Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Neråt’ Category

Tröttast..

Dagen innehöll ett viktigt möte. Jag hade inte överanalyserat. Inte ältat. Inte ens förberett mig. Jag visste vad syftet var och det räckte så. Det blev bra. Än en gång överväldigades jag av tacksamhet. Djup och äkta sådan. Jag har fantastiska människor i min ringhörna under denna kamp i att hitta tillbaka till mig själv.

Efter mötet så kände jag hur tröttheten fullständigt golvade mig. Ytterligare en påminnelse om hur jag egentligen mår.

Hemma i soffan blev det hockey för hela pengen. Sverige fick tyvärr stryk mot hemmanationens ryssar. Finland krossade Kanadas favorittippade lag. Underbart!

20160517_212456.jpgJag älskar mina Maja-lyktor. Verkligen älskar dem. Ikväll har de glatt mig extra mycket. Jag försöker ta in alla fina ord jag fick till mig idag. Jag vill ju så himla gärna känna att de fina orden om mig är sanna.

(78/100)

Read Full Post »

Min starkaste längtan just nu är att få må bra igen. Att hitta tillbaka till glädjen och energin som lurar där inne någonstans. Den är inte alls borta men har tagit några steg tillbaka ett tag. Jag saknar den. Optimismen.. den djupa glädjen över livet och allt det goda och underbara som mitt liv består av. Tacksamheten.. den finns också kvar men har inte riktigt lika stort fokus just nu. Jag saknar mig själv förfärligt mycket. Jag har tappat förmågan att läsa böcker.. att koncentrera mig.. att förlora mig i något.. att drömma. Jag sörjer det.. djupt och ärligt. Jag längtar efter att återfå det.

Det känns lite skrämmande att vara så medveten om vad som är annorlunda och ändå inte kunna påverka det nämnvärt. Eller jo.. nog kan jag påverka det.. men inte så snabbt som jag skulle önska. Det tar tid att konstatera att just nu mår jag inte bra. Jag behöver hjälp. Jag är vilse. Det är svårt och jobbigt att erkänna det.. ens för mig själv.

Jag fungerar ju. Jag tar mig igenom dagarna. Marginalerna har dock minskat markant. Ibland känns de helt borta. Stundtals kommer tårarna av ingen egentlig orsak.. trots att det finns tusen orsaker. Att hålla känslorna tillbaka när de är såhär råa och på ytan.. kostar enormt med energi. Jag har ännu inte riktigt förlikat mig med att det är som det är. Ännu skaver det dåliga samvetet över min otillräcklighet och oduglighet. Jag har alltid presterat och genom prestationer skapat mig ett värde. För mig själv åtminstone. Nu när prestationerna ligger riktigt lågt.. så ligger också mitt egenvärde på botten. Åter igen.. ett krig mellan intellekt och känsla.

Jag ska testa att jobba lite den här veckan. Jag saknar mina kollegor och pulsen på arbetsplatsen trots allt. En stund i taget gäller dock just nu. Jag försöker, jag kämpar för att klara av en stund i taget. Att släppa lite, lite på oron och ångesten. Just nu, just idag, i denna stund.. är det okej.

20151019_234048.jpgMin egen healer hjälper mig.. han finns oftast nära och hans existens i min närhet lugnar och läker. Han får lyssna på alla mina tankar och han finns där med sin underbarhet när tårarna rinner. Han spinner mig lugn.. han är ren kärlek. Kejsare Karamellpudding.. den vackraste varelsen i världen.

 

(41/100)

Read Full Post »

Inte mycket ork eller lust till någonting.. hur jag än försöker.
Det är ok. Det får vara så. Snart ljusnar det. Det vet jag. Men idag är en mellandag då jag fokuserar på andning och existens.

image

(39/100)

Read Full Post »

Jag måste verkligen ta en stund i taget. När tankarna försöker leta sig längre fram så kommer ångesten. Det känns overkligt att vara så medveten om vad som händer men inte kunna kontrollera det på samma sätt som förut. Eller.. jo, det går nog.. men kräver då en ansats och en ansträngning som jag inte vet om jag besitter just idag.

20160405_135933.jpg 20160405_135943.jpgEn kopp kaffe, inhandlad på McDonald’s. En biltur till vackra Skogsviken vid Kolmården. Solsken och stillhet. Mamma som sällskap. Där satt vi på bryggan och bara fanns en stund. Småpratade och såg ut över glittrande vatten, lyssnade på måsarnas skrianden. Lugnare puls. Ångesten stillar sig en stund.

Stöd och uppmuntran från kära människor i mitt liv betyder så mycket mer än jag kan ge uttryck för. Det går rakt in och lägger sig som bomull runt min trasiga själ. Det berör på djupet. Jag är någon. Någon som andra kan bry sig om. På riktigt. Jag finns. Jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag vet att jag inte är det egentligen.. men jag känner mig så. Känslan är svår att skaka bort trots att intellektet säger annat.

20160405_174905.jpgVackra blommor. En favorit. Babyrosa nejlikor. Min älskade Mummis favoritblomma. Idag stod jag en bra stund och betraktade dem. Deras skönhet skänker glädje och påminner om vackra saker. Allt har sin tid, inget kan skyndas på. En blomma kan inte stressas att växa. Det måste få ta sin tid. Ja.. allt måste få ta sin tid om det ska bli riktigt bra. En stund i taget.. för två stunder i taget går inte.

(36/100)

Read Full Post »

bromssparSå fick det bli. Nu bromsar jag och försöker hitta den normala pulsen igen. Tar några dagar på mig för att komma ikapp lite. Det har varit en otroligt känslosam dag idag. Läkarbesöket rörde upp mycket mer än vad jag var beredd på. Ibland känner jag mig så överraskad och korkad i mina hyfsat intelligenta insikter. Det där lät konstigt. Det är det också.

Nu när jag släppt lite på mina skavande och strama tyglar av kontroll och självbehärskning så märker jag hur minimala, snudd på obefintliga, mina marginaler är. Det behövs inte mycket för att tårarna ska rinna. Klumpen i halsen är ständig. På jobbet idag möttes jag av medkänsla och omtanke i stora mått av dem som vet hur det står till. Det har berört djupt. Två gånger fick jag stanna bilen på vägen hem för att tårarna förblindade mig.

Jag känner mig vilsen. Som om jag tappat fotfästet en stund. Tankarna vandrar vilt, känslorna likaså. Jag saknar lugnet och ron jag kunde hitta inuti mig själv när det stormat omkring mig tidigare. Men det finns där inne någonstans. Det är jag helt säker på. Nu ska jag sitta still en stund.. låta goda tankar få plats. Jag har tänkt att gå ut i skogen och omfamna några träd. Jag älskar träd. Träd är liv..! Jag ska försöka börja läsa igen. Jag sörjer att jag tappat förmågan att läsa en bok. Det som varit så centralt och viktigt under större delen av mitt liv. Jag ska hitta kraften igen. Glädjen. Gnistan. Jag vill och jag ska.

Men nu.. nu bromsar jag. För att sedan kunna finna min väg igen.

(35/100)

Read Full Post »

låg-batterinivåBatteriet är urladdat. Nästan. Mitt batteri alltså. Under en tid har jag känt mig.. tja.. låg. Sliten. Trasig. Sådär som de flesta gör någon gång ibland. Livet går upp och ner.. inget konstigt med det. Men mitt batteri har fortsatt att ladda ur. Till viss del vet jag givetvis varför och vad jag borde gjort annorlunda för att inte hamna här. Till slut går det inte längre. Allting känns mörkt.

Jag vill oerhört mycket. Men orkar oerhört lite. Min energi går åt till att ”spela normal” och klara av mitt jobb. När jag kommer hem så gråter jag oftast bara. Jag är trött på ett sätt som man inte kan sova bort. Jag sover bra! Riktigt bra. Men jag är ändå trött. Långt in i själen och märgen trött. Jag ställer in saker, undviker en del som jag egentligen tycker är väldigt roligt. Jag är ganska hård mot mig själv. Känner mig värdelös för det mesta. Intellektet säger en sak.. känslan och hjärtat något annat. Det är en ständig kamp som dränerar mig. I helgen var jag iväg i två timmar och träffade under den tiden en vän jag inte träffat på tre år. De två timmarna tog helt slut på mig. Jag hade planerat att samla mina syskon och mamma för en fika under helgen men fick lämna återbud. Jag klarar inte av det hur gärna jag än vill. Det gör mig så sorgsen.

Jag kan skratta trots att jag mår dåligt. Jag kan skoja och sköta mitt jobb. Jag behöver inte ens låtsas. Jag älskar mina jobb och människorna jag arbetar med. Jag är otroligt tacksam och glad över att få göra det jag gör. Det har inte alls med mitt mående att göra. Psykisk ohälsa är något vi inte pratar om. Det är skämmigt. Pinsamt. Fult. Men varför då egentligen? Jag är inte dum i huvudet. Inget fel på min intelligens. Jag törs bara erkänna att jag just nu lever i ett slags mörker som jag behöver hjälp med att ta mig ur från. Det har varit lite för mycket lite för länge. Kan inte peka ut något specifikt.. det är lite av varje som är i obalans.

Jag är osäker på om jag kommer att fortsätta blogga just nu. Det känns lite som om jag bloggar för bloggandets skull och att ingen faktiskt är särskilt intresserad. Jag kan ju fortsätta skriva för mig själv. När jag gick igenom mitt livs största kris för ett tiotal år sedan så bloggade jag varje dag. Anonymt. Jag fick fantastisk respons och kunde skriva hämningslöst och brutalt ärligt och naket om exakt vad jag kände och hur livet var in i minsta detalj. Jag behövde inte stå till svars för någon eller undvika känsliga saker. Ingen visste ju vem jag var. Det skrivandet hjälpte mig mycket att ta mig igenom den svåra tiden. Idag känns det mest som att jag sitter ensam i ett stort, ekande rum och skriver.

Hur som helst.. I morgon träffar jag en läkare. Jag tar det därifrån sen.. ett steg i taget. Det kommer att bli ljust och bra igen.. det vet jag. Men jag behöver hjälp med att hitta dit.

(34/100)

Read Full Post »

fb_img_1436530794013.jpgSå är livet också ibland. Även jag.. som alltid pratar och är social.. kan bli tyst. Det märks inte alltid.. för jag har en förmåga att kämpa hårt för att det inte ska märkas. För att det är jobbigt att förklara. Enklare att låtsas. Det tar mycket kraft att spela normal, att klara av vardagen, att ta en stund i taget. Ibland måste man bli lite tystare och bara betrakta.. ta in och se, förstå var man befinner sig och hur man kommer vidare. Ibland orkar man inte prata om hur det egentligen är. Ibland är det så. Och det är också helt okej.

(33/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: