Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 maj, 2014

Nette å jag i åttanHon och jag träffades när vi började femte klass.. det är några år sedan nu. Ganska snart blev vi vänner. Hon kom från en annan stad och blev en av de nya i klassen. Vi följdes åt i samma klass resten av skoltiden, inklusive gymnasieåren. Så började vi arbeta båda två.. flyttade hemifrån. Förblev vänner. Efter några år flyttade jag från staden.. flera hundra kilometer norrut. Men vänner var vi ändå. Sågs så fort vi kunde, höll alltid kontakten. Ibland tätare, ibland lite glesare.. beroende på hur livet såg ut. Det fanns sambos och det kom barn.. livet förändrades. Men vi var kvar i varandras liv. Kanske lite glesare nu då småbarnslivet tog mycket tid och kraft och tröttheten var ständig.

Så separerade vi med ungefär ett års mellanrum. Barnen var ganska små ännu. Livet som ensamma mammor tog vid. Inte gav det mer tid direkt.. men vänskapen bestod. Fortfarande med olika tät kontakt.. ibland mer, ibland mindre. Någon gång under den här tidsperioden kom vi på att vi ju faktiskt är systrar. Själasystrar. Våra liv följdes åt ganska parallellt med de stora och små händelser som livet bjuder på. Med sexhundra kilometers avstånd sågs vi ju inte så ofta, men när vi sågs så kändes jag hel igen. Stödet och kärleken känns även från ett avstånd. De trauman och överjävliga kullerbyttor livet kantat våra vägar med har vi gått igenom tillsammans ändå. Under tiden blev barnen äldre.. blev vänner. Nu är de unga vuxna och vi undrar hur i hela världen det gick till..?!

Varje dag tänker jag på henne. Varendaste dag. Ibland mer, ibland mindre. När vi en gång för några år sedan pratade om just det där med att det i perioder kan gå långa tider utan att vi hörs av, så sa hon något som stannat kvar hos mig. Hon sa.. vår vänskap tål det.. Och precis så är det. Hon är en del av den jag är. Min äldsta och käraste vän. Min själasyster. Vi har gått igenom SÅ mycket tillsammans. Nästan allt. Jag saknar henne så det gör ont i mig ibland. Avståndet har minskat med ett par hundra kilometer sedan ett par år tillbaka.. men vi ses inte oftare för det. Inte än i varje fall. Jag hoppas vi kan ses i sommar. Jag vill kunna sätta mig med henne någonstans och bara prata, prata och prata lite till. Där emellan lyssna, lyssna och lyssna mer. Så som systrar och bästa vänner gör. Jag behöver krama henne och skratta och gråta med henne. Jag vill äta glass med henne och jag vet att min dotter toklängtar inte bara efter sin ”moster” utan också efter hennes gudomliga kladdkaka 🙂 Jag hoppas sommaren ger oss möjlighet att vara tillsammans en stund.

Tack älskade ”syster”.. för den du är, för vad du gör och för att du finns i mitt liv. Tack.

(71/100)

Read Full Post »

gofikaIdag har jag vilat. Hela förmiddagen vilade jag. Vilade, vilade och vilade lite till. På rygg. Precis som doktorn sa. Sen kröp det i mig. Mitt äventyr idag bestod i att köra till min härliga arbetsplats och lämna ett läkarintyg. Köpte med mig lite anti-rynk fika 🙂 Samlade lite kramar och pratade lite med de flesta som fanns inne på enheten. Gjorde gott i hjärteroten minsann. Gofika och härliga människor är en finfin kombination en fredag eftermiddag.

Stannade till hos bästa mamman och lillebror. Vi köpte med oss libanesiskt att äta. Kycklingspett med fyra olika meze. Mycket meze1mat. Mycket gott. Smakar lite annorlunda mot vad vi är vana att äta.. men ändå gott. Drack lite av godaste kaffet som finns.. det som Tommy eller mamma brygger innan jag, efter lite mer vila, for hemåt igen. Märkligt det där hur kaffet smakar så himla mycket godare när någon av dem brygger. Jag får aldrig till det lika bra. Aldrig. Hur mycket jag än försöker härma hur de gör.

Så dagen har bjudit på både anti-rynk fika (eller som det också heter: gofika) och libanesiska läckerheter. Kulinariskt värre. Hemma under kvällen blev det lite popcorn och choklad. Inte lika sofistikerat, men ack så gott. Och så har jag vilat lite till.

(70/100)

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: