Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Citat’ Category

Att alltid skylla på någon eller något leder aldrig någonstans. Det bli ingen lärdom av det. Det leder oss inte framåt. Att lägga ansvaret utanför sig själv är förödande. Att ta sitt ansvar för allt man säger och gör kan vara utmanande och jobbigt.. men otroligt nyttigt och moget. Det får oss att lära av våra misstag, att växa som människor, att utvecklas.. att röra oss framåt.

Det är så lätt att lägga vårt liv där framme någonstans. Allt blir bra eller bättre sen. Men sen ligger alltid framför oss. Och även om den plan vi har uttalat… med mål och sikte ligger där framme någonstans, så måste vi hitta delmål och befinna oss i rörelse och vara aktiva för att ha en chans att komma dit. Om vi ska komma till det läge när sen blir nu.. så måste vi agera. Inget sker av sig själv. Och ingen gör jobbet åt oss.

Gör det nu. Ibland blir senare till aldrig i stället.
Du kan få resultat, eller hitta på ursäkter.
Aldrig både och.

För att få resultat.. för att nå våra mål.. måste vi göra något. Sluta vänta på rätt tillfälle, rätt läge, rätt tid. Sluta vänta på att någon annan ska göra något först. Sluta vänta på att någon annan ska bereda din väg. Sluta vänta på att det ska kännas perfekt eller ens bra. Sluta vänta..!

Vill du förändra ditt liv eller något i ditt liv, vill du nå dina mål.. vill du utvecklas och växa som människa..? Ja, då krävs ett visst mått av arbete, ansträngning.. och en handfull av insikter. Som så många gånger tidigare vill jag då påstå att det kanske inte är enkelt eller roligt varje dag (fast det kan det ju också vara förstås).. men det är värt det i slutändan..!

Att nå mina mål.. att komma i mål och att ha förändrat mitt liv till det bättre.. är i min värld den finaste gåvan av alla och värt varje steg jag fått ta för att nå dit.

(98/100)

 

 

Read Full Post »

Tyckte det här stämde så himla bra.. så jag delar gärna med mig av det. Det behöver inte vara krångligare än såhär. Faktiskt. Det är vi själva som krånglar till det för det allra mesta. Det är förvisso inte alltid lika enkelt.. men som med allt annat blir det var vi gör det till. Vi väljer själva hur våra liv ska bli. Emellanåt möter vi motstånd och vi ger efter för rädslor. Men vi har alltid, alltid ett eget ansvar i att forma vår framtid till det som är och blir det bästa för oss. Aldrig kan vi skylla eventuella misslyckanden på någon annan eller något annat. Vi styr inte över allt som livet ger oss.. men vi väljer hur vi förhåller oss till det.

  1. Om du inte går efter det du vill ha, kommer du aldrig att få det.
    Det är väl inte så svårt att ta till sig..?! Törs jag inte ens försöka att få det jag vill ha så lär jag aldrig få det. Våga och vinn.
  2. Om du inte FRÅGAR kommer svaret att alltid vara NEJ.
    Våga fråga och sluta vara rädd för att inte få det svar du vill ha! Tänk om det blir som du vill..?! Det är kanske lika läskigt som att bli nekad. Vad vet jag..?! Men våga fråga eller ta eget ansvar för att du inte tordes.. skyll det inte på någon eller något annat. Vi väljer själva. Alltid.
  3. Om du inte kliver framåt kommer du alltid att stå kvar på samma ställe.
    Hur vanligt är det inte att vi av bekvämlighet eller möjligtvis rädsla inte vågar ta ett steg framåt i livet..?! Ju längre vi står kvar, desto svårare är det att ta det där klivet. Det kan ju också vara så att man är nöjd med att stå där man står. Stå då kvar för all del.. men låt resten av världen fortsätta framåt utan att stå kvar och bli till ett bittert offer. Vad hindrar dig egentligen..?

Det är givetvis inte allas sanning. Inte heller försöker jag att förminska dem som gör andra val. Men i min värld är dessa enkla livsregler brutalt sanningsenliga och jag tar dem till mig. Därmed inte sagt att jag följer dem till fullo i varje steg jag tar.. men jag har dem med mig och jag är alltid medveten om att jag har ett eget val och ett eget ansvar i hur jag vill att mitt liv ska forma sig.

(96/100)

Read Full Post »

Det ena behöver det andra. De är varandras kontraster och lika värdefulla båda två. Ljuset och mörkret. Eftersom jag tycker om metaforer.. både i tanke, ord och bild.. så omsätter jag gärna bekymmer och eventuella hinder till saker som är lättare att förstå. I varje fall om jag ska försöka beskriva för någon annan. Inne i mitt eget sinne rullar det där kaotiska nystanet runt och har minst fyra katter efter sig som inte låter nystanet vila alls.

I ljuset trivs de flesta. I dagsljus. I solljus. I trons ljus. I skimret och i strålarna av allt gott i världen. Det är så vi oftast tolkar ljuset. Som det goda, fina. Det vi föredrar och väljer. Vi söker oss ut i ljuset och vi umgås och kommer varandra närmare. Men ljuset behöver också vila och ljuset behöver skugga för att vi ska kunna se kontrasterna. Alltså är även mörkret ett klokt val ibland.

I mörkret.. om natten är det stilla. Mörkret tolkas mer som det tunga, sorgliga och dova. I mörkret får tankarna liv då de inte distraheras av allt som ljuset skapar i form av liv och lust. Stillheten kan vara behaglig och välbehövlig. Natten är till för vila och återhämtning. Mörkret tillåter tystnad och eftertanke. Mörkret kan också finnas inuti oss.. oavsett hur starkt ljuset strålar på oss. Detta mörker behöver tystnaden och stillheten men begränsas av det distraherande ljuset. Ibland behöver vi få vara kvar i mörkret en stund för att kunna hitta balansen igen mellan dessa två.

”När det regnar, sök efter regnbågen. När det är mörkt, sök efter stjärnorna”. Det här säger mig att hur mörkt det än blir så finns där något ljust att upptäcka och ta till sig. Det finns alltid, alltid något att glädjas åt och vara tacksam över. Det finns alltid ett eget val. Händer det något jag inte kan styra över så väljer jag ändå hur jag ska förhålla mig till det. Likaså säger ordspråket mig att också i flödande ljus har skuggan sin behagliga uppgift och mening. Båda är viktiga och behövs. I balansen hittar vi oss själva.

(91/100)

Read Full Post »

En mikropaus. En dag bara. En dag som bara är min. Så får det bli om jag inte ska gå sönder igen. Min rustning skaver och känns tung och jag behöver lyfta av den ett ögonblick. Jag behöver sova och gråta för mig själv en stund för att sedan kunna komma tillbaka med något mer stadig grund att utgå ifrån.

Det har varit en dag då en process startat. En viktig process har fått sin början och jag misstänker att den kommer att pågå under ganska lång tid. Den kommer att förändra mig till det bättre. Den kommer att hjälpa mig att hitta den balans jag måste respektera för att kunna fungera så bra som jag vill. Jag har en stor potential och så oändligt mycket att dela med mig av. Jag vet det. Nu ska jag också lära mig att känna det. Att tro på mig själv. Att inse vem jag är och vad jag kan. Att sluta tycka så illa om mig själv så jag i så hög grad ignorerar mig.

”För att kunna förändra ditt liv, måste du ändra dina prioriteringar”. Så klokt, insiktsfullt… så väldigt sant. För att kunna förändra livet till det bättre.. till det liv vi verkligen vill ha och förtjänar att leva.. så måste vi själva förändra våra prioriteringar och därmed också prioritera oss själva. Annars orkar vi inte att stråla, skina, ge, skapa.. annars orkar vi inte vara snälla mot oss själva. Och då kan man gå sönder. Man kan bli utbränd och knappt orka andas själv. Vi kan inte vänta tills någon annan drar våra gränser och prioriterar oss. Det är inte deras jobb. Det är vårt jobb.

(90/100)

Read Full Post »

Jag känner tacksamhet. Mäktig tacksamhet över alla människor som omger mig med vänlighet, omtanke, omsorg. Jag berörs på djupet av hur mycket medmänsklighet och humanism som finns omkring mig. Oavsett om människorna menar det de säger eller inte.. så tar jag det till mig och det lägger sig som balsam i min ganska slitna själ. Omtanken och kramarna, leendena, de fina orden lägger sig runt det som skaver inuti så det inte gör lika ont. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika snäll mot mig själv som andra är mot mig. Jag försöker. Jag vill. Verkligen vill. Men det är svårt. Det gör ont att inte tycka om sig själv och det tar enormt mycket energi att bära masken nästan dagligen. Masken som utåt sett visar att jag är okej. Jag känner mig välsignad som har människor omkring mig som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att våga och vilja visa det. Många känner till och ser att jag bär den där masken eller rustningen eller vad den nu kan få kallas… men de dömer inte och de kräver inte att få kika bakom den heller.

Jag mår inte uselt varje dag. Jag avskyr inte mig själv hela dagarna. Jag har riktigt bra dagar och mindre bra dagar.. som alla andra. Tyvärr är mina mindre bra dagar lite fler än de som är bra. Men jag jobbar på det. Jag jobbar hårt på att låta intellektet möta känslan. Jag VET att jag har ett värde och bla bla bla… men jag KÄNNER det inte. Inte än.

Så den delen av mig som älskar sarkasm (vilket jag för övrigt talar flytande) och att skratta högt är också på riktigt. Ibland lossar jag på masken och äkta glädje tar plats. Jag älskar att larva mig och att visa att jag bryr mig om andra. Jag tycker om att få hjälp andra om jag kan och jag verkligen älskar att omge mig med riktigt bra människor. Människor som törs vara äkta. Genuina. Människor som strävar efter att vara sig själva. Unika och underbara. Det finns massor av dem på min arbetsplats till exempel. De finns lite överallt förresten. Till min stora glädje och inspiration. Trots allt är jag en positiv, öppensinnad människa som just nu är hjärntrött, utmattad och bär på en del sorger som behöver behandlas och bearbetas. Vågskålen med bekymren väger över just nu. Men jag siktar på balans. Jag är på väg.

”Till alla människor som är kärleksfulla och vänliga mot mig.
Tack för solskenet ni bidrar med i mitt liv.”

(51/100)

 

Read Full Post »

Jag gillar att tänka och tala metaforiskt. Det blir ibland lättare att både förklara och förstå om man kan göra en liknelse som beskriver det man försöker säga. När böcker skrivs och författaren använder metaforer.. så kallas språket ofta målande. Författaren målar en situation, ett landskap, en person, ett drama.. genom liknelser från de flestas vardagsliv. Metaforer. Bildligt språk.

Ett mycket bra exempel tycker jag är då jag försöker beskriva var i livet jag just nu befinner mig genom att tala om broar eller stigar.

”Det svåraste i livet är att veta vilken bro man ska gå över och vilken man ska bränna”

Att i vuxen ålder lära nytt sätt att tänka och agera är inte helt enkelt. Men ofta nödvändigt. Det sätt jag tidigare tänkt på och agerat utifrån har ju trots allt gjort mig sjuk. Alltså behöver jag lära mig tänka på nya sätt, eller traska över nya broar. Okända och lite skrämmande. Men jag tar kliven över bron för att jag vet att det som väntar på andra sidan är bättre än det som varit. Jag lämnar det trygga som jag befinner mig i och kliver ur tryggheten för att bli en bättre version av den jag är idag. Det okända utvecklar och stärker.

Minst lika viktigt är att bränna de broar jag inte längre har något behov av att använda. De som inte leder någonstans där jag kan må bra. Då är det verkligen rätt och bra att bränna dessa broar så att de inte längre kan locka mig tillbaka till gamla och destruktiva beteenden. Om det finns för många broar som fortfarande kan leda till mindre bra saker.. kan det bli förvirrande att veta vilka broar som är säkra att beträda. Alltså bränner jag dem. Vilket mer konkret innebär att jag tar mig igenom insikter som ibland smärtar för att bearbeta gammalt och lägga det där det hör hemma. I dåtiden. Jag ser framåt igen. Inte bakåt. Jag tar mig ur det jag möjligen fastnat i.

Kvar ska då finnas de broar och stigar som leder mig framåt. Det kan bli snårigt och ibland halkar jag. Men än så länge tar jag mig upp igen och fortsätter försöka tills det känns rätt. Man kan säga mycket om mig antar jag.. men ger upp, det gör jag aldrig. Inte om det är värt att kämpa för.

(50/100)

Read Full Post »

”Jag har nått en punkt i livet där det inte längre känns nödvändigt att imponera på andra. Om människor gillar mig som jag är så är det trevligt och om de inte gillar mig är det deras förlust”

Jag tycker det är så otroligt behagligt att ha kommit så långt i livet där omgivningens tyckande inte längre styr mig. Det har inte gjort det på många år i och för sig… men ibland kommer tacksamheten tillbaka en sväng, som för att kolla att insikten verkligen landat och fortfarande finns kvar. Och ja, den finns kvar. Visst fanns det en tid då jag var ung och osäker och försökte smälta in. Den tiden finns nog i de flestas liv. Jag minns ärligt talat inte om jag var så osäker i skolan.. men jag minns att i början av arbetslivet fanns den där.. ständigt och vakande. Det var ju viktigt att försöka göra ett gott intryck och jobba på bra så att man fick fina referenser. Jag har dock alltid strävat efter att få vara mig själv.. mest för att det är så himla jobbigt att försöka göra sig till.

Med åldern kommer visheten sägs det. Nåja.. det är väl en sanning med modifikation. Men med åldern kom i varje fall tryggheten i att vara sig själv. Idag känner jag att jag aldrig skulle kunna göra mig till eller anpassa mig långt utanför min personlighet. Det är helt enkelt inte värt det för mig. Om jag inte duger sådan som jag är så är jag på fel ställe eller med fel människor. Det är såklart inte helt oviktigt vad människorna i mitt liv tycker om mig.. men det är inget som längre får mig att försöka duga eller passa in.

Det betyder såklart inte att jag bufflar på som en bulldozer och hävdar min rätt att få vara den jag är. Givetvis anpassar jag mig så att jag tar hänsyn i olika situationer. Egentligen är det inte ens någon anpassning.. det handlar snarare om respekt och vanligt hyfs. Men det är så himla skönt att inte behöva anstränga sig för att vara någon annan till lags.. att få vara den jag är. Befriande skönt.

(47/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: