Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Neråt’ Category

Jag inleder med att be om ursäkt för mitt språkbruk i detta inlägg. Det kan råka smita in en svordom. Kanske flera. Det handlar om ångest. Man kan se det som ett ord bara. Ångest. Eller så kan man känna det och då räcker det inte att beskriva känslan med ett ord. Då heter det helvetes jävla skitångest.

Just nu är jag inne i ett träsk som består av stora delar svår, tung, vidrig ångest. Det begränsar mig oerhört. Får mig att ständigt brista i gråt. Vad är det som känns jobbigt..? Precis allting. Min erfarenhet och mitt intellekt försöker ibland lugna mig och påminna om att det går över, blir bra igen. Jag vet det. Men det gör inte mindre ont för det. Jag gråter inte mindre för det. Jag känner mig dysfunktionell.

Det går stunder, ibland timmar, då jag bara glider igenom dagen och känner mig helt okej. Sen slår det till, som om någon lägger en blöt yllefilt över allt som är jag. Jag tyngs ner. Det gör fysiskt ont när det knyter sig i hela mitt inre. Hela tiden finns det en inre röst som försöker trösta, övertyga.. som säger Andas..! Så jag gör det. Jag andas och gråter och har ont i varje fiber av min varelse. Sen snyter jag mig och så är det okej en stund igen. Dock med en känsla av en trötthet som är monumental. På något märkligt sätt är jag ändå tacksam över att kunna känna även såhär. Det är ju kontrasterna som är hela grejen. Livet liksom. Det ljuvliga blir så mycket ljuvligare när jag någon gång känt det vidrigaste vidriga. Även det här behövs i min process. Men fy så jobbigt det är.

Det går över. Absolut. Snart, hoppas jag verkligen. Men just nu är det inihelvete, förbannat, jävla skitjobbigt. Efteråt kommer jag att känna mig starkare än någonsin tidigare. När glädjen återvänder. Då ni…

Read Full Post »

Det går inte att beskriva dagens händelser, dagens känsla med några ord alls. Det spelar ingen roll hur rikt ordförråd man har.. orden räcker ändå inte till. Det är ofattbart overkligt.

Ett terrordåd i Sverige. I Sverige..!

Stockholmstrakten var mitt hem i mer än 25 år. I den ljuvligt vackra och vänliga staden finns otroligt många vänner och bekanta kvar. Några bor där, andra arbetar där. Dottern gick i skola där. Vi promenerar på denna, numera världskända, Drottninggata varje gång vi är i vår vackra Huvudstad. Hur många gånger har vi inte besökt just den butiken som lastbilen kraschade rakt in i. Varje gång vi är i Stockholm går vi dit. Botaniserar bland dofter, färger, skönhet och leende försäljare. Varje gång. Stockholm är tveklöst en av de vackraste städerna på jorden. Det kommer den alltid att vara. Just nu bara så nedsmutsad av terror och grymhet.

Ändå värmer det hjärtat att se hur människor enas kring sorgen och det förfärligt ofattbara. Butiker, restauranger, hotell och vandrarhem, enskilda personer… det erbjuds mat och husrum om man inte kan ta sig hem då alla tåg och tunnelbanor är inställda. Det anordnas skjuts ut ur staden till tryggheten hemma av bekantas bekanta eller helt främmande människor. Kärleken och generositeten visar sig från sin allra finaste sida när ondskan har slagit ner mitt bland oss.

Så snälla snälla mänsklighet.. glöm inte bort att enstaka illdåd, hur grymma de än är.. inte representerar ett helt folkslag, en hel religion eller något annat än sjuka, vidriga anhängare av ondska. Generalisera inte om ni kan låta bli. Döm inte andra främlingar utifrån vad ett begränsat antal sinnessjuka idioter gör. Det finns så mycket godhet och kärlek i vår värld trots allt. Låt oss gemensamt se till att den vinner i stället. Sprid inte mer hat. Det räcker nu.

(38/100)

Read Full Post »

Tröttast..

Dagen innehöll ett viktigt möte. Jag hade inte överanalyserat. Inte ältat. Inte ens förberett mig. Jag visste vad syftet var och det räckte så. Det blev bra. Än en gång överväldigades jag av tacksamhet. Djup och äkta sådan. Jag har fantastiska människor i min ringhörna under denna kamp i att hitta tillbaka till mig själv.

Efter mötet så kände jag hur tröttheten fullständigt golvade mig. Ytterligare en påminnelse om hur jag egentligen mår.

Hemma i soffan blev det hockey för hela pengen. Sverige fick tyvärr stryk mot hemmanationens ryssar. Finland krossade Kanadas favorittippade lag. Underbart!

20160517_212456.jpgJag älskar mina Maja-lyktor. Verkligen älskar dem. Ikväll har de glatt mig extra mycket. Jag försöker ta in alla fina ord jag fick till mig idag. Jag vill ju så himla gärna känna att de fina orden om mig är sanna.

(78/100)

Read Full Post »

Min starkaste längtan just nu är att få må bra igen. Att hitta tillbaka till glädjen och energin som lurar där inne någonstans. Den är inte alls borta men har tagit några steg tillbaka ett tag. Jag saknar den. Optimismen.. den djupa glädjen över livet och allt det goda och underbara som mitt liv består av. Tacksamheten.. den finns också kvar men har inte riktigt lika stort fokus just nu. Jag saknar mig själv förfärligt mycket. Jag har tappat förmågan att läsa böcker.. att koncentrera mig.. att förlora mig i något.. att drömma. Jag sörjer det.. djupt och ärligt. Jag längtar efter att återfå det.

Det känns lite skrämmande att vara så medveten om vad som är annorlunda och ändå inte kunna påverka det nämnvärt. Eller jo.. nog kan jag påverka det.. men inte så snabbt som jag skulle önska. Det tar tid att konstatera att just nu mår jag inte bra. Jag behöver hjälp. Jag är vilse. Det är svårt och jobbigt att erkänna det.. ens för mig själv.

Jag fungerar ju. Jag tar mig igenom dagarna. Marginalerna har dock minskat markant. Ibland känns de helt borta. Stundtals kommer tårarna av ingen egentlig orsak.. trots att det finns tusen orsaker. Att hålla känslorna tillbaka när de är såhär råa och på ytan.. kostar enormt med energi. Jag har ännu inte riktigt förlikat mig med att det är som det är. Ännu skaver det dåliga samvetet över min otillräcklighet och oduglighet. Jag har alltid presterat och genom prestationer skapat mig ett värde. För mig själv åtminstone. Nu när prestationerna ligger riktigt lågt.. så ligger också mitt egenvärde på botten. Åter igen.. ett krig mellan intellekt och känsla.

Jag ska testa att jobba lite den här veckan. Jag saknar mina kollegor och pulsen på arbetsplatsen trots allt. En stund i taget gäller dock just nu. Jag försöker, jag kämpar för att klara av en stund i taget. Att släppa lite, lite på oron och ångesten. Just nu, just idag, i denna stund.. är det okej.

20151019_234048.jpgMin egen healer hjälper mig.. han finns oftast nära och hans existens i min närhet lugnar och läker. Han får lyssna på alla mina tankar och han finns där med sin underbarhet när tårarna rinner. Han spinner mig lugn.. han är ren kärlek. Kejsare Karamellpudding.. den vackraste varelsen i världen.

 

(41/100)

Read Full Post »

Inte mycket ork eller lust till någonting.. hur jag än försöker.
Det är ok. Det får vara så. Snart ljusnar det. Det vet jag. Men idag är en mellandag då jag fokuserar på andning och existens.

image

(39/100)

Read Full Post »

Jag måste verkligen ta en stund i taget. När tankarna försöker leta sig längre fram så kommer ångesten. Det känns overkligt att vara så medveten om vad som händer men inte kunna kontrollera det på samma sätt som förut. Eller.. jo, det går nog.. men kräver då en ansats och en ansträngning som jag inte vet om jag besitter just idag.

20160405_135933.jpg 20160405_135943.jpgEn kopp kaffe, inhandlad på McDonald’s. En biltur till vackra Skogsviken vid Kolmården. Solsken och stillhet. Mamma som sällskap. Där satt vi på bryggan och bara fanns en stund. Småpratade och såg ut över glittrande vatten, lyssnade på måsarnas skrianden. Lugnare puls. Ångesten stillar sig en stund.

Stöd och uppmuntran från kära människor i mitt liv betyder så mycket mer än jag kan ge uttryck för. Det går rakt in och lägger sig som bomull runt min trasiga själ. Det berör på djupet. Jag är någon. Någon som andra kan bry sig om. På riktigt. Jag finns. Jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag vet att jag inte är det egentligen.. men jag känner mig så. Känslan är svår att skaka bort trots att intellektet säger annat.

20160405_174905.jpgVackra blommor. En favorit. Babyrosa nejlikor. Min älskade Mummis favoritblomma. Idag stod jag en bra stund och betraktade dem. Deras skönhet skänker glädje och påminner om vackra saker. Allt har sin tid, inget kan skyndas på. En blomma kan inte stressas att växa. Det måste få ta sin tid. Ja.. allt måste få ta sin tid om det ska bli riktigt bra. En stund i taget.. för två stunder i taget går inte.

(36/100)

Read Full Post »

bromssparSå fick det bli. Nu bromsar jag och försöker hitta den normala pulsen igen. Tar några dagar på mig för att komma ikapp lite. Det har varit en otroligt känslosam dag idag. Läkarbesöket rörde upp mycket mer än vad jag var beredd på. Ibland känner jag mig så överraskad och korkad i mina hyfsat intelligenta insikter. Det där lät konstigt. Det är det också.

Nu när jag släppt lite på mina skavande och strama tyglar av kontroll och självbehärskning så märker jag hur minimala, snudd på obefintliga, mina marginaler är. Det behövs inte mycket för att tårarna ska rinna. Klumpen i halsen är ständig. På jobbet idag möttes jag av medkänsla och omtanke i stora mått av dem som vet hur det står till. Det har berört djupt. Två gånger fick jag stanna bilen på vägen hem för att tårarna förblindade mig.

Jag känner mig vilsen. Som om jag tappat fotfästet en stund. Tankarna vandrar vilt, känslorna likaså. Jag saknar lugnet och ron jag kunde hitta inuti mig själv när det stormat omkring mig tidigare. Men det finns där inne någonstans. Det är jag helt säker på. Nu ska jag sitta still en stund.. låta goda tankar få plats. Jag har tänkt att gå ut i skogen och omfamna några träd. Jag älskar träd. Träd är liv..! Jag ska försöka börja läsa igen. Jag sörjer att jag tappat förmågan att läsa en bok. Det som varit så centralt och viktigt under större delen av mitt liv. Jag ska hitta kraften igen. Glädjen. Gnistan. Jag vill och jag ska.

Men nu.. nu bromsar jag. För att sedan kunna finna min väg igen.

(35/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: