Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

Idag firas vårens ankomst, enligt tradition. Den där sommarvärmen som brassat på de senaste dagarna har bestämt lugnat sig lite. Ja, inte mig emot. Det är ännu väldigt behagligt där ute, även om solen väljer att gömma sig och vinden tar i lite mer. Mig gör det inget alls. Vill jag sitta ute så tar jag den där koftan med mig.. ni vet, den där från igår 🙂

Idag kommer också dotterns goda vän från vårt gamla liv och hälsar på. Vi har inte setts på dryga två år, så det känns riktigt skoj att kunna få lite tid tillsammans igen. Vännerna får tid tillsammans att komma ikapp lite. Själv ska jag försöka hitta tillräckligt med energi för att få lite gjort hemma. Är fullt medveten om att det inte blir mycket hemarbete gjort de första veckorna efter operationen. Kan vara skönt att eliminera de där dåliga samvetena innan. Jag längtar mycket efter att hitta tillbaka till min läsglädje då soffläge blir det som får dominera de första dagarna efter hemkomst.
Klämdagen nu på fredag arbetar jag halva dagen och på söndagen är det jobb på flygplatsen som gäller. Lördag ska det grillas hos en vän som lovat hjälpa mig att planera min så kallade trädgård. Eller åtminstone komma med vettiga idéer.. då jag inte har ens ett ljusgrönt finger på mina händer. Men jag vill ju lära mig. Målet är inte att ha gröna fingrar direkt.. men att ha en trädgårdsplätt som jag bemästrar och trivs med (och där jag har ett hum om vad den innehåller).

Än en gång förundras jag över hur härliga människor jag omges av här på min arbetsplats. Det är för det mesta små detaljer som sprider den där värmen och glädjen. Vi bryr oss om varandra och ger oss tid att visa det. Det är inte självklart för alla.. men här känns det naturligt och som om det kommer från genuin omtanke om varandra. Det kostar inget, tar inte mycket tid.. men ger så otroligt mycket. Ge komplimanger gott folk..!! Fast bara om ni verkligen menar det.

Trevlig Valborg och grattis Kung Calle som blir 68 idag!

(50/100)

Read Full Post »

Kläder

Det verkar krångligt att klä sig rätt just nu. Rätt i förhållande till vädret alltså. Hur sedan kläderna ser ut är ju upp till vars och ens smak och tycke. Det kan ännu vara lite småkyligt om man ger sig iväg tidigt på morgonen, medan de senaste dagarna sedan bjudit på sommartemperaturer. Svårt att veta vad man ska ta på sig för att inte frysa sig fördärvad på morgonen eller svettas som en tok på dagen. Att röra sig ute bland människor just nu är extra intressant.. utifrån just denna tanke. Jag har idag sett människor med täckjackor och vantar.. samtidigt som det på andra sidan gatan går folk i shorts och linne. Skorna då..? Gympadojor fungerar ju egentligen året om och många använder dem också året om. Men samtidigt som några ännu traskar i tunga vårvinterskor eller kängor.. så finns det också några som slängt strumporna och väljer sandaler. Kan man sammanfatta det hela med att det råder total förvirring i garderoberna..?! Jag har fått lära mig (enligt någon bondepraktika någonstans, någon gång) att man ska frysa in hösten och svettas in våren. Fast jag föredrar lök-metoden.. där jag kan skala av eller lägga på ett lager utifrån hur kroppen vill ha det. En kofta löser oftast det problemet. För min del kan det få fortsätta vara vår ända till september då den ljuvliga hösten tar vid.. är ju inte sådär överförtjust när det blir alldeles för varmt. Men idag är det ännu vår.. och jag njuter. Fast med koftan inom räckhåll.

(49/100)

Read Full Post »

Det där vi pratade om..

knäppsanna

.. ni vet, det där med att vara normal. Det som inte finns egentligen. Här kommer bildbevis!

Tack i himlen för att jag fostrat en unge med humor och självinsikter. En helt fantastisk och vacker ung kvinna. Klok och smart. Tack för att du får mig att skratta. Du kommer nog aldrig att förstå hur stolt jag är över dig. Jag är så gränslöst tacksam och lycklig över att du valde mig till mamma. Att jag fick just dig att älska och hålla nära. Jag har älskat dig mer och mer för varje dag sedan den dag ditt hjärta började ticka där inne, under mitt. Du är ljuset i mitt liv. På riktigt. Mitt hjärtas allra käraste. Mitt barn.

(48/100)

 

Read Full Post »

Hur är man då..? Vem sätter normerna för vad ”normalt” är..? Det finns en tid i de flesta människors liv.. oftast i tonåren någon gång.. då vi strävar ihärdigt efter att vara som alla andra, att passa in, att vara normal. Men allt eftersom tiden gått och erfarenheterna givit mer visdom (förhoppningsvis) så har jag mer landat i att det känns väldigt bra att inte vara som alla andra. Där har min strävan snarare bytt bana helt. Varför skulle man vilja vara som alla andra, när man kan vara sig själv..!?

När någon försöker hyssja mig för att inte synas eller höras i min ”galenskap”.. ja då triggar det mig sannolikt mer att bli ännu mer tokig. Ja, jag vågar ställa mig i kön bland alla barn för att få en ansiktsmålning om det är en sådan jag vill ha. Jag sjunger i mikrofonen om någon sträcker fram den på en konsert. Jag säger till om någon beter sig svinigt mot andra. Det kallas förresten civilkurage. Ibland har jag önskat att jag kunnat vara lite blyg, men det har aldrig varit min grej. Visst kan jag hålla låg profil om jag är en ny situation med nya människor. Jag KAN bete mig som vuxen också. Faktiskt.

Jag beundrar människor som törs bejaka sina egenheter och vara sig själva. Det blir krystat och jobbigt med folk som gör sig till och ska vara alla till lags alltid. Visst ska vi ta hänsyn till varandra, visa respekt och medmänsklighet. Det är inte alls det jag menar. Men våga vara annorlunda. Våga klä dig annorlunda. Våga stå för det du egentligen tycker och vill. I mitt liv finns det bra många ”udda” människor, om man så vill. Jag har som allra roligast med dessa människor. De får mig att slappna av, att skratta och att ännu mer stå för vem jag är. Alla får vi plats och alla är lika mycket värda. Jag ser med ett fniss på min vuxna dotter som tagit på sig en svart och en chockrosa strumpa. Ja, vadå.. de var ju i alla fall samma sorts strumpor 🙂 Underbart.

Det var ett inlägg på den berömda ansiktsboken idag som fick mig att börja fundera. Min fina vän H som triggade det ❤ Och hon är lika galet konstig som jag själv. Så känns det i alla fall och kanske är det just därför vi blev bra vänner en gång. Vi ser oss själva i varandra och vi törs vara oss själva.. i glädje och i sorg. Med en riktig vän kan man både skratta och gråta. Inget känns främmande. Allt är en del av det som kallas livet. Så Tack fina H.. vi måste ses och toka oss igen snart. Jag längtar efter att få se din plätt på Kråkvilan och jag längtar efter att du ska få sätta tänderna (eller händerna) i min plätt här på Fågelkvisten.

(47/100)

Read Full Post »

Den här bilden säger det bäst, tycker jag. Så enkelt och tydligt. Vi kör på det hörni..!

Foten(46/100)

 

Read Full Post »

Så heter en mycket bra bok, skriven av Kay Pollak. Väl värd att läsa! Men är det möjligt att välja hur man ska må? Ja, jag tror det.

De senaste dagarna har präglats en del av negativa händelser och känslor. Tyvärr. Jag har givit efter för det negativa för att jag helt enkelt inte orkat hantera det då det blev lite för mycket på en och samma gång. Så ser livet ut ibland för de flesta av oss. Jag skrev ju om det härom dagen. Jag skrev också att man inte bör stanna i den känslan. Hur gör man då för att komma ur den negativa spiralen som ibland suger med oss på en ofrivillig resa?

Jag väljer glädje. Att i alla möjliga situationer och lägen leta tills jag hittar det positiva. Om det inte går så fejkar jag. Det fungerar! Eller tja, övning ger färdighet. Att ge glädje är att få glädje. Jag började dagen med att mota bort jobbiga tankar och känslor. Tog medicin mot smärtan och tog djupa andetag på väg till jobbet. Såg den klarblå himlen och njöt av hur träden som förvandlas likt majskorn i hett smör och därmed poppar sin grönska. Varje negativ tanke fick lov att ta sig igenom sinnet.. men blev snabbt förvisad iväg igen. På jobbet gav jag äkta komplimanger till några av mina fina arbetskamrater. Inte av någon annan anledning än den att det är fantastiskt roligt att glädja en medmänniska. Komplimangen ska vara äkta, då gör det störst nytta.. tycker jag. Det är då den ger den där glädjekicken tillbaka. Fick några varma kramar till tack och kände hur dagen börjat bra. Fredag dessutom. Bästa dagen.

Nytt besök hos tandläkaren då smärtan eskalerat. Jodå.. inflammation som spridit sig till käkbenet. Varför inte ta allt på en gång så är det klart sen?! En hästkur med antibiotika så att jag är helt fri från dylika dumheter innan min planerade operation om en och en halv vecka. Vilken tur att jag ringde tandläkaren igen och följde magkänslan om att något var fel. Nu fick jag ju snabb hjälp! Gofika med arbetskamraterna avslutade arbetsveckan.. många skratt och önskan om en fin helg tog jag med mig hem över vilodagarna. Jag verkligen älskar att jobba och ha så härliga människor kring mig. Så himla viktigt då arbetet under stundom består i tunga och svåra saker att hantera.

Körde dottern till pojkvännen och därefter direkt hem för att byta om till hemmauniformen.. och så slöläge i soffan. Bästa stunden. Så tacksam och glad jag är över allt jag har. För att inte tala om den där Kungliga Underbarheten jag skrev om igår.. han känner också att det är fredag och att total avslappning råder i hemmet. Han håller sig nära och bara spinner.. pratar lite ibland.. men spinner mest. Min Pälskling. Njuter av livet och lite underhållning på teven.. och att kunna gå och lägga mig i en skön säng och inte behöva ställa klockan till väckning i morgon.

(45/100)

Read Full Post »

Jaa, jag vet. Jag har skrivit om honom förut. Kanske blir det tjatigt, töntigt eller något annat negativt för den eventuella läsaren. Men han tål att berättas om igen. Och igen. Hans Kungliga Underbarhet. Kung Kirre. Vår Pälskling.

Jag har levt med katt sedan jag flyttade hemifrån, med lite kortare undantag här och där. Sixten var min första lilla pälsboll.. en blyertsgrå perserblandning med blå ögon. När jag for till USA så blev han kvar i Sverige och när jag kom hem igen så fanns han inte kvar. Sorgligt. Nästa hette Felix och var en rejäl bondkatt. Fick honom som liten unge och då jag bodde hemma igen i några månader efter äventyret i USA. Han blev sedan kvar i föräldrahemmet då jag flyttade tillbaka till min lägenhet. Nästa gosse hette Wilgot. Också han kom till mig som en liten plutt. Köpte honom från en ung familj i Traneberg minns jag. En mycket speciell herre som verkligen var ”mammas kille”. Stor och mäktig var han.

IMG_5944Så kommer vi då till Kung Kirre. Jag har älskat och hållt alla mina pälsklingar nära.. men det är något alldeles speciellt med denna gossen. En dag i oktober 2009 besökte vi Kattstallet i Åkeshov/Bromma. Vi skulle bara titta.. inte ha någon katt. Vi (jag och dottern) tog god tid på oss och besökte varenda katt, och där fanns många. När vi var klara efter någon timme och skulle tacka för oss och dra oss hemåt.. så säger föreståndaren att vi ju måste hälsa på Kirre. En nykomling som precis blivit veterinärbesiktigad. Tidigare hade dottern klargjort att hon inte skulle vilja ha en röd katt. Någon katt skulle vi ju inte ha över huvudtaget.. vare sig röd, svart, vit eller grå. Men så kommer han ut från veterinärbesiktningen. Vi båda tappade hakorna och bara stirrade på den här kungliga varelsen. Stor. Röd. Mäktig.

kirre-mys-nov-2008Självklart blev han vår. Vi föll pladask för honom där och då. Så fantastiskt vacker. Han trollbinder fortfarande mig med den där blicken. Han hade precis fyllt fem år och hans husse hade precis dött. Farbror Rolf som blev 90 år och som var Kirres allt. Ingen kunde eller ville ta hand om honom och man trodde (helt felaktigt) att han var så präglad av sin husse att det inte gick att flytta honom till ett nytt hem. Det gick alldeles utmärkt. Man hade tänkt att avliva denna ljuvliga skönhet. Orkar knappt ens tänka på det. Han blev vår och hans tassar traskade rakt in i våra hjärtan och själar. Han är en så självklar del av vår lilla familj.

cropped-img_0150.jpgDå vi bytte stad för ett par år sedan fanns en oro över hur han skulle klara av dels bilresan och dels omställningen till helt nytt igen. Av olika skäl blev han innekatt och vi iakttog honom noga för att se hur det skulle fungera. Det fungerar utmärkt. Tidigare hade han mest varit social med mig och dottern och hållt sig undan och något avvaktande mot andra. Nu är han otroligt social, pratar till och med mer än jag (?!) och gosar med alla. Han är vår healer.. söker sig till den av oss som behöver honom bäst just för tillfället. Han kommer och lägger sig nära, tätt intill.. spinner tills smärtan släpper något.. oavsett om den är fysisk eller själslig. Han är magisk. Han får oss att må så otroligt bra. Han är ren och pur lycka. Åtta kilo äkta kärlek. Han ger oss allt vi behöver och mer därtill.

Tack älskade Kung Kirre för att du valde oss att bo med. Du är gränslös glädje.

(44/100)

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: