Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2019

I natt ser vi galornas gala.. festernas fest, Oscarsgalan 2019. Direktsänt från Los Angeles med början kring midnatt svensk tid. Då sitter vi med popcorn och förväntan för att se vilka som plockar hem detta prestigefyllda pris.

Det har blivit lite av en tradition att vi sitter uppe och ser galan i livesändning, jag och dottern. Vi älskar ju film och i år har vi faktiskt hunnit se ett par av de nominerade filmerna. Både Bohemian Rhapsody och A star is born har vi avnjutit med stor behållning. Båda filmerna är suveräna och musiken är oslagbar. I den ena hör vi älskad musik från förr och i den andra får vi höra helt ny, magisk musik. Låten ”Shallow” från A star is born är dessutom nominerad som bästa filmlåt.

Fler nominerade filmer ska ses under våren. Green Book med Viggo Mortensen är en av dem. Viggo kommer ju i och för sig att vara Aragorn i eviga tider för mig. Även filmen Roma har redan prisats högt och vunnit priser på andra håll tidigare. Den känns intressant och är filmad helt i svart-vitt dessutom.

Nåväl.. vi sitter bänkade i soffan i natt och ser fram emot glitter, glamour, glädje, gala och fest. Alltså behöver vi sova någon timme nu under kvällen för att orka. Sändningen slutar klockan 06 i morgon bitti och halv nio har jag sedan tid hos min terapeut. Det blir spännande.. Livets ytterligheter ryms i ett och samma dygn ibland.

Annonser

Read Full Post »

Pälsklingar

I min familj finns det en Kejsare. Han är lite drygt 15 år gammal, väger cirka 6 kilo och har den mjukaste och vackraste pälsen i världen. Kejsare Karamellpudding, eller Kirre som han egentligen heter, är en mycket viktig del av min familj. Han är min healer, mitt hjärta och min stora kärlek. Varje kväll och ibland på mornarna så hoppar han upp i min säng, lägger sig på mitt bröst.. så vi ligger hjärta mot hjärta.. och så myser vi. Han spinner, pratar, kloar lite.. buffar ner sin nos i min kupade hand. Så mycket kärlek.

Så har vi den här killen, Lukas eller Lulle som vi gärna kärleksfullt kallar honom. Han bor hos mamma och min ena bror. En stor hund med ett ännu större hjärta. Han är en av de snällaste som någonsin funnits. Han blir 8 år i sommar och jag har hört honom skälla kanske två gånger någonsin. Han älskar att bli klappad och gosad med och han är så älskad av så många. Barnasinnet har han kvar och han visar sin glädje så tydligt varje gång vi ses. Ibland glömmer han sin storlek och vill försöka hoppa upp i knät.

Det finns ytterligare pälsklingar i familjen förstås. En bror har en Sixten (jack russel/tax) och en Signe (katt) som bor ute på landet och har det fint där. En annan bror har en Alwa (chihuauha-blandning) och så finns där också Bärgarn (som jag av någon anledning kallar för Bertil) och Blixten, som är två kattbröder.

Alla dessa fyrbenta och så älskade familjemedlemmar som skänker så mycket glädje i våra liv.. I vår familj finns det inget som heter ”bara en katt” eller ”bara en hund”. De är alla fullvärdiga familjemedlemmar.

Read Full Post »

Lite tankepärlor som virvlar i huvudet kan få hamna i skrift här, tänkte jag.. och om det verkar rörigt så är det inget mot hur det känns..

Vädret. Det ser ut som att vi fått en tidig vår med värmande sol och plusgrader. Erfarenheten säger att det bara är på låtsas och att det kommer mer snö och kyla. Men för varje dag jag kan se en skymt av något som liknar blå himmel, konstaterar att plusgraderna håller i sig än om de är få.. så tänker jag låtsas att det är vår. Snön får för övrigt gärna hålla sig borta. Var den inte intresserad av att visa sig i december när det var efterlängtat så kan den faktiskt hålla sig borta till.. låt oss säga advent. Ska vi säga så..?!

Humöret. Det skiftar i samma hastighet som typiskt aprilväder. Friska vindar åt alla håll. Ibland ösregn och mörker som verkligen tynger. Mycket gråt. Men också dagar med sol i sinnet där det är nära till glädjen. Och där emellan är det bara som det är. Jag lever för varje stund och påminner mig om allt jag har att känna tacksamhet över. Har påbörjat min behandling som kostar mycket energi. Men hur jobbigt det än är så är det värt varje sekund av det. Allt blir bra. Jag kommer att bli frisk igen. Det vet jag helt säkert. Livet är fantastiskt ändå. Vilken tur att jag är en optimistisk människa i grunden. Och tacksam. Alltid tacksam.

Rensa och organisera. Det blev ett tiotal kassar med böcker som rensades ut. Nu njuter jag ännu mer av att se mina bokhyllor då de är hyfsat organiserade. Jag ser också att ännu fler böcker ska bort. Dessutom börjar årets bokrea nästa vecka. Filmerna är också utrensade. En stor kasse filmer skänktes till Erikshjälpen tillsammans med böckerna. Så har jag också gått igenom det stora skåpet i tvättstugan. Jag fyllde fyra säckar med handdukar, dukar och gardiner jag inte behöver. FYRA SÄCKAR. Vem samlar på 50,000 handdukar..?! Jag tydligen..! Har gett bort några kassar till en kär vän och resten åker till Erikshjälpen. Eller till återvinningen, beroende på skicket. Det är en fröjd att öppna skåpet igen. Nu har jag börjat nosa i klädkammaren samtidigt som jag sneglar på skivsamlingen som ska minska ordentligt. Spotify finns ju. Efter det så ska köksskåpen få sig en utrensning och därefter väntar det lilla extrarummet vi har. Pysselrummet. Musikrummet. Kattens rum. Kärt barn har många namn.. och alldeles för många prylar.

Läsa och skriva. Jag läser igen. Det är så mäktigt så det går inte ens att finna ord som kan beskriva den känslan. Jag som definierar mig som en läsande människa och som inte klarat av att läsa en bok på över tre år. Det har varit smärtsamt. Att nu kunna ta till sig en bok igen är så himla stort. Just nu läser jag ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross igen. Läste den för många år sedan. En fantastisk bok. Det går inte lika fort som det gjorde förr.. men vad gör väl det. Och så skriver jag mer. Både här i bloggen och med papper och penna. Det känns som om jag hittat tillbaka till kärnan i mig. Jag är en läsande och skrivande människa.

 

Read Full Post »

Under en betydande del av min uppväxt hade vi en gemensam sak vi alla i familjen tyckte om att göra. Vi gick och såg på hockey. Laget i våra hjärtan (då och nu), Mörrums Gois, hade sin storhetsperiod på 80-talet då de spelade i Division 1. Denna division var direkt under elitserien på den tiden. Hockey på elitnivå alltså. Hela familjen på 6 pers drog iväg på så gott som alla hemmamatcher och några av oss även på ett gäng bortamatcher. Hängivenheten var stor. Engagemanget ännu större. Men med åren och ett antal flyttar från den lilla staden vid havet där jag växte upp har fått intresset och engagemanget att minska betydligt. Numera följer jag laget på avstånd lite då och då. De spelar inte längre lika högt upp i hockey-hierarkin dessutom.. Nåväl..

I den vackra stad jag nu bor i förekommer en hel del elitidrott och överallt finns ett genuint och mycket stort engagemang i detta bland stadens invånare. Här finns basket (Dolphins, regerande SM-vinnare), fotboll (IFK Norrköping, allsvenska toppskiktet) och hockey (Vita Hästen, allsvenskan).. bland annat. Igår bjöds det på gratismatch i Himmelstalundshallen då Vita Hästen tog emot Västerås IK. Att kliva in i en ishall väcker minnen från förr. Dofterna, ljudet, supporters med halsdukar, tröjor, jackor, kepsar, flaggor i sitt lags färger. Vi var där i god tid och det var fritt att sätta sig var man ville. En del platser var reserverade för fans med årskort. Men vi hittade platser längs med ena långsidan för att ha optimalt synfält över hela planen.

Allt eftersom platserna fylldes på så noterade jag något som jag ser lite överallt i samhället idag. Ibland tydligare än annars. Vet inte om det är väldigt svenskt eller något annat.. Man sätter sig inte bredvid främlingar om man inte absolut måste! Man lämnar ett säte tomt. Som för att markera sitt behov av privat utrymme. Jag påstår inte att det är vare sig rätt eller fel. Jag bara noterar att det är så. Jag ser det på bussar och spårvagnar, på caféer, i föreläsningssalar eller i andra publika sammanhang. Kan man välja att lämna ett eller flera säten, platser mellan nästa person så gör man garanterat det. Man kan undra varför..

Så var det då match och raden bakom oss fylldes av supportrar av den mer hängivna sorten. Medelålders och äldre med enstaka inslag av ungdom. Jag tycker det är härligt när man visar sitt stöd för sitt lag på olika sätt. Man hittar ramsor och sånger som peppar och förenar supportrarna samtidigt som det stöttar spelarna på plan. Något som däremot kändes både onödigt och himla dumt var att dessa hängivna människor som älskar sitt lag så högt också väljer att visa hat och avsky mot motståndarlaget. Helt obegripligt för mig. Och tråkigt. Osportsligt. Det buades och skreks fula saker när motståndarna gjorde entré. Utan motståndarna hade det ju inte ens blivit någon match.. Fy så trist det kändes.. omoget beteende från vuxna människor.

Under matchen så skreks det än mer. Det klagades på felaktiga beslut av hemmaspelare och av tränaren. Tänk vilka experter det finns i publiken ändå..! En del av det som skreks var nästan ohörbart dessutom. Det ska tydligen brölas fram (på östgötska dessutom) så att det låter så nära ett fyllo som ger ifrån sig ett primalskrik som möjligt. Det kommenterades elakt och grovt och jag ville faktiskt mest bara gå därifrån. Men nu var vi flera som skulle hem i samma bil så jag bet ihop och satt kvar. Vad dessa experter där utöver sa och skrek till motståndarna och till domarna var rent av vidrigt. Att det sitter vuxna människor och beter sig värre än skitungar på förskolan förvånade mig stort. Att sitta och lyssna på detta i några timmar tog bort en stor del av glädjen av att vara på plats och stötta hemmalaget. Så mycket hat.. i stället för att lägga ner mer krut på att stötta och peppa det lag man håller på. Så otroligt osportsligt beteende.

Det jag minns från uppväxten och alla gånger vi hejat fram Mörrums Gois i Jössarinken var att det kändes alldeles speciellt att vara på plats, se matchen live och verkligen ge sitt lag sitt stöd. Visst var vi också sura på domarna ibland och kunde tycka att motståndarna var usla i sina beteenden. Men aldrig som det jag hörde igår. Till och med de landskamper jag genom åren sett i Globen har hållt mycket högre nivå från publiken.

Hur gick det då..? Matchen slutade med hemmaseger för Vita Hästen som vann med 3-0. Trots en hög med omogna och trista hemmasupportrar som hatade mer än de älskade.

Read Full Post »

Vänliga veckan. Alla hjärtans dag. Vänskapsdagen (så firas den i hemlandet).

Alltså.. visst är det fint att uppmärksamma goda saker och få somliga att tänka till lite extra och ge av hjärtats lust. Men ärligt.. nog handlar det allra mest om att handlarna ska få sitt. Dåliga samveten ska dövas en smula. Nåde den partner som glömmer.. Men ärligt, det är en dag i kommersialismens skugga. Inget ont i det, som sagt..

Men..

Det ska vara vänliga veckan varje vecka. Det ska vara hjärtedagar varje dag. Vänskap ska uppskattas och firas så fort tillfälle ges. Alla håller med men inte många agerar därefter.

Jag uppskattar och bryr mig om mina vänner varje dag och jag försöker låta dem veta det allt som oftast. Jag vill gärna tala om hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag värdesätter dem. Jag vill påstå att det till och med har en smula större värde när det kommer en vanlig sketen tisdag i stället för en dag där det förväntas en dedikering av något slag.

Jag är uppriktigt glad för alla vänner och bekanta som fått extra uppmärksamhet denna dag men jag hoppas samtidigt att de får det även andra dagar. Att de känner sig speciella och uppskattade, värdefulla och fantastiska varje dag.

För mig är denna dag en skitdag. Det är dagen då min pappa dog. Det är också dagen då min dotters gudfar dog (några år senare). Känns inte som något jag vill fira direkt.

Jo, jag har någon att älska så mitt gnäll föds inte ur bitterheten av att känna mig oälskad (nej, jag tänker inte berätta vem eller hur eller vad). Men jag är less på den hysteri som skapas kring denna veckan, denna dagen. Ändå är jag samtidigt lite småleende glad över att den finns. Men låt känslan av vänlighet, kärlek och uppskattning för dem vi bryr oss om få visa sig varje dag.. eller åtminstone varje vecka. Om du tycker om någon, säg det. Ofta. Visa vänlighet varje dag.. både till kända och okända. Ett leende, en gest, en komplimang.. kan förändra någons dag till den bästa på länge. Gör’t bara. Bli den människa du själv skulle bli glad av att möta.

Read Full Post »

Den här skrev jag för några år sedan. Hittade nyss och svarade på frågorna igen..

Vad gör mig riktigt lycklig?
Jag blir lycklig av Minioner, Nalle Puh, Kejsare Karamellpudding och fina vänner. Jag uppskattar ärliga, genuina människor otroligt mycket. Att umgås med sådana är lycka för mig.

Var bor jag och vad fick mig att flytta dit?
Jag bor i Norrköping sedan våren 2012 och här hamnade jag lite av en slump. Det var det minst jobbiga alternativet av flera just då. Nu älskar jag staden som jag med värme kallar min vackra stad.

Äter jag helst/oftast hemlagat eller på restaurang?
Lika gärna vilket som faktiskt. Roligt att experimentera i eget kök (dottern är jätteduktig på just det) eller att tillaga favoriterna.. likväl som att sätta sig på restaurang och serveras något gott. Lite mer vegetariskt börjar det bli dessutom.

Vad har jag för klädstil? Följer jag trender?
Jag har en helt egen stil. Den kallas bekvämt. Jag har inte medvetet köpt fula kläder så jag tycker om det jag tar på mig. Trender har jag aldrig följt och kommer sannolikt aldrig att följa. Jag gillar dock inte rysch och volanger. Inte heller så förtjust i glitter och blingbling. Less is more liksom.

Vad har jag för drömresmål?
Jag trivs fint hemma, men drömmer om att komma bort ibland. Tycker om att resa till fäderneslandet, vill se Rom och London, Skottland och Budapest. Uppskattar också att finna platser som berör här hemma i Sverige.

Vart bär nästa resa av?
Om någon vecka är det tänkt att det blir en helg i Gävle.

En bra bok?
Jag älskar böcker. En av de böcker jag läst som berörde mig på djupet var ”Påven Johanna” av Donna Woolfolk Cross.

När har jag mått som sämst vs bäst i livet?
Som allra sämst för några år sedan när livet vändes upp och ner och inget annat än kaos fanns. Där befann jag mig otäckt länge. Som allra bäst då dottern föddes såklart.. där finns ingen konkurrens. Just nu är det lite ostabilt då jag ännu lider av min utmattning eller hjärntrötthet. Jag är dock en utpräglad optimist och vet att det snart blir bättre än någonsin förr.

Vad hade jag sagt till mitt 14-åriga jag?
Oroa dig inte så mycket. Du duger som du är. Du är värdefull.

När känner jag mig som a million dollars?
När jag har min nära och djupa dialog med katten precis vid läggdags. Han ligger på mitt bröst eller tätt intill i sängen och vi bedyrar varandra vår kärlek och tacksamhet över att vi har varandra.

Om jag skulle flytta, vart skulle jag flytta då?
Inom kommunen. Mer centralt med gångavstånd till jobb och affärer. Jag skulle dock inte tacka nej till en liten lägenhet i Stockholm heller, om tillfälle gavs.

Vad är jag om 5 år?
Frisk och lyckligt lugn och harmonisk. Jag älskar och är älskad.

Tror jag på ödet?
Jag tror att det som sker, sker av en anledning. Det kan dock ta olika lång tid att se och förstå anledningen.

Vad får jag energi av?
Glädje, gemenskap, kreativitet, frisk luft, skratt, träning, musik, böcker, Kejsare Karamellpudding. Och sömn.

Vad har jag för favoritårstid?
Hösten har alltid varit den tid på året då jag mår som allra bäst. Men jag har på senare år upptäckt att vårens ankomst också ger samma känsla.. innan det blir för varmt och soligt och svettigt och fullt med insekter överallt. Nämnas bör att jag uppskattar alla våra årstider stort.

3 saker jag önskar mig i födelsedagspresent?
God mat, varma kramar och kanske en bra bok.

Vad har jag för favoritdrink?
Tror den heter White Cadillac. Smakar som mjukglass. Nästan.

Vem/vilka inspireras jag av?
Kreativa, ärliga, modiga och raka människor med god självinsikt.

Om jag skulle bjuda på kalas, vad bjuder jag helst på då?
Kanske kyckling med ugnsrostade grönsaker och någon kall, god sås. Men mest av allt vill jag bjuda på mig själv.. i allt jag gör.. vare sig det är vardag eller fest.

 

Read Full Post »

Den där musiken börjar undan för undan smyga sig tillbaka i mitt liv. Fortfarande föredrar jag oftast tystnaden, men allt oftare lyssnar jag.. eller så längtar jag efter att kunna lyssna. Ibland orkar inte hjärnan ännu med känsloregistret som ofta följer med musiken.

En artist som spelats hyfsat flitigt här hemma i många år är Lars Winnerbäck. Dottern är tokig i hans musik, hans texter och hans filosofi. Lite i taget har jag tagit honom till mig. Tagit mig tid att lyssna på vad han skapat och börjat tycka mer och mer om. En klok man. En ödmjuk människa. En fantastiskt begåvad artist.

Beroende på hur man mår så är det ju som så att det känns som om musiken och låttexterna talar direkt till oss. Jag tillhör ju sorten som älskar ord på alla möjliga sätt. Herr Winnerbäck kan det där med ord. Han skapar till och med egna ord och det gillar jag extra mycket.

”Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig”
(Elegi)

Det för mina tankar till djup, stark, äkta vänskap. Kanske partnerskap. En gemensamhet som bygger på fullständig tillit. Något fint att sträva efter.

”Ljus – stanna kvar,
kom och var min vän.
Ljusna mig igen, igen, igen..”
(Ett sällsynt exemplar)

Längtan efter någon eller något. Längtan efter en väg från mörkret.

”Jag tänkte säga: ”Jag har aldrig träffat nån som är som du”
Men jag sa att jag ska hem och att vägen tar slut här
Jag skriver inga dikter till dig, så gör man inte nu
Jag går runt i mina högar och jag hittar inte ut här

Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger
Fråga aldrig vad jag tänker, det förstår du snart”
(Hosianna)

Duglighet. Egenvärde. Väcker många tankar och känslor. En stor favorit.

”Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur”
(Hugger i sten)

Otroligt berörande och talande för mig som är mitt i en tuff process. Att gå in i sig själv, skala bort en del och stilla sig så att krafterna kan samlas för att sedan vara redo att möta pulsen i livet igen.

”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra”
(Jag får liksom ingen ordning)

Alla dessa nätter när kaos är den som vakar med mig. Inte så ofta eller mycket längre dock. Men när livet bara är så rörigt så det inte ens finns ord som kan förklara. Lasse Winnerbäck kan förklara.

”Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”
(Tvivel)

När tilltron sviktar. När man vill ha klara, tydliga svar men inga svar finns. Eller så finns det för många svar. Tvivel kan vara smärtsamt. Som en klump i magen och så ger det ett konstigt humör.

Några av favoritlåtarna presenterades här. Han är verkligen värd att lyssna till. Väljer ni att inte göra det så får ni skylla er själva.

 

Foto av Rebecka Magnusson (lånat från http://www.gaffa.se)

 

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: