Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2016

Flaggning. Min vackra stad visar sitt tydliga stöd för allas lika värde. Prideflaggorna vajar vackra på Saltängsbron. Det gör mig varm i hjärtat. Att tydligt våga visa medmänsklighet är det vackraste som finns tycker jag (bild 1).

Godis. Ännu en ljuvlig kollega som vet vad som får igång tanten. Schweizernöt också.. absoluta favoriten. Tack lilla hjärtat! (bild 2)

Posering. Den här grabben alltså.. Jag blir bara så lycklig och hela mitt väsen fylls av glädje och tacksamhet över att få bo tillsammans med och vara nära en sådan här vacker varelse. Som bjuder (ut) på sig själv.. (bild 3)

Fika. Med dottern, modern och brodern slog vi oss ner på Brödernas Kafé en eftermiddag tidigt i veckan. Så trevligt att fika tillsammans. För mig och mamma blev det kaffe och ljumma scones med goda tillbehör. Aldrig fel. (bild 4)

After work. Just den här veckan blev det faktiskt två stycken. Tisdagens kväll avnjöts på Burgers&Bangers innan treans spårvagn tog hem mig strax innan kvällen blev natt. Med två härliga tjejer löste vi världsproblemen och avnjöt god mat och dricka. En hamburgare av nymalen köttfärs.. med getost och tunt skivade rödbetor.. Himmelskt gott! (bild 5). På torsdagen hamnade vi på Libanesiska hörnan. Hela 17 pers från den enheten jag kallar min på den statliga myndighet jag valt att arbeta på. Plus ett par andra.. såsom min dotter exempelvis. Även här bestod kvällen av otroligt god mat och gott att dricka.. en massa skratt och skoj med glada, härliga människor. (bild 6)

Blomma. En fantastisk bukett med rosa rosor fick jag. Så otroligt glad jag blev. Njuter verkligen av färska blommor i mitt hem. Det är något alldeles visst med det. Att någon bryr sig om och tänker på mig så mycket att de tar sig tid att köpa så vackra blommor… berör riktigt djupt. För det var jag värd tydligen. (bild 7)

Hemmavaro. Veckans hemmavaro har präglats en del av både vila och att få saker gjorda. Just söndagen blev en dag i vilans tecken.. vilket även Kejsare Karamellpudding höll med om. Han bara går omkring och är underbar.. om han inte ligger någonstans och sprider sin skönhet för alla som vill se. Ibland är han ett vackert fönstersmycke.. (bild 8)

 

20160728_160403.jpg 20160727_121802.jpg 20160730_201740.png 20160725_165007.jpg 20160726_215240.jpg fb_img_1469744355531.jpg 20160730_100530.jpg 20160731_184224.jpg

 

Read Full Post »

När vi möter människor som av olika anledningar befinner sig vid sidan av sin livsstig så har vi en tendens att veta bättre, att döma ganska fort och att inte ta oss tid att lyssna eller försöka att förstå. Dessa människor har fått pausa sin livsrytm på grund av något som hänt. Det behöver inte vara något dramatiskt eller traumatiskt som genast ger en godtagbar förståelse från omgivningen. Det kan vara alldeles osynligt och svårt för andra att förstå. Men behöver andra förstå?

Det kan underlätta om någon eller några har förståelse om du kraschat. Det känns mer tillåtande att vara avslappnad och inte ständigt behöva förklara varför måendet, energin, orken inte är på topp. Så är det ju givetvis individuellt vad vi behöver och vill ha av våra nära och kära. Själv känner jag att jag rent generellt struntar monumentalt i om folk förstår eller inte. Jag mår som jag mår och behöver inte någons godkännande eller tillåtelse till det. Men visst påverkas jag ändå. Jag kände under större delen av vintern och våren att jag fick försvara mig då jag någon gång nämnde att jag inte kände mig helt i fas med mig själv och med livet. För jag var ju så glad och positiv för det mesta. Då kan man ju inte må dåligt?! Jo, det kan man faktiskt.

20160724_194740.jpgIngen vet hur jag mår inuti eller varför. Ingen vet vad min ångest består av eller vad som orsakar mina gråtattacker. Ingen vet hur omänskligt svårt det kan kännas att kliva ur sängen varje morgon och ingen förstår att den enklaste vardagssysslan innebär löjligt stora utmaningar för mig just nu. Nu har jag ändå varit sjukskriven en tid och tycker att jag borde orka mer och må bättre. Jag har hela tiden haft, och har fortfarande, svårt att acceptera att det tar sådan tid. Jag vet att det måste få ta den tid det tar och att jag riskerar att krascha ännu hårdare om jag ger efter för min otålighet. Jag vet det. Men jag vill ju så mycket mer än vad jag klarar av. Jag har inte samma tolerans som tidigare vad gäller social stimulans. Jag tål alltså liv och rörelse i mindre omfattning. Min koncentrationsförmåga är otroligt begränsad. Mina förmågor är tillfälligt begränsade över huvudtaget. Jag blir fort trött. Marginalerna är avsevärt mindre än förut och reaktionerna uppstår därefter. Känslorna styr mer.. och känslorna är inte alltid goda och trevliga. De gör ont och de bekräftar min otillräcklighet och min syn på mitt egenvärde. Det jag intellektuellt vet och det jag känner matchar inte alls.

Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det låter självklart och kanske enkelt. Det är det inte! Jag övar i att säga nej och dessutom säga nej utan att få dåligt samvete. Det är ännu svårare. Jag balanserar ständigt och känner mig fortfarande otäckt skör. Jag vet att det inte syns utanpå. Det är så mycket lättare att dra på sig den alltför välbekanta masken för att helt enkelt mäkta med vardagen och dess utmaningar och möten. Ändå.. ändå är det just dessa utmaningar och möten som styr mig framåt. Ett litet, litet steg i taget. Jag älskar mina jobb. Verkligen. Människorna jag jobbar med är sällsynt underbara. Det finns något särdeles unikt där.. något jag aldrig mött eller upplevt tidigare. Jag arbetar med medmänniskor i ordets rätta bemärkelse.

Så ta det varligt.. döm inte för fort. Varje människa har sin historia. Varje människa har en egen kompass.. men ibland går vi vilse eller behöver stanna till innan vi orkar gå vidare. Och minns.. att allting är inte alltid som det verkar. Det mesta som händer inuti oss syns inte utanpå. Om du ändå dömer mig utifrån vad du tror dig se.. så kan du vara övertygad om att jag dömer mig själv tusenfalt hårdare. Ge mig rum att andas. Låt mig få hitta tillbaka i min egen takt. Jag är fortfarande jag.. fast i en något omskakad och trasig version. Men jag är på väg. Framåt. Sakta.

Read Full Post »

överhettadJa, jag är överhettad. Sitter med både fläkten i full gång och luftkonditioneringen på (till och från) och lider. Orkar mindre än vanligt. Ett sommarlinne och trosor.. inte en tråd mer. Kollar SMHI:s prognos flera gånger om dagen.. när ska det mulna på igen, bli drägligt..?! Nära trettio grader är inte drägligt. Inte ens lite.

Ändå.. njuter jag samtidigt av sommarens ljus. Dofterna. Blommorna. Barfota och utan jacka. Uteserveringar. Grillat. Jag njuter massor. Men jag lider mer. Gnäller ständigt. Sover halvtaskigt. Så… september.. skynda dig hit!

Read Full Post »

Jag vet inte ens om det är ett ord. Väderoberoende. Men jag är det i varje fall. Mitt mående är sällan eller aldrig beroende av vädret.

20160714_145334.jpgSå vanligt.. så nordiskt.. att gnälla över vädret. Speciellt om det inte är en typ av väder som behagar oss. Oftast handlar det om allt vi ”måste” passa på att göra när vädret är ”fint”. Men vad är då fint väder..? Det har vi ju olika uppfattning om. Tack och lov. Det väder jag mår bäst utav är något som andra mår sämre utav. Vi är olika och vi får vara olika. De flesta jag känner vet att jag inte är en soldyrkare som älskar värme. Men det betyder inte att jag inte tycker om sommaren. Jag älskar alla årstider och tycker det är helt fantastiskt att ha förmånen att bo i en del av världen där jag får bevittna årstidens växlingar. Det finns mycket med sommaren jag njuter av. Dock inte alltför varmt och gassande sol. Men även detta är relativt förstås. Gassande sol och många plusgrader är att föredra om man ligger på en strand där ljumma vindar dansar och man kan svalka sig genom ett dopp i vattnet emellanåt. Annars bjuder ju sommaren mestadels på ovanligt mycket dagsljus, möjlighet att sitta ute och äta/fika/umgås. Ljuvliga blomster och underbara dofter.

Jag trivs som allra bäst när det inte är högsommar. Jag är en höstmänniska och jag fullkomligt älskar höstens färger, höstens gråskalor och höga luft. Trist om hösten i huvudsak regnar bort.. men annars bjuder höstens gråväder på så mycket som tilltalar mina sinnen. Livet lugnar sig liksom lite grann. Jag tänder ljus hemma året om.. men om hösten (och vintern) kommer alla dessa ljus som bäst till sin rätt. Hösten innebär mer böcker och ännu mer filmer, goda soppor och grytor.. och ännu mer tid till eftertanke. Lite lugnare tempo över huvudtaget. Sjalar och långärmade tröjor och koftor.

20160627_174724.jpgVäder är väl något vi inte kan påverka.. men vi kan påverka hur vi förhåller oss till det. Vi kan klä av oss, klä på oss, använda paraplyer till skydd för både sol och regn. Vi kan tända brasor och värmeljus.. och vi kan slå på fläktar och luftkonditionsapparater. Vi kan röra oss för att få upp pulsen och bli varma.. och vi kan vila för att få ner pulsen och svalka ner oss något. Allt handlar om attityd. Det vore förfärligt tråkigt att ständigt ha samma väder. Dag ut och dag in. Jag har bott i ett tropiskt klimat en stund en gång för länge sedan. Den enda skillnaden i vädret var att det kom helt vansinniga regnoväder ibland. Dessa galna regnoväder varade sällan länge.. men gav ifrån sig lika mycket vatten som om det skulle regnat i dagar. Nej.. tack och lov för årstider och det bästa av allt väder kan erbjuda.

 

Read Full Post »

Så har en sommarvecka till passerat. Det är mitt i semestertider.. dock inte för mig. Jag arbetar en dryg månad till innan jag tar ledigt. Kämpar på en dag i taget. Jag försöker fokusera på det jag klarar av och vara tacksam över det.. men kan ändå inte låta bli att sörja det jag inte klarar av just nu. Jag har verkligen svårt att acceptera mina begränsningar. Det omtalade glappet.. det där mellan intellektet (som mycket väl vet hur och varför) och känslan (som ständigt tar strid för att vinna över intellektet.. och tyvärr oftast lyckas). Känslan som bekräftar min otillräcklighet och som låter mina begränsningar definiera mig. Frustrationen över kraftlösheten. Alla säger att det tar tid och att det måste få ta den tid som behövs. Jag VET ju det.. och ändå tycker jag att jag borde må mycket bättre och orka mycket mer vid det här laget. Det är förfärligt jobbigt att tycka så illa om sig själv hela tiden trots att man gör sitt allra bästa. Intellekt och känsla.. vad jag önskar ni kunde börja samarbeta mer.

20160717_161939.jpg 20160717_171853.jpgIdag är huset fullt av ljud från diverse spel.. skratt från ungdomarna.. och babbel på såväl svenska som engelska. Dottern med pojkvän.. samt min fina kollega (som är i dotterns ålder) och hennes sambo (relativt nyinflyttad från USA).. spelar.. eehh… spel. Vi åt god mat och fikade efteråt med dotterns goda blåbärspaj. En trevlig avslutning på ännu en sommarvecka.

Jag tar ett djupt andetag. Tänker på allt jag har att vara tacksam över.. vilket är mycket. Har fått flera bra verktyg att jobba med för att komma till rätta med mina bekymmer. Tröttheten förlamar.. vilket innebär att struktur och rätt prioritering kring mat och sömn är viktigare än någonsin. Jag tänker sitta en stund och meditera på mitt eget vis.. under tiden ungdomarna är ute på en promenad (för att jaga fler Pokémons). En typ av meditation som fungerar för mig är den då jag sitter, ligger eller står bekvämt.. och fokuserar på mina andetag. Bara så. Tankarna kommer.. och går. Jag andas. Lugnt och ända ner i magen. Ibland funkar det i mindre än en minut. Ibland i en kvart eller mer. Huvudsaken är att det fungerar.

Read Full Post »

Ja, ungefär 140 steg går jag i den där älskade allén på väg till eller från jobbet varje arbetsdag. Det är en liten del av den Norra Promenaden. En av de tre fantastiska promenaderna som ramar in min vackra stad. Norra, Östra och Södra Promenaden.. och alla består de av underbara alléer med träd som står stolta på rad. Träd i tusental. Västra delen då? Där löper den gamla E4:n som en serpentin genom landskapet.

Norra Promenaden som ger mig ungefär 140 steg på väg till eller från min arbetsplats (bild 1). Träden ser ut att fortsätta i raka led i all evighet. Fast egentligen fortsätter de bara fram till Saltängen. Södra Promenaden fick också besök av mig i veckan som gick (bild 2). En promenad från mammas till Halvars legendariska glasskiosk. Långt fler än 140 steg.. men lika fantastiskt omslutet av ett tak av gröna löv som prasslar av sommarens ljumma vindar.

Veckan som gick har varit av det lite mer ovanliga slaget. Upptrappning i arbetstimmar, vilket utmanar mer än jag var beredd på. Jag kämpar.. och går inte in djupare i det ämnet just nu. Kärt besök från Finland. En kusin med fru hälsade på i några dagar (bild 3). Alltid roligt att ses.. och alldeles speciellt trevligt då det tyvärr går ganska långt mellan gångerna.

Sammanfattningsvis blev det en vecka med allé-promenader, skratt och glädje med släktingar från hemlandet.. det blev också mer jobb och även ett akut sjukhusbesök (mamma fick anafylaktisk allergichock och skrämde oss rejält men mår bra igen). Att klara mig igenom varje dag är en utmaning. Att kliva ur sängen varje morgon är en utmaning. Det syns sällan utanpå. Men det känns desto mer inuti. Men det ska gå. Ett steg i taget. Eller 140 steg i en underbar allé.. på väg till jobbet, till det som skapar struktur och ”normalitet”.. vad nu det är..?!

20160705_095343.jpg 20160705_180743.jpg 20160705_171322.jpg

 

Read Full Post »

Sommarregn

20160702_133144.jpg 20160702_133105.jpgHimlen öppnade sig. Bokstavligt talat. Det fullkomligt vräkte ner. Som om någon hade vridit på en kran. Jag låg och filosoferade i soffan.. lyssnade till tystnaden.. mina tankar hade tagit mig långt bortom tid och rum. Alltså hoppade jag till och kände nästan hur hjärtat hoppade över ett slag av rädsla. Dropparna slog mot fönsterbläcket och eftersom alla vädringsluckor står vidöppna så låter det högre än vanligt. Samtidigt blåste det halv storm. Löven såg ut att få kämpa för att hålla sig kvar på grenar och kvistar där ute. Kan nästan svära på att jag hörde lite åska någonstans långt borta också. När regnet slog sådär hårt mot marken så såg det nästan ut som om det var små droppar som kom upp ur marken också. Liksom regnade nerifrån. Men de studsade ju bara.. av den våldsamma hastigheten. De hann liksom inte bromsa utan gjorde ett skutt innan de landade… regndropparna.

Så gick det bara några minuter. Bokstavligt talat. Solen bröt igenom och altangolvet började torka. Asfalten likaså. Inte bara av solens kraft, utan snarare mer solen i kombination av dessa danstokiga vindar som just idag varit väldigt aktiva. Vindarna har dansat så friskt att det visslat i de där vädringsluckorna. Så snabbt det skiftar.. det där vädret.

Ytterligare en stund senare hör jag samma melodi mot fönsterblecket.. men nu otroligt mycket svagare. Ett stilla sommarregn strilar ner. Snäppet mer än duggregn. Ett sådant regn som riktigt blöter ner marken.. som vattnar det som behöver vattnas (och lite till). Det hade fått rasa av sig otålighet och iver tidigare.. så nu räckte det med att stilla falla ner och få naturen sköljd och väldoftande igen.

Regn och rusk skulle flera påstå att vi haft idag. Kanske är det så.. och jag älskar det!

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: