga ner en hel del tid på under senare tid. Jag har fått förstärka den och laga sprickor och slitningar för att den ska hålla och för att den ska klara av att skydda mitt sköra inre.

Ett tag nu har den där rustningen blivit oerhört tung att bära. Den skaver och den kräver massiva mängder med energi att manövrera. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar sätta den ena foten framför den andra. Det enda som verkar vara fullt intakt, otroligt nog… är min förmåga att tänka och analysera. Uppe i det utrymmet där hjärnan huserar är det full fart. Känns som cellerna arbetar på ackord. Jag borde kontakta facket för snart rasar även den delen av verksamheten. Eller kanske inte. Men så känns det.

Så.. den här helgen har jag inte mycket att välja på om jag ska kunna njuta av vardagen som jag vill.. med jobb och människor jag tycker om. Jag måste klä av mig rustningen och låta den vara i ett par dagar. Jag ställer den i solens och i månens sken så att den kan renas i ett par dygn. Jag får ta ett djupt andetag och tillåta mig att vara trasig, sårbar och hudlös en stund. Det finns många tårar som vill ut och som fått tvingas tillbaka ett tag. Det finns skamfyllda känslor av litenhet och otillräcklighet, uselhet och känslan av att vara värdelös. Alla dessa tankar ska få luftas en stund. Komma ut i dagsljuset och se lite mindre skrämmande ut.

Tröttheten ska få sitt. Jag tänker sova så mycket min kropp vill. Som värsta tonåringen om så behövs. Jag tänker sova tills jag nästan skäms. För jag är trött. Benmärgstrött. Och jag vill inte vara trött längre. Det är skittråkigt.

(17/100)

Read Full Post »

.. allt vore lika lätt som att gå upp i vikt..?! Visst är det märkligt hur enkelt de där hektona och kilona fastnar och lika märkligt hur svårt det är att bli av med dem. Ja, ja, ja.. jag vet vad det handlar om. Tro mig. Jag är snudd på expert med tanke på hur många år jag varit överviktig. Numera är jag snarare jätteviktig och de där kilona är inte lika viktiga som tidigare. Det är däremot viktigt att må bra och just nu känns det inte så bra. Jag har ont. Förfärligt ont. Kropp och knopp hör ihop och om man ignorerar stress och ångest tillräckligt länge ser kroppen till att få ut den smärtan i fysisk form i stället. Lägger man då till den värken som redan finns där sedan tidigare så blir det ibland lite utmanande att smidigt klara vardagen.

Just nu pågår återhämtning för min del, vilket i praktiken just idag inneburit att jag gjort absolut minsta möjliga. Jag kämpar med att inte känna dåligt samvete för det. Att det ska vara så svårt…

(9/100)

Read Full Post »

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Read Full Post »

Omgivningen har, inte helt sällan, svårt att förhålla sig till en medmänniska som lider av utmattningssyndrom, utbrändhet, psykisk ohälsa… eller vad man nu vill kalla det. I slutet av detta inlägg lägger jag in nio saker som är ”typiska” för någon som har ångest. Har man aldrig varit i närheten av ångest så vill jag påstå att det är nära på omöjligt att förstå känslan. Vi har hamnat i den här situationen av olika skäl förstås och det är ytterst individuellt hur länge vi blir kvar där eller hur djupt problemet sitter.

vilaJag själv känner mig ganska trasig just nu. Har tidigare skrivit om glappet mellan intellektet och känslan och min strävan mot att hitta balansen i livet igen. Läkaren jag till slut träffade tog sig tid att förklarad vad som hänt… rent fysiskt och psykiskt inuti mig och vad som krävs för att bli frisk igen. Jag trodde mig veta vad det handlade om.. men jag visste bara en liten del, trots att jag befunnit mig i den här situationen tidigare för många, många år sedan. Läkaren förklarade varför vila och återhämtning är så otroligt viktigt. Då menade hon verkligen vila i ordets rätta bemärkelse. Vila, som att ta det lugnt och helst inte göra något alls. Inte stimulera hjärnan särskilt mycket. Givetvis ska jag göra saker.. men då saker i en helt annan takt än vad den är van vid numera. Jag fick också order om att hitta de saker i livet.. stora eller små.. som skapar glädje och ett lugn. Såsom att läsa, att kanske skriva.. eller att lyssna till musik, vara ute i naturen. Men bara i begränsad omfattning. Det är tystnaden och stillheten som läker och helar mig (det.. och katten förstås, min healer). Att undvika stimulans av hjärnan.. förutom några få timmar per dag. Stimulans i form av tv och datorer ska helst begränsas. I just mitt fall.. som varit så högpresterande.. behövs tystnaden mer än någonsin. Min rehabilitering består i att hitta det totalt motsatta läget mot det jag befunnit mig i alltför länge.

Har tittat in på arbetsplatsen vid ett par tillfällen då jag haft anledning att uträtta ärenden där. Lämna läkarintyg, återkalla semester och sådant. Många kramar och en omtanke som känns äkta och som gör väldigt gott. Och så finns det några som i all välmening kommer med förslag på hur jag ska bete mig och vad jag ska göra för att bli frisk så fort som möjligt. Någon tyckte att jag borde försöka komma tillbaka och få lite att göra på dagarna i stället. Men jag har ju försökt! Hela våren försökte jag.. och klarade av det. Men sen tog det stopp då jag och min själ insåg att jag inte var eller är någon maskin. Andra tycker jag borde aktivera mig mer.. göra något vettigt och inte bara sitta hemma. Alla har vi olika saker som ger oss energi eller som helar oss, som vi mår bra av. Att ta flera timmars promenader eller att springa är inte något som tilltalar mig. Inte alls. Jag borde skriva mer strukturerat och med avsikt att publicera det jag skriver. Absolut! Så härligt det vore. En dröm faktiskt. Men kanske inte just nu.

Jag vet att de menar väl. De säger det de säger i all välmening.. men det stärker min känsla av otillräcklighet.. av att vara värdelös och oduglig. Tyvärr. Åter igen.. intellektet vet att det inte är så, men känslan vinner. Känslan bekräftar det som en sanning. Tänk.. jag klarar inte ens av att jobba. Jag klarar inte att skriva, att texta, att långpromenera eller jogga. Jag klarar inte av någonting alls just nu känns det som. De menar så väl.. men jag blev så himla ledsen. De förstår inte att jag jobbar stenhårt med att bara finnas till och klara mig genom varje dag och att jag inget hellre skulle vilja än att jobba varje dag igen.. att orka och att kunna göra det.

Jag är på väg dit.. men det tar tid. Jag är otålig och rastlös för att det inte går fort nog. Men jag är också trött på ett sätt som jag inte ens kan försöka beskriva. Det är en trötthet som inte går att sova bort. Jag är in-i-benmärgen-trött. Men det kommer att bli bra till slut. Jag tvivlar inte alls på det.

Här följer nio brutalt ärliga saker som en person med ångest känner (kopierat från http://www.topphalsa.se)

1. Ångest ger fysiska symptom
Ångest är inte bara en känsla. Ofta ger den även fysiska symptom så som svettningar, tryck över bröstet, bultande hjärta och spända muskler. Kraftig ångest kan dessutom ge symptom så som illamående, yrsel, frossa, domningar och klåda.

2. Vi kan inte alltid kontrollera det
Även om vi anstränger oss så går det inte alltid att styra.

3. Vi förstår inte alltid varför
Plötsligt är den bara där. Ibland är det tydligt var den uppstår ifrån, men ibland förstår vi den inte alls…

4. Mycket av lidandet sker i det tysta
Nej, oftast säger vi ingenting till andra. Ofta låser vi in oss istället.

5. Även enkla små saker kan trigga den
En liten grej kan öka i storlek, och helt ologiskt ta över kroppen.

6. När den kommer är den förlamande
Ångest kan stoppa upp livet. Den bedövar och förlamar. Inte förrän den är borta kan vi röra oss helt fritt igen.

7. Det syns inte alltid utanpå
Ångest sker inuti. Men inuti kan den vara STOR. Även om vi ler så kan det finnas ett tryck över bröstet och tankarna vara någon helt annanstans.

8. Det kan kännas som att det aldrig kommer gå över
Även om det gör det.

9. Vi behöver dig (även om vi drar oss undan)
Även om vi vill bli lämnade ifred, även om vi drar oss tillbaka och drar täcket över huvudet, så hjälper det att veta att någon finns där. När vi är redo att krypa fram igen – var bara där

(85/100)

Read Full Post »

Jag ska acceptera att det nu är som det är med livet och hälsan just nu. Jag måste. Det hjälper knappast att envist motverka det uppenbara. Inte heller att fortsätta låtsas att allt är bra. Nu är det som det är och ju fortare jag landar i den sanningen.. desto fortare kan jag börja läka.

20160517_121324.jpgLäkarbesök idag. Fortsatt sjukskrivning och en plan för upptrappning i arbete därefter. Det låter bra. Jag erkänner.. något motvilligt.. att det faktiskt behövs. Jag ska vårda mig själv så jag räcker länge. Men.. varför känns det så fel? Varför känner jag mig så lat och oduglig? Jag VET ju att jag har ett värde och att jag duger även om jag inte presterar. Jag vet ju det! Så varför kan jag inte känna det? Varför, varför, varför..?!

(79/100)

Read Full Post »

13291385-origpic-90ac98.jpgIdag är batteriet urladdat. Både kroppen och själen är darrigt svaga. Det svåraste av allt är fortfarande att försöka acceptera att det är som det är. Jag vill så mycket men förmår så lite. Det gör mig väldigt ledsen.

Jag förstår ju.. men ändå. Känslan vinner. Känslan av otillräcklighet, av att ha ett mindre värde, av att inte duga. Jag vet bättre. Men känslan vinner.

(69/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: