En mikropaus. En dag bara. En dag som bara är min. Så får det bli om jag inte ska gå sönder igen. Min rustning skaver och känns tung och jag behöver lyfta av den ett ögonblick. Jag behöver sova och gråta för mig själv en stund för att sedan kunna komma tillbaka med något mer stadig grund att utgå ifrån.
Det har varit en dag då en process startat. En viktig process har fått sin början och jag misstänker att den kommer att pågå under ganska lång tid. Den kommer att förändra mig till det bättre. Den kommer att hjälpa mig att hitta den balans jag måste respektera för att kunna fungera så bra som jag vill. Jag har en stor potential och så oändligt mycket att dela med mig av. Jag vet det. Nu ska jag också lära mig att känna det. Att tro på mig själv. Att inse vem jag är och vad jag kan. Att sluta tycka så illa om mig själv så jag i så hög grad ignorerar mig.
”För att kunna förändra ditt liv, måste du ändra dina prioriteringar”. Så klokt, insiktsfullt… så väldigt sant. För att kunna förändra livet till det bättre.. till det liv vi verkligen vill ha och förtjänar att leva.. så måste vi själva förändra våra prioriteringar och därmed också prioritera oss själva. Annars orkar vi inte att stråla, skina, ge, skapa.. annars orkar vi inte vara snälla mot oss själva. Och då kan man gå sönder. Man kan bli utbränd och knappt orka andas själv. Vi kan inte vänta tills någon annan drar våra gränser och prioriterar oss. Det är inte deras jobb. Det är vårt jobb.
(90/100)
