Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 mars, 2017

Man ska vara snäll. Det lär vi oss redan som barn. För några försvinner den självklarheten längs med livets stig av olika anledningar. Hos de flesta finns uppmaningen dock kvar. Den sitter inmurad i ryggraden från de tusentals gånger vi fått uppmaningen. Om vi lyckas vara snälla åtminstone för det mesta… så flyter livet på något lite enklare än annars. Chansen att vi får vänlighet tillbaka ökar markant om vi själva är snälla, vänliga. En värld fylld med vänlighet och leenden, hjälpsamhet och empati låter ju fantastiskt. Det skulle kunna vara en sanning om alla ville samma sak och inte stirrade sig blinda på makt och medel. Det är vad jag tror.

Det börjar ju med någonting någonstans. Allting har en början. Varje vana. Varje förändring. Allting. Det finns något som verkar självklart men visat sig vara något av det svåraste vi förmår att bemästra. Men om vi börjar här så kanske det finns hopp om en mer global förändring i en långsiktig vision. Om vi börjar med att vara snälla mot oss själva. Vad tror ni om det?

Jag har under det senaste året fått uppmaningen många, många gånger. Nästan irriterande många gånger. Av läkare. Av min samtalskontakt. Av min chef. Av arbetskamrater. Av familj och vänner. Var snäll mot dig själv! Låt din kropp och själ vila. Låt din läkning ta tid. Ha inte bråttom. Var snäll mot dig själv.

Vad innebär det att vara snäll mot sig själv? Min tolkning säger att jag behöver sluta att klanka ner på mig själv över allt jag inte gör.. och i stället inse att jag gör en hel del. Jag behöver tillåta mig själv att göra sådant som är bra för mig.. utan att ha dåligt samvete för att annat ”viktigare” inte blir gjort. Mitt värde ligger inte i vad jag presterar, utan i vem jag är.. oavsett om jag presterar eller inte. Jag VET ju det.. men det känns inte så. Om jag ”latar mig” så har jag ständigt dåligt samvete. Återhämtningen uteblir förstås då. Även om jag ligger på soffan. För det dåliga samvetet får igång tankar och reaktioner så det räcker och blir över. För att restaurera mitt egenvärde måste jag alltså prestera något igen. Suck… jag har en del kvar att lära. Varför ska det vara så svårt när det låter så självklart och enkelt?

(6/100)

Annonser

Read Full Post »

Det finns flera människor som besitter en särställning i mitt liv. Inte jättemånga.. men några stycken. En del människor finns där bara. I periferin kan man säga. Några finns där i något eller några år innan man glider isär, helt utan egentlig anledning. Inget konstigt. Vi kan få skilda intressen, annan livsrytm, flytta, få en annan familjekonstellation.. orsakerna är lika många som människorna. Alla de människor man i barndomen trodde skulle finnas i ens liv för evigt.. Hur många finns kvar? Säkert en del. Men hur nära? Jag själv har via sociala media hittat tillbaka till många av barndomens människor, vilket gläder mig gränslöst. Men jag har också flyttat ifrån barndomens stad för 30 år sedan.. så de människorna finns inte närvarande i den omedelbara vardagen längre. Vi följer varandra på lite avstånd. Det är minst lika betydelsefullt som något annat. Arbetsplatser jag haft har också tillfört människor av högt värde i mitt liv. Några saknar jag mycket.. andra är jag rent av lycklig åt att inte ha kvar i mitt liv. Så finns även det jag kallar för Guldkorn. De där människorna som under livets gång kliver rakt in i mitt hjärta, i min själ. De tillför så mycket glädje och så mycket kraft och kärlek att det känns som om det funnits en plats i hjärtat som väntat på att de ska kliva in. Dessa värdesätter jag enormt. Några få finns sedan ungdomen och har en alldeles särskild plats i mitt inre.. andra har tillkommit på senare år.

20170225_160206.jpgOch så finns hon. Min människa. Hon och jag har följts åt i livet i dryga 40 år nu, vilket känns helt absurt då vi inte är SÅ gamla än. Men jag hoppas och önskar att vi kan och får bli gamla tillsammans. En människa som är en del av den jag är. Hon är en del av mig och hela min familj. Min syster. Vår syster, moster, dotter. En älskad vän. Innerligt, gränslöst älskad är hon. Och hennes barn. Jag är moster till hennes barn.. så som hon är moster till mitt. Hon har mitt fulla förtroende och hon är min trygghet. Även om det går en tid mellan våra möten eller samtal.. så känns det inte konstigt. Vår vänskap tål det. Ibland skulle jag vilja ha henne hos mig hela tiden.. även om vi båda vet att vi skulle vilja slå ihjäl varandra efter en vecka eller två. Men egentligen är hon hos mig alltid. Inte fysiskt såklart.. men likväl är hon här. Hon är ju en del av mig. Tack i himlen för att du finns i mitt liv min Nette.

(5/100)

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: